Firecracker - 1981

Mer känd i Sverige på vhs som Kinasmällaren så är detta för mig höjdpunkten av Ciro H. Santiago´s filmer. Våldsam som få och minst lika underhållande så är detta en fin resa i våldets tecken som vi får ta del av när Susanne (Jillian Kesner) reser till Filippinerna för att finna sin försvunna syster. Väl på plats så faller hon för den mystiske Chuck (Darby Hinton) som hon inte är medveten om har mördat just hennes syster bland andra. Chuck är hantlangare åt den lokala drogkungen samt dennes mästare i hans dödsmatcher som visas mot betalning för rika kunder. Matcherna är blodiga och råa och Chuck njuter av varenda minut. Men Susanne visar sig vara minst lika farlig och snart nog så kommer sanningen fram och de nu intima parterna möts i ringen.

Visst brer jag på bra här? Men låt det inte lura för det är så det går till bara det att det är fan så mycket mer underhållande samt blodigt. Santiago´s filmer brukar vara våldsamma men denna tar nog priset för när man såg denna som liten krabat så var den första utgåvan oklippt och satte därefter sina spår när det kom till karatefilm, denna underbara term. Tyvärr förekom filmen vid senare tillfällen vara klippt då man valde att återse den då bolaget (Continental) släppte om den i trimmad version. Fast nu är det i sin ordning och allt våld är på sin plats igen och man får återknyta bekantskapen med spetsade kroppar, en skalle som sparkas in i en cirkelsåg, stavar i ögon för att nämna visa trevliga saker.

Karateactionen i filmen är av det bra slaget och Jillian Kesner är en riktig fena på att slåss samt är en riktigt snygg kvinna med härlig kropp som visas upp vid ett flertal gånger. Bland annat i en fin jaktscen där hon jagas av två kåta lowlifes där hon i jakten förlorar plaggen sina ett efter ett innan en skära till slut delar hennes bh så allt hon har på sig är trosorna. En fin film som sagt. Darby Hinton som senare gav sig in i Andy Sidaris träsket där han rullar runt med Sybil Danning, iofs hade jag nog stått ut med det själv tror jag vid närmare eftertanke, visar sig vara en fena på att slåss han med och bjuder på en fin insats i början av filmen men den får ni allt se själva.

Vad som däremot slår hårt mot ens medvetande är det att Santiago har helt enkelt snott soundtracket från Shogun Assassin och använt det i denna filmen och det funkar klockrent på något underligt vis. Själv satt jag med hakan på golvet och inväntade Lone Wolf himself att dundra in i filmen och slakta alla men se det gjorde han inte utan till sist så accepterade jag läget och fann det passa fint. Även om det är till fel film. Men nu så är detta en Santiago-film och en Santiago utan något snott är helt enkelt ingen Santiago-film. Se och njut!