I vampyrfilmer är det alltid en fördel om det sugs men när själva filmen i sig suger då är det fanimej illa. Vampire: The Turning är den andra filmen att rida på vågen efter John Carpenters Vampires. Den första var den med smörsångaren/pajasen Bon Jovi. VTT är verkligen bottenskrapet i tunnan för den suger värre än något annat och det enda jag kan komma på som är lika illa som den här är Legend Of The 7 Golden Vampires. Två vampyrfilmer som kan tävla med Twilight om att suga hårdast och då är inte ens mitt ex inräknat.
Handlingen nu är flyttad till Thailand där vi får snedknullade modeoffer som bränner runt på motorcyklar och spelar tuffa. Kasta in lite lokal mystik, taskig klädsmak och ännu sämre linser så får vi VTT. Grunden är en amerikansk turist som har turen att slippa sin korkade och bortskämda flickvän till en smått fjollig vampyr. Nu vill idioten ha tillbaka henne så han ger sig i lag med en lokal vampyrdrottning som är god och jagar de onda vampyrerna. Men våran "hjälte" måste bli vampyr själv för att kunna stoppa skurkarna, Låter det som ni känner igen det så gör ni det. Det har skildrats i otaliga filmer tidigare. Senaste i Vampires: Los Muertos.
Vampires: The Turning är en usel film på alla vis. Så pass usel att den rullar under tiden som det skrivs i blod för jag tänker inte utsätta mig för den här anala våldtäkten på mitt visuella sinne någonsin igen. Allt är skrattretande pinsamt men samtidigt så illa att det inte ens går att ha kul åt eländet. Snarare blir jag bara förbannad för jag ödslat tid på skiten när jag istället kunde tittat på något annat kul eller till och med spelat vidare med Red Dead Redemption. Undvik men har ni en fallenhet år självplågeri så ge den en chans. Ni kanske finner någon njutning i spektaklet, jag vet att jag verkligen inte gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar