La settima donna - 1978

Ytterligare ett bidrag till rape & revenge genren bara det att detta är ett italienskt bidrag. Nu är detta inte det första som har gjorts av pastaätarna utan de har gjort Night Train Murders och Terror Express med. Säkerligen fler också men dessa är de som jag kommer på. Just denna fanns på svensk hyrvideo från Cinehollywood under titeln Terror. Själv såg jag inte den då men minns att päronen gjorde det samt att det omnämndes en scen med ett strykjärn. Mycket riktigt förekommer det en sådan scen när städerskan brutalt misshandlas i filmens första tio minuter innan hon slags ihjäl med ett sådant verktyg. Storyn går annars ut på att en trio bankrånare tar ett hus med en nunna och fem elever till henne som gisslan under tiden som flykten planeras av dem. Karlakarlar som de är så låter de ta för sig av de unga tjejerna och även nunnan som gruppvåldtas, förnedras för att nämna en del av deras hyss de har för sig. En annan av tjejerna finner oskulden ryka genom att hon penetreras med en grov stav bara för nöjes skull och det roliga tar inte slut där...

Ska man ställa den mot The Last House on the Left så är denna mer grafisk och hårdare i sitt våld samt vi slipper det tramsiga buskiselementen som förekommer allt för ofta där i. Men bara för denna är mer grafisk så betyder det inte att den är råare i vare sig ton eller känsla. Där är Cravens film oöverträffad och ingen annan av filmerna i denna genre kommer i närheten av. Vill man ha råheten kastad i ens ansikte och man är beredd att stå ut med bondkomik så är Cravens film odiskutabel vinnare men vill man ha mer förnedring och mer av allt så är detta en klar vinnare.

Här får vi kanske inte så mycket nakenhet men desto mer sleaze i form av unga kroppar som utnyttjas av fula karlar som inte drar sig för att sticka sina skitiga fingrar där de definitivt inte hört hemma. Lite pangpang får vi med både i början som i slutminuterna och det är allt. Samma vad gäller hämnden, den är över fort och alldeles för snabb för min smak. Där Camille Keaton tar sin tid i I Spit on Your Grave så är det raka motsatsen här. Florinda Bolkan gör processen kort alldeles för snabbt men får betala sitt pris för rättvisa i filmen på ett personligt plan medan tjejerna plundrar redskapsskjulet i bästa Bianchi stil.

Annars flyter denna på fint med ett bra tempo men den tappar i slutet och man bara vill det ska ta slut för det blir för utdraget. Sen att hämnden blir så snabb som den blir gör att filmen tappar lite av sin charm. Lite mer utdragen hämnd efter all förnedring hade allt behövts för denna skulle kunna utmana The Last House... Det och en råare stämning. Nu stannar den bara som en fullt godkänd tvåa på rape & revenge himlen.

Necronomicon: Book of the Dead - 1993

Brian Yuzna´s brinnande intresse för H.P. Lovecraft´s arbete är vida känt men frågan är om denna är det. Yuzna regisserar bara en episod denna gång medan han tagit in två andra regissörer till de andra episoderna. Vilket gör detta till den första episodaren här inne på länge.

Själva filmen börjar med att Lovecraft himself, spelad av Jeffrey Combs och körd i en taxi av Yuzna själv, anländer till ett mystiskt museum där Necronomicon ska finnas. Självklart måste Lovecraft finna denna och ger sig således ut på en tur som innebär att finna boken och sedan ta med sig så mycket med sig med den som han kan. Istället börjar han läs ur dne och från det han läser skriver han följande episoder på plats och nu är det dessa som vi får del av i filmen.

Först ut är Christophe Gans med The Drowned som handlar om ett gammalt arv som ligger i ett gammalt hotell med en mörk våt hemlighet i källaren. Bruce Payne spelar arvingen till Richard Lynch som återvänder och upptäcker att släktingens nemesis inte alls försvunnit utan ligger i dvala i väntan på att Necronomicon än en gång ska finnas och läsas högt ur. Det kanske inte behövs påtalas att så görs?

Här blandas det med fina modeller, en stuntman med kraftigt taskig peruk (våga inte blinka när Payne hoppar till lampan!), vissa mindre digitala mindre effektiva sådana men trots det bättre än de i Dagon, lite naket, en bra atmosfär, slemmiga tentakler och hederlig latex/stuntman i gummidräkt. Cans är en bra regissör som gjort både Silent Hill som Vargarnas Pakt sköter sig fint här och ger oss den bästa av de tre episoderna. Att Lynch är med ökar på lite för Payne har jag rätt svårt för.

Den andra episoden The Cold regisseras av japanen Shusuke Kaneko som tidigare gjort mest Gamera och någon Godzilla samt Azumi 2. Eftersom han inte talar engelska alls och här arbetade med en helamerikansk ensemble så får vi vara tacksamma det inte blev sämre än det blev. Storyn här handlar om en undersökande reporter som kommer en hemlighet på spåren efter att en stor del stympade kroppar dykt upp i ett område. Eftersom han sitter ensam på informationen så ger han sig direkt till de han misstänker för brotten. Väl på plats finner han inte bara extrem kyla utan även en ung dam och hennes mor. När han sedan lägger fram sina misstankar så läggs även korten från de som bor i huset fram. Frågan är bara om han kommer att klara av deras samt ta sig levande därifrån? Enda kända namnet i den andra episoden är David Warner och det räcker för hans närvaro skänker inte bara stabilitet till avsnittet utan även lite tyngd åt rollbesättningen.

Den tredje och avslutande episoden känner jag är så långt i från Lovecraft det bara går för här. Men underligt nog är det Yuzna som regisserat och jag trodde han var insatt än det som visas upp här. Två snutar i vild jakt efter en mördare kallad för The Butcher (originellt så det förslår detta) följer efter honom in i ett förfallet hus där snart allt går åt helvete. Snutarna som är så olika som det bara går att vara är givetvis ett par mot reglementet och hon är gravid men det är väl bara för vi ska känna för karaktärerna antar jag. Givetvis lyckas inte detta det minsta. Yuzna som märker att hans historia inte är i klass med de andra öser därför han på med slafs, gore och bra effekter men det hjälper inte när det är så tråkigt som här. Jag skiter fullkomligt i den kvinnliga snuten och ännu mindre om hennes partner och när de båda får sitt så har jag somnat men bara kort nog så jag hinner se resultatet av åverkan på deras kroppar. Ingen bra avslutning men för Yuznas del så funkar de segment han regisserade med Jeffrey Combs bättre runt själva filmen än hans episod.

Två av episoderna är bra fast Christophe Gans episod är den bästa av dem och sedan faller de i den ordning de serveras och den sista är den sämsta. Är man bekant med Yuzna så vet man att han funkar bäst när han producerar Stuart Gordon förutom deras Dagon. Så vill man se en bra Lovecraft från Yuzna eller någon annan för delen så se From Beyond eller någon av de andra fast har ni sett dem och kan dem utantill så kan den funka för stunden. Vänta er inget utöver det vanliga för det får ni inte men tar man den för vad det är, ett tidsfördriv, så kan man överleva den sista kassa episoden vilken sänker helhetsintrycket av filmen.

The Mother - 2003

May existerar knappt i ett äktenskap som hon aldrig trivts i och nu är hon tillsammans med sin make hos deras barn i London när plötsligt maken dör. May vägrar åka hem för hon är övertygad om att så fort hon sätter sig ner så kommer hon att bli precis som de andra gamla tanterna i kvarteret som bara väntar på döden framför tv´n. Så hon åker in till London igen där hon hamnar hos sin dotter som tar varje tillfälle att skylla sitt eget misslyckande på sin mor samt hennes bristande intresse och ömhet för henne när hon växt upp. Något som May inte alls kan förlika sig med. Sonen är på sitt vis och bryr sig bara om sitt jobb då dennes fru har startat en affär som äter upp deras ekonomi och barnen är så otacksamma som de bara kan vara. Som grädde på moset så har dottern en affär med sonens snickare som är gift och nu mer eller mindre tvingar sig på honom allt för uppmärksamhet. När dottern sedan tvingar sin mor för att ta reda på vad snickaren egentligen tycker om henne så går allt åt skogen för May och Darren, som snickaren heter, inleder ett förhållande som inte bara väcker upp May. Det även ger henne en ny start på livet med allt det kommer att innebära för hennes familj.

