Spinal Tap - 1984

Spinal Tap är egentligen ingen film jag varit speciellt förtjust i för jag har inte kunnat se den charm i den som alla andra visst gör. Visst, den har sina poänger samt ger en realistisk inblick i bandgemenskap och hur den lätt briserar när det kommer in äkta hälfter som vill ha sitt veto med i saken. Min favoritscen är absolut den när bandet ska spela låten Stonehenge och deras eftertraktade Stonehengemodell sänks ner på scen till väntande dansande dvärgar. Det är filmens största och bästas scen samt den intervju när det avslöjas vilket nära förhållande som de två gitarristerna egentligen har.

Som film är den helt okej, lite småkul med en himla massa bra skådisar i mindre om inte minimala roller där det gäller att vara vaken för att inte missa dem. Min favorit var att upptäcka Ed Begley Jr. som trummis. Helt obetalbar scen. Annars inget jag direkt kan rekommendera då är Christopher Guest egna filmer i samma stil som Spinal Tap, vilken är regisserad av veteranen Rob Reiner som själv är med här som Marty DiBergi, vilka är A Mighty Wind (mockumentär om folkmusik), Best In show (mockumentär om hundutställningar), For Your Consideration (ännu en mockumentär om Oscarsutdelning) och Waiting For Guffman (ännu en mockumentär om småstadsteater och deras väntan på en stor erkänd regissör som kanske ska komma). Ni ser vilka vilken sorts typ av filmer Guest fortsatt att göra.

Skillnaden är bara den att Guest´s egna filmer är bättre än Spinal Tap och de innehåller så gott som alltid samma ansikte varav de flesta från just Spinal tap är med i dem. Spinal Tap för min del är okej, inget mer men den banade vägen för bättre filmer på samma spår och det uppskattar jag.

Red Hill - 2010

Westernfilmer är alltid uppskattade i da lizzardlounge och Red Hill funkar fint för mig, det är det bara att klargöra direkt. För om Red Hill är något så är den en modern western i samma anda som The Three Burials of Melquiades Estrada bara det att Red Hill är avsevärt rakare i sitt berättande och avsevärt tyngre. Red Hill är en jäkligt tung film i all välmening så vänta er ingen andningspaus eller slarvande vid editering för det börjar lite lagom lättsamt för att snart öka på och bli mörkare, hårdare och tyngre.

Skriven, producerad och regisserad av Patrick Hughes som även gör sin regidebut i långfilmsformatet så kan man inte bli annat än imponerad även om vi sett historien otaliga gånger förr. Det är en enkelt historia om hämnd helt enkelt även om vi kastas åt ett ben av rang som åtminstone jag som älskare av djurskräckisar gillade. Ska vi dra det i korthet så är det en nyinflyttad polis som snart finner sig i ett dödligt spel mellan en förrymd mördare och stadens poliser där han själv finner sig vara en av de jagade. Ni ser själva, inget nytt men väl fullt fungerande och väldigt bra.

Nu är det inte bara en ren western utan mer av en thriller/western men rejält våldsamma skottlossningar och squibs som det stänker rejält om. Stämningen drar sig rätt hårt åt skräckfilmshållet och innan man får grepp om vad det är som egentligen ska ske så är det inte utan att man undrar vad som egentligen väntar en i filmen. Själv satt jag och hoppades på en rejäl creature feature men det blev på andra hållet fast jag tycker det var rätt drag av Hughes som regissör. Skulle den här visas sig vara en typisk djurskräckis eller monsterfilm i en modern westerntappning så hade Red Hill inte funkat lika bra fast det hade varit en jäkligt skön idé!

En annan sak som slår en är det att filmen är så typiskt amerikansk i sitt upplägg med alla dessa cowboys som beter sig och rör sig som om det vore i den gamla western och det som överraskar med det är faktumet att filmen inte är amerikansk utan australiensk! Bara en sådan sak gör att jag tar den mer till mig med tanke på min egen kärlek för gamla western. Red Hill är en bra film som bör kollas upp av alla med en hälsosamt intresse av bra film och inte drar sig för att kasta på en western mellan varven. Varmaste rekommendationer på den här!

Captifs - 2010

 

Fransk film, i synnerhet skräckfilm, är något jag är väldigt svag för av någon anledning. Kanske är det språket, brudarna eller det fina bildspråket eller varför inte våldet eller en perfekt blandning av allt? Skit samma egentligen för här kommer en fransk film till som jag faktiskt får säga var en smärre besvikelse. Temat är det gamla vanliga när det kommer till dagens film. Ett par fransmän varav en är en fransyska arbetar med Läkare Utan Gränser i Forna Jugoslavien. Deras tid är slut så de ska bege sig hemåt när plötsligt vägen  avspärrad av någon viktig anledning som tar alldeles för lång tid då de har brått. Så det bestäms att ta en omväg som ska leda till den stora vägen men de hamnar såklart fel och snabbare än det tar mig att skriva och stava till organstöld så är de inlåsta i en källare där de ska bli, just det, snuvade på sina organ av en ful liga ute på landet.

Inget nytt alls på filmfronten och inte det minsta spännande heller även om det förekommer en rätt skön scen i filmen. Gore som man kan förvänta sig då det är som sagt en fransk rulle och det är något som grodätarna inte annars drar sig för att visa. med andra ord så är det en jäkligt tam rulle och står valet mellan den här och den tradiga Turistas så kan det bli ett rätt svårt val då de båda är rätt lika och tama. Om man väljer att satsa på Captifs så är stämningen avsevärt angenämare och Zoe Felix är rätt fin att vila ögonen på men det är också det som gör den här till en vinnare av de två filmerna.

Commando - 1985

Tillsammans med Predator och Conan Barbaren är Commando de filmer av Arnold som jag sett mest och är solklara favoriter. Vad Commando går ut på är enkelt. Det är Arnold som sparkar stjärt och våldtar det engelska språket så det stänker om det. Inget annat. Mark L. Lester vet precis vilken sorts film han ville göra och Arnold visste det här skulle bli filmen som skulle göra honom ett namn i Hollywood i actionfacket. Så vad kunde egentligen misslyckas? Inget för det är inget att klaga på i filmen.

För tar man Commando på fullaste allvar och hänger upp sig på skadade bilar som är oskadda sekunden efter för att plötsligt vara skadade igen, hänger upp sig på synliga vajers eller extremt osannolika bilkrascher eller hopp från flygplan eller kast med telefonkiosker så tar man livet på allt för stort allvar och det funkar inte. Därför att Commando är en färgsätt serietidning som är omvandlad till vita duken med all dess våldsamma prakt och det är något som inte kan tas på allvar. Precis lika lite allvar som i fallet Predator.

Ser man däremot fram emot en underhållande stund framför burken med en enorm bodycount, lökiga oneliners och en biffig Arnold lär man inte bli besviken för Commando är Mark L. Lester´s tillsammans med Roller Boogie. Inget snack om saken. Men nu är det inte bara Arnold som visar upp sig här utan vi får även coolingen Bill Duke, en söt Rae Dawn Chong som gör avsevärt mer av sin roll än vad som krävs och så har vi David Patrick Kelly som Sully.

Så nu återstår det bara att se hur remaken som är på gång med Sam Worthington som visst ska ha en mer realistisk framtoning och bara det säger hur pass framgångsrik den kommer att bli bland den originalets fans. En annan sak som är intressant är det att det fanns planer på att göra en uppföljare till Commando men det avböjdes av Arnold som vis av sitt misslyckande med Conan Förgöraren drog öronen till sig vilket gjorde att uppföljaren skrevs om och släpptes med en Bruce Willis i leaden under titeln Die Hard.

Commando är annars en film som orsakat del kontroverser med sitt våldsamma innehåll inte minst i Sverige där den klipptes hårt. Fast nu är det inget problem längre då den finns både i sitt vanliga släpp intakt som i en längre Director´s Cut. Vilken påstår sig vara 95 minuter men egentligen bara är 91 och endast innehåller 92 extra sekunder! Bluff eller smart marknadsföring? Avgör själv för anala samlare, dit jag räknar mig själv, har båda släppen.

Predator - 1987

Ojojojoj, prata om a blast from the past här. John McTiernan´s Predator, eller Rovdjuret som den heter för mig och hette i Sverige på VHS, är fortfarande lika adrenalinstinn som när den kom och en av de filmer som jag sett så mycket att det räcker jag ser på omslaget så utspelar filmen sig framför ögonen på mig och jag behöver inte ens se den. Så när man ser en film så mycket så måste den vara bra, inget snack om saken. Men nu när den kom på Blu-ray så var jag bara tvungen att ha den för utgåvan, nu pratar vi om Ultimate Hunter Edition här, är GRYM! Bilden är makalös och slår alla släpp hittills. Visst är det lite surt med en viss sekvens där Carl Weathers ansikte ser rejält vaxaktigt i början av filmen men det är också det enda att klaga på. Ljudet har lite skavanker med då det får en tendens att låta lite burkigt på något ställe om man drar på fullt med filmens HD DTS-spår fast det är petitesser när det är en film av den här rangen och i den kvalité som bilden visar sig vara i. Jag är fullt nöjd i alla fall med mitt utgåva.

Själva filmen i sig är så übermanlig att jag blir smått fuktig i byxorna bara av att tänka på det när dessa kraftfulla, svettiga och inoljade karlar spurtar runt i djungeln med sina stora vapen och plöjer ner allt i sin väg för att inte prata om de hektar regnskog som de plöjer ner när Blaine (Jesse Ventura) faller. Det är en totalt oväntad scen som är lika bra som den är korkad för hade Mac (Bill Duke) varit vaken när Predatoren (Kevin Peter Hall) springer i väg så hade han sett att han viker av men då hade vi inte fått en av de tuffaste eldgivningsscener på film sedan Roy Scheider skjuter fiskstimmet i den grymt underskattade Jaws 2.

Predator/Rovdjuret för mig är inget annat än en stor jäkla käftsmäll som fick en ännu bättre och ännu mer oväntad uppföljare i Predator 2, kanske inte den bästa recensionen där så vi får se om det kommer en bättre någon gång. För även om Predator är en klassiker så kan jag inget annat än älska Predator 2 mer för det inte bara är en suverän film det är en bättre film med som tar allt från den här, maxar det och sedan avslutar med att sätta Danny Glover i leaden. Hur jävla briljant är inte det?

 

 

 Predator 2 i all ära för det är verkligen en bra film men ändå kan man inte ta ifrån Predator dess betydelse som original och för dess makalösa kraft i dess actionsekvenser. Det skjuts, knivhuggs och stympas samtidigt som det väses oneliners med frenesi som är precis den stil som passar Arnold bäst. För när det kommer till långa repliker som inte bara lyser hans dialekt fram utan man blir smått påmind om att han är en rätt vissen skådis. Fast det lär vara det minsta problemet nu efter alla hans sexaffärer och fula oäktingar han fått med hemhjälpen. De vet verkligen att roa sig i Hollywood minsann. Oavsett vilket så är Predator en grym film som nu äntligen kommit i en rejält värdig utgåva där det innan bara varit de japanska Ultimate Edition-släppet på den och Predator 2 som gällt. Båda vilka jag såklart äger för de är ju japanska och de är som sagt de bästa släppen. 

Så känner ni lusten efter att tillbringa dryga två timmar i djungeln med en massa testosteronstinna inoljade karlar med stora vapen så är det här det rätta valet. Se bara till att det blir på en rejäl utrustning för det är det enda sättet att se den här filmen. Vill ni komplettera så se även Predator 2 och varför inte Bruno Mattei´s Robowar. Jepp, gamle Bruno gjorde sin egen version av predator och Robocop i en djungel med Reb "vrålapan" Brown och ja, den kommer den med vad det lider till eran favoritblogg. Tills dess, simma lugnt!

Near Dark - 1987

Låt inte det tvivelaktigt Twilight-anspelande omslaget på Optimum Releasings Blu-ray släpp lura er det minsta för Kathryn Bigalow´s vampyrfilm Near Dark från 1987 är en jäkligt tung och grym film. Vackert foto, perfekta skådespelare som ger allt i sina roller och, för att slita ännu mer på en redan uttjatad term, en nytändning samt annorlunda tolkning av vampyrfilmstraditionen. Här är det inga androgynt metrosexuella tonåringar med rubbningar i sin sexuella revolution ej heller några smygbögar i kråsskjorta som smyger runt och sticker folk bakifrån samtidigt som de reciterar Morrissey. Ej heller är det som tramsandet i True Blood eller stilen på vampyrer från Hammer´s Dracula-filmer som gäller och listan fortsätter...

För vad vi får är lodisar som pendlar landet runt i bilar de stjäl för att ta sig från stat till stat samtidigt som kropparna fortsätter att falla i deras spår. Så när den unga cowboyen Caleb faller för den lika unga som vackra Mae så har han ingen aning om vad det är han egentligen faller för. Ett litet bett i halsen är allt som behövs och sedan är man fast. Att man sedan måste göra sitt för att förtjäna en plats i familjen är kanske inte alltid det lättaste men det är det som bara måste göras för natten har sitt pris.

Bigelow är en av de få kvinnor i Hollywood som inte drar sig från att göra egna våldsamma filmer och flera av dem är riktigt bra och personliga favoriter som den här, Strange Days, Point Break samt Hurt Locker. Det är svart, cyniskt och framför allt våldsamt i hennes filmer och till skillnad från många av sina manliga kollegor så får man en känsla av absolut tyngd i filmerna. En tyngd som inte bara speglar sig i våldet utan även i regin och hur Bigelow som regissör får fram det absolut bästa i en redan fin skådespelare som Lance Henriksen och Bill Paxton. Henriksen gör här sitt livs roll enligt mig här i rollen som Jesse Hooker vilket visade sig vara en roll som Henriksen själv tog på djupaste allvar så pass allvarlig att det höll på att sluta illa med en polis.

Paxton är är i sitt livs form som vampyren Severen, följeslagare till Hooker, som skiter i allt och fullkomligt äger rutan så fort han kommer i bild. Tror ni inte mig så kolla in barscenen. Som komplement till de två hårdingarna som kom direkt från setet från Aliens får vi Jenette Goldstein som Diamondback, även hon direkt från Aliens. Goldstein är inte bara snygg som fan här i sin utstyrsel hon ger även en motpol till Henriksen´s Hooker och de är ett fantastiskt par tillsammans.

Som film följer den inte direkt det gamla vanliga när det kommer till vampyrfilmer för vi får varken kors, vitlök eller något i den stilen utan mer en skildring av det amerikanska samhället där det tydligen går fint att bara driva fram från plats till plats utan direkt någon lägger märke till en bara så länge som man håller låg profil. Vilket gör att just Near Dark särskiljer så otroligt mycket från alla andra filmer i den genren för vi får inte ens se några huggtänder. Bara en sådan sak kan göra sitt för att sticka ut men Near Dark har mer att erbjuda än bara undanhållande av huggtänder.

För att återgå till det hatade fenomenet Twilight så var faktiskt en remake på g gällande Near Dark men de planer lades tillbaka i sin kista när Twilight exploderade och en hel värld av sexuellt frustrerade hemmafruar fick något att fantisera om i duschen när maken är på jobb. Varför då kanske någon undrar? Ja, de kanske inte får något. Undrade ni om varför remaken aldrig blev av så var det för att ursprungsplanerna för remaken var att göra den mer sexigare, sensuellare och mörkare än sitt original men det stöp när just epidemin Twilight exploderade vilken var just allt det som remaken skulle vara. Så gör er själva en stor tjänst och se Near Dark istället. Det kommer ni att allt må bättre av. Rekommenderas varmt!

Sniper 2 - 2002

Trogna läsare vet att Sniper från 1993 är en av mina favoritfilmer och av de två uppföljarna som kom, för jag räknar inte den tredje uppföljaren tillika fjärde filmen för Tom Berenger är inte med i den och den sug getröv, har den andra filmen alltså den här varit min minsta favorit. Den tredje filmen däremot funkade fint inte bara för att den återförde Beckett till Vietnam utan även för att det var en rätt hyfsad film. Så vad fick då nu mitt intresse för den här DTV-uppföljare att vända? En stor bidragande del var den här recensionen borta hos Cool Target: Action Movie Reviews som satte mig på pottkanten och väckte mitt intresse för att återbesöka den inte bara för det var länge sedan jag gjorde det utan för att drive2 som styr och ställer där borta skrev såpass bra att jag bara kände jag ville se om den och ta mig fan om han inte hade rätt! Sniper 2 visade sig vara en perfekt morgonfilm att starta dagen med för actionsekvenserna är fullständigt makalösa. Mycket bättre än jag insett tidigare.

Beckett, nu pensionerad från kåren, extraknäcker som guide åt totalt okunniga personer som försöker sig på smygjakt men de tär mer på honom än fingerstympningen gjorde i Panama och ja fingret är borta i filmen. Så när ett erbjudande kommer att åka till Serbien för att stoppa en militant figur som pysslar med etniska rensningar på muslimer är hans enda krav att återfå sin karriär och rank. Med på resan får han en dödsdömd observatör som får en sista chans. Väl på plats i Serbien så inser våra käcka hjältar att inget är vad de är lagt fram som och snart är det de som är de jagade och nu börjar en vild jakt mot gränsen och den räddande helikoptern.

Tom Berenger är som vanligt gjuten i sin glansroll som Beckett precis som han bara är Barnes i Platoon för alltid för mig. Kanske är han född för rollen som ilskna och buttra, bittra militärer oavsett vilket så gör han dem till perfektion. Här är det inget undantag. Som den dödsdömde observatören ser vi Bokeem Woodbine, känd från den sköna The Big Hit där en strålande Lou Diamond Philips fullkomligt äger filmen. Woodbine är den som står för det komiska med sin kroniska masturbatör och porrfilmskonnässör. Här funkar han fint i actionscenerna där det mest skjuts och det räcker länge för mig. Ibland kan det vara skönt att se folk bara skjutas ner utan att de ska först sparkas och slås på i tre timmar innan de ska mejas ner. Fast bara ibland.

Vad som stört mig mest är det att filmen plötsligt inte ska vara i en djungel utan i en utbombad stad och främst då i en betongdjungel i en öststat, här är det Ungern som ska vara stand-in för Serbien och det är inget som vi som tittar märker något av för de är säkert lika gråa och smutsiga var för sig. Folket är säkert av samma sort med. Det är som porr av dagens karaktär, bara en massa öststatsbrudar som gör allt för två sekunder i rampljuset som i själva verket är ett omslag på en köpDVD på en obskyr mack någonstans på vischan. Det klarar jag mig fint utan för porr idag ser jag streamad och utan öststatsbrudar. Någon måtta får där allt vara på eländet.

Men för att återgå till det som gör Sniper 2 så bra helt plötsligt är actionscenerna som inte bara bjuder på tanks och fina squibs, det smälls och dönar med kraft i högtalarna, kropparna som skjuts faller som de ska och regissören Graig R. Baxley, ingen duvunge precis i actionsammanhang då han tidigare gjort tre fina filmer på raken vilken är i följande ordning: Action Jackson, Dark Angel och Stone Cold för att sedan mer satsa på Stephen King-filmatiseringar och diverse tv-filmer. Inget fel på det men det hade varit kul med någon mera film av det tunga typsnitt han gjort sig känd av den actiontörstande massan för även om Sniper 2 var ett välkommet inslag.

För det som bjuds på här gav mig mersmak och aldrig mer ska jag se på den här filmen med en ogillande min för det är bara korkat av mig. Sniper 2 är en värdig uppföljare till en underbar film även om jag hellre sett den utspela sig i en äkta djungel. Fast vi får precis som i sitt original en fin prickskyttsduell även här så nu vet ni vad ni ska hålla korpgluggarna öppna efter.

Forbidden Planet - 1956

Leslie Nielsen har man sett både som fumlig polis och rasistisk våldtäktsman som brottas med björnar men att se honom som kommendör av ett rymdskepp är för mig något nytt fast det funkar det med. Problemet är bara det att han har inte vitt hår. Här får vi följa en rymdexpedition som ska leta efter överlevande efter en 20 år tidigare expedition. Lite i senaste laget kan man tycka men det är som det är och nu är de på väg med Nielsen med sin älskade mikrofon i tassarna. Turen är framme och de finner vad de söker men det blir inte som de trott för de eftersökta har inte det minsta intresse av att bli räddade för de trivs bra där de är. Men skam den som ger sig så Nielsen och hans tappra manskap landar bara för att finna en professor, dennes dotter och en trogen robot. Professorn som är en barsk man varnar dem för faror som är på planeten och snart nog är det fara och färde på planeten igen och Nielsens tappra manskap får sätta livet på spel mer än gång.

Fans av sci-fi gråter säkert blod vid bara tanken på den här filmen medan jag inte direkt gör det. Visst är det väldigt snyggt med alla kulisser och effekter och scenen med monstret som stormar skeppet är väldigt intressant och min favoritdel av filmen. För resten av filmen är mer eller mindre en massa snack och konstiga termer hit och dit och det ger mig ingenting av värde. Jag är en simpel man med simpel smak så kasta in lite naket och feta latexmonster så är jag nöjd. Här får man inget av det vilket kan härleda till att filmen är från 1956 och inte 1986 men nog fan kunde de bjudit på åtminstone en bröstvårta i nödfall eller en tentakel? Det vore inte allt för mycket begärt.

Fast som tur är så kan jag alltid kasta på Roger Corman´s Forbidden World så får jag vad jag eftersöker i den. Skulle jag däremot bli sugen på en barnvänligare version med Frank Drebin som rymdfarare så kanske jag sätter på den här igen. Men det lär nog dröja för det var allt lite väl tamt för min smak.

Tarantula -1955

Weekend Video fortsätter att kicka det old school i filmväg och nu har turen kommit till Jack Arnold´s Tarantula. Inte för att jag är världens största fan av spindelfilmer för om det är något jag har svårt för så är det just den här sortens ohyra. Både på film som framför mig på dass. Trevligare saker kan jag allt tänka mig. Men nu är den sedd i alla fall och jag får allt erkänna den var mer underhållande än jag först trott.

Handlingen är det gamla vanliga. Forskare ska rädda världen från överbefolkningsproblemet med för lite mat och på så vis småpular med lite försöksdjur, atomer och lite annat kul. Resultatet blir att djuren växer och i det här fallet att en tarantula växer sig enorm, sätter kosan mot bergen och sedan börjar sätta i sig allt den kommer över. Allt från gamla gubbar till kor, hästar och fler åldringar stryks med innan militären sätts in med en blott 25 årig Clintan i en okrediterad roll som jetpilot.

När det kommer till karaktärerna så har vi den unge läkaren som är singel, vit och utrustad med ett käkparti som självaste Robert Z´Dar hade kunnat dräpa för. En ung, vit kvinnlig forskar assistent som självklart är singel med hon. Varför kan det aldrig vara en ensamstående tre barnsmorsa i filmerna? En lagom tjock, vit han med och när jag tänker efter så är det inte en enda färgad person med i filmen, korkad sheriff som ser ut att ha klivit rätt ur en Glenn Ford western. Och det jävligaste av allt är det att samma gäller för resten av staden som bara verkar bestå av karlar som klivit ur just en sådan film. Kompletta med dammfria kläder, runda kinder och små söta hattar på skallen.

För att göra ett exempel som sker ungefär samma i ett avsnitt i The Simpsons. Där ska de åka till staden Brunsonville och kommer till Bronsonville i stället. Saken är den att alla i staden, oavsett det är män, kvinnor eller barn så ser alla ut som Charles Bronson. Samma här bara det att alla ser ut som Glenn Ford! Hugaligen! Vad är det de säger. En mans dröm, en annans mardröm. I mitt fall, det senare.

För att återgå till själva filmen så hade den ett bra tempo med fin tid. Filmen klockar in på 76 minuter och det är alldeles lagom tycker jag. Inga tre timmars epos där allt från grannkatten till dennes moster ska introduceras för oss rastlösa tittare. Istället får vi nöja oss med spindelaction i sluttampen av filmen men det klagar inte jag på. Den är inte särskilt bra gjord fast det förekommer ett enormt spindelben i slutet som gav mig mersmak och får mig att undra och dregla på hur hela alltet sett ut om de valt att göra hela spindeln och inte bara ett sketet ben. Fast vem är jag att uttala mig, Jag gillar inte ens spindlar oavsett på film eller på dass men Tarantula var kul och det räcker fint för mig.

The Ladykillers - 1955

Nu pratar vi om originalet här från 1955 och inte remakekungarna Bröderna Cohen´s remake från 2004 med Tom Hanks. Som iofs är rätt kul med Tom Hanks är alltid så förbannat präktig att man mår illa av det så för oss som vill slippa den pösmunken så är originalet avsevärt roligare, originellare och bättre. Vad The Ladykillers går ut på är det faktum att mästerhjärnan och brottslingen Alec Guinness har kommit på en perfekt plan att råna en värdetransport. Han hyr helt enkelt in sig hos en gammal enerverande dam som bor själv för att utnyttja henne som ofrivillig hjälp vid rånet.

Tillsammans med fyra kumpaner så utger de sig för att vara musiker som repar på Guinness rum där de i själva verket planerar rånet. Rånet blir av, de kommer undan med pengarna och nu är det bara att ta sig därifrån utan att få mer te nerkörd i halsen av damen. Men, det visar sig inte vara så värst lätt. Speciellt inte när damen i fråga kommer på vad som skett. Och nu ska damen dö. Vilket inte visar sig vara det lättaste!

Fans av äldre filmer med originell handling, skådespelare som kan sina repliker, få dem låta trovärdiga och med ansikte i filmerna som verkligen kan sin sak och inte bara är en omslagspojke som fått en chans för han/hon knullat med rätt person vid rätt tillfälle så är The Ladykillers ett bra filmval för de stunder när man vill se något välgjort, roligt och originellt. Alec Guinness minns säkert de flesta yngre idag från Star Wars medan vi äldre minns Bron Över Floden Kwai med värme. En film som kommer upp vad det lider här vid senare tillfälle. Men nu är Guinness mer än bara Star Wars och Bron... han gjorde otroligt mycket film och alla var de lågt ifrån filmer som Dude, Where´s my Car? Sug på den Kutcher!

Kastar man sedan i både Herbert Lom och Peter Sellers långt innan Rosa Pantern så kanske man får en aning om hur pass intressant filmen är. Sellers, världskänd efter Pantern-filmerna gör här ett lite nedtonat porträtt av en kall brottsling som inte kanske är så kall gav mig lite huvudbry för det här var så långt ifrån den berömde kommissarien man kan komma och det överraskade mig det positivaste. Medan Lom tar över med sin karaktär och hans kyla och stiliga utseende för stilig är han här och det är inte utan att han får mig att tänka på en viss Udo. Inte ACCEPT-Udo nu!

Även om Guinness, Lom, Sellers är i fin form och Guinness är den som tar hem mest skratt så är det faktiskt Katie Johnson som Mrs Louisa Alexandra Wilberforce som tar hem filmen. Man vill strypa käringen för hennes sätt att lägga näsan i blöt i allt för att inte nämna hennes papegojor och hennes jäkla te men sen är det ju hon som är mittpunkten i filmen och den som kanske är den smartaste av dem alla till sist. Att hon sedan har världens tur som bor intill en järnväg kanske är mer tur än ett smart val av planering vid upprättande av sin bostad.

För att slutplädera och återgå till mitt onlinespelande av MW2 så avrundar vi nu med att säga detta: The Ladykillers är en varm, underbar och framför allt rolig film som inte är det minsta daterad och bjuder på en originalitet som sällan ses idag såvida det inte är en spansk film så se till att ge den en chans och vad ni än gör. Akta er för gamla damer och tåget!

Soylent Green - 1973

Charlton Heston är karlen nummer 1 hela dagen. Där har dagens ungdomliga publik mycket att lära sig av. Glöm bort pajasar som Ashton Kutcher och silikonskator som Angelina Jolie för de har inget att erbjuda än personlig befläckelse som är lika snabbt bortglömd som Kutcherpajasens senaste film. Vilken nu det var/är. Heston däremot är djupt saknad, inte minst hans manliga garnityr och haka. Hans agerande är kanske inte det mest finkänsligaste där är men det är precis som den store mannen, manligt, barskt vid behov och ett bevis på att det var bättre förr när män var män och kvinnor var kvinnor.

Soylent Green är en av alla filmen Heston gjorde med framtiden som utgångspunkt där Apornas Planet och Omega Mannen är två andra av dem. Apornas Planet är rätt seg men med en bra inledning och ett fantastiskt slut med Omega Mannen är kul hela vägen. Här får vi en framtid som är allt utom positiv såvida man inte är rik och kan leva i en fin lägenhet med dusch, obegränsat med varm vatten, is, mat och framför allt kött.

Något som de fattiga inte har råd med vilket inte är så konstigt då de inte ens har råd med en egen bostad utan lever där de står eller ligger för delen. Där de rika får ett fint fruntimmer på köpet med sin bostad, kallad möbel, så får de fattiga runka i ett skitigt hörn förmodligen. Heston däremot är den ärlige snuten som kommer en konspiration på köpet under en utredning av ett mordfall. Lägenhet har han men icke tvål eller ens en sliten sallad. Så när han får chansen att reda ut mordet på en rik man så snor han inte bara tvål, sallad, sprit utan även en handduk. Så illa är det.

Vad Soylent Green är det får vi veta via filmens tvist men den känner ni säkert redan till då den är vida känd och för de som inte vet det ja, där återstår det att antingen se filmen eller så googlar ni det. Saken är den att eftersom mat är en bristvara så tar regering till matsubstitut i form av Soylent Red och Soylent Yellow. Soylent Green är ett tredje alternativ som är gjort av plankton och ska ge snabb energi men med allt som är populärt så finns där en ful baksida med. Ungefär som en CD-skiva. Och det är när Heston kommer på den som han själv blir den jagade.

Gillar man Heston så är Soylent Green inget dumt alternativ fast den är bäst i dess första halva, andra delen är inte alls dum men inte lika spännande för att välja ett bättre ord. Sämre är den inte för filmen är bra men den kunde ha varit lite vassare speciellt med tanke på hur stark dess första halva är. Fast i slutändan ordnar det sig för Heston är Heston och det spelar ingen roll om han är Moses eller porträtteras som en gammal vapengalning av Michael Moore på ett rätt korkat vis. Jag gillar karlen. För det är Heston som gör Soylent Green till den film den är.