The Doors - 1991

Oliver Stone´s skildring av bandet The Doors eller rättare sagt deras sångare Jim Morrison blev en rätt stor succé vilket jag inte kan ta till mig direkt för maken till segare film har jag inte varit med om på länge och jag kunde inte vänta tills eländet var slut. Stone är annars en regissör vars verk annars jag gillar att tillbringa tid med fast det finns ju undantag som den här och Alexander. Problemet med The Doors är det att Morrison visar sig vara mer en pajas som slänger sig med strofer och lite lösryckta meningar som han sedan använde för att förleda vilsna människor som i brist på intelligens tog till sig som poesi och andemening. Med andra ord, får som letar febrilt efter en egen herde.

Själv blir jag inte det minsta intresserad av att ta till mig mannens vision eller musik då hans uppträdande som, om man ska tro filmen, verkade mest bestå av att vara påtänd, full, sätta på allt som rörde sig och hade en vagina och tillbringa livet med att vänta på döden, igen enligt filmen, vilken i mitt fall som åskådare inte kom snabbt nog.

Visst är filmen stabilt framställd med snyggt foto samt kanonskådisar att gödsla med men det kan jag skita i när personen det handlar om är så dryg att jag inte ens skulle vilja tillbringa två minuter med honom och än mindre lyssna på musiken för den är verkligen inte något jag har/ska/vill lyssna på för det sista jag är är en utdöende hippie som inte kan existera utan tillräckligt med droger för att sänka ett mindre lands ekonomi.

Ska jag nämna något mer negativt så undrar jag bara att hur fan kan man få idén med att ta med Billy Idol i en film?! Karlen är så otroligt pinsam aktör att George C. Scott gråter i sin grav och jag skämdes faktiskt varje gång dåren kom i bild. Ska man däremot ta fram något bra i filmen så är det det att vi får se Kathleen Quinlan naken. Nej, Stone borde lägga sin kraft på att göra en film om ett riktigt band i stället som Gehennah. Där har vi ett band att tillbringa tid med och som är så långt ifrån påtända hippies man kan komma. För visa mig den hippie som kunde komma på en lika genial låt som Bitch With A Bullet Belt! För Oliver Stone´s The Doors var/är för mig inget annat än ett två och en halv timme långt ofrivilligt stolpiller som jag verkligen inte bett om.

Cry of the Banshee - 1970

Ja, det var ju meningen att det skulle vara en bild/poster på filmen här men bloggjävlen jävlas så det går inte att få upp någon bild eller så kommer det att vara fullt upp med bilder av alla dess olika slag efter ett tag. Skit samma. Ni märker om den dyker upp eller ej. Och nu är den där!

Vincent Price är i alla fall med i den här gamla AIP-filmen som tydligen skall vara ett försök att casha in på Hammer. De lyckas med att få till miljöerna och slotten samt att de verkligen är i England för filmen är inspelad där. Vad de inte lyckats med är att göra en bra film. Jag menar med Price i en roll han kan göra med förbundna armar och ögonen någon annanstans så är det här mig ett mysterium att det gick som det gjorde. Price spelar här en nobel herre av fin ätt som är allt utom fin. Han drar inte sig för att hetsa folkmassorna på ett stackars flickebarn eftersom hon kan vara häxa och barnen hans är av precis samma rang. Sonen till och med våldtar sin styvmor eller åtminstone försöker så det slår runt i boet på henne. För att strö extra lök på laxen så ska Price och dennes muntra män till att bränna en koloni med häxor bara för att i sista stund bespara livet på ledaren av dem. En gammal gaggig kärring till råga på allt. Problemet är bara det att hon är inte det minsta tacksam utan hon placerar en förbannelse på hela familjen och nu börjar de dö av en efter den andre samtidigt som en ung främling söker husrum hos Price och gänget.

Så långt allt väl men det räcker inte för Price är så uttråkad här att det tar emot bara av att se honom spela förvånad i de scener som kräver det eller sadistisk i de som kräver det. Price är inte det minsta intresserad av vare sig film eller sin egen del i den och det märks tydligt. Borta är hans finurliga spel och härliga ansiktsuttryck som man är van vid så kanske det är därför som jag inte kan ta den till mig. För det är inte den Price jag är van vid här och vill se utan det är en uttråkad Price som serveras.

För att ytterligare strö mer salt i mina öppna sår så är de inblandade i den andra rollerna så fruktansvärt usla att det är skrattretande och jag kommer på mig själv med att kolla på omslaget för att se om det är rätt film jag tittar på. Elisabeth Bergner som spelar häxan Oona är så senildement i agerandet att jag undrar om de inte borde kört henne till långvården direkt istället för att ha henne till att plåga mig mer än de i filmen som hon är menad att plåga. Jävla käring!

Ska man dra fram de få positiva sakerna i filmen så är det det att det är en rätt stor del med nakna bröst i filmen men det är inga fina rattar egentligen så funkar inte det heller. Satan! Det är även lite mer våldsamt och blodigt än väntat fast det spelar ingen när det är så förbannat uselt, tråkigt och illa agerat som det är i den här filmen. Förväntar man sig att se monstret i filmen så lär man bli än mer förbannad för det lilla vi får se är inget att skriva här. För att få se fulingen själv, Banshee´n då alltså, var jag tvungen att googla fram en bild. Så illa är det i Cry of the Banshee. Se på egen risk men ni har blivit varnade.

Tropa De Elite 2 - 2011

Tropa de Elite var en käftsmäll av rang som växt mer efter jag såg den härförleden och nu är dess uppföljare sedd med. Om man tycker att den första filmen är hård så är den här strået vassare. Inte bara när det kommer till våld utan även till handlingen som tar med oss på en våldsam resa från slummen till maktens korridorer i Rio de Janeiro. Nascimento (Wagner Mouro) är kvar i BOPE tillsammans med Matias (Andre Ramiro) men efter ett våldsamt fängelseupplopp som de stryper ännu mer våldsamt så går allt åt skogen.

En officiell kalabalik tar fart och BOPE skakas i grunderna och huvuden rullar. För vissa ner och och för andra uppåt. Och för att göra saken snabb så går Nascimento uppåt i hierarkin medan Matias åker ner i den. Båda av dem får på nära håll inse hur pass vid korruptionen är i staden och hur pass högt den egentligen sträcker sig. För vad gör korrumperade poliser när deras egna specialpoliser rensar upp så hårt att de inte längre kan tjäna på droghandeln? Jo, det får ni se i Tropa de Elite 2. För det här är inget som fans av den första filmen vill missa.

Jag vet fan inte vad jag skriva om den här egentligen mer än att har man sett originalet och fallit för den så är TDE2 ett måste! Inte bara är den bättre skriven och gjord utan den griper tag om en direkt och får dig som tittare att leva dig in i det hela. Wagner Mouro gör grymt bra i från sig som Nascimento som här befäster sin position hos mig som den hårdaste jävel jag någonsin sett på film. Man kan inte slita blicken i från honom när han får sin speciella blick och det går så långt att man vädrar blod när han sätter i gång oavsett vem det gäller. Killen är hård på allvar!

De som väntar sig mer mord och tortyr som i den första lär bli besvikna men bli inte besvikna för den gamla hederliga plastpåsen kommer fram i en scen och det är gott om pang-pang för de som väntar sig det. Själv blev jag inte besviken fast det kan ha berott på att jag inte hade några direkta förväntningar mer än att jag hoppades på att Matias som Nascimento skulle vara med i filmen och det var de verkligen! Så besviken eller missnöjd var inget som den här svensken blev i alla fall. Den saken är säker.

 

 Tropa de Elite 2 eller Tropa de Elite 2 – O Inimigo Agora é Outro som den egentligen heter är en utsökt film som kommer att hamna på min lista över årets bästa filmer 2011 för jag tvivlar på någon annan film kommer att slå den på dess fingrar i år. För att klargöra en sak så utspelar sig den här filmen 13 år efter den första så bli inte förvånade om sonen plötsligt är stor och att filmen mer fokuserar på Nascinmento och hans familj än just själva BOPE. Vilket är bra för annars hade det här bara blivit samma film en gång till och även om det hade varit kul så är den här fortsättningen inte bara bättre utan den är avsevärt intressantare med.

Egentligen spelar det inte någon roll vad jag plitar ner här för det är upp till var och en vad man tycker om Tropa de Elite 2 och dess föregångare. Det är två väldigt bra filmer där fortsättningen är den mer vuxnare filmen som inte bara satsar på våld, tortyr och hemskheter i slumstäderna i Rio de Janeiro, även om jag tycker det är ett totalt underbart ämne, den för oss igenom en korrupt poliskår och dess styrande som är minst sagt lika korrupta och vi får se allt detta genom en hederlig polis ögon som inte längre titta stilla på. Är det något som lockar så har ni verkligen något att se fram emot här då. Rekommenderas det allra varmaste!

The Rite - 2011

Mikael Håfström. Ännu en svensk i Hollywood som ska bekänna de svenska färgerna efter sina inhemska succéer Ondskan och Strandvaskaren, vilken jag fann relativt bra samma som Ondskan, samt lite svenska dussindeckare. Så hur har det gått? 1408 - såg halva sedan stängde jag av. Varför? Rörig och den innehåller skrigefittan Smauel L. Jackson som jag är gravt allergisk mot. Derailed - inte sett trots jag gillar Clive Owen men Vincent Cassell är med i den så kanske borde ge den en chans. Shanghai har jag inte sett så den skiter vi i helt. Den lockar inte. Så varför då se på Håfströms The Rite då om karlens amerikanska filmer inte lockar kan man undra då. Enkelt. Jag är fruktansvärt svag för filmer med/om demonisk besatthet. Precis som i fallet med hemsökta hus så dras jag till dem som kåta svin till medvetslösa brudar på en fest. Jag bara måste se om de får mig att skälva till i soffan och få den däringa välbekanta ilningen längs ryggraden och känna gåshuden komma. Lyckas Håfström med? Det ska vi ta reda på här under.

Handlingen i The Rite kretsar runt den unge mannen Michael (Colin O´Donoghue) som lever med sin far Istvan (Rutger Hauer) som är begravningsentreprenör. Eftersom fadern är gammal och framtiden för firman vilar på Michael så bestämmer han sig för att plugga till präst för att slippa hemarbetet och för att karlarna i familjen endast är präster eller begravningsentreprenörer. Planen är den att plugga hela vägen men hoppa av precis innan det är dags att lägga prästlöftet. Men en präst ser potential i Michael och tvivlar starkt på att han inte är kallad och vägrar godta hans avgång. Istället skickar han Michael till Vatikanen i Rom där han ska gå en speciell kurs inom exorcism eftersom kyrkan använder sig av det mer och mer.

Väl på plats så sticker Michael ut eftersom han inte bara är jänkare utan för att han starkt ifrågasätter den kristna tron över vetenskaplig fakta. Ett dilemma med att bli präst fullt ut för Michael är det att han är ateist och att läsa till präst är ett sätt att få sig en bra utbildning gratis. Problemet nu är det att prästen som leder kursen/utbildningen skickar honom till en lokal präst vid namn Lucas (Anthony Hopkins) bara för att Michael ska se vad det hela egentligen handlar om och att exorcismerna verkligen sker. Något som Michael i alla läge förklarar med endast är psykologiskt och kräver psykologisk behandling. Med andra ord, ingen präst eller djävulsutdrivning kan hjälpa dem.

Ni vet säkert redan vid det här laget att jag gillade filmen skarpt eftersom jag skrivit så här mycket om den vilket den var/är med. Jag fick både gåshud som ilning och skälvan under filmens gång för Håfström prickar precis rätt. Helt utan att använda sig av hoppande sängar eller den berömda ärtsoppan. Vilket Lucas påpekar i filmen med. Anthony Hopkins har figurerat flitigt i filmer på sistone och även om han spelar över i The Wolfman så fann jag honom kalas i den rollen. Samma här. När man tänker sig en exorcist så tänker man på Max von Sydow i The Exorcistmed all rätta då han gör ett underbart uppträdande där. I The Rite är Hopkins raka motsatsen. Visst, han är till åren han med men kroppsligt raka motsatsen och samma i sitt tillvägagångssätt. Han ryter värre än demonerna och drar sig inte för att jävlas med de anhöriga som söker hans hjälp för det här är något Lucas gör dagligen nämligen driver ut demoner. Speciellt oväntat kul blir det under en exorcism när hans  mobiltelefon plötsligt ringer!

Hopkins är som sagt bra och jag fann mig att gilla honom riktigt mycket även om jag är lite trött på honom. Rutger, alltid lysande, är inte med så mycket men gör som alltid bra i från sig som den trötte fadern som ska visa sin son hur man behandlar de döda även om det är ens egen fru och mor. Så stort tack till Håfström för att han tog med Rutger i filmen. Colin, efternamnet ger jag mig inte på att skriva igen, sköter sig helt okej som den unge och ateistiska blivande prästen som får mer närkontakt med ondskan än han väntat sig. 

Nu ska det mer till än bara bra skådespelare för att en sådan här film ska få mitt intresse och där kommer atmosfären och stämningen in. Där lyckas Håfström riktigt bra med att blanda in både allvar som spänning och framför allt rysningar i en film av den här typen. Jag är imponerad av resultatet då filmen var avsevärt bättre än jag väntat mig och framför allt räknade jag inte med att bli smått rädd av den. För det blev jag. Jag till och med var smått på min vakt när jag lade mig för jag hade fortfarande inte skakat filmens stämning av mig. Och det är ett riktigt bra resultat som Håfström ska ha välförtjänt beröm för. En annan sak som är värd att nämnas är Maria Grazia Cucinotta i rollen som mostern till den besatta flickan Rosaria. Hon är jävligt läcker! Kanske inte i filmen men tillräckligt för att man ska kolla upp henne. 


Detta är verkligen en bra film som bör kollas upp om man inte bara vill se en film om besatthet utan även för de som vill se en övernaturlig thriller med lite ockult tema. Eller så helt enkelt för de som bara vill se en bra film. Själv hoppas jag ni kommer att gilla den och ta den till er precis som jag gjorde och kanske till och med bli lite rädda ni med. Rekommenderas det varmaste!

Ombyggnadsröra

Som de observanta av er kanske märkt så håller jag på med att kategorisera upp recensionerna på Weekend Video så det ska bli enklare för er att finna det ni söker. Vissa filmer kommer att falla under flera kategorier vilket ni lär märka om/när ni kanske söker efter något specifikt men jag hoppas det inte kommer att bli för rörigt för er även om det kommer att ta lite tid att få komplett ordning på allt. har ni några förslag på kategorier ni skulle vilja se så var inte rädda för att komma med just det. Inget är omöjligt och allt är tänkbart bara jag finner det tillräckligt sjukt/underhållande. Så tills allt är klart så Bear with me!

Wild Beasts - 1983

Franco Prosperi, mannen bakom Mondo Cane-filmerna och deras uppföljare slår här till med sin sista film och det visar sig vara en djurfilm. Se där! Så vad kan man vänta sig från en man med Africa addio och Addio zio Tom bakom sig? Är det exploitation hela vägen eller är det typiskt djurskräck med snålt med grafiska attacker som man är van vid det här laget? Lite snällt och tillrättalagt för att locka en större publik? Inte det minsta för här det här visar sig vara det mest grafiska och minst tillrättalagda av alla de djurfilmer jag sett. Här sparas inte på något, inte minst på djurattackerna som visar sig innehålla riktiga djur som sätter tänderna i riktiga personer men ändå inte. De biter inte dem i sann mening det bara ser så ut.

Bara för att riktigt sätta åskådaren på plats så kommer en text i början som förklarar att det inte förekommit något våld mot djuren i filmen men det visar sig vara skitsnack av rang då råttor inte bara bränns upp utan även trampas sönder samt att vi får ett par attacker av djur på djur i filmen som inte är fejkade och det kanske inte är det trevligaste att bevittna. Råttorna skiter jag blankt i medan de andra scenerna tog emot lite. Fast sedan reagerar man inte när man ser det på en djurkanal medan här man reagerar. Underligt minst sagt fast det beror nog på att man inte väntar sig det i en vanlig spelfilm medan man gör det i ett program om djur.

I leaden ser vi Lorraine De Selle som kör på sitt patenterade uttråkade uttryck i ansiktet. Har man sett Cannibal Ferox så vet man precis vilket det är för hon har bara ett. Här spelar hon en kvinna av något slag som totalt ignorerar sin dotter och har något för sig med en lokal hårding med polismustasch och randig sjömanströja som bara vill komma innanför trosorna på henne vilket han aldrig lyckas med för han måste nu bekämpa alla vilda djur som rymt från Zoo då det hamnat PCP i deras dricksvatten och de nu lägger farten mot stan där det ska härjas vilt.

Djuren, som visar sig vara lejon, tigrar, hyenor, elefanter, geparder, leoparder, isbjörnar och säkert några raser till lever jävel för fullt och attackerar allt och alla från personbilar till flygplan skiter i allt och alla och bara ser till att sätta tänder som tassar på vad de kommer över, gör ett bra jobb och jag kan bara inte förstå hur de fått dem till att bete sig som de gör. Speciellt då attackerna är så spektakulära som de är. Nu pratar vi inte om en stuntman i sockiplast och gammal matta på sig som rullar runt med en stand-in utan det är tigrar osv som står för de roliga inslagen i en annars rätt ordinär film. Inget direkt att skriva hem om men det har ett speciellt cyniskt förhållande till oss som ser den då den drar sig inte för att ösa på med grova attacker och en känsla av fuck you över sig till tittaren. Ta bara det med texten i början som berättar att inga djur osv... bara för att ändå visa det. Har man sett Africa Addio så blir man inte förvånad direkt.

Just attackerna är det som gör att man bör kolla upp filmen trots editeringen i den är helt bedrövlig i vissa scener och ljudet rätt knastrigt fast det kan man skita i. Släppt av Studio S som inte den här gången heller skickat mig något recensions-ex, dåligt minst sagt, i formatet 1.66 vilket får mig att undra om det stämmer för enligt IMDB så ska den vara filmad 2.35 fast de har haft fel flera gånger på den punkten i andra filmer. Bilden är bra men lite sämre i vissa sekvenser och tyvärr är filmen filmad på natten med dålig ljussättningen så var beredda på det. Fans av djurfilmer bör investera i Wild Beasts då det här är den grövsta av dem alla hittills och bara det bör öka dess värde för den är långt ifrån den bästa av dem.

Tropa de Elite - 2007

Lika simpel som snygg är postern, lika bra är Weekend Video. Hur det kommer sig är det ingen som vet men ni kan lita på att det är den bästa filmbloggen på nätet för här vet ni aldrig vad ni får och vi hymlar aldrig om vad vi tycker. Det har givetvis inget med filmen som det ska handla om men det var lika bra att få ut det. Så. Över till filmen då. Brassarna är glada för att skildra livet i deras våldsamma kåkstäder med beväpnade ungdomar, korrumperade snutar och en varm atmosfär. Tropa de Elite bryter ingen ny mark då den följer modern tids filmupplevelser genom att börja med slutet och sedan bara för att jävlas kasta in en tvist. Inget nytt vid det här laget men det funkar för jag gick på den första gången jag såg filmen men den här gången var jag allt beredd.

Min mening var aldrig att äga filmen då den inte hittade rätt hos mig första gången jag såg den vilket märks bäst genom att det är först nu vid andra genomsittningen jag skriver om filmen. Kanske gjorde priset på den med att den fick följa med hem, jag vet inte men nu är den här och visade sig att överraska mig avsevärt bättre an den första visningen gjorde.

Handlingen som går ut på att visa den motsatta sidan till den vi såg i Guds Stad och Människornas Stad, nämligen att vi får se polisernas syn på det hela. De är verkligen långt ifrån hederliga de men det finns undantag bland dem och det är de som det handlar om i Tropa de Elite. Deras specialpolis som sköter sig själva och och inte drar sig för att tortera, mörda eller misshandla för att få tag i de/den de söker eller de svar de vill ha. Inga silkesvantar här inte och har man svårt för våld så bör man kanske tänka sig för innan man tittar på just den här filmen för den lever verkligen upp till sitt rykte som en jäkligt hård film.

Nu finns det hårdare filmer om man vill hårddra det men jag tvivlar på man kommer att springa på hårdare poliser på film än de i Tropa de Elite utan att det kommer att kännas spelat. Här känns det så äkta och brutalt att det känns mer som en dokumentär än en spelfilm. Ska jag vara lite gnällig så är den lite svajig i början av filmen men efter halva gått och vi får mer inblick i specialstyrkan så ökar filmen i styrka bara för att sedan ta en med storm och fullkomligt blåsa i väg en. Det är hårt, snabbt och våldsamt vilket scenen med bildäcken kommer att visa bra. Så det här är en film att slå klorna i om ni springer på den för det här är det bästa jag sett från Brasilien. Var kan jag nu få tag i en svart basker snabbast?

The Mechanic - 2011

Måndag, smått bakis efter en trevlig kväll på stan så sitter The Mechanic fint. Inget direkt att anstränga hjärnan för efter har man sett originalet med Kalle Bronson så vet man vad som väntar. W.A.S.P. pumpar ut 95 Nasty på knastrig vinyl och jag försöker få till den här texten och blir det inte bra så skiter vi i det. Här finns inga hämningar. Det är ju Weekend Video ni läser.

Statham är stans vassaste yrkesmördare som är fullkomligt i topp och när han sätts på att mörda sin mentor (D. Sutherland) efter att denne ska ha sålt sig så gör han jobbet. I efterdyningarna efter jobbet så plockar upp han upp sin mentors son och lär honom yrket då mentorn/fadern inte varit helt tillfreds med deras svaga relation. Föga anar Statham att jobbet var en bluff som han lurades till och för att strö mer salt i såren upptäcker lärlingen vad som skett fadern. Nu är det bara en fråga om vem som står kvar när tomhylsorna slutat hagla i slowmotion...

Statham behöver ingen introduktion då jag gillar honom både som skådis och actionfigur, oj det lät fel... För han gör sitt med dödlig precision och funkar lika bra i lättsammare roller som The Transporter som mer seriösa, The Bank Job och hård action som den här. Ben Foster såg vi senast på Weekend Video i Pandorum och 3.10 To Yuma är även han och funkar skitfint i actionscener jag ser med honom i filmen där busscenen stiucker ut mest. Vad som mer överraskar är de smått homoerotiska tendenserna mellan de två mördarna som förekommer rätt flitigt. Samma med Foster´s första egna kontrakt, homoerotica at it´s finest där med. Skitkul tycker jag då det är alldeles för lite sådant i film idag.

Simon West som är bakom den idag rätt hemska Con Air är skyldig till den här remaken vilken överraskar mig med att vara snäppet över sin föregångare. Kanske är det för att actionen är avsevärt piggare och bättre eller så är det för att jag slipper Jan-Michael Vincent? Vem vet? Vem bryr sig egentligen för båda filmerna är där oavsett vad jag eller någon annan tycker och det är bara att se den man själv föredrar. Fast jag får erkänna att Michael Winner´s original lockar mig nu från sin plats i samlingen. Det är trots allt Bronson som är med i den. En Bronson innan de hemska Cannon åren.

We Are What We Are - 2010

Nu kan jag inte svara för er men får jag se ännu en film med en kannibalistisk familj med inavelstendenser så kommer jag att äta upp grannen. Nu är detta kanske inte rätt film att skriva om här för det är just vad det är. En mexikansk film om en familj där det börjar med att familjeöverhuvudet går och dör i ett varuhus efter att ha satt tänderna i en hora för mycket på gamla dar. Med fadern borta så börjar den interna kampen över vem som ska ta över ledarskapet i familjen. Allt noggrant koreograferat av familjens yngsta medlem, dottern. Men det får starkt motstånd av modern då hon i sin tur efter ha varit hunsad av just fadern nu ser sin chans att få lite att säga till om. Modern som visar sig ha ett starkt motstånd mot just horor visar sig inte bara dela deras arbete i en oväntad scen utan även kommer ha ett nära samarbete med just personer av det yrket i slutet.

Nu är det här inte direkt någon ny Motorsågsmassakern utan mer ett tätt drama med inslag av en del grova som oväntade scener med inslag av våld. Tyvärr så kommer de som förväntar sig ett rejält blodbad bli grymt besvikna då det här mer är ett familjedrama med just kannibalism som kryddan i tacoköttet. Kanske ett dåligt/skämt skämt men det bjuder jag på. För de som tvunget vill ha med den berömda inavelsdelen så är den i bakgrunden. Kanske ett nödvändigt inslag trots allt då det här kommer i nytt ljus när det kommer till vilka sorts kort det ska satsas på för att rätt spelare ska få komma fram eller varför inte till?

Uppenbarligen så var det här visst en film som förväntningarna var höga men aldrig infriades och vad kan man säga åt det? Ha inte förväntningar då, gott folk! Ni blir bara besvikna. Själv hade jag inga direkta förhoppningar då Hugo S. inte var med i den och spred ljus runt sig med sin maniska blick och täta skägg som man bara vill rulla in sig i och invänta ålderdomen i. Men filmen är fylld av bra skådespelare som gör sitt bästa för att vi ska få mer än de vanliga stereotyperna som är så vanliga i den här sortens film. Den som sticker ut för min del är Paulina Gaitan den som äger filmen med sin totalt dominerande syster/dotter som styr allt från kulisserna. Mycket bra aktris som inte bara har utstrålningen men även närvaron att ta över en film och ge den den tyngd som kan behövas.

En annan sak som verkar störa de flesta är slutet som inte lyckas skänka tillfredsställelse åt det som sett den för det är verkligen en öm punkt. Själv gillade jag det och tyckte det var passande även om man kunde se det komma en bra bit in i filmen. Så vad mer kan vi nämna som var rätt lustigt. Jo, filmens poliser. De är nämligen snäppet bättre än Craven´s Kling och Klang i The Last House On The Left även om de inte direkt skänker en större tilltro som rättsväsendets främsta riddare i Mexiko då de är allt utom klipska. Fast det är Mexikos problem och inte mitt.

Överlag en helt okej film som är bättre än vad de andra "kritikerna" på nätet tycker men så är de väl inga direkta fans av spansk/mexikansk film heller så gör som vanligt och lita på Weekend Video. Vi gör er inte besvikna och det lär nog inte We Are What We are heller göra. Väl värd en titt. Inte minst för Paulina Gaitan´s skull.

Jesse Stone: Innocents Lost - 2011

Då var vi framme vid den sjunde Jesse Stone-filmen i den populära serien med Tom Selleck. Inget ändrat på något vis så vi fans av serien kan andas ut. Robert Harmon är fortfarande regissör och alla upprepar sina roller från de andra filmerna. Förutom de som är borta av andra orsaker. Nytillkommen är Gloria Ruben som sekreterare åt Saul Rubinek´s bilhandlare och allas våran favoritnunna är med på ett hörn med. Så är även boxningspromotorn Fish (William Sadler), kapten Healy, terapeuten Dr. Dix som briljerar som vanligt och de andra lirarna. Ni vet vilka vid det här laget utantill.

När det kommer tills handlingen så fortsätter den med det uppslagna spåret från Jesse Stone: No Remorse. Jesse, nu pensionerad från tjänsten som polischef finner sig i ett personligt ärende när en vän till honom upptäcks död vid vägkanten på väg till honom och självmord tillskrivs fallet. Men Jesse är Jesse och det är inte något som sväljs av honom. Utan Jesse sätter full fart och ger sig fan på att gå till botten med det här men det visar sig inte bli så lätt som först trott då det visar sig sprida sig långt åt alla riktningar, även till Paradise.

Seriens styrka är det att det är en sådan känsla och stämning av professionalism över hela alltet att man bara kan slappna av och njuta av skådespelet som faller ut framför en. Dialogen är lika rapp som alltid och än en gång slår det mig hur pass smart de återanvänder den i scen efter scen och film efter film. Inte för att det är brist på välskriven dialog utan för att det är en viktig del av serien styrka. Åtminstone är det vad jag tycker.

Fallet William Devane är det att mannen är med alldeles för lite eller helt enkelt så är det så smart upplagt att man får bara se en liten del av honom för att just väcka intresse för honom. Eller så har de inte mer material för honom i filmen? Jag vet inte men det jag vet är det att jag vill se mer av hans karaktär för den är så jävla bra! Tack och lov så är Rolling Thunder på väg till Blu-ray så man får njuta av honom där i väntan på nästa Jesse Stone film som är under produktion och kommer gå under titeln Jesse Stone: Benefit of the Doubt. Tills dess så se den här och de andra filmerna med för detta är en film som garanterat kommer att ge er mersmak. Rekommenderas det varmaste!

Heart Condition - 1990

Alla kan vi våra filmer där olika personer tvingas att samarbeta mot ett gemensamt hot mot dem. Samma här. Vad som inte heller är något nytt är det att en av personerna är vit och den andre svart och den vite är rasist. Samma här. Så vad är det då som är så särskiljande med den här filmen då? Jo, Denzel Washington spelar här en advokat som företräder horor och annat löst folk medan Bob Hoskins är snuten som vill sätta dit honom då de båda delat på samma hora. Men oturen är framme och Hoskins får en hjärtattack och behöver ett hjärta akut. Washington är donator och blivit mördad samma kväll så nu lever en av dem och den andre återkommer för att få hjälp att finna ut vad som hänt. Samt vem som mördade honom. Fast vem tar en rasistisk vit snut med ett hjärta från en svart i sig och dennes spöke på halsen på allvar?

Uppenbarligen en film som inte många idag tycks känna till eller så är ämnet för känsligt för dagens känsliga publik. Jag bryr mig inte för det är ett underhållande upplägg och filmen är bra. Tillräckligt för att jag skulle hyra den ofta när det begav sig så det var med lite förväntan jag såg om den. Och den höll fortfarande. Prisa Gud!

Hoskins är bra som alltid och Washington gör mig inte besviken nu heller. Det är bara en viss film om en viss bok som stör mig med honom i. Fast det struntar vi i nu för det är här en bra film med en skön film som pendlar fint mellan komik, thriller, spänning och lättsam action. Kanske inget man vill se om ens kropp skriker efter lite PM-röj men passar fint de kvällar när man är sugen på lite av varje och inte pallar se flera filmer för att få sitt lystmäte fullt.

När filmen kom så fick den visst inte den uppskattning den förtjänade och floppade rejält. Washington som blivit övertalad av sin agent att göra filmen blev så ilsken över mottagandet att han sparkade agenten så det rök om det och har ej sedan dess gjort någon mer komedi. Förutom Book of Eli då. För övrigt så var den svenska hyrtiteln på VHS, Mitt Svarta Jag. Och hur kan man inte gilla en film med en sådan titel?