Om det är något som engelsmännen är bra på så är det diskbänksrealism fanimej. Detta är realistiskt, starkt och välspelat ut i den minsta roll. Anne Reid spelar May så otroligt bra att man kan tro hon helt enkelt är sig själv. Som Darren ser vi Daniel Graig innan han gick och blev Bond med hela världen i Casino Royale fast dess för innan hann han med Layer Cake efter denna. Men den som verkligen går en under huden är Cathryn Bradshaw som dottern Paula. En karaktär som är så utstuderat elak som sin mor och fullkomligt egoistisk att man bara vill sträcka in händerna genom tv´n och slå henne på truten. Som sonen Bobby ser vi Steven Mackintosh som varit med i två av Underworld-filmerna och The Escapist med Brian Cox.

Det svåra med filmen är det att man tycker inte om någon av dem i filmen förutom May och hon snor ändå sin dotters älskare vilket är jäkligt coolt bara det för dottern är en sådan subba att det förtjänas. Daniel Graig´s snickare är ett svin på sitt vis och sonens hustru, ja... hon är som hon är. Så varför ska man då se en film med karaktärer man inte tycker om? Ja, av den enkla anledningen att man kanske vill se en film med lite verklighetsförankring och allt inte bara är övermänskliga mördare med masker, gummimonster eller vad nu man föredrar att se. Själv föredrar jag att variera mitt filmtittande för variation är viktigt, precis som i livet.

The Mother är en väldigt bra film som inte är helt lätt att se för man vet vart det barkar direkt May kastar sina första längtande blickar efter snickaren och dottern kommer med sitt tjat om vad han har sagt och så vidare. Spänningen ökar efter som deras förhållande eskalerar och May blommar ut mer och mer i sitt eget liv och till sist kommer stunden då bubblan brister och allt kommer i dager. Men även om allt är mörkt ett tag och man har svårt att tycka om någon av de andra så kan man andas ut med vetskapen om att May inte är den stora förloraren i det hela för det till slut så är det ändå hon som vågar ta steget fullt ut och leva.

The Mother är en stark, välspelad film som rekommenderas det varmaste åt alla som är intresserade av att se en riktigt bra film. Jobbig mellan varven är den det är verkligheten med.

The Last House on the Left - 1972

Wes Cravens version av den gamla svenska balladen Töres dotter i Wänge är inte den första versionen utan även Bergman gjorde sin Jungfrukällan baserad på den. Upplägget är alltid det samma, nämligen att två föräldrar förlorar sina barn till några elakingar och sedan tar hämnd. I balladen tar gubben fram svärdet, hos Bergman tar Max von Sydow fram slaktarkniven och i denna tar Gaylord St James fram motorsågen. Här blir dottern tillsammans med en väninna våldtagen, förnedrad och torterad av ett gäng förrymda typer som inte har några hämningar men det värsta är nog att Mari som dottern heter här blir utsatt för allt detta rakt emot sitt föräldrahem i skogen...

Det är skitigt och framför allt är det elakt här. Våldet är primitivt och naket med de mest framstående scenerna den när David Hess i rollen som Krug tvingar Lucy Grantham att urinera på sig i en scen som visst ska vara autentisk och våldtäkten på Sandra Cassell´s Mari. Det är en oväntat hård scen som till och med visar sig i Hess ansikte efter dådet är gjort. Vilket även är den enda gång i filmen som Hess inte driver eller kör med någon, han ser mest äcklad och chockad själv ut.

Tyvärr är det för många scener som det är Åsa-Nisse varning på för det ska spexas till i tid som otid och att David Hess musik ökar på det tilltaget. Det förstör en större del av filmen för mig nu än den gjorde förr därför att det drar ner nivån på elakhet. Förr så var det mer en avslappnad del i filmen så man fick en chans att andas mellan varven och all dekadens medan nu det bara stör mig. De clownliknande poliserna med Martin Kove är bara för mycket det med och när det ser ut som att allt är på väg att gå åt skogen så räddas allt av de sista 10 minuterna som visar vart skåpet ska stå. Inte många av de andra rape & revenge-filmerna där ute kommer i närheten av denna när det kommer till uppgörelse eller råheten i sig. Där står de sig slätt.

Hade det inte varit för de tramsiga inslagen och den fjompiga musiken från Hess som förekommer lite då och då så hade detta varit den hårdaste filmen av dem alla. Nu är det endast slutet och de förnedrande scenerna som räddar den för och med tanke på att trots det den är kung av alla filmer i denna genre så kanske det säger en del om hur pass bra de andra är då. La Settima Donna där emot tror jag klarar en match mot denna så den får ses om medan skit som Death Weekend icke göre sig något besvär med att ens gå upp mot The Last House on the Left.

Hatchet - 2006

Vill man ha en snabb och trevlig stund framför tv´n som inte involverar porr så är Hatchet ett sådant alternativ. Tiden flyter på ruggigt snabbt och man har oväntat skoj samt det serveras lika grisiga som välgjorda våldsskildringar. Själva grundidén är den gamla slitna med en galen och förvriden mördare som gjorts orätt och nu slaktar allt och alla som kommer i dess bana eller i vägen för dess yxa. Ja, ni kan upplägget vid det här laget. Precis som i fallet med Jason så tåler denna filur allt och lite till precis som återhämtningsförmågan är på extrem topp. Kastar man sedan in gamla skräckfilmsveteraner som Robert Englund, Tony Todd som gör ett kort men kul inhopp, trädgårdstomten Kane Hodder i en dubbelroll som både mördaren Victor Crowley som hans pappa och två korkade brudar som visar rattarna i tid som otid och en mördare som ser ut som Ted Nugent på crack så får vi Hatchet.

Det är slafsigt, våldsamt och en stor del lemavslitningar förekommer men min favorit är paret där gubben delas med yxa och sedan käringen får skallen delad manuellt och via handkraft. Anledningen till denna funkar är nivån på effekterna som är old school och av väldigt hög kvalité med massor av det röda guldet som det verkligen inte snålas med. Gillar man splatter så är detta en skön film att kolla upp men det har garanterat de bildade folket som besöker denna obskyra lilla blogg redan gjort för är det något de är så är det pålästa.

Nu vet jag inte om detta är en miss eller det bara är filmskaparna som vill kolla sin publik men det förekommer en scen där Crowley använder sig av en slipmaskin i ansiktet på en av de korkade brudarna och det är precis lika kul som det låter men frågan är den att var fan får han får han strömmen i från till den? Antingen går den på ett väldigt starkt batteri eller så har han världens längsta förlängningssladd och har han det så måste han helt enkelt vara världens mest förberedda mördare. Lite att tänka på där...

Vampyres - 1974

För stunden är vampyrer da shit och det känns om alla gökar med tillgång till en kamera ska göra en vampyrfilm. Twiligt är orsaken till den hypen bara det att det skiten gör sitt bästa för att dra ner vampyrismen på film med sina metrosexuella ungdomar och brudar som inte vill släppa till. Iofs kan jag förstå det sistnämda när pojkarna i filmen ser mer ut att vara intresserade av varandra än den plastiga bruden de ska tråna efter i spektaklet för det är skräp som den som drar ner den härliga vampyrgenren i övrigt. Vill man däremot se riktiga vampyrer som vet att uppvakta en dam så finns det floder med sådana filmer även i den lesbiska avstickargenren av vampyrfilmen. För det är precis vad det handlar om. Flator som dricker blod från män och sedan förlustar sig med varandra, gärna blodindränkta som i denna eller mer subtilt som i den mästerliga Daughters of Darkness, kom igen. Ni visste den skulle nämnas! Eller varför inte i Hammers bidrag till genren. Bland annat så är de flesta filmerna i sviten om slottet/familjen Karnstein just på det området. Annars så ger man sig på Jean Rollins filmer med samma ämne. Allt som visar hur en äkta vampyrfilm ska se ut och så långt i från trosfuktarfilmer som Twilight som endast når en publik av karlar som inte kommit ur garderoben eller fortfarande är oskulder, hemmafruar med antingen frånvarande makar eller icke existerande sexliv och mobbade tonåringar som finner sin plats i detta nya universum som nu tagit över Harry Potter-filmernas forna plats...

Storyn här är simpel. Två lesbiska vampyrer stryker runt på landsbygden och lockar till sig enfaldiga män som tror de ska få leka gömma salamin men slutar upp som påsatta men blodtömda i just sin bil, nakna och döda. Deras hemvist? Ett slott/herrgård så klart som är stort, dunkelt och lagom atmosfärisk. Jakten rullar på för fullt och underligt nog så gör aldrig snuten några som helst anknytningar till antalet bilolyckor med nakna blodiga män på ungefär samma sträcka... Men så kommer den dag då ett ungt par bestämmer sig för att campa på området med husvagn och kvinnan där upptäcker de två kvinnorna först. Pojkvännen är inte speciellt intresserad av hennes teorier men det ändras lite när en dag det kommer en karl dit som varit i slottet och nu vaknat upp i sin bil med ett stort skärsår i armvecket. Givetvis missar damen i husvagnen inte det precis som den skurna mannen får väldigt svårt att låta bli att återvända till slottet. Och de två mystiska kvinnorna, ja de missar inget de heller...

Ställer man denna mot Les lèvres rouges så är denna mer råbarkad och pang på rödbetan medan den andra är mer subtil, vacker och framför allt underbar i all sin grymma skönhet. Kanske är det därför jag inte kan ta till mig Vampyres på samma sätt som Daughters of Darkness då den är mer en Östungersk hamnarbetarversion av den filmen med sitt lite grova sätt och in-your-face-scener. Blodet flödar här och det är gott om nakenhet och lesbisk action. Men det som står ut här är det att själva blodsugandet sker så djuriskt i attackerna att det är det som man minns bäst. Det och Marianne Morris och Anulka i rollerna som det romantiska vampyrparet.

En annan sak som jag hängde upp mig på här är det att de har tagit en scen från Daughters of Darkness och använt sig av här och det är den scen i början när Murray Brown checkar in på sitt hotell och en gammal stofil som jobbat där väääldigt länge känner igen honom men Brown hävdar att han aldrig varit där förr men hans ansikte visar hur han ljuger. Fans av Daughters... vet vilken det är tagit ifrån. Ska jag ställa denna mot Les lèvres rouges så stupar denna rätt fort även om den har sina stunder och det är just pga att den ger mig inte samma gåshud eller rysningar och för att det är en sämre film. Replikerna känns ibland rätt taskiga och det satsas mer på nakenhet och blod än på stil vilket känns som att regissören inte vetat hur han skulle få till en bra film så han har helt enkelt ös på med lesbianism, nakenhet och blod och sedan hoppats på att reptilhjärnan hos sin potentiella publik ska ta den till sig. Ställer man däremot mot andra vampyrfilmer förutom ni vet vilken så står den sig bra. Fast väntar man sig en typisk Hammer eller i värsta fall en föregångare till Twilight så lär man bli besviken. Är man däremot sugen på flator så gott som kroniskt nakna, viftandes med knivar, kroppar indränkta i blod och med en hälsosam libido. Ja, då har man hittat rätt.

Crimson Rivers 2: Angels of the Apocalypse - 2004

Crimson Rivers är en helt okej film som jag fann vara mindre intressant vid en återträff medan denna stängdes av första gången den sattes på. Trots det så inhandlades den vid ett köp och nu är den sedd och jag får säga att denna ställer faktiskt sin föregångare i skuggan. Visst, Benoit Magimel är ingen Vincent Cassel men vi får en Jean Reno i fin form samt en hel del svettig action som får en att undra hur fan de orkar. Ta bara jakten 25 minuter in ungefär när Magimel jagar en minst sagt speedad munk eller varför inte den helt oväntade scenen med vapentornet i skogen eller skottduellen i tunneln med massor av spårljus, mums! Det bjuds på flera sköna scener med bra tryck men de får ni allt se själva faktiskt.

Storyn pendlar mellan en domedagssekt, armborstbeväpnade munkar och den totala undergången som är kryddad med en tvist i form av Christopher Lee som tysk. Och med honom som tysk så har ni säkert en uppfattning om vad det kommer att handla om då. Miljöerna är ett Frankrike på hösten för de som är intresserade av det så denna gången blir det ingen snö och alper.Som ett supplement för bortfallet av snö och kyla så kompenseras vi med stabila och välgjorda actionsekvenser och givetvis flyter det röda guldet. Kanske inte i stil med andra filmer i denna genre men det lämnar inget hos en att önska i alla fall. Det är fullt godkänt.

Kvinnlig fägring blir det inte så mycket av här då Nadia Farés av förklarliga skäl inte är med i denna film, hon dör i den första för er som inte sett den, fast vi har Camille Natta att vila ögonen på men precis som Magimel inte är någon Cassel så är hon ingen Farés. Ack vilka kval man lider av egentligen... Trots det så är det full fart och inte många döda stunder i filmen med en rätt härlig atmosfär men framför allt ett grymt DTS-spår på reg 2-släppet. Det skakade in inredningen här, speciellt i slutet när syndafloden kommer så ska ni se den högt så se till att ni har förstående grannar. För detta var en oväntad överraskning som kommer göra sig fint i samlingen och ett fullvärdigt komplement till sin föregångare.

Månguden - 1988

Månguden är något så originellt som en svensk slasher/seriemördarthriller gjord för svensk tv. Endast visad på tv och redan då lyckades den skrämma livet ur en hel generation som såg den vilket jag missade då. Men nu är den till sist släppt officiellt på DVD och den är sedd. Omslaget är lite missvisande men det är medvetet gjort för att öka släppets uppmärksamhet så häng er inte upp för mycket på det. Storyn är den att en seriemördare härjar vilt och slaktar tältande familjer i fullmånens sken samtidigt som han filmar hela kalaset på Super-8. Inga moderniteter där inte! Men en polis med en känd pappa vars skor han aldrig lyckas fylla med lite för stor smak för whisky och rökig jazz sätts på fallet. Tyvärr följer en motvillig expert som tillsammans med hans far fällt flera tidigare mördare med. Så med pressen från sina överordnade och endast en månad på sig för att finna mördaren sätts jakten i gång innan nästa fullmåne kommer igen. Ska de hinna?

Ska jag vara ärlig så lockade inte själva filmen mig något direkt inte bara för att den var svensk utan för själva konceptet med en svensk seriemördarfilm inte kunde lyckas i mina ögon. Men jag fick fel för filmen hade sina stunder och även om det inte var grafiskt direkt så kan man inte klaga på morden för de var effektfulla. Mördaren som inte var någon större utmaning att lista ut funkar förvånansvärt bra med sin mask och machete och den sista attacken som det bjuds på serverar en fin avskuren hals. Annars är det inte direkt något grafiskt men det betyder inte att det inte är våldsamt.

Rollbesättningen är bra och vi får den garanterat slemmige Heinz Hopf i en roll som direkt gör att man associerar honom med mördaren men det är säkert så i alla roller Hopf han gör. Personligen kan jag inte tänka mig en slemmigare person är Hopf i en polotröja så tummen upp för honom! De andra gör sitt och det var skoj att se ansikten som man inte ser längre i svenska produktioner vilket är ett skönt avbrott från dagens utbud. Vad som kan upplevas lite negativt är det att filmen känns så amerikanskt upplagd med en snut på dekis som dricker Jack Daniels, har en tom kyl, lyssnar på jazz vilket även är en del av soundtracket och att mördaren listat ut rätt snabbt.

Annars är filmen helt okej men jag kan inte känna av den oro som de som såg den när det begav sig upplevde ej heller de mardrömmar som vissa fått efter den. Kan bero på att man sett värre och bättre eller så är det som så att filmen kunde gott slagit mer på trumman och brassat på mer. Fast nu är det en tv-film som är gjord för svensk tv så man får vara glad bara för den ens blev gjord och för att göra filmen mer rättvisa så kan jag säga att det finns avsevärt tamare filmer än denna. Kanske ingen film jag återvänder till men man ska aldrig säga aldrig för slutet var rätt skönt och stämningen över förväntan. Så letar ni efter den perfekta partnern till Besökarna så ge denna en chans.

The Three Burials of Melquiades Estrada - 2005

Anledningen till det varit så torrt på uppdateringsfronten är den att tiden inte räckt till samt att det mest blivit Seagalare som setts om och att allt nytt som setts bara varit skit och inte värt att ta upp vare sig min tid eller eran. Men nu är en film sedd som det känns är värt att skriva hem om. Filmen i sig är baserad på den samma händelsen om en 18årig kille som blev jagad av Amerikanska armén ute vid gränsen när han vallade får med sin fars gevär. Armén sköt honom efter som han sköt mot dem under tron att de var djur som hotade flocken med får då de låg i sina ghillie dräkter därav den uppfattningen från killens sida. Armén ersatte familjen ekonomiskt men någon dom föll aldrig över den som sköt det dödande skottet. Fallet blev det en bok och en dokumentär som Tommy Lee Jones var narrator på för att sedan göra en egen film på boken. Sin långfilsmdebut som regissör då han endast gjort en tv-film tidigare.

Resultatet är inte alls illa då historien är ändrad här men ändå lika stark. Jones spelar själv Pete som finner vänskap i en illegalt invandrad mexikan, Estrada, som han kommer att jobba som cowboy med. Estrada berättar för Pete som hembyn och att han vill bli begravd i den och inte på fel sida stängslet för han vill inte ligga under en massa reklamskyltar. Pete lovar men tar inte det på allvar då han är mycket äldre än Estrada. Men dagen kommer då Estrada blir skjuten och lämnad i en allt för grund grav. Vem som är skyldig kommer snart fram och då Pete inte får någon rättvisa eller den skyldige dömd så kidnappar han honom helt enkelt, tvingar honom att gräva upp Estrada för att frakta honom hem igen för att begravas en tredje gång...

Läser man på omslaget så haglar referenserna till Peckinpah och det är vid ett flertal gånger som man får hans speciella känsla i filmen. Inte direkt i de scener som är i staden utan mer de som skildrar Mexiko, Pete´s natur och hans lojalitet mot sin vän. Det har Jones fått till bra får jag säga. Fotot är kalas och det känns verkligen lika varmt i soffan som det landskap som allt utspelar sig i. I en scen när sheriffen ligger på pass och ska skjuta dem är det inte utan att man får tankarna på I Hung My Head med Johnny Cash, speciellt om man är kunnig på sångens innebörd.

Ska man anmärka på något negativt så är det det att det ett tag innan man får grepp om filmen och vad som är tillbakablickar och nutid. Allt vävs in och till en början då de haglade tätt så var jag rätt vilse får jag erkänna, såpass vilse att jag stängde av men jag startade om dagen efter och då funkade det fint eller så var det för att det minskades och filmen fortsatte mer rakt i sitt berättande. Tankarna for även till In The Electric Mist, även det en film med Jones som även den innehar en skön mystik över sig med ingen speciell story. Nu är denna storyn mer originell fast filmerna känns rätt lika i sitt sätt. Kanske inga man kastar på som förströelse utan mer när man vill se något som betyder något för en själv som tittare. En sådan film som man är ensam om att tycka om ingen annan än en själv vet att uppskatta. Väl värd att besöka om man gillar Peckinpah och filmer i hans anda men vänta inget direkt våld utan här är det hårda män som står för sitt ord och fan ta de som försöker att få dem att bryta det!

Above The Law - 1988

Premiär för mitt nya tangentbord så ni får ha överseende om där är fel i texten på något ställe...Hur som haver. Seagal är alltid stabil underhållning och denna debut från hans sida, som visst legenden påstår tillkom efter att en tidigare elev till honom sagt att han kunde göra vem som till actionstjärna. Här gör han sin första roll som en polis som ska hämnas/rentvå sitt namn (precis som i alla andra filmer han gör/gjort) och skillnaden är den att han springer, om än lite fjolligt, dansar, ler och charmar byxorna av alla men inte mig för denna debut har aldrig varit någon favorit hos mig men nu satt den fint och visar att ibland är det bra att låta film som inte gillats tidigare åldras lite. Eller så ser man först Out For A Kill så är allt plötsligt bra.

Vad som mer håller är Pam Grier bara det att de har gjort henne så otroligt tantig här att man inte fattar detta är samma kvinna som blåser skallen av en fuling naken i Coffy. Vilket är bara tragiskt för Grier är en jäkla hot mama! Sharon Stone är även hon med på ett litet hörn som Sigges fru med tillhörande barn och en massa andra hårdingar i de andra rollerna även om Henry Silva tar priset som skurken.

Actionen är patenterad Sigge-stil så kännare av honom vet vad det bjuds på givetvis kryddat med arm- och nackbrytning och ett par fina machetehugg. För de som funderar på den svenska Blu-ray släppet så kan jag bekräfta att det är intakt så nu gäller det bara att Marked For Death är det med för annars blir jag sur... Andrew Davis som även gjort den fina The Final Terror och Under Siege är mannen bakom denna med vilket förvånade mig för det hade jag ingen aning om men man lär sig något nytt varje dag sägs det så... Filmen i sig är det gamla vanliga men Seagal bjuder på fin charm och utstrålning som saknas i de senare filmerna även om han gjorde framsteg med The Marker och det gör kanske att man tar denna mer till sig nu än när den kom. Men va fan, det är en bra film och definitivt värdig en plats i samlingen.

Cop Out - 2010

Här kan man fråga sig om valet av regissör plötsligt kan få en att ändra inställning till en film. För detta är den typiska buddy cop-filmen som gjorts i drivor. Storyn är den att Bruce Willis spelar en skild far som ska bekosta sin dotters bröllop men för att kunna göra det så måste han sälja sitt baseballkort som är värt en jäkla massa stålar. Olyckligtvis blir det stulit när det ska ske så nu börjar jakten på att få igen det med hans snutpartner Tracy Morgan (Little Man) och kastar man sedan in mexikanska gangsters som ser mer än lovligt efterblivna ut så får man denna lilla popcornfilm. Är man sedan som jag totalt ovetandes om vilken regissör filmen har så hamnar man i det dilemmat om man ska ändra inställning eller ej när hans namn kommer upp.

Regissören är Kevin Smith vilket jag av någon korkad anledning totalt missat och Kevin Smith är en grekisk gud för mig när det kommer till film. Det är bara det att detta känns inte som en typisk Kevin Smith-film vilket bekräftas av att den dels inte är producerad av Scott Mosier eller skriven av Smith själv. Att sedan varken Jason Mewes eller klippan Affleck dyker upp i små roller är ett annat bevis på det inte är en "riktig" Smith-film så nu känner jag mig nöjd med att inte ha känt igen hans stil. Lite sinnesro får man allt ha i denna bransch....

Filmen i sig är rätt kul på sina ställen och för en gångs skull ser Willis ut att ha kul vilket han inte har gjort sedan The Last Boy Scout. Flera scener i filmen ser man honom ha riktigt svårt att hålla minen när det spårar ur oralt. Ta scenen med Seann William Scott i baksätet där han drar korkade skämt och driver med Stacy Morgan. Faktiskt så är det så att Scott är den stora behållningen i filmen. Kolla in när han är i häktet och får en medfånge att berätta att han stickar tröjor. Actionen är i filmen är inget som man minns direkt för det är gjort till leda förut och mest känns intvingat.

Så nu är frågan om man ska bedöma denna som en typisk snutkomedi eller som en Kevin Smith-film? Så efter noga övervägande med mig själv så kompromissar jag och säger det är en snutkomedi regisserad av Kevin Smith som ett bolagsuppdrag med tillägget att det inte är en "äkta" Kevin Smith-film för en man som gjort mästerverket Clerks 2 släpper inte i från sig en simpel film som detta. No way. Ser man det som en typisk snutkomedi så funkar den okej med det tillägget att den står över resten av skiten som kommit på sistone.

Under Siege 2: Dark Territory - 1995

Göra en uppföljare till Under Siege är kanske ingen bra idé på pappret men resultatet är över förväntan får jag allt säga. Steven Seagal är tillbaka i sin roll vilken för övrigt är den enda roll han upprepat vilket inte var sant för det gör han i The Foreigner och Black Dawn med. Tack och lov för följare med koll på läget. Dale Dyer, Nick Macuso och Andy Romano är även de tillbaka i sina och skänker sin närvaro till filmens känsla. Skurkar denna gången är Everett McGill som funkar fint och Eric Bogosian. Nu är väl inte Bogosian inte första val som skurk men på något udda vis så funkar han men det beror nog på att han är så malplacerad. Ungefär som Danny Glover i Predator 2 kan man säga.

Storyn denna gången är den samma bara det att den utspelar sig på ett tåg och att vi får se Katherine Heigl i hennes äkta hårfärg men på något vis är hon lika påfrestande här som i allt annat hon plågar oss med sin närvaro i. Morris Chestnut som vi såg senast i V och Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid samt i Half Past Dead, även den en Seagal-are, är sidekicken i denna och till skillnad från alla usla rappare som vi fått stått ut med så sköter han sig fint här.

Men det som gör att denna står sig så bra mot sin föregångare är det att det är massor av action i denna med fullt av härliga squibs och ansikten man känner igen. Det är nästan mer kända birollsinnehavare än stora namn så se hur många ni kan placera. Ni lär behöva penna och papper för att komma ihåg dem. Då detta är en film som gjorde innan herr Seagal ökade i volym och sänkte sin röst till endast viskande så är det ett bra tryck på mannen men om man ska klaga på något så är det det att det bryts inte tillräckligt med lemmar i denna för jag ska bli nöjd. Visst sparkar han massor av stjärt och fäller hårda repliker men minst fem brutna armar förväntar jag mig i actiondepartementet! Men nu är det bara jag som är gnällig. Filmen är en värdig uppföljare och det är det som är det viktigaste, eller hur? Ett bra tips till er från mig.