Grabbers - 2012

Sugna på tentakelmonstersfilm? Bra, för det har verkligen inte kommit många bra sedan Tremors även om den spottade ur sig både tre mindre lyckade uppföljare samt en tv-serie så då står vårar hopp till den här lilla pärlan. För en sann pärla är Grabbers verkligen. Med ens story som kunnat skrivas i sömnen på baksidan av en begagnad tampong så får vi en simpel men jäkligt underhållande monsterfilm med ett stort jäkla underhållande tentakelmonster. Nämnde jag det är tentakler med i filmen? Bra. det är det nämligen.

Något faller från skyn ner i vattnet utanför en liten ö i Irland. De lokala suputerna till fiskarna får den första kontakten med saken som gör processen kort med dem medan en annan avdelning av samma yrke är lite mer lyckosamma och får med sig en mindre del in till hamnen. Dock får en av dem med sig den delen av vårat monster hem som snart hamnar i badkaret där det växer till sig innan det bestämmer sig för att dinera på sin nya husse. Men karlen är ingen vekling så monstret stampas ihjäl, hamnar hos den lokala forskaren där det kommer fram inte bara att monstret behöver inte bara vatten för att existera det behöver även en stadig frukost av blod för att kunna fortsätta gör det med. Anledningen till den gamla fiskaren klarade sig var den att hans alkoholprocent i blodet var så hög så att monstret inte klarade av den.

Beväpnade med kunskapen samt att upptäckten av en större samling ägg samt en enormt ilsket tentakelmonster är på väg in för att ta för sig av det lokala köket i samband med en annalkande storm gör att våra nya hjältar känner sig förmanade att samla alla på den lilla ön på den lokala puben för att där supa ner sig till apstadiet bara för att ha en suck i helvetet innan allt brakar loss. Alla från småbarnsföräldrar till gamla tanter som prällen ser till att ta för sig av den fria baren samtidigt som striden för deras överlevnad brakar loss samtidigt som jukeboxen spelar The Dubliners.

Grabbers är för jäkla kul helt enkelt. CGI-gjord med men av det bättre laget samt att det förekommer en stor del hederlig latex med så vi kan andas av lättnad för det inte blir värre än det kunnat bli. Jag hade skitkul framför tv´n i sällskap med Grabbers och det var så kvinnan här satt med och blev hänförd hon med även om det var ett jävla springande mellan varven. På henne då, inte mig för jag njöt av Grabbers. Så nu vet ni vad ni ska satsa på till löningen. Grabbers helt enkelt.

Fast en varning måste utfärdas åt er som tror det är en ren splatterfest, det är det verkligen inte. Det förekommer knappt något blod och all gore är i form av två avtuggade huvuden, inget mer. I stället serveras vi den bästa tentakelfilmen sedan Deep Rising. Det är riktigt kul mellan varven med underhållande dialog och bra agerande. Just scenen på puben när den gamle suputen föreslår de ska offra prästen åt monstret är kalas. Stor underhållning helt klart. Jag hade en riktigt kul stund  och det förtjänar ni allt med. Mina varmaste rekommendationer.

The Card Player - 2004

Att såga Dari Argento´s The Card Player är lätt, all för lätt medan att skriva något positivt om den är avsevärt svårare. Så därför kommer jag att göra det svåra och skriva något bra om den. Men för att göra det så måste jag likt förbannat skriva om det dåliga med den med. Bara så att ni vet så spara på eran iver att skicka brevbomber och inbjudningar till att spela Facebookspel till mig.

Storyn om en internetbaserad mördare som spelar online poker med bylingen bara för att se om han ska mörda vackra unga flickor eller ej är inte helt omöjlig i dagens hårda IT-samhälle där till och med vaktmästaren på ens jobb har en blogg där han/hon sågar allt och alla på löpande band. Precis som vi här på Weekend Video. Lägger man sedan till en stor del inkompetenta poliser som mest verkar stå med ena tummen i röven och den andra i truten så har vi TCP. För poliserna här är allt utom effektiva förutom Stefania Rocca som verkar vara den ende av dem som verkligen tar sitt jobb på allvar. Lägger vi till irländaren Liam Cunnigham från Dog Soldiers som visar vart skåpet ska stå när det kommer till närvaron i filmen. Men tyvärr så går även han på tomgång i filmen precis som alla andra inklusive Argento själv.

Hur det kommer sig har jag ingen aning om men det kan vara som så att dagens moderna samhälle kanske inte är något för Argento som föredrar fornstora dagars glans där det gick att göra filmer om udda filmen med innehåll baserat på häxor, läxor och udda insekter eller ska det vara dödliga lektioner? Jag vet ej men jag vet när Argento är bra och när han är under isen. Fast helt under isen är han inte här för TCP är en förvånansvärt jämn film i sitt flyt och vi slipper den horribla dubbning som förekommit i allt för många filmer av honom tidigare. Att TCP är så jämn gör att jag får känslan av att den lika gärna kunde ha varit en TV-produktion då våldet är så nedtonat att jag fick kolla två gånger så det inte var en tv-film. Och våldet är alltid något som man vetat att Argento inte håller igen på i sina produktioner vilket han av någon underlig anledning gjort här.

Ska jag vara ärlig så är The Card Player en alldeles för svag och trött film för att vara en Argento. Fattig på våld och nakenhet och stämning men med ett annan regissörsnamn som ansvarig så hade den säkert fått ett bättre bemötande av de flesta för Argento´s namn lämnar ett par stora skor att fylla upp. Även för mannen själv. Trots det så är jag i alla fall lite svag för den och kommer säkert att se om den igen för fullt så illa är den verkligen inte. Det gäller bara att inte vara så satans känslig när det kommer till kritan för Argento själv måste få ha en dålig idé han med mellan varven.

The Barbarians - 1987

Om man skulle korsa Cannibal Holocaust med Chuck Norris så skulle det här bli resultatet. The Barbarians med The Barbarian Brothers i leadrollerna. Hur får dåren ihop de två objekten till den här filmen kan någon säkert undra i sitt stilla sinne och anledningen är så simpel som att det är Cannon Films som ligger bakom The Barbarians med just Ruggero Deodato bakom spakarna. Inte nog med gamle djungelräven Deodato är inblandad så får vi även andra gamla bekanta som George Eastman i ytterligare en roll där han får visa upp sin imponerande storlek, Michael Berryman som får utstöta underliga och smått bisarra ljud, Richard Lynch (mannen som enligt legenden satte eld på sitt eget ansikte under 60-talet under ett LSD-rus) spelar skurken givetvis som får skratta ondskefullt så gott som halva filmen och en enorm samling med skäggiga karlar som slåss med andra skäggiga storvuxna karlar.

Samt vilken film vore komplett utan en halvnaken storväxt karl med stor mage och hår på ryggen som ska vakta en port/grind/fängelsehåla. Här får vi en sådan så allt är jämnt skägg. Resten av karaktärerna är en brokig skara som ser ut att vara medlemmar i ett glamband från Sunset Strip där de fortfarande väntar på ett samtal från Warrant eller Ratt att de ska bli förband på deras nya turné i Polen. Så illa är det så man får vara glad man inte platsa som statist i den här filmen.

The Barbarians är en regelrätt Conan-kopia rätt av bara det att den har glimten i ögat och tar sig inte det minsta på fullaste allvar. Jag menar, vilken film kan göra det som innehåller världens enda drake som skjuter ut sig som en enorm erigerad penis komplett med ögonbryn och ögon samt ett gäng skarpa gaddar. Inte nog med det, den är väldigt lik en enorm erigerad penis med. Tyvärr fann jag ingen bild på draken/draggen men tro mig, likheterna är fantastiska. Jag kan tänka mig att hur dialogen mellan Golan Globus och Deodato har fortlöpt under diskussionerna om drakens utformad gått till.

GG - We need a dragon in this movie since we can´t get Chuck Norris in it.
RD - Ah! What you need is a big cock!
GG - No, for the love of God! We don´t need a big cook, we need Chuck!
RD - Fuck Chuck! You get cock instead! For once a Cannon film will go with profit! And all that is thanks to a giant cock in the shape of a dragon. Believe me, no one will never know!!

Och resultatet blev: Budget $4,000,000 (estimated) Gross $800,000 (USA)

Fast filmen blev allt underhållande i all sin underbara dumhet med sköna kulisser och plastiga soundtrack som verkar vara inspelat på en gammal Hobbexsynth. Peter och David Paul är sköna som de anabolastinna muskelbröderna som uppenbarligen har skitkul men filmens styrka är dess oväntade inslag som just den tidigare nämnda draken, fiskmännen som dukar under av en simpel käftsmäll, en enorma händerna som dyker upp ur jorden och greppar vad de kan och min personliga favorit, varulven! Varulvar är suveräna i film för man vet aldrig vad de hittar på eller får för sig men i The Barbarians är han fullständigt lysande i sin allt för korta scen som är värd pengarna som filmen kostade mig. 

En lika onödig scen som den är briljant i all sin dumhet så vad ni än har planerat så se till att se eller varför inte se om The Barbarians för det är en underhållande bagatell som roar mer än den är bra och det är väldigt skönt att det finns filmer som vågar sig på att göra det med. Fast här var det nog själva tanken bakom hela filmen som egentligen bara gjordes för att användas som ett skatteavdrag... Oavsett vilket så är det något som bara måste finnas i varje god samling. I mitt eget bibliotek står den nu för tiden säkert och då pratar vi inte om den tyska bootlegen utan den italienska DVD´n.

The Collection - 2012

Fans av The Collector, en film som jag för övrigt inte bara var onödigt hård emot och som jag i efterhand har omvärderat rejält, får sitt lystmäte fyllt här. För om man gillade föregångaren så kommer man att gilla den här ännu mer. Tortyrporr är fortfarande benämningen som gäller och inte fan är den mer passande nu men vi kör på den bara för att vi kan.

Handlingen här utspelar sig efter den första filmen med att en ung tjej blir bjuden på lokal av väninnan bara för att finna att allas våran vän med samlarmanin är på samma plats. Här riggas det upp en skördetröska i miniformat som plöjer bokstavligt talat igenom korkade, kåta ungdomar med på tok för fula tatueringar och taskig klädsmak innan han ger sig på att krossa resten med en pressande innertak. Och vad hennes öde blir det kan alla som sett första filmen lista ut men vad som är oväntat är att tjyven från första filmen nu är tillbaka, kommer undan bara för att finna sig tillbaka där allt händer i våran maskerade väns palats där hela hans samling finns, Tillsammans med den nu fångna tjejens fars mer ondsinta vänner med vapen som gett sig fan på att få flickebarnet tillbaka. Leken har bara börjat!

Fällor, våld, tortyr, kroppssprängningar, hundar, missfoster, skottlossningar, knivar, svärd, krokar, halshuggningar, halsavskärningar osv... Listan är lång precis som blodet flyter fint, rött och i en jämn strid ström filmen igenom. Andningspauserna är få för tempot är bra precis som mannen i masken har ett härligt kroppsspråk som gör att man vill se mer av honom och kanske det mest absurdaste av allt, att man håller mer på honom än de som man egentligen borde hålla på.

Regisserad av Marcus Dunstan, som man som regisserade den första filmen men även är ansvarig för att ha skrivit följande filmer: Piranha 3DD, Feast 1 -3 , Saw 4, 5, 6 samt Saw 3D för att vissa ett par av dem. Och den här med givetvis. Med tanke på hur pass underhållande The Collection är så kan jag tänka mig ha överseende med att han är ansvarig för de två usla Feast uppföljarna men det blir svårt. Riktigt svårt. The Collection samt The Collector har han lyckats bra med så nu ser jag fram emot nästa del i serien som spöar hela Saw-franchisen och får den att se ut som Björnes Magasin i jämförelse när det kommer till våldsamheter. The Collection är bra fin hederlig våldsunderhållning när den är på sitt bästa humör och den här kommer jag att se fler gånger, den saken är säker. Good shit!

Crocodile 2: Death Swamp - 2002

Sista inslaget i Weekend Video´s djurfilmsvecka och vi slutar med Nu Image´s uppföljare till sin egna Crocodile. Trötta på djur vid det här laget så kan jag trösta med att den alltid lika pålitlige Martin Kove är med så häng med!

Banrånare på flykt från den perfekta kuppen hamnar på ett reguljär flyg till Acapulco. Men efter som vissa i gruppen har mer attityd än hjärna så störtar planet i ett träsk. Med inte bara en utan två tillhörande krokodiler. Så de jägarna blir snart de jagade och hade det inte varit för en flygvärdinnnas pojkvän så hade de säkert suttit där ute fortfarande. För han finner sig en lokal tracker i form av Martin Kove och tillsammans ger de sig i träsket för att finna de överlevande, helt ovetande om vad som väntar dem både i form av det lokala djurlivet samt korkade bankrånare.

Hooper är med inte med som regissör utan istället är det en lirare vid namn Gary Jones som är känd för fina filmer som Mosquito, Jolly Roger: Massacre at Cutter´s Cove, Spiders och Boogeyman 3. Resultatet får ni se själva. Men jag tycker att även om storyn är mer raffinerad än sin föregångare så blir filmen ändå inte lika bra. Det blir för segt och vissa av karaktärerna i filmen är så outhärdliga att man vill strypa dem själv bara för att slippa dem. Utom Martin Kove då förstås för han är en hjälte. Jones styr upp det bra men lite mer djuraction kunde vi allt fått med tanke på effekterna som lagts på djuret.

Effekterna pendlar mellan cgi och modell som visar sig vara en stor jävel då flertalet personer käkas upp på plats, i bild samt blodigt så det är ett plus för filmen. CGI´n är inte allt för illa heller men det är filmens tempo som fokuserar mer på bankrånarna och de andra vilket gör att jag tröttnade rätt fort på den. Krokodilen är mer ett inslag än filmens mittpunkt för heter en film Crocodile, vare sig det nu är 2,4, 5 eller 58 så ska det bara vara en krokodil som är filmens centralfigur. Inte en lökig bankrånare i skinnbyxor i ett träsk.

Självklart är Crocodile 2: Death Swamp ett måste i alla djurfilmsfetishers samlingar, allt annat är bara dumt. Ska jag dra lite underhållande trivia om filmens går den även under aka titeln Crocodile 2: Death Roll vilket den kallas när den visas på kabeltv och en annan sak som jag fann underhållande var det att den här filmens två krokodiler ska vara de två från den första filmen! Hur nu det är möjligt vet jag inte men det är väl lika sannolikt som Chuck Norris varit populär inom filmens värld. Vilket som så är det något som går över huvudet på mig.

Ni hågade fans ge er på Crocodile 2: Death Swamp med god tro och stora sko men var beredda på att det är segt mellan varven.

Crocodile - 2000

Dag 6 i det pågående maratonet med djurfilmstema på Weekend Video ger oss en chans att sätta tänderna i mer korkade ungdomar som är för dumma för sitt eget bästa samt en styck ilsken mamma korokodil. Så häng med!

Tobe Hooper, presentation överflödig, i samarbete med Nu Image gav oss Crocodile. En förvånansvärt väl fungerande samt, vågar jag säga det, bra djurskräckis. Storyn är banalt simpel. Festande ungdomar drabbas av vreden hos en uråldrig krokodil som härjar i ett träsk. Nu ska de försöka fly så gott de går men frågan är om de är smarta nog att klara av det?

Ni ser själva, djurskräckisar följer samma mall så det är nästintill inte lönt att dra storyn för det är inget direkt nytt i dem Vad som däremot kan dras är det att Hooper får till bra regi av de spån som är med i filmen för om de är något så är det enerverande samt grymt korkade och självupptagna. Jag sitter och håller på krokodilen som för mig är hjälten i den här filmen. Fast hur kul hade det varit om alla "hjältar" i djurskräckisar var karbonkopior av Brody, Hooper och Quint? Jaws eller Hajen som jag föredrar är gjord och den är bäst i alla läge och en fullständigt perfekt film. Medan Crocodile inte är perfekt men väl i toppskiktet av alla de andra djurskräckisar som kommit i Hajens kölvatten.

När det gäller effekterna så är det KNB, Kurtzman, Nicotero & Berger, som gjort dem dock innan Kurtzman lämnade den och gjorde den horribla Rage eller om det är The Rage, oavsett vilket så var den usel. Här har den glada trion fått till ett stort as till krokodil som är mycket i bild och rör sig samt vrålar och morrar över all förväntan. Viss cgi förekommer med all rätt och den är förvånansvärt bra den med med tanke på när den är gjord. Tyvärr får vi aldrig se hela krokodilen på land i rörelse utan bara i vattnet där den plaskar runt och gör tillvaron besvärlig för våra nya vänner medan på land det är antingen svansen eller som det är mest, huvudet och gapet.

Blod får vi, kroppsdelar med fast vi får även en fin kroppsdelning i munnen på krokodilen samt en lirare, en väldigt störig sådan, som sväljes hel bara för att spys upp igen. Det är en skön scen. Inte den enda för sköna scener som involverar krokodilen är här gott om. Bara synd att idioterna i filmen inte har lika många för man kan inte låta bli att störa sig på dem för de är bara så ofantligt korkade!

Överlag, en bra djurskräckis och även film fast den funkar nog bäst för oss fans av genren. Vanliga svenssons som ska mysa med barnen och grannen framför tv´n i väntan på nästa säsong av Vänner bör nog tänka sig för mer än en gång innan de startar den här fast vem vet? Det kanske bor en djurskräckfilmsälskare i alla? Det gäller bara att locka fram den...

Shark Swarm - 2008

Dag 5 är vi inne på och än en gång ger vi oss ner i vattnet med ett gäng glada muterade hajar. Häng med!

RHI´s elfte bidrag visar sig vara en mindre långkörare då Shark Swarm klockar in på strax över 160 minuter. 160 minuter med cgi-gjorda hajar, planlösa promenader längs en strand i morgonljus med alternativ ekologisk/akustiskt gitarrspelande, en plöfsig Darryl Hannah som visar sig vara filmens komiska inslag när hon ska springa i slutet, en slemmig Armand Assante och en stor axelryckning åt resultatet ärligt talat.

Shark Swarm är seg, inget snack om saken. Riktigt seg där det riktigt skriker tv-produktion om det hela. Inget naket, inga svordomar och skurkar som är på gränsen till trevliga. Det duger inte även om det förekommer en eller två plastmodeller i slutet av filmen och ett par andra som strandat på en strand i mitten av filmen. För resten är så klart digitala. Det kan jag acceptera då det är en sabla massa hajar i bild och det hjälper till att skapa en del intressanta scener när de stryker runt precis under ytan mellan benen på badande men det räcker inte till för att behålla mitt intresse.

Handlingen är samma gamla vanliga. Byggprojekt, skumma personer, miljöutsläpp och en rejäl minskning av fisk men trots det så fiskar alla jämt och ständigt trots de inget fått på flera veckor. En hederlig man med familj som vägrar vika sig för byggherren, ett fogande kommunalråd och en annalkande fara i form av en enorm svärm av hajar. Nej, det finns avsevärt bättre filmer på liknande tema med hajar och i samma längd om man känner för att se det men Shark Swarm duger inte. Den är på tok för lång samt seg och F. Murray Abraham som mysig professor känns ungefär lika trovärdigt som Darryl Hannah varit snygg en gång i tiden.

Maneater - 2007

Dag fyra fortsätter med något så udda som en tiger. Inte nog med att det är en äkta tiger i filmen, Gary Busey är med också så nu är frågan vem som är farligast?

RHI pumpade ut en stadig ström av djurskräckisar under deras Maneater Series och det här är nog den enda av dem som inte är cgi-gjord utan vi får helt enkelt en äkta tiger som nafsar i sig folk. Tyvärr så är det inte förrän i slutet som vi får se en full attack på en person i bild med tigern och läser man på nätet så klagas det att det är för tamt och så vidare... Själv skulle jag aldrig vilja utsätta mig för att bli anfallen av en tiger oavsett hur lam/nedsövd/gaggig den nu må vara. Och sedan får "kritiker" och andra självgoda "vetare" tycka precis vad fan de vill.

Handlingen är den gamla vanliga. Liten ort, vält lastbil som har farlig last som rymmer, en uppkommande festival, en hederlig sheriff och en mindre hederlig borgmästare och en frälst kvinna med en hemskolad grabb. Ni fattar. Busey är sheriffen och tigern är i skogen. Folk dör och det är latexeffekter som finnes och visas upp vilket innebär att vi får halvt uppätna kroppar, söndergnagda skallar och diverse blod samt kroppsdelar. Cgi´n lyser med sin frånvaro vilket förvånar mig för att vara den här serien men det är bara positivt. Maneater är stabil underhållning som flyter på bra utan större överraskningar förutom tigerattacken i slutet.

Leta fel i filmen går säkert alldeles utmärkt men det är bara småsynt för är man fan av den här subgenren så vet man precis vad man serveras och det är just därför man antingen köper eller laddar ner en film med den här titeln. Själv köpte jag den och ångrar inget för Maneater är helt okej. Lite sockersöt och familjevänlig i sin ton men det är inget som är något att hetsa upp sig över. Det är stabil underhållning som duger mitt på dagen eller varför inte för att starta dagen?

Piranha 3DD - 2012

Dag 3 i Weekend Video´s djurtemavecka och den här gången ger vi oss ner i vattnet med ett gäng pirayor som är rätt välkända vid det här laget.

Piranha-remaken var kul när den kom. Inte bara kul på ett värdigt och bra sätt, den var bra på riktigt med. Och som fallet med en framgångsrik film så kom det givetvis en uppföljare relativt snabbt och fler lär det säkert bli här med. I mitt fall så sjönk förväntningarna på den här när det blev klart att John Gulager, mannen bakom den fantastiska Feast och tyvärr de två usla uppföljarna Feast 2 & 3, skulle stå för det hela. Och mina farhågor var besannade. Piranha 3DD var en uppvisning i smaklöshet som tydligen är populär i USA, speciellt i filmer med mindre budget och en begränsad publik.

Med det menar jag att det ska spys gärna i slow motion och det ska vara tjejer som gör det, det ska kladdas med det, här trampas det i det med stort nöje. Det ska kapas könsorgan i närbild och gärna ska föremål, här fiskyngel, föras upp i vaginor. Vi får inzoomade kofittor och annat trevligt som jag inte direkt kan se som underhållande och det fortsätter i den ordningen. Bland annat får vi en kille som gillar att knulla utloppsröret i en pool, bara en sådan sak. Fast den enas äckel den andres skratt.

Handlingen den här gången är den att en vattenpark med mer vuxenorientering ska öppnas men för att fylla den med vatten så har den fyndige entreprenören fyllt den med vatten från en underjordisk sjö, gissa vilken... Trots upprepade varningen från dennes styvdotter så fortlöper det hela och givetvis är pirayorna tillbaka lagom till premiären som blir ett verkligt blodbad.

Nu är det här andra gången jag ser filmen och jag visste precis vad som väntade mig så förnedringen blev inte lika stor fast det kunde bero på att jag såg väldigt mycket fram emot att David Hasselhoff som driver med sig fint på ett gudomligt sätt och inte drar sig för att göra det på ett exemplariskt sätt. Inledningen som i förra filmen bestod av Richard Dreyfus får vi här istället Gary Busey och Glu Gulager. Jepp, fadern till regissören. Annars återkommande ansikten är Ving Rhames och Christopher Lloyd. Annars är de andra okända för mig även om något ansikte känns igen.

Ska jag vara snäll så räddar alla cameos filmen samt dess effekter som är jäkligt bra med mycket modeller och litervis med blod och kroppsdelar men det märks att budget är minst halverad fast Gulager gör det mesta av den och levererar faktiskt en hel del oväntade som roliga scener även om de mer överdrivna och smaklösa drar ner helhetsintrycket . Kanske bara jag som börjar bli gammal men det här moderna sättet att driva fram gränserna i film är inget som är för mig. Därför kommer jag aldrig se Feast med samma ögon igen som jag gjorde innan jag sett Feast 2 & 3, de filmerna är verkligen botten medan Piranha 3DD är snäppet bättre.

Monsterwolf - 2010

Dag två i Weekend Videos djurtemavecka och den här gången är det vargaction som gäller i form av Monsterwolf!

Stort oljebolag vill borra på indansk mark men får problem när en lokal indiansk legend i form av en miljömedveten monstervarg släpps lös tack vare deras girighet och börjar ge sig efter de inblandade i bolaget. En lokal tjej som lämnat staden för storstaden och nu är tillbaka motvilligt finner sig kämpa för bolaget mot sin forna hemstads intresse och allt kompliceras när den förra kärleken är där och gamla pappa är staden sheriff. Men allt ställs mot sin spets när hon själv finner sig i farozonen när monstervargen siktar in sig på just henne!

Monsterwolf är en oväntat avslappnad film som tar sig själv på allvar men inte för stort allvar. Den bjuder på kul dialog, bra agerande och som sig bör en cgi-animerad varg som påminner väldigt mycket om den från 300. I närscenerna/närstriderna så är det uppenbart att de har använt sig av Kane Hodder med en gammal päls på ryggen för de är ungefär lika fula... Bara det att vargen är avsevärt mer underhållande. Och snyggare.

Skämt åsido så är det en modell, en stor sådan med, som används komplett med tassar och stora gaddar. Hela vargen får vi inte se men vi intrycket av att det är en stor rackare och det funkar fint för mig bara det. Attackerna får vi inte se så mycket av då Monsterwolf är gjord för TV fast jag har kul så det gör inget. Det är blodigt, lite kroppsdelar, ett par attacker i närbild men oftast klipps scenen av eller tonar ut så har man det i åtanke så kan man inte bli allt för besviken på Monsterwolf. Ställd mot Dino Wolf så är Dino Wolf avsevärt vassare men Monsterwolf funkar fint och DVD´n på den duger fint. Jag hade kul och det är det viktigaste även om förekomsten av lite T&A hade hade förhöjt njutningen lite mer...

Savage Planet - 2006

Från och med i dag startar Weekend Videos djurfilmsvecka så se till att kolla in under veckan för att bli ordentligt uppdaterad om vilka djurfilmer som är värda att se och vilka som bör undvikas. Först ut är den här.

Jorden är på väg att dra sin sista suck efter all miljöförstöring men det finnes hopp i form av en skrupelfri entreprenör som inte drar sig för att offra manskap i jakten på nya planeter att utforska, erövra och sätta på kurs rakt mot katastrofen igen. Så när Operation Arc är i gång och planeten Oxygen (här har de allt tänkt till) visar sig vara mottaglig för exploatering så drar vårt glada gäng av ledamöter, advokater, livvakter, sjuksköterskor, fruar och andra löst folk ditt bara för att finna de inte är ensamma på planeten utan något stort hårigt och hungrigt är där. Planeten Oxygen är nämligen befolkad av enorma grizzlybjörnar! Men eftersom det inte bara är frisk luft som hägrar utan även ett fantastiskt elixir som helar människokroppen och annat så är det verkligen värt chansen att tåla en björnkram eller två...

Sci Fi Channel är givetvis ansvariga för det här sega eländet för segt är det och bra är det verkligen inte i heller. Effekterna är digitalt gjorda och de är verkligen usla de med. Såpass usla att de ser till att filmens underhållningsvärde höjs från det lägsta snäppet till det näst lägsta snäppet. Sean Patrick Flannery från Boondock Saints är långt ifrån det goda sällskap som han är i Troy Duffy´s och det märks att han saknar det för det är smärtsamt att se han traggla sig igenom Savage Planet. Men alla måste vi äta precis som hyran ska in så vi förstår om de konstnärliga prestationerna ibland får stå åt sidan.

När det kommer till björnactionen i filmen så är det autentiska björnar men de är definitivt inte på samma plats som resten av inspelningsteamet. Då det är stock footage scener som vi bjuds på eller cgi-gjorda nallar som är skrattretande dåliga. Bäst är scenerna där det är old school-nallevantar som förekommer när det ska till att vifta till en stackars statist som ska rulla runt på marken och se skadad ut men annars är det bara fånigt. Var är William Girdler när vi behöver honom!

Wow! Digitala nallar är det nya svarta i år!

Nej, detta är verkligen inget att skriva hem till mor/älsklingen/papegojan om för Savage Planet är kass, dum, seg och endast i min samling för jag har en fetisch när det kommer till kassa, dumma och sega filmer som kan/bör/ska innehålla något med djur, ej porr då. Är ni av samma kaliber och känner att i egenskap av nallefetischist att Savage Planet trots allt kan vara något för er så får vi allt ett par underhållande scener men även fruktansvärt långa passager med dravel och utfyllnadscener. Se Grizzly för femtionde gången istället ni andra, vi härdade fetischister kan ge Savage Planet en chans vart femte år bara för att se om den fortfarande är lika illa. Och svaret är, ja. det är den.

Detta är det japanska omslaget. Det ljuger ordentligt men snyggt är det! Tyvärr är filmen långt ifrån lika intressant.

Skyfall - 2012

Bond är tillbaka efter den rätt bedrövliga Quantum Of Solace som inte levde upp till sin föregångare Casino Royale. Där Quantum misslyckas där tar Skyfall över perfekt och fortsätter att ge mig hopp om Bond. Eftersom jag aldrig fallit för hela agent nischen så funkar Bond i Graigs tappning fint, kanske är det jag som bara börjar bli till åren men det kan bero på att filmerna helt enkelt blir inte bara bättre, de blir mer våldsamma. Strunt i de gamla sega filmerna med Connery för Craig är den bäste av dem, nog snackat. Skyfall är bland de bättre med fast Casino Royale är fortfarande ohotad på sin topplacering hos mig.

Olace Rapace, svensken som vi alla vet, gör bra i från sig och det slog mig att han påminner en del om Scott Adkins i vissa lägen även om han har långt ifrån mästarens klass när det kommer till action. Vad som är kul är det att det här är den tredje Bondfilmen på rad med skandinavier i rollerna. Mads Mikkelsen i Casino tillsammans med Jesper Christensen som även dök upp i uppföljaren Quantum coh nu Rapace i Skyfall.  Kul att vi blir så exploaterade i filmvärlden så nu väntar jag bara på turen ska komma till mig för jag har ju varit med i en Sven Wollter film en gång i tiden som byling.

Skyfall, en bra och spännande Bondfilm som ger mig fortsatt hopp franchisen även om jag drar mig lite för att erkänna det offentligt. För att gilla Bondfilmer är inget direkt som ger en credit i hårda filmkretsar typ bloggar som den här och andra mindre nogräknade forum...

Dredd - 2012

Förväntningarna var verkligen inte höga när förhandssnacket kom igång om att det var en ny film om Judge Dredd på väg. Efter Stallones version, som jag gillar skarpt men som är stolt innehavare av världens mest korkade fel, så var inte mitt hopp i topp precis. Valet av Karl Urban kanske inte var något som fick mitt penis att rea sig i extas heller. Men nu är den sedd och vad kan jag säga förutom att årets film är här. Jag älskar Dredd!! Urban är perfekt som Dredd. Hård, stram och extremt våldsam av sig men med en skön glimt i sin dialog för i ögat kan jag inte säga för vi får inte se dem. Därför att Dredd tar aldrig av sig hjälmen i filmen ej heller får vi se Dredds ansikte när hjälmen inte ens är på i filmens inledande scen. Och bara det är ett skäl för att se filmen om man är det minsta fan av den klassiska serien.

Dredd drar sig inte det minsta för att ösa på med underbart übervåld så det tjongar om det och det tillsammans med Urbans bistratom när han kläcker ur sig drypande sarkasmer gjorde att jag skrek av glädje flertalet gånger i soffan och såg många av filmens scener flertalet gånger bara för de var så grymt underhållande. Dredd är skitskön på alla vis med en grym scenografi och extremt läcker visuell framtoning där våldet är i centrum och blodet flyter verkligen här. Precis som scenen där mini gunsen kommer fram i en härligt explosiv scen där tomhylsorna haglar i fantastisk slow motion, precis som jag älskar att se.

Ma-Ma said come get some...

Handlingen är den att Dredd får en rookie på halsen som ska utvärderas pga av att hon är synsk men inte klarat proven med godkänt. Fans av serien vet att det är Andersson som det handlar om och tillsammans ger de sig ut till kvarteret Peach Tree där Ma-Ma (Lena Heady) styr med minst sagt järnhand. Anledningen till deras ankomst är att det börjar regna flådda kroppar från 75:e våningen. Väl på plats befinner sig våra Judges i skottlinjen direkt när hela kvarteret sätts in för stoppa dem. Dredd är Dredd och rättvisan ska skippas och oavsett mängden skott eller döda kroppar så ser han till att det sker.

Det fina med Dredd är det att det sparas verkligen inte på krutet och det tas ingen hänsyn till moraliska aspekter utan det är fullt järn som gäller. Både Andersson som Dredd skjuter först och skiter fullkomligt i att fråga efteråt. Är du skyldig och dömd till döden så ska du dö. Så är det bara.

Guilty and sentenced to death. Punishment executed.

När det kommer till dagens effekter så förväntar man sig det bara ska vara bra såvida det inte är någon Ