Blastfighter - 1984

Lamberto Bava´s egna version av Ted Kotcheff´s mästerliga First Blod är verkligen inte någon höjdare att tillbringa tid med. Själv hade jag ett smärre helvete att hålla mig vaken och varför jag ens köpte den här är mig ett mysterium för jag har aldrig varit direkt förtjust i filmen. Handlingen för de som är intresserade är den att Tiger Sharp /(Michael Sopkiw) kommer hem efter ett fängelsestraff för att leva ifred men kommer på kant med de lokala rednecksen ledda av Tiger´s gamle vän Tom´s (George Eastman) lillebror som är ett stort rövhål. Snart nog eskalerar allt och Tiger slår tillbaka med sin enorma bössa han får i början av filmen.

Ska man summera filmen så är det en film där Sopkiw springer i skogen i så gott som i 67 minuter och hoppar, klättrar, simmar och har sig innan han ens funderar på att slå tillbaka. Inte illa i en film på 87 minuter. Först i den 72 minuten av 87 så hittar Sopkiw hem och då ryker bössan fram samt yllemössan och Sopkiw rensar upp bland dräggen. Men då är jag så uttråkad att jag skiter i den stora uppgörelsen mellan Sopkiw och Eastman vilken för övrigt är lika dryg som själva filmen. Vad är då bra med filmen kan man fråga sig då tycker säkert ni. Jo, den tar faktiskt slut till sist och det är för väl för det här är en film som jag inte kommer att se igen för jag har viktigare saker att lägga min tid på, den saken är säker.

Själva utgåva från Njuta Films är utrustad med fruktansvärt fula menyer som ser ut att vara gjorda av en av 6åring som fått en Commodore VIC 20 i julklapp. Att man sedan måste leta fram det engelska ljudspåret i extramaterialet är inget som roar mig heller. När det kommer till Njuta Films släpp i övrigt så är det inget jag gärna köper då jag heller lägger mina pengar på AWE´s danska släpp men efter att Axel lade ner sin danska sida så blir det att åka helt enkelt över till Danmark och köpa dem direkt för de är säkerligen inte så här fula.

Maniac Cop 2 - 1990

Matt Cordell är tillbaka från de döda, igen, och den här gången är det poliserna som straffas i Cordell´s väg mot hämnd. De två överlevande från den första filmen, Jack Forrest (Bruce Campbell) och Teresa Malloy (Lauren Landon) får sitt såklart relativt snabbt och nu är det upp till Robert Davi´s hårdföre snut Sean McKinney och den kvinnliga psykologen Riley, spelad av Claudia Christian, att stoppa honom. Men Cordell har planerat att, till skillnad från andra filmer som handlar om att bryta sig ut från kåken, bryta sig IN på Sing sing för att där ta ytterligare hämnd på de som dödade och märkte honom. Med sig får han seriemördaren Steven Turkell (Leo Rossi) som slår alla rekord i sliskighet. It´s on med andra ord i denna grymma uppföljare till Maniac Cop från William Lustig.

Lustig står även bakom denna filmen och med sig har han än en gång med sig Larry Cohen som har både skrivit manuset som producerat även denna gång. Resultatet ställt mot sin föregångare, är för mig oväntat mycket bättre då Maniac Cop 2 mer riktar in sig på vara en mer rak actionfilm fylld med brutala stunts och några av de köttigaste squibs jag sett på film. Cordell´s kulor gör inte hål i denna filmen utan de sliter hål i de kroppar de tränger sig in i. Ta bara scenen på polisstationen som är en självklar plagiering av den i Terminator. Nu är inte detta första gången som den scenen kopieras utan det har även gjorts i Lady Terminator men vinnaren är såklart den här versionen. Tyvärr är själva scenen bolagsklippt för att få ner ratingen till R men, underligt nog, så är den intakta scenen med i uppföljaren Maniac Cop 3: Badge of Silence i en flashback. Samma gäller med den scenen på kåken där Cordell´s ansikte skärs upp av fångarna, den är klippt i den engelska DVD utgåvan med 4 sekunder men är så gott som intakt i flashbacken senare i filmen. Fast vill man se den intakt och i sin helhet så är det region 1 släppet som gäller. Bara det att det släppet är OOP sedan urminnes tider fast lilla jag sitter på ett ex. Vilken gris jag är.

När det kommer till stuntsen i filmen så är de en viktig del av filmen då de är så fantastiskt gjorda att det gör ont av att bara se dem. Ta killen som far ut genom fönstret på andra eller tredje våningen i början bara för att bli skjuten av Davi i början av filmen. Det kan inte göra något annat än ont! ett annat fint stunt är det när puddingen Claudia Christian blir handklovad till ratten på en bil bara det att hon är på utsidan av den av Codell där han strax efter säter fart på bilen som tar en rejäl fart ner genom trafiken med fröken Christian hängandes utanför i en vild kamp för att hålla balansen samt att försöka ta sig in i bilen. Det är en grym scen som verkligen måste ses vilket precis är det samma som gäller för denna filmen. Är man en fan av den första så är detta ett måste om man inte sett den. När ni ändå är i gång så slå ett öga på den tredje filmen i serien med som är bättre än sitt rykte vill göra gällande. Tills dess så börja med den här för det kommer ni inte att ångra.

Thor The Conqueror - 1983

Eftersvallet från Ironmaster förde med sig att jag i ett svagt tillstånd fick för mig att se om detta kunde vara en värdig tidsödslare efter jobb. Jag fick precis vad jag förtjänade på den punkten, tro mig! Thor får ingen bra start i livet då han föds i en tid när män var män dvs de sprang runt i mer djurhudar än vad som är brukligt på ett Manowar omslag, viftade med svärd och var allmänt förvirrade och deras kvinnor var kvinnor dvs de födde fram barn bakom en buske utan ett pip på läpparna men kanske en svettpärla eller två. Thor kommer till på detta vis samtidigt som hans far dräper folk till höger och vänster men faller för Thor´s framtida dödsfiende Gnut (!) som även dräper morsans med samt skjuter honom i halsen med en pil. Men Thor är inte Thor för inget så det bekommer inte detta spädbarn det minsta.

Thor växer upp med en trollkarl som nu är döende, vilket han är i resten av filmen med, och får lära sig att äta rå fisk, slå folk på truten och att kvinnfolk är att förlusta sig med men inte för snällt för då kan de tro de är jämlikar. Kvinnosynen i filmen är ungefär på samma nivå som i den tid den försöker föreställa. Kanske ett medvetet drag men inget direkt som funkar i dag tror jag. Nåväl. Thor är korkad, det är ingen hemlighet, men bruden hans är sju resor värre. Efter ha besegrat henne i strid så helt enkelt våldtar Thor henne, håller henne sen i fångenskap ett tag för att sedan istället för att rymma när Thor blir tillfångatagen av ett gäng kannibaler så hjälper hon honom att bli fri för att sedan bli bästa vänner när Thor snor en get!

Och på den vägen är det med den obligatoriska slutstriden mellan Thor och Gnut som är bland det sämsta i slutstrid jag sett. Den var över på en minut och det bästa med den är vägen dit för det är så utstuderat korkat att man kan inget annat än att skaka på skallen åt alla vansinnigheter i filmen. Conrad Nichols spelar Thor och precis som Sam Pasco/Big Max så är även han utrustad med en hiskelig peruk som sig bör i denna underminerade genre. För övrigt är jag övertygad om att filmen är inspelad i Umeå för den här mängden till björkskog kan de inte ha i Italien, den saken är säker! Fans av barbar-genren bör slå ett öga på stolligheterna i denna och även alla andra med för detta är något i hästväg till filmupplevelse. Dock inte av det bättre slaget.

The Girl Who Knew Too Much - 1963

Ännu en Bava och jag får säga att mannen växer för mer och mer för min del. Då detta enligt vissa invigda ska vara den allra första giallon så är detta en förvånansvärt intressant och smart film. Handlingen är den att en amerikanska kommer till Italien för att besöka en moster/faster men olyckan är framme och släktingen dör av sjukdom redan samma dag. Lyckligtvis är den unge och attraktive läkaren (John Saxon) till hands och snart nog är Nora, som amerikanskan heter, inneboende gäst hos en bekant till släktingen. Fast en natt så går allt åt skogen och Nora bevittnar ett mord och nu blir hon själv indragen i det hela och jakten på mördaren börjar.

Alla tecken på en giallo är på plats bara det att vi inte får se någon handskbeklädd mördare men väl ett ansikte som vi förknippar med just den personen direkt. Ett par knivmord bjuds det på och just det första överraskade mig i sin grafiskhet. Kanske inget direkt våldsamt men än en gång med tanke på tidens utbud när filmen gjorde så får man se det så. Bava överraskar med ett skönt slut som bjuder på en fin final både med upplösning som lättsam komik och jag som inte är speciellt förtjust i just giallos fann mig överraskad av filmen i helhet. Det enda tråkiga är det att utgåvan är endast med italienskt ljudspår och att höra John Saxon med italiensk dubb är kanske inte riktigt det man vill höra för man förväntar sig John´s egen röst. Precis som i alla andras filmer man sett med honom. Anledningen är den att detta är en oklippt version därav valet av ljudspår.

Själv kan jag inte låta bli att jämföra Argento´s Deep Red med The Girl Who Knew Too Much bara det att det är kvinna istället för en man i denna samt att slutet är inte riktigt det samma precis som handlingen inte heller är det men ändå så är känslan väldigt kännbar. Varför vet jag inte men precis som Argento lånade från Black Sabbath så har han säkerts inspirerats av denna till sin Deep Red och en sämre inspirationskälla än den här förlaga till giallo-genren kan man verkligen allt ha.

Ironmaster - 1983

Bara så att ni vet så är INTE yxan på bilden med i filmen! Det är bara falsk marknadsföring från italienarna. Ungefär den samma som att detta ska vara en hybrid av Conan Barbaren och kannibalfilm eller vad nu det stod på baksidan. Skitsamma för detta är en rätt sur film där den stora behållningen är två saker. Den första är att vi får se George Eastman springa runt med en död mupp på skallen och den andra att Sam Pasco, Ela i filmen, är en gammal bögporrskådis som bara har denna film på sitt samvete som sin enda "seriösa" film. De som vill forska vidare om Sam eller Big Max som han egentligen fungerar under, bör läsa vidare här. En tredje sak är det att varje gång som Lith aka Pamela Field, springer i filmen så hoppar hennes bröst ut och det är något att spana in när man vill se något annat än Big Max och Eastman med tillhörande mupp.

Storyn är den att en relativt primitiv stam finner sig på väg att utbyta hövdingen efter som han nått pensionsålder och de har två kandidater, Ela (Big Max) och Vood (Eastman). Men Vood har inget tålamod så han skickar hövdingen/fadern sin till de sälla jaktmarkerna i en strid men blir påkommen av Ela som smyger sig på honom bakifrån. Vood utesluts ur gemenskapen men lyckan står den djärve bi och vi får stock footage på ett vulkanutbrott och därigenom upptäcker Vood smält järn som formats som ett svärd.

Med detta så dräper han landets mest inkompetenta lejon som i en tidigare scen ramlat ner från ett träd, allt i bild, och tar dess skalle som hatt/hjälm/mössa för att påminna alla om hans förträfflighet. Ela blir i sin tur utkastad då Vood, nu hövding och Ironmaster, tar över samt startar eget gjuteri i grottan där vapnen spottas ut på löpande band. Snart nog så riktar Vood i sig på att ta över hela landet medan Ela finner skydd och ro hos världens första vegetariska hippie i form av Mogo (William Berger). Dennes stam tror inte på vare sig vapen eller köttätande men snart nog så hittar Vood dit och Ela samlar alla i kampen mot den nya tidens ondska. Fast Ela har ett ess under sin egen peruk och vips så är pilbågen uppfunnen.

Detta är en film som det är lätt att plocka poäng ur men den har sin charm även om den är rätt trist mellan varven. Då är det stunder som Big Max och hans spel som lättar upp eller helt enkelt Eastman´s huvudbonad som räddar stunden för en för de båda ser lika roliga ut. William Berger har även en han en jäkligt taskig peruk och de scener som han och Sam Pasco har emot varandra sitter man bara hypnotiserad och stirrar på skärmen för de perukerna hade transorna i San Fransisco slagit varandra blodiga för. Den saken är säker!

När det kommer till effekterna så är det en stor del med svärd i armhålan och liknande men vi bjuds i alla fall på rejäla sår/hugg och även en rejäl skalpering när Vood dräper fadern sin. Lyckligtvis får vi även ett vilt gäng med apmänniskor som har pittarna ute samt ett rejält förvirrat beteende som mest går ut på att de hoppar runt och ser oförstående ut. Mammutar får vi med i en kort scen i början av filmen men de lider av ett taskigt rörelseschema då de mest ser ut att ha hakat upp sig. Eller åtminstone den enda av dem som kan röra sig.

Överlag en film som funkar bäst i smått berusat tillstånd i goda vänners lag men kanske inget man bör visa för svärmor/svärfar eller valfri släkting för risken är där att de inte lär se på dig med samma ömma blick efter denna filmen. Och för guds skull så vad ni än gör, om ni nu trots allt skulle göra detta, så utbrist inte bara varje gång Big Max är i bild: där är han! Bögporrskådisen! Känner ni igen honom nu?

Black Sunday - 1960

Aka La maschera del demonio eller varför inte The Mask of Satan är inte bara Mario Bava´s regidebut under eget namn och en väldigt inflytande film som fortfarande håller sin plats i historien utan en fin film som jag precis haft chansen att se. Bava har för mig aldrig varit något som intresserat men på sistone och kanske rent av på grund av dennes A Bay of Blood så har mitt intresse för mannen vaknat. Oavsett vilket så är Bava´s filmer underbart fotade med ett grymt färgschema som inspirerat inte minst Argento. Kolla bara in Black Sabbath så ser ni var Argento fick färgschemat till Inferno ifrån. Black Sunday är svartvit så där kan man inte se några färger men kanske rent av är det därför som den är så lyckad och skön att se på. Det känns som att filmen är medvetet mjukt filmad för att dra in tittaren och bli lika fast som offren i filmen för vampyrerna.


För det är en vampyrfilm som det handlar om här även om det börjar med en häxa som ska brännas och då får The Mask of Satan fastspikad i nian på ett väldigt brutalt sätt. Trollpackan begravs tillsammans med en medhjälpare, precis som i Naschy´s Night of the Werewolf, bara för att 2 århundrade senare vakna till liv tack vare ett par droppar blod för att där efter ta en fruktansvärd hämnd på de anhöriga till de som straffade henne när det begav sig. 


Här får vi dunkla slott med lönngångar, gravkammare, falluckor i golven med spikar på bottnen, unga bondflickor med godtrogenhet skrivet i pannan, ädla doktorer, simpla bönder och en oväntat grafisk film. Det kanske inte flyter blod men det förekommer precis som det förekommer våldsamheter och härliga effekter. Ta bara scenerna när häxans ansikte återskapas i kistan och vi får en scen som användes senare i Blue Eyes of the Broken Doll med Naschy, för att nämna en. Fler scener förekommer i kistan men olika skeden för varje gång.  Är man novis när det kommer till Bava men är nyfiken på mannens arbete så är detta ett utmärkt val att börja med, självklart bör man inte ha problem med svartvita filmer bara för denna är som sagt just det. Själv stör jag bara på mig själv för att jag inte insett Bava´s storhet tidigare men det får jag se till att ta igen nu. Med råge för detta gav verkligen mersmak.

Dark Night of the Scarecrow - 1981

Bubba är en stor man med ett sinne som ett barn som plötsligt finner sig anklagad för sin bästa vän Marylee död och jagad av några lokala förmågor som tar på sig att skipa egen rättvisa. Ledda av brevbäraren Hazelrigg följer dennes tre vänner efter Bubba med vapen och hundar, inställda på att ta död på idioten en gång för alla. Men Bubba är inte hemma utan gömmer sig men det hindrar inte de fyra männen för att finna honom gömd inuti en fågelskrämma. Karlar som de är så helt enkelt avrättar de honom på plats och är väldigt nöjda med sitt dagsverk när det plötsligt anropas i radion att flickan överlevt och att det var tack vare Bubba som Marylee klarade sig. Rättegång följer där de fyra männen frias men det är inte över för det för snart nog så börjar männen, en efter en, se en fågelskrämma följd av fruktansvärda händelser. Kan det vara Bubba som återkommit för att hämnas eller är det Marylee som står för den delen eller är det något annat?

Larry Drake som spelar Bubba, gjorde en snarlik roll i Lagens Änglar faktiskt där det var så övertygande att folk trodde han var efterbliven på riktigt, har vi sett i skilda filmer som Dr. Giggles och Darkman.  Men även i djurskräckisen The Beast. Fin skådespelare som inte har så mycket tid här men lik förbannat gör sitt bästa som alltid. Som brevbäraren/skåpsuparen Hazelrigg ser vi coolingen Charles Durning som verkligen är i fin form här som den vidrige Hazelrigg som inte bara är fördomsfull, falsk, utan även ser Bubba som ett hot gällande flickan Marylee. Då Hazelrigg inte bara är övertygad om att Bubba mördat flickan utan även våldtagit henne. Något som snarare Hazelrigg själv planerat.

Eftersom detta är en tv-film så blir man förvånad över dess mörka ton, våldsamheter och de antydningar om Hazelrigg ´s lockelse efter den lilla flickan. För det är inget direkt som man väntar sig i en film gjord för tv redan 1981. Idag är det inget direkt som förvånar men på den tiden så måste Dark Night of the Scarecrow verkligen ha varit en film stuckit ut. Kanske därför den har den klassiker/kultstatus den har med. Oavsett vilket så är det en bra film som kommit på en bra utgåva via VCI Entertainment 2010. Är detta inget man sett eller missat när det begav sig på tv i USA eller inte såg den svenska vhsén med samma namn så har man chansen nu att ge den en chans.

För egen del så sågs den på vhs när det begav sig men upplevdes som obehaglig då men filmen har aldrig släppt mig så därför var det ett kärt återseende som inte var lika obehaglig idag men fullt sevärd och absolut underhållande. Charles Durning visade för mig ännu en gång att han är en mycket fin skådespelare som får min puls att slå snabbare bara jag tänker på De Palma´s Sisters. För att slå ytterligare ett slag för filmen så har den ett underbart slut så nu vet ni att ni bara måste se den. Rekommenderas!

Trolljegeren - 2010

 Norsk film har en tendens att överraska till skillnad från svensk, inget snack om saken. Dock all norsk film är inte bra men när det väl är det så är de jäkligt bra. Trolljegeren är ett sådant exempel på norsk film som kommer från ingenstans och fullkomligt blåser bort en i soffan. För att beskriva filmen så är detta precis vad det ser ut att vara. En film om en norsk trolljägare som jagar och utrotar troll i de norska skogarna amt bergen. Med honom följer ett ungt kamerateam som i sann Cannibal Holocaust-anda filmar rubbet och precis som i den originella filmen så är det de återfunna filmhårddiskarna som nu spelas upp för oss och via dem får vi följa deras äventyr och öde som fortfarande är oklart.

Styrkan i filmen är atmosfären och känslan som fullkomligt drar en sig till sig och man sitter och är fullt övertygad om att det ska komma ett hiskeligt cgi-gjort troll dundrande mot en men se, där får man allt tji för även då de är datorgjorda så är det så fullkomligt övertygande att man tror på att det verkligen finns troll i de mörka norska skogarna och dalarna. Nu är inte filmen såpass seriös så att den inte kan bjuda på humor för det gör den och det är med glimten i ögat som flera sköna kommentarer och händelser sker så man inte bara sitter på spänn man fullkomligt gapskrattar mellan varven med. 

Detta goda vänner, är en film att hålla ögonen öppna efter för detta är tillsammans med The Town, Death Race 2 bland det mest intressanta och bästa jag sett hittills i år som inte varit någon gammal favorit. Så gör er själva en tjänst och se denna för att få en så bra stund som möjligt framför burken. Själv ska denna inhandlas i rappet för det här är ett stort måste i samlingen. Rekommenderas varmt! Och med det så får denna Weekend Video´s Seal of Approval.

Saw 3D - 2010

Då så var vi framme vid slutet på denna serie och vad ska man egentligen säga om det? jag vet inte för detta var inget direkt som fick pulsen på mig att öka något nämnvärt. Rosa blod, plastiga effekter, iofs bättre än digitala sådana, och en stor del uselt agerande gjorde sitt för att minska värdet för min del. En karaktär hade den mest ensidiga dialog jag haft oturen att få höra då den till största delen bara består av utbrista Oh, my god! samt snörvla, gråta och se ut att vara i ständig livsfara. Lyckligtvis då får uttrycket Burn, bitch, burn! en mening här så jag njöt av den scenen. Annars var det Chad Donella som snuten Gibson som var helt klart sämst i filmen. Kryddar man det sedan med Betsy Russell som verkligen är under isen när det kommer till agerande så kan man bara vara glad att det är över nu.

Tobin Bell samt Cary Elwes återkommer precis som väntat och vi får en slutplädering som förklarar det mesta men även lämnar en del frågor fast de skiter jag i för nu är det över och förhoppningsvis stannar det där med. Serien har gått på tomgång mellan varven och fortfarande står jag för att de bästa delarna är Saw, Saw 3 samt Saw 6. Resten funkar om man vill se serien kronologiskt men separat så är de väsentligt svagare. Nej, detta var inget direkt att skrika sig hes över utan den kommer att bli lika snabbt glömd som de övriga icke namngivna filmerna i serien eller varför inte en skiva med KENT?

Demon Of Paradise - 1987

För det första så stämmer bildens version ovanför av monstret i bilden bra för det ser verkligen ut som en Santiago-version av Godzilla för det andra så kan ni verkligen glömma att få se någon bli skinnad i denna filmen. De enda som blir skinnade är vi som köper eländet. Regisserad av Cirio H. Santiago med Nick Nicholson och William Steis i rollerna samt två otroligt korkade blondiner så får vi här ytterligare en monsterfilm som ska utspela sig på Hawaii men är givetvis gjord i Filippinerna med små medel. Monstret är en kille i gummidräkt som andas tungt, flämtar och viftar med armarna men inget mer. Blodet är minimalt och goret lyser med sin frånvaro och allt i den vägen är en svans eller något som viftar förbi kameran i slutscenen. Ett eller två rivsår på en bröstkorg får vi med men bara så ni inte ska tro jag har lurat er på något av spänning här inte.

William Steis spelar sin roll som sheriff/polis med största övertygelse och det ser ut som att den fula hatt han bär i filmen verkar ha varit sin egen då det är dags för en scen när han ska åka båt och den slår över så har han helt enkelt en keps på sig. Scenen efter är hatten tillbaka igen. Fans av Nick Nicholson får en heldag här då han inte bara har en stor del tid i rutan, han har även sin egen röst i denna filmen.

Storyn är densamma som i Up From The Depths bara det att denna gången är det Nicholson och en kollega som fiskar med dynamit som väcker upp en förhistorisk demon som inte varit aktiv på 50 år! Och nu härjar denna demon i det intilliggande vattnet och hotar affärerna för ett hotell. Som ni förstår så ska nu detta monster stoppas och lyckligtvis så är där en kvinnlig forskare som är demonen/monstret på spåret och tillsammans med vår fula-hatt-bärare slår de sina tassar ihop och ger sig ut på jakt.

Nu är detta inget att rekommendera då det inte finns mycket av värde i denna eller sin kollega som båda släppts på dubbelsläpp som Roger Corman´s Cult Classics Double Feature. Men för att särskilja Demon... från Up From... så innehåller i alla fall Demon... en scen där demonen/monstret i sann monsterfilmsanda hoppar upp ur vattnet och drar ner en helikopter. Det var en underhållande scen men det var också den enda i filmen. Ingen film direkt att skryta om nere på fiskeklubben för detta nappar jag verkligen inte på. Så precis som sin presentationskollega så är detta en sann floater som bör förpassas ner i djupen igen. Själv ser jag hellre om Deep Star Six eller Leviathan.

Casino Royale - 2006

Jag är verkligen ingen Bond-fantast men detta är verkligen en ohyggligt bra film som för mig är den bästa av alla 21 filmerna i den här serien. Daniel Graig inte bara gjuter nytt blod i en serie som jag tycker bara har ett fåtal ögonblick som är otroligt lätträknade utan han även övertygar en om att Bond inte bara är serietidningsaction för fans som vill ha det lättsmält med en stor del mossiga gubbar i olika roller för att få tiden att gå. Han ger brutalitet i tortyrscener ett ansikte precis som Mads Mikkelsen och Jesper Christensen visar att danska skådisar är allt för underrepresenterade i Hollywood. Fans av Mikkelsen och Christensen rekommenderas att kolla upp både Blinkande Lyktor som Bänken med de båda herrarna i fast var för sig.

Martin Campbell styr upp filmen här så att första halvan bara svischar förbi i ett hiskeligt tempo som inte bara går fort utan även visar upp en såpass vital Bond som aldrig sett till på film förr. Det skjuts, sprängs, jagas, förförs och slåss något rabiat för att under andra halvan av filmen ta ett motsatt tempo där det fokuseras på karaktärer, kortspel och en mer human och personlig sida av Bond som aldrig visats förr. Och det är här Eva Green kommer i bild och ger Graig en rejäl runda som en fullvärdig motståndare och som inte bara kastar kläderna för honom direkt även om det sker till sist men inte lika lätt som i andra filmer i serien.

Nu är det inte bara skoj, action och lite drama utan vi får även en gripande slut som inte bekommit mig tidigare men satte sig nu. Vilken det är det får ni se själva men det är den scen i slutet som visar hur Bond blir så känslokall som han är. Detta är en otroligt bra film som precis alla andra bra filmer ska ses och inte läsas om så gör er själva en chans att se den om ni inte redan gjort det annars är det bara att se om den igen. Tyvärr så får jag erkänna att uppföljaren Quantum Of Solace inte blev den film jag hade förhoppningar på den skulle vara men vi kan ju inte alltid få vad vi vill här i världen, eller hur?

The Blob - 1988

 

Efter ha sett Saw 1 & 2 med grabben i utbildningssyfte så var det med häpnad jag insåg att det var Shawnee Smith, Amanda i Saw-filmerna, som var filmens leading lady här tillsammans med Kevin Dillon. Skriven av Frank Darabont tillsammans med Chuck Russell som även regisserade denna pudding till film så fans av Darabont´s filmer lär känna igen minst ett ansikte från dem och det är bara ett ansikte i mängden då det kryllar av kändisar här från andra sköna filmer. Russell visar sig vara en riktig fena på att få flyt på filmen då tiden bara rusar i väg så man sitter efteråt och undrar vad fan det var som hände!

Monstret i filmen är som bilden ovan visar en liten klump drottningkräm som tar oanade proportioner och förtär mer eller mindre en liten stad i bergen i USA. Kastar man sedan in den unge lokale rebellen (Dillon) och en cheerleader (Smith) som inte bara ska bekämpa en rejäl klump drottningkräm men även skumma forskare så  får man The Blob. Krämen tar sig in precis överallt och ser alltid till att få sin man/kvinna vare sig de är i en telefonkiosk eller står på den rätta sidan av en vask. Ingen kommer undan och det bästa är det att den tar äckliga små skitungar med och smälter dem. Rätt åt de små jobbiga asen tycker jag!

För de som är oroliga för hur effekterna är så är de kalas med den rätta old school-känslan i sig och det är gott av dem med. Fast ska jag vara ärlig så tror jag att ett Blu-ray släpp på denna visar upp deras brister i vissa scener lite för väl men kommer det ett sådant släpp så kommer det säkert att inhandlas. Så väl känner jag mig själv. Jag gillar denna filmen för den är precis lika bra varje gång man sätter på den och jag tror faktiskt den fick en ny fan i sonen min nu och det om något är ett jäkligt bra betyg!

UHF - 1989

Detta är en film som jag har ett kluvet förhållande till får jag erkänna. Först köps den, ses, tycks om bara för att vid senare tillfälle säljas för att en dag när plötsligt lusten faller på att ses igen, köps om. Detta är säkert tredje eller fjärde gången, om det räcker, jag gjort så och nu sitter jag här igen men denna gången så sparas den! Hoppas jag..

"Weird Al" Jankovic, mest känd för massorna från Nakna Pistolen där han blir bestulen från sitt podie av Drebin himself i början av filmen, spelar här en kladderöv som inte kan behålla något jobb men så får han chansen att styra upp en nedgången tv-station som han underligt nog vänder åt rätt håll. Inte på grund av sig själv utan mer för sina minst sagt udda program som Conan The Librarian, Ghandi II, Wheel of Fish, Raul´s Wild Kingdom som för övrigt är en klassiker i sig själv, precis som Conan och Ghandi II. Men även på grund av sina medarbetare som Noodles MacIntosh, utmärkt spelad av Billy Barty.

Billy Barty

Vi får även se Fran Drescher i den, jepp, det är The Nanny med den fina kroppen men jävliga rösten, Michael Richards aka Kramer från Seinfeld ser vi som Stan med moppen, Kevin McCarthy från Piraya är med som ett riktigt svin som får på tasken i en kul scen i slutet av stans snabbaste pensionär och som Jankovic´s flickvän ser vi puddingen Victoria Jackson, med lika jobbig röst som Drescher! Det är något med henne som jag faller för varje gång jag ser henne så det kanske är dags att se om Casual Sex? Tyvärr så har nog några skumme idéer för sig privat nu för tiden så jag håller mig till filmerna i detta fallet.
 

Filmen i sig rullar på fint med massor av sköna inslag som de ni redan blivit tipsade om och vi får till och med Rambo 2 i en kul scen med Jankovic och McCarthy i de ledande rollerna fast motsatta sidor. Kan ni eran Rambo så fattar ni säkert. Indiana Jones får sig en släng här med så man kan säga här är något för alla. Med andra ord, en skön film som man mår fint efter och framför allt under. Rekommenderas!

Up From The Depths - 1979

Hajen finner sig här bli rippad av Cirio H. Santiago som lyckas med att göra en fruktansvärt tråkig film på ett underhållande ämne. Storyn är den vanliga med att plötsligt så dyker det upp ett stort djur i vattnet utanför en semesterort/hotell och ett par stackare plötsligt försvinner så måste det såklart stoppas. Givetvis är detta en sorts förhistorisk haj eller något av den sorten. Självklart får vi se den i bild och även en eller två närbilder på den men till Hajen 4´s försvar då den blir anklagad för att vara allt från plastig till en kopia av Babben Larsson i bikini så är denna varelse sju resor värre. Den ligger helt still i vattnet utom i en scen när den kommer upp och öppnar käften ovanför ytan så för att bespara er på att se eländet så visar jag bilden här direkt så ni slipper dela mitt öde.

Nu ska jag inte helt såga filmen för den har två eller kanske tre roliga saker i sig. Det första är en skylt i början av filmen som sitter på stegen upp till livräddaren: Don´t feed or annoy the lifeguard!, det andra är att vi får se Virgil Frye från klassikern Hot Moves, där han spelar en porrbutiksägare där han säljer ätbara löskukar och annat trevligt till minderåriga. Det tredje är när monstret/hajen/ Babben attackerar någon i vattnet och det blir panik på land! Med resultatet att precis alla flyr så hotellet brinner ner, folk skadar sig och fan vet vad. Allt detta för något som hänt i vattnet! Jaja, ni ser själva vilken pärs jag satt mig igenom för eran, mina kära läsares, skull.

Sam Bottoms, bror till Timothy, spelar leaden i denna och det märks inte för han är över allt i filmen och tillsammans med en editering som kan göra till och med en epileptiker på raveparty till ett nervvrak så blir detta inte bara en såsig, seg och tråkig film men även fruktansvärt hoppig mellan sina scener. Det är inte precis den enklaste film att hänga med i även om den är så simpel som den kan vara. Åter till Bottoms. Mest känd för sin roll som surfaren Lance i Coppola´s mästerliga Apocalypse Now! så gör han verkligen ingen glad med denna roll och det vette fan om inte han borde ha hållit sig borta eller åtminstone under ytan för detta är nog inget han vill folk ska minnas honom för. Bottoms gick bort 2008 i cancer.

I Spit On Your Grave - 2010

En ung tjej åker ut på landet för att skriva den stora novellen precis som alla vill göra. På vägen till stugan som hyrts för ändamålet råkar hon göra bort en av de yngre lokala förmågorna och sätter i gång ett jordskred av förnedring av både sexuell sort som "vanlig" förnedring, gruppvåldtäkt, våld och till sist en fruktansvärd hämnd på de som gjort henne orätt. Detta är 2010´s version av Meir Zarchi´s film från 1978 med samma namn som inte bara har titeln gemensamt som story, den har även rippat original postern rakt av med.

Så ställd mot originalet som är en rätt jobbig film med inte bara utdragna våldtäktsscener utan även en berömt jobbig badkarsscen så hur står denna sig då? Jo, den står faktiskt bättre än jag vågat tro får jag allt säga. Men filmen har sina fläckar, det erkänner jag. Vad som jag hängde upp mig på var det att Sarah Butler, som spelar Jennifer Hills, inte ser speciellt betagen ut efter allt hon får utstå i filmens första halva. Hon ser mer avslappnad ut över att det är över. Kanske det beror på att jag har satt Sandra Peabody från The Last House On The Left som måttstocken där. Annars funkar Butler fint som Jennifer Hills och hon påminner faktiskt en hel del om Camille Keaton som gjorde rollen i originalet. När det kommer till förövarna så får vi våran del av svin där med råge. Den värsta scenen i själva förnedringen är när Hills precis blivit våldtagen första gången och nästa man vill till då hon skriker: I´m sore! I´m sore! varvid svinet replikerar samtidigt som han spottar i sin hand: It´s okej, sweetheart. I´m an ass man! och resten förstår ni.

Till skillnad från originalet är övergreppet här kortare men desto grövre och för att följa tiden så filmas det hela av idioterna med så Hills får se sig själv under hela förloppet, trevliga killar. Det som gör att man står ut med det hela är hämnden som kommer i de sista 40 minuterna och det är efterlängtade 40 minuter. Här delas det ut straff efter personer samt deras övergrepp och jag kunde inget annat än att njuta av att se dem få sitt. Jag kan berätta att föremålet häcksax samt kastrering förekommer i en scen som påminner om John Morghens dito i Cannibal Ferox. Annat kul är fiskkrokar genom ögonlock samt björnsaxar men det är bara toppen på isberget. Det är en härlig final som det stänker om minst sagt och även om man inte behöver duscha efter filmen så funkar den fint.

Originalet har jag inte färsk i minnet men senast den sågs så uppskattades den precis som remaken här. Kanske inte lika rå i tonen eller lika skitig som jag hade velat ha den men med ett skitfint foto och bra agerande så står denna lika fint i samlingen som remaken på The Last House On The Left gör. Var bara beredda på att filmen är rätt hård för det är den verkligen.