Nu är jag inne i en western-period då jag precis plöjt igenom alla tre säsongerna av den eminenta serien Deadwood än en gång och samtidigt börjat spela om Red Dead Redemption igen. Kryddar man det med Appaloosa så är jag verkligen fast men Westerns är något jag växt upp med och alltid kommer att älska. Det är något speciellt med de öppna vidderna, hårda och barska män samt de väntade pistolduellerna som jag bara inte kan hålla mig ifrån. Ställer man amerikanska westerns mot deras italienska motsvarigheter så vinner de amerikanska alltid för min del även om en stor del av de italienska hör till mina absoluta favoriter. Lite konstigt resonemang men det finns inget drygare eller stelare än en spaghettiwestern med Guiliano Gemma eller Gianno Garko. Tacka vet jag The Duke för han sviker en aldrig.
Nåväl, Appaloosa inte bara ståtar med Ed Harris och Viggo Mortensen som trivdes så bra tillsammans i Cronenbergs A History Of Violence att de gjorde även Appaloosa tillsammans. Harris inte bara spelar leaden, han regisserade, producerade och delskrev manuset med. Lance Henriksen är med som revolverman och hade det inte varit för min sons stora intresse för mannen vars biografi jag fick låna så hade jag aldrig brytt mig om Appaloosa. Henriksen nämner Appaloosa i den och på så vis kom jag i kontakt med filmen. Förutom de tre eminenta herrarna, ja, jag vet jag trashat Henriksen tidigare på grund av trötthet av karlen, men grabbens intresse har fått mig att uppskatta karlen på nytt igen. Och visst är han en underbar skådespelare men det borde vara en årlig gräns för mur mycket film han får göra.
För att återgå till Appaloosa så är även Jeremy Irons med och han gör mig aldrig besviken. Vilken pondus, grace och utstrålning den mannen innehar. Det är fanimej inte sant! Rene Zellweger, kvinnan som har ett utseende som ser ut som att hon kronisk suger på en allt för sur citron, är med som filmens tvivelaktiga kjoltyg. Och tvivelaktig är precis vad hon är. Handlingen är annars den gamla vanliga. En sheriff skjuts ner under sitt tjänsteutförande och nu ska den skyldige föras inför rätta. Två revolvermän svärs in som sheriffer och nu ska de inställa rättvisa på orten igen. Dock tar det en aning längre tid än vad som först tänkts....
Harris är inte direkt den snabbaste regissören då han låter scenerna ta sin tid och det skyndas sällan så de som väntar sig damptempo på klippningen lär bli avsevärt besviken. Samma gäller våld då det mer fokuseras på vänskap och bra spel än blodbad. Lite tråkigt, det erkänner jag gärna men samspelet mellan Harris och Mortensen är riktigt bra så man njuter av det i stället och de skottlossningar som brakar loss lite då och då lär inte göra någon westernälskare besviken.
Appaloosa ställs brai samlingen med Kevin Costners fantastiska Open Range då de rör sig i samma trakter och är snarlika i sin uppbyggnad. En äldre och en yngre man ställs mot hot/förändringar och nu ska de lösas. Open Range är en avsevärt bättre film på alla vis men så är det en av mina favoritfilmer med så det är ingen direkt rättvis jämförelse. Då funkar Appaloosa och Seraphim Falls bättre mot varandra i stället. Och se där, ännu ett tips på en bra ny western från oss alla till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar