måndag 14 februari 2011
The Girl Who Knew Too Much - 1963
Ännu en Bava och jag får säga att mannen växer för mer och mer för min del. Då detta enligt vissa invigda ska vara den allra första giallon så är detta en förvånansvärt intressant och smart film. Handlingen är den att en amerikanska kommer till Italien för att besöka en moster/faster men olyckan är framme och släktingen dör av sjukdom redan samma dag. Lyckligtvis är den unge och attraktive läkaren (John Saxon) till hands och snart nog är Nora, som amerikanskan heter, inneboende gäst hos en bekant till släktingen. Fast en natt så går allt åt skogen och Nora bevittnar ett mord och nu blir hon själv indragen i det hela och jakten på mördaren börjar.
Alla tecken på en giallo är på plats bara det att vi inte får se någon handskbeklädd mördare men väl ett ansikte som vi förknippar med just den personen direkt. Ett par knivmord bjuds det på och just det första överraskade mig i sin grafiskhet. Kanske inget direkt våldsamt men än en gång med tanke på tidens utbud när filmen gjorde så får man se det så. Bava överraskar med ett skönt slut som bjuder på en fin final både med upplösning som lättsam komik och jag som inte är speciellt förtjust i just giallos fann mig överraskad av filmen i helhet. Det enda tråkiga är det att utgåvan är endast med italienskt ljudspår och att höra John Saxon med italiensk dubb är kanske inte riktigt det man vill höra för man förväntar sig John´s egen röst. Precis som i alla andras filmer man sett med honom. Anledningen är den att detta är en oklippt version därav valet av ljudspår.
Själv kan jag inte låta bli att jämföra Argento´s Deep Red med The Girl Who Knew Too Much bara det att det är kvinna istället för en man i denna samt att slutet är inte riktigt det samma precis som handlingen inte heller är det men ändå så är känslan väldigt kännbar. Varför vet jag inte men precis som Argento lånade från Black Sabbath så har han säkerts inspirerats av denna till sin Deep Red och en sämre inspirationskälla än den här förlaga till giallo-genren kan man verkligen allt ha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar