Som ni säkert känner till så är Burt en av mina gamla hjältar men sedan han tog steget över till den gula sidan och blev fullfjädrad asiat, åtminstone utseendemässigt, så har karlen verkligen tappat all sin forna glans för mig. Men efter trailern till A Bunch of Amateurs som ledde till jag köpte filmen, såg den och blev väldigt fäst vid den så har jag börjat omvärdera den käre Burt. Men för att ni ska förstå min inställning till Burt och hans utseende så får ni här en jämförelse mellan den Burt jag håller så varm och den Burt som tog steget över till den gula sidan. Häng med!
Vem är karlen? Känner någon honom? Är detta The Bandit? Är detta ledaren för The Mean Machines? Tror inte det men man får göra som när man har sex med en fuling, man får tänka på någon snyggare så man tar sig igenom eländet. I Burt´s fall, hans 70-tal.
Nåväl, åter till filmen. Detta är uppföljaren till filmen Hard Time, inte Bronson-filmen nu, där Burt spelar Logan McQueen, den hårdaste och oräddaste snuten i Miami. Problemet är bara det att karlen är 70+ och rör sig som han vore 90 och ändå sänker han karlar yngre och i bättre form än mig. Bara det säger allt om min nuvarande fysik. I första filmen så blir han felaktigt anklagad för ha stulit pengar vid ett gripande eller något sådant. Oavsett vilket så är det Charles Durning som gjort och Burt blev dömd till kåken för det här sveket. Allt detta får vi veta i inledningen och filmen börjar med en långhårig Burt som ska försvara sig mot ilskna interner med annat än sällskapslekar i sinnet. Våldtäkt kan knappast vara i deras tankar hellre då Burt ser hemsk ut redan och peruken han bär gör det inte bättre heller. Så vakterna är reko och placerar honom på Death Row där han får vara i fred, läsa böcker och planera sin nästa inpackning. Men allt är inte fikon för i samma länga sitter den farlige massmördaren Ray Earl Winston som nu eggar Burt.
Samtidigt så härjar en ny mördare på stan där Winston påstår sig vara synsk och kan förutspå vem som ska dö. Snuten står maktlös som sig bör så Burt kopplas in, trots han är dömd, intern och frisläppt samt bor på en krog med en hund vid namn Bo. Nu tar Burt saken i egna händer och får automatiskt frikort på köken där han springer ut och in som han själv behagar, klippt sig har han med gjort och nu återstår bara att ragga brudar. Något han påstår sig ha glömt eller så föredrar han kanske bara manligt sällskap efter kåken? Men Burt ger sig inte och snart är han mördaren på spåren som kanske inte är den vi först trott vi vetat vem det ska vara.
Detta är endast för personer med en barndom förknippad med Burt för alla andra gör sig inget besvär med den här tv-filmen. Själv hade jag den som insomningsmaterial och det tog bara fyra kvällar att se den klart. Amando De Ossorio´s The Sea Serpent har jag fortfarande inte tagit mig igenom och den har jag ändå börjat se ett femtiotal gånger. Tempot är rätt ut sagt sövande och att behöva se Burt spöa hälften så gamla män i de mest otroliga scener är bara de värda filmens pengar. Karlen rör sig som en slåttermaskin på ett raveparty med syra i tanken bara det att handbromsen är tilldragen. Det blir så patetiskt att se att man kan inget annat än att skaka på skallen åt eländet och vända sig om i soffan. Charles Durning är bra som alltid men här känns han mest som utfyllnad, långt i från When A Stranger Calls och Sisters. Fast Burt och Charles passar ihop så jag biter samman och accepterar Charles närvaro även om den är smått pinsam att se. Vad jag menar är det att rollen kunde varit mycket bättre åt denne fine man. Fast scenen när han kör bil var kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar