Lost Boys: The Thirst - 2010

Lost Boys: The Thirst. Låter detta verkligen som en film man vill ta hem och visa för mamma? Kanske om mamma är sugen på Twilight och dess smörja för i denna filmen är det faktiskt med en stilig dam (Tanit Phoenix) som skriver just Twilight-liknande böcker vilka Corey Feldman avvisar som skit. Precis som jag gör om Twilight-filmerna. Jepp, Corey Feldman är tillbaka i ett försök att återupprätta något som ska likna en karriär igen bara det att vi får inte med Corey Haim i denna av förklarliga skäl. Dock var det meningen att han skulle återvända. Den andra Frog-brodern är med såklart bara det att han är med avsevärt mer i denna än i den andra filmen The Tribe där han var helt bortklippt. Skillnaden är bara den att han blir vampyr i denna filmens första minuter och är således ute ur bilden igen. Vilket öde...

Hur som haver. Storyn denna gången är den att Edward sörjer sin bror i sin husvagn som banken kommer för att återta när en fin kvinna knackar på dennes dörr för att få honom att hjälpe henne att återfå sin bror som kidnappats av vampyrer. Givetvis är hon själv bevandrad i vampyrer då hon skriver lättsamma och småerotiska böcker om en ung tjej och hennes fallenhet för vampyrer... Ni fattar säkert vad för sorts böcker det handlar om. Broder blev kidnappad på en ravefest, ännu en sak som är hopplöst ute, först Twilight och nu rave! av den ledande och ursprungliga vampyren Dj X, originellt namn minst sagt. Nu ska de ta sitt ambulerande vampyrtema till de forna bröderna Frog´s hemstad för att på så sätt ska fram fler vampyrer. Men det ska nu Frog tillsammans med författarinnan, en tjej från den lokala seriesamlarbutiken, en före detta tv-stjärna som brottas med djur och dennes kamerakille ge sig ut för att stoppa eventuellt ravedansande och smittospridande.

Tro mig, det är avsevärt roligare än vad det framstår här och ännu bättre, det är ljusår i från Lost Boys: The Tribe. Den skiten har jag inte ens sett klart medan denna överraskade mig ordentligt med jäkligt bra effekter, en Feldman som först ser skitnödig när han fäller sina repliker men fröken Phoenix, som påminner om Elizabeth Hurley, har en skön stil och ett fördelaktigt yttre så jag håller mig fast. Feldman fortsätter att se nödig ut resten av filmen och man riktigt ser hur han kämpar för att tro själv på sina repliker i ett sista försök att få igen lite av sin fallna status så kanske därför är det som filmen funkar eller så är det för filmen helt enkelt är bra för det är den.

Effekterna är oväntat bra som jag skrev och även om det förekommer vissa datorgjorda sådana så är det inget som märks av. Blodet flyter, det pålas, slits ut hjärtan och det vanliga handhavandett som sker i denna sortens film. Vi får även flera sköna kroppssprängningar i full bild. Det som stör mig är det att alla vampyrer i filmen ska se ut som vilseledda fans på en Marilyn Manson konsert, om det nu finns några av dem kvar, och det ska vara flator bland dem i tid som otid. När ska vi få se bögvampyrer som ligger och slickar på varandra egentligen? Gärna ett par av björnsorten! Mer sådant! Och en annan sak är deras huggtänder som bara ser fåniga ut, annars är det inget jag finner av missnöje för min del.

Så behöver jag skriva mer om filmen? Kanske det. Storyn är inget nytt  och vi har sett den förr otaliga gånger men det funkar för detta tillsammans med de bra effekterna och en Feldman som verkar vara drogfri samt lite olika flashbacks från första filmen så får vi en garanterat underhållande stund framför burken. Vampyrer på film är fan så mycket mer än Twilight.

Weekend Video granskar.

Dagens ungdom skrämmer mig, speciellt när det kommer till film. Var och varenda jävel är för fasiken metrosexuell i dem och som är av manligt ursprung eller åtminstone ger sken av att vara det. Senast är det i Spartacus: Blood And Sand. Visst är det blodigt, kladdigt, slafsigt och allt vad nu som går att para ihop med det. Vi får även se handgemäng mellan tvättäkta karlar som inte drar sig för att sätta på varandra, inoljade, fina och allt. Allt i bild. Men problemet är bara det att de jävlarna är ju för fan metrosexuella hela högen i serien! Inte en enda av dem har vett att ha helskägg, röka pipa eller helt enkelt vara hamnarbetare, gärna av östungerskt ursprung, nej även slavar som ägare och dess partners är så skinande renrakade och gympumpade att det svider i mina ögon. Vad har hänt med den sortens hjälte som inte var en dag under 55, var överviktig, ful och säkerligen smygbög men som spelade första älskare på film? Joe Don Baker till exempel även om jag tvivlar på han är gay men fler sådana som honom behövs i dagens filmutbud, inte småtöser i pojkkroppar som Ashton Kutcher.

För att göra en jämförelse för att ni ska förstå enklare:

Vem hade ni helst tillbringat tiden på en båt med omringade av en ilsken vithaj med? Robert Shaw eller Ashton Kutcher?
Vem hade ni velat skulle kommit efter er till Amazonas för att hitta era filmrullar efter ni blivit lunch för den lokala kannibalstammen som ni såklart själva retat upp? Robert Kerman eller Ashton Kutcher?
Vem hade ni helst strandat i alperna med utan mat och ett gäng döda polare? Hugo Stieglitz eller Ashton Kutcher?
Vems präst hade fått driva ut djävulen ur er med en pipa i näven? Paul Naschy eller Ashton Kutcher?
Saken är enkel: Ashton Kutcher is da devil och lycka är ett varmt skägg!

Ni ser själva, slätrakade småpojkar som flexar sina bara bröstkorgar och inte ens har vett att göra det med glimten i ögat har inte en suck mot en smått trött, överviktig karl med skägg, sprit i andedräkten och säkerligen fotsvamp. Själv lägger jag min tid vilken dag i veckan som helst på en spanjor som är byggd som en bulldog med skägg och en tendens att lägra alla damer i sina filmer än en film med Hollywoods nya kelgrisar, metrosexuella saker som inte vet vilket kön de tillhör och som säkert gråter till Twilight när de är ensamma. En riktig karl lyssnar på Gehennah, har skägg, röker pipa och ser på riktiga karlar på film. Och skulle sedan filmerna vara kryddade med lite manlig kärlek så är det bara ett plus, så länge karlarna inte är metrosexuella såklart.

Law Abiding Citizen - 2009

Detta är en förvånansvärt tung och hård film som tappar på grund av ett svagt slut där det blir så tillrättalagt och sockersött att sockernivån i mitt blod far igenom taket. För bjuder man på en film med detta upplägg och sedan kommer med ett sådant slut så får man ta kritiken från Weekend Video. Filmen bjuder på ett intressant upplägg där en överlevande far tar hämnd på systemet och dess ledande åklagare som gått med på en uppgörelse som släppt den grövsta våldsförverkaren i ett fall fri alldeles för lätt i ett mordfall. Åklagaren som inte vågar riskera en förlust på grund av att han inte vill spräcka sitt rekord i fällande domar gör en deal som kommer att få ödesdigra händelser längre fram i tiden för alla inblandade och den som anses vara skyldig sitter inne redan.

Gerald Butler är en pärla i filmen, precis som i allt annat han är med i. Jamie Foxx spelar åklagaren med smak för action och gärna vill vara i händelsernas centrum samt vägrar erkänna sina misstag, är bra han med fast jag har lite svårt för att se honom som åklagare. Men det är inte värre än det går att acceptera.

När det kommer till våldsamheter så får vi verkligen mer än vad man kan tro på i en film som denna då det stundtals går rejält våldsamt till. Bland annat överfallet i cellen utfört av Butler överraskar i all sin brutalitet och blodflöde, det forsar bokstavligt talat fram. En del andra saker överraskar med som en del av hämnden men det bör upplevas med egna ögon. En sak som överraskar här är inte bara våldet eller omfånget på hämnden eller det rätt svaga slutet utan själva idén med filmen. För det är precis en sådan hämnd man själv skulle vilja utföra om samma öde drabbade en själv vilket man får hoppas inte lär hända.

Filmen var en fullt sevärd upplevelse som förvånade mig med både sitt innehåll som dess tyngd och hade det inte varit för det klena slutet så hade denna hamnat i hyllan i det närmaste. Nu nöjer jag mig med att se den fast det är inte så illa det heller. Ni som inte sett bör göra det om inget annat för Gerald Butler´s skull.

Robin Hood - 2010

Ridley Scott bjuder oss här på upplägget till legenden om Robin Hood och spela inte förvånade men jag tror det kommer en fortsättning inom kort på denna. Själva filmen ska väl vara en prequel och förklara för oss hur allt har startat men jag kan inte komma från det att denna känns inte lika kul som de andra otaliga filmerna om just Robin Hood och hans muntra män i gröna tights. Min egen favorit är den med Kevin Costner och versionen med Errol Flynn, där bjuds vi verkligen på män i tights!

Ridley Scott har visst fått smak för det här med storslagna filmer då han kastat ur sig både Gladiator som Kingdom Of Heaven och nu denna. Han gör dem bra men Kingdom Of Heaven är klart den bästa av dem. Den här behöll mitt intresse igenom och jag fann filmen underhållande men samtidigt så satt jag och tänkte på hur sugen jag var på att se om 300 och Kingdom Of Heaven. Kanske säger mer om min smak än om denna men det är sådan jag är. Det kan beror på att jag finner Kevin Costner mer intressant än Russell Crowe också. Vilket som så var det en del saker här som jag störde mig på men vilka filmer är där inte som man inte stör sig på något i egentligen? Hade detta varit en Cannon så hade den inte ens åkt i.

Vad som gör att denna skiljer sig från de andra filmerna om samma ämne/karaktär är det att denna känns mer "matig", med det menar jag att den känns mer faktabaserad och historiskt korrekt än de andra filmerna och att det lagts ner mer jobb på att fastställa Robin Hood som en verklig person. För mig spelar det ingen roll egentligen då själva karaktären är en kul lirare oavsett vem som gör honom även om vissa av dem är bättre på det andra. Robin George i sin gamla rockvideo där han spelar just Robin Hood fast med gitarr är precis inte det bättre av valen.  Hur som haver. En garanterat trevlig stund framför burken men nog inget man ser om lika snabbt som Kingdom Of Heaven eller Black Hawk Down om man nu vill se om en Ridley Scott film. Vill man däremot se en kul Robin Hood film så rekommenderas Robin Hood: Prince Of Thieves skarpt.

Count Dracula - 1977

Historien om Dracula kan de flesta av oss utantill som rinnande vatten men har någon av er sett denna BBC-produktion från 1977 egentligen? Jag vet att jag inte hade det så när den sprangs på på Ginza för 29:- så tvekades inte en sekund. Valet som Dracula föll denna gången på den rätt så otippade Louis Jourdan från Octopussy och Swamp Thing 1 & 2. Själv trodde jag inte han skulle vara något vidare i rollen men efter ha sett Jack Palance som det så tänkte jag att det kan inte vara värre än det och jag fick rätt. Jourdan är kanske ingen Frank Langella men han skänker en sådan mystik och erotism till rollen som jag inte sett tidigare. Dracula är i hans kläder så mycket mer än bara en simpel vampyr, dock ej metrosexuell som pajasarna i Twilight och det tramset. Han är en man med klass, vilket vi sett tidigare så det är inget nytt för Dracula är trots allt adlig, världsvana och elegans som gör att det känns som att man ser figuren för första gången.

En annan sak som skiljer denna från de andra filmerna är det att denna versionen är den version som följer Stoker`s novell trognast även om ett par smådetaljer är ändrade. Nu är detta ingen högbudgetsfilm utan en tv-film av BBC men den bjuder på 2.5 timmars fin underhållning som i vissa sekvenser skickar rysningar ner för nacken på en. Attackerna från den gode greven är mer erotiska när det kommer till damerna och när han väl kommer till England och sätter gaddarna i Lucy så ser man honom ta henne på muttan samtidigt som han biter henne förföriskt mot en gravsten. Ni märker vad jag menar när ni ser det.

En annan sak är den att Renfield får mer utrymme för sig och sina matvanor samma som vi får en färgstark Van Helsing, fint spelad av Frank Finlay. Jag fann mig ha en grevlig stund framför burken och håller denna nästa lika högt som Dracula från 1979 och Horror of Dracula från 1958 och det är ett väldigt gott betyg.

La orgía de los muertos - 1973

Detta är en film med flera olika titlar så jag kör på originaltiteln för det blir enklast så tycker jag. De andra titlarna är The Hanging Woman, Zombis återkomst på svart VTC, Return of the zombies på den utgåvan jag nu såg och det är säkert fler på den med. Hur som helst. Detta är ytterligare en spansk mysrysare med den alltid lika härlig Paul Naschy i en mindre roll men det gör inget för han snor filmen i vilket som helst. Här spelar han Igor, nekrofil, gravplundrare och annat trevlig och snart nog zombie med. Till den typiskt lilla byn i bergen kommer en yngling för att indriva ett arv som snart finner sig i en dödlig kamp med både levande som döda. Att ynglingen, som spelas av Stan Cooper (Stelvio Rosi), ser ut som en blandning av en ung Chuck Norris ala Breaker, Breaker med snorbroms och en frisyr som Roland Cedermark hade dödat för så kan det inte gå fel. Tycker man.

Den kvinnliga fägringen står Maria Pia Conte för medan Dyanik Zurakowska, som även är med i Naschy´s La marca del hombre lobo, står för de kvinnliga inslagen där det ska svimmas så fort det är spänning/besvärligt i åtagande. Visst ser hon bra ut men står sig slätt mot Conte. Nu är detta inte en renodlad zombiefilm utan mer en typisk Hammer med en fumlig detektiv så en sådan får vi här med komplett med skägg, pipa och tvåfärgad halsduk. Att han sedan går på i vissa scener som om livet hängde på det gör det bara mer underhållande. Tyvärr är filmen lite seg så var beredda på att somna mellan varven och det är inget att skämmas för för denna tog mig flera kvällar att ta mig igenom innan till sist den var sedd i vaket tillstånd.

Filmen är inte dålig utan bara rejält spansk med vackra damer, mysig stämning och Naschy. Vi får gravkammare, stenigt landskap, gruvgångar osv... Stämningen är avslappnat skön men tyvärr för avslappnad så man somnar till lätt. Själva zombiesarna kommer inte från den sista kvarten och då är de inta bara utrustade med nedsatt syn och hörsel, de låter även som Darth Vader när de känner sig fram. Vad som räddar filmen är slutscenen som visar på skön inställning till det hela och tankarna från Polanskis The Fearless Vampire Killers är inte långt borta bara det att det inte är snö här och att Sharon Tate inte är med i filmen.

Som film är detta mer en typisk soft rysare med fumlig detektiv, ung "stilig" hjälte, fagra damer, invecklad grundhistoria som får sin förklaring och lite myspys mellan varven. Kanske inget för de som vill se zombieslakt men för oss som är sugna på spanskt och Naschy så funkar den fint bara se till så ni inte är trötta för då lär John Blund allt slå till.

Slumber Party Massacre II - 1987

Den första filmen var underhållande i all sin tafflighet medan denna bara visar upp sin dumhet så det känns om man blir belönad med ett slag i ansiktet för man ödslar 75 minuter på den. Storyn denna gången är det att systern till överlevaren från den första filmen nu är fem år äldre och ska åka bort med polarna en helg. Våran överlevare Valerie är nu inlagd på psyket efter händelserna i första filmen så nu är det upp till lillsyrran att fixa biffen.

Mördaren denna gången är en rocker med en gigantisk borr som är sammanlänkad med hans gitarr som han gärna lirar på före, under, efter sina mord och våldsdåd som han skrattande beger sig i. Han ser även precis lika dum ut som han gör på bilden. När det manliga patrasket var extremt feminina i den första filmen så är de i denna extremt korkade med speciellt alfahannen bland dem ett tydligt exempel på hur korkade vissa bara kan vara på film men även i verkligheten. Bland de kvinnliga så är det endast Julia Cummins som Sheila som visar sig vara värdig att se filmen för. Hon bjuder inte bara på trevligt utseende men även ett underhållande spel. De andra är bara kanonmat om man säger så.

Morden är blodiga och smått slafsiga så där blir vi inte lurade utan det är resten av filmen som sviker oss där. Agerandet är okej men budgeten är låg även för denna sortens film fast den första filmen had enpg fan högre budget får jag erkänna. Inget som kommer att ses i en överskådlig framtid men det är inte omöjligt när man väl förträngt den. Den första filmen däremot är väl värd att se om men ställda mot denna står de sig allt slätt.

Iron Man 2 - 2010

En besvikelse fanimej.

Resident Evil: Afterlife - 2010

Den fjärde delen och den andra filmen med Paul W. S. Anderson bakom rodret medan handlingen är i stort densamma som i Resident Evil 5-spelet. Har man spelat det så känner man igen sig i filmen relativt snabbt. Annars tar denna oss vidare i storyn men inte såpass långt som jag hade velat det skulle tas. Actionen är densamma även den och vi får just en boss från spelet som visas här ovanför medan det förekommer lita nya ansikte som att skurken denna gången är Wesker, även han från det femte spelet. Ni ser själva var de hämtat all sin inspiration denna gången. Själv tycker jag det är synd för Russell Mulcahy förde det framåt i sin tredje del i serien som inte bara är den bästa i serien utan även den som öser på mest.

Något direkt roligt att skriva om denna kommer jag inte på men den är helt okej faktiskt bara det att denna ska vara i 3D med fast det bryr jag mig inte om. Den enda film som funkar i 3D för mig är Jaws 3-D. Fans av serien samt spelen kommer säkert att se denna och klaga likt förbannat men har man sett de andra tre så bör man ha en viss koll på vilken sorts film detta är så och då kan man inte bara klaga. Vi andra som vill se lite hjärndöd action och Milla samt helt enkelt se vart storyn tar vägen denna gången gör det med ett lugnt samvete.

Piranha - 2010

Filmen Piranha gjordes av Joe Dante 1978, det var även en låt med Exodus på deras platta Bounded By Blood från 1985 och nu är Alexander Aja´s remake här. I 3D. I rollerna ser vi puddingen Elisabeth Shue, Ving Rhames i en mindre roll än väntat, Christopher Lloyd, Jerry O`Connell som är underhållningen i filmen och Richard Dreyfuss som bjuder på filmens bästa stund och en fantastisk inledning som jag aldrig kommer att tröttna på. Storyn, behövs den stavas egentligen? Jag menar, postern säger och visar allt egentligen. Det är naket, naket, naket, bröst, bröst, bröst, rumpor,rumpor, rumpor och blod, blod, blod, tarmar, tarmar, tarmar och en massa annat kul. Tyvärr behåller puman Shue kläderna på men det bara visar vilken klass hon håller.

Kastar vi in spring break, kåta, fulla ungdomar som inte har någon som helst sympati, empati eller sunt förnuft så har ni smörgåsbordet uppdukat, kryddat med sylvassa käftar hos våra nya favoritfiskar. Själva massakern i originalet på badplatsen var kanske inte så värst mycket i gore-väg men det tar Aja´s igen här med råge. Det stympas, slaktas, kleggas, stänker och splattar allt vad tygen håller. Nicotero och Berger som står för effekterna har fått jobba för pengarna och det är inte inte utan att man undrar vad Kurtzman tänkte när han lämnade dem för att göra den hemska The Rage med Misty Mundane. Där kan vi prata om bottennapp av rang!

Detta däremot är en höjdare av rang som skall inhandlas så fort den släpps och ses om direkt på en ordentlig utgåva för den ripp jag fick tag i var inget vidare men det räckte för att jag skulle bli nöjd, intresserad, sugen på mer och framför allt så fick den mig att se mer av Elisabeth Shue i The Saint samt se om Dreyfuss fantastiska inledning. Aja som fastnat i Hollywoods remake-fack visar än en gång han är en jävel på att göra film med både innehåll som gore men nu vore det väl ändå på tiden med en egen film och inte en remake till. Och när det kommer till denna så kan jag inte bärga mig innan tvåan kommer för detta gav verkligen mersmak. Tills dess så ser vi alla om Mega Piranha från Asylum. På Blu-ray.

The Slumber Party Massacre - 1982

Detta visade sig vara en total oväntad höjdare som jag inte hade några som helst förväntningar på. Billigt gjord som de flesta filmer från Corman men det spelar ingen roll när det är så kul som detta. Agerandet är knappt över isen fast det kompenseras med en stor del naket med massor av t & a och en söt Robin Stille som tyvärr senare tog sitt eget liv. Men i filmen är hon söt och dess höjdpunkt. En annan sak som slår mig är det att alla karlar i filmen är oväntat fjolliga och speciellt Michael Villella, som spelar mördaren, är det tydligaste exemplet. De två kåta pojkarna som är menade att jaga tjejerna i filmen, gör en minnesvärd scen där de kommer fram till att en av dem ska offra sig för att den andre ska nå polisen och få hjälp och det enda man väntar på är att de ska börja hångla för det hänger erotik i luften i den scenen, minst sagt.

Morden är påhittiga och även de är oväntat råa och de flesta kills är i bild även om vissa är off screen. Men vi får se resultaten så vi blir inte blåsta på något. Slutet är en enda lång kavalkad med fint tempo, slafs och en final som för mina tankar åt Deodatos The House On The Edge Of The Park. Vem vet? Han kanske såg denna och blev inspirerad till herr Hess demis. Vad vet jag. När det kommer till borrandet i filmen så sker det mer med borren i denna är i Abel Ferrarras tråkfest till film, The Driller Killer och denna gången ser vi ingen sladd hänga under maskinen, den saken är säker! Så ska ni se en 80-tals slasher i år och ni inte sett denna så gör det för detta är förutsägbart, korkat, fånigt, billigt och fullkomligt underbart. 75 underbara minuter utlovas och de infrias med. Weekend Video´s Seal of Approval. på denna lilla rackare fanimej!

Jonah Hex - 2010

Som liten parvel läste man allt man kom över i serieväg och just westernserier bestod av Buffalo Bill, Western och Tomahawk. Tomahawk var bäst för den hade en serie som var brutalare än alla de andra och det var just Jonah Hex. En serie som sedan ägdes så gott som komplett i vuxenålder med åkte ut när första sambon åkte in. Med facit i hand så borde det bytet aldrig ägt rum. Tjusningen med just Jonah Hex var dess brutalitet och hans specifika utseende som ökade på karaktärens grymhet och mitt tycke om serien. Nu är filmen här och min reaktion har varit allt utom nådig för så fort det kom ut att det var Josh Brolin som skulle spela honom och att Hollywoods nya anrektiker/silikonfyllda favorit Megan Fox skulle vara med så rasade allt.

Därför att Hex är rödhårig, inte svart/mörkbrun som Brolin är men det accepterade jag så fort jag såg Brolin i filmen. Han är bra i rollen och precis lika hård som karaktären ska vara. Skatan Fox däremot gör rollen som den självständiga horan och den rollen hade kunnat göras av precis vem som helst. Den fyller ingen som helst funktion än locka småkåta Bajsformers fans till bion samt locka fler producenter till projektet antar jag. En annan sak som stör med filmen är det att de har ändrat om sättet som Hex får sitt karaktäristiska ansikte. Det är inte av indianer som i serien utan det görs av John Malkovich som gör ännu en av sina terrorister som ska störta regeringen/presidenten roller. Att han sedan ser ut som en hund i filmen gör det hela bara mer komiskt.

En annan sak jag hade lite problem med är en scen som kommer tidigt i början av filmen vilken det är lär ni märka men för att göra en jämförelse så kan vi dra in Django av Sergio Corbucci i det hela. I den filmen asar Franco Nero runt på en Gatling i en likkista som han sedan använder med stor framgång i den filmen. allt väl så långt. I denna så har plötsligt Hex två stycken! Monterade på en häst! Behöver jag nämna hur dumt det inte bara ser ut utan låter med? Samma som musiken i filmen. Det är visst bandet Mastodon som stått för den och det kanske inte heller behövs påpekas hur illa passande den är i en westernfilm. Visst, en western baserad på en serietidning men det får väl ändå vara gränser för vilka friheter man kan ta sig. Först skatan Fox, sedan ändringen av väl valda karaktäristiska drag, införandet av världens första tungt beväpnade häst och sedan lite amerikansk "metal" av ett skitnödigt överpretentiöst band.

Men av någon obskyr masochistisk ådra i mig så fann jag filmen oväntat underhållande med ett grymt foto, snygga effekter och ett rasande tempo. Att sedan beslutet tagits att krydda upp det hela med lite ockulta grejer som att Hex pratar med de döda är väl lite att ta ut svängarna men ser man till hela filmen så gör det varken från eller till. Kan de ta med allt det andra jag nämnt så gör detta varken från eller till. Så när stunden är inne och priset för denna är tvåsiffrigt så blir möjligtvis ett inköp men inte innan dess. Lite respekt för serien måste man ha trots allt.

Inquisicion - 1976

Tänk er en Naschy-version av Mark of the Devil, Witchfinder General och The Devils så får ni denna. Storyn är den samma som i de tre förebilderna bara det att det är Naschy som står för torterandet och jagandet av häxor. Detta är Naschys premiär som regissör och man får säga att han sköter det fint men filmen lider av att den är så förbaskat tråkig och seg. Själv hade jag ett smärre helvete att ta mig igenom den och det var nog inte mästers tanke med filmen. Visst är där gott om snygga brudar i sedvanlig ordning och Naschy är lika älskvärd och barbröstad som alltid men det räcker inte till denna gången, tyvärr. Så när inte ens Julia Saly eller Mónica Randall´s närvaro och skönhet räcker till för att hålla mitt intresse vid liv, då är det illa.

Tortyren är begränsad men det är en höjdpunkt och det är när en hovtång har sammanträde med en bröstvårta med resultatet aj! Det var lika oväntat som smärtsamt att se. Tyvärr är det inte så mycket våld som man velat se med tanke på utgången för filmen för vi pratar som sagt om häxjakt, bränning av just häxor och massgravar men allt vi får är en biffig Naschy i skägg, lite mysig nakenhet, en avsliten bröstvårta och det typiska spanska steniga landskapet som man sett i otaliga spaghetti westerns. Inget nytt, inte ens med tanke på vilka förebilder Naschy använt sig av här. Likheten med Ken Russell´s The Devils sträcker sig till en Naschy med rakad skalle i slutet så vänta er ingen vitmålad stad eller skändande av Jesus statyer för det lär ni inte få. Men har ni en fascination för vackra spanska kvinnor, en übermanlig, barbröstad Naschy så leta inte längre men var beredda på en tråkfest ärligt talat och el Hombre Lobo kommer inte ens på tal. Maken till fräckhet!Nej, endast för hardcore fans av Naschy och för de som reagerar på hur många gånger Naschy nämnts i denna text. Ni andra bör lägga er tid på valfri el Hombre Lobo-film istället.

A Nightmare On Elm Street - 2010

Wes Craven är en av dem som uttryckt sitt ogillande över denna men från hans sida var det mest att han inte fick vara med på ett hörn och sola sig i glansen från sin egen gamla film. Vilken i sig inte har något direkt att hämta hos denna som även om den här versionen är en regelrätt remake scen från scen rätt av. Därför att detta är en bättre film på alla vis med en suverän Jackie Earle Haley som Freddy. Borta, tack och lov, är Englunds flamsiga Freddy som mer framstår som en lekfarbror med snuskiga tankar som aldrig får komma i pränt medan Haley´s framstår som den återuppståndna pedofil han egentligen är. Och med nytt snusk i tankarna. Filmen i sig är avsevärt bättre med jämnare flyt, mörkare stämning och en Clancy Brown i skägg. Visst saknar jag John Saxon i filmen men man kan inte få allt.

Storyn är precis den samma och som det står längre upp så är flertalet scener rätt av från originalet bara det att det är inte bara bättre gjort, vi får snyggare set och miljöer. Ungdomarna i filmen är precis som av sin tid som de i originalet var och självklart är det kampen mot sömnen som är i fokus här. De som fruktar en upprepning av det minst sagt originella och fullkomligt obegripliga slutet så får vi det såklart men avsevärt bättre och mer lättförstått.

Så vilka riktar denna sig till då kan man undra? ja, inte de rabiata Englund-fansen som bara kan se honom i rollen som Freddy, ej heller de som bara sitter på nätet och gör sig lustiga och hetsar upp sig över remakes i det stora hela för den skaran är som de är utan denna riktar sig till fans av skräck samt de skiter i om det är en remake eller ej, men kanske främst för dem som tycker att originalfilmen i sig är en bra idé men stupar taffligt utförande och en inte fullt så skrämmande antagonist som man hade velat. Då är detta en bra film som kanske inte är någon aha! upplevelse men väl värd att se inte minst för en strålande Jackie Earle Haley som just Freddy. Inget flams, smådryga one-liners utan just den pedofil personen ska vara med ett par riktigt vassa knivar. Själv är jag fullt nöjd med den och till skillnad från Friday The 13th 2009 så lär jag inte glömma bort denna direkt.

The People Who Own The Dark - 1976

Sugna på lite efter-bomben-rens med klippan Naschy? Här har ni det så. Regisserat med säker hand av Naschy-veteranen Leon Klimovsky så får vi här en småtrevlig story klart inspirerad av The Last Man On Earth, The Omega Man och Night of the Living Dead och Day of the Triffids. Naschy med anhang ska festa loss i en härlig bordell där en fest inspirerad av Markis de Sade är på gång när plötsligt ett kärnvapenkrig bryter ut och allt går åt skogen. Dagen efter ger de sig ut för att finna nödproviant i en närliggande by när de upptäcker att alla som varit ute blivit blinda vilket hela byn varit just när det small. Men saker går inte som de ska och snart nog är ett par av de nyblinda döda och våra hjältar på flykt tillbaka till sin källare bara för att de snart ska finna sig omringade av de blinda byborna som nu tänker utkräva sin hämnd på de seende.

Vad kan man säga. Detta är definitivt inte en film som kommer att ligga högt på vare sig PRO´s eller De Blindas Riksförbund årsmöte då det av begränsad budget mest är pensionärer som står för våldet i filmen och är de blinda antagonisterna. Men hur de lyckas köra bil, skjuta vapen och näcka damer övergår mitt förstånd men det är precis vad de gör och sådan kan aldrig hyllas nog. Inte när det är klippan Naschy som står för underhållningen i filmen som den tuffe och tystlåtne hårdingen som inte drar sig för att offra sina medefterlevare för att rädda sitt eget skinn. Tyvärr så får vi inte se honom lyfta skrot eller röka pipa i denna men väl röka cigarr, skjuta folk och bränna runt i uppknäppt skjorta med passande polisonger.

Filmens damer är väl värda att nämna då de är av ordentlig kvalité och ser ut som ordentliga kvinnor ska se ut och beter sig som sådana med. Till skillnad från de skator som vi får dras med i dagens filmutbud. De medverkande är Maria Perschy, Nadiuska, en fantastisk kvinna som spelar Arnolds mor i Conan Barbaren för övrigt, Teresa Gimper och Julia Saly från flera av Naschy´s andra filmer som är jäkligt snygg i denna. Nu är inte Naschy den enda som står för den manliga fägringen här utan han får sällskap av Tony Kendall, en annan gammal veteran.

Själva filmen är helt okej även om den saggar till i tempot mellan varven men det räddas av stämningen och de fina brudarna i filmen. Maria Perschy spelar för övrigt flata och trånar efter Teresa Gimper´s Berta för de som vill fördjupa sig i det fast höjdpunkten för min del i filmen är kvinnorna och Naschy. Nu har filmen ett väldigt svart och skönt slut som lyfter upp filmen från ett annars lätt bortglömt öde i mitt minne så det var jag glad över. 

Filmens budget är som sagt väldigt låg men inte så pass låg som Klimovsky´s Reverend Colt tydligen ska vara men det ökar på filmens charm. Annars är det vanlig Klimovsky/Naschy så ni som är insatta i de herrarna vet vad som väntar men var beredda på en aningen mer hård Naschy än ni är vana vid och det är bara det en anledning att se denna lilla trevliga film. Såvida inte redan kvinnfolket i den väckt ert intresse för filmen.

30 Days of Night: Dark Days - 2010

30 Days of Night är en jäkligt bra och snygg skräckfilm helt klart. Detta är inte något av det och detta ska visst vara en direkt uppföljare som fortsätter direkt efter originalet. Men inte utan vissa "små" ändringar såklart. För det första så är det Kiele Sanchez som tagit över rollen som Stella efter Melissa George och det är inget klokt val alls för Kiele är hemsk rätt ut sagt. Karaktären tar här en helt annan sväng och är plötsligt en Linda Hamilton-klon från T2 och springer mest runt i vitt linne, tajta jeans, hagelbössa och mc-boots samt ska se cool ut vilket misslyckas totalt. Här är det sorgen efter Eben som driver ut henne på hämndens resa för att finna fler vampyrer som finns fortfarande och nu har hon funnit dem i Los Angeles av alla ställe. Så tillsammans med tre nya, lika korkade, polare så ger hon sig ut för att finna vampyrernas drottning Lilith som låg bakom attacken mot den lilla byn i Alaska. Bara det att vampyrerna gett sig fan på att göra om det hela igen.

Låter det intressant? Glöm det. Slösa inte eran tid, bandbredd eller pengar på detta skit för inget trevligt kan komma ur de 90 minuter ni kommer att slösa på den om nu ni trots allt ska utsätta er för eländet. Men glöm inte att jag varnade er! Och när fan gick det plötsligt att döda vampyrer genom att skjuta dem rakt upp och ner med vanlig ammunition? Peter Cushing, frid över den mannens minne, måste vrida sig i sin grav. Om inte detta får er att tänka om så lär garanterat slutet i skiten att göra det. Undvik.

Predators - 2010

Lördag. Ledig helg. Laddat upp med skräp i kyl, skåp som på film. Morte Macabre pumpar ut Symphonic Holucasut. Fredagen tillbringades i gott sällskap med fint spel (Red Dead Redemption) och två filmer i varierande kvalité, Mega Shark vs. Giant Octopus och Outlaw Force med klippan Frank Stallone. Där pratar vi om underskattad skådis! Men nu är det dags för dagens första film och det ser ni vilken det är här ovanför. Förhoppningarna var väl inte det högsta med tanke på vilka filmer som delar dess namn både originalfilmer som spin offs. Med det syftar jag på att den här har en del att leva upp till. Att Sedan Rodriguez var med på ett hörn, och då pratar vi inte om Michelle, och han fått med sin polare Danny Trejo som för övrigt börjar konkurrera med Lance och Ron om att vara med i precis allt nu för tiden, lättar inte precis på oron men det var inte så värst farligt trots allt.

Likheterna med den första filmen är många då ett antal scener återanvänds i denna bara det att de görs längre som scenen när Sonny Landham i den första möter sitt öde, samma får vi här bara det att vi får se hela och att utgången är lite ändrad. För att nämna en scen och fler är där men de får ni allt ta reda på själva. Sedan har de valt att transportera människorna till en avlägsen planet där de ska jagas i egen takt medan i de andra filmerna Predatorerna kommer till dem. Tycka vad man vill om det men det jag hänger upp mig lite på är det att vi inte får någon direkt förklaring till hur det går till även om det talas om en ljusstråle och vi förstår varför just de valts ut med tanke på deras bakgrunder.

Sedan har utseendet på vissa Predatorer ändrats för att krydda till det ytterligare vilket säkert funkar när man vänjer sig vid det men själv var jag fullt nöjd med hur de ser ut i vanliga fall. Någon direkt förklaring till varför de olika varelserna inte gillar varandra förklaras med någon blodsfejd eller så är det indirekt inavel som leder till interna stridigheter som sådana som att: Satte du på min brorsa? Nähä, då var det jag själv då! Jag vet inte men det är ett tänkbart scenario men saken är den att jag vill veta mer om varför, när och hur. Människorna är totalt ointressanta i den bemärkelsen då jag vill veta allt och lite till om de riktiga hjältarna, Predatorerna.

Att gå in på effekterna här är det samma som fråga en bulimiker om mat är gott. Man gör det bara inte för det är det/dem. Jag fann inget att klaga på den fronten om men det kommer säkert när man kan se filmen på en ordentlig utgåva för även om den jag såg var helt okej så slår det inte ett riktigt släpp och gärna på Blu-ray. Så hur var filmen frågar ni säkert er. Kom till saken din dryge jävel! Jo, den var faktiskt helt okej. Snäppet över vad jag väntat mig men det kommer att ta sina gånger innan man uppskattar den fullt ut för vad den är eller så kommer det till mig i natt i en feberhet dröm att detta är det bästa som kommit från Rodriguez svettiga händer sedan The Faculty för Machete är definitivt inte det och Seagal är bäst i den och hör sen, Fred! ;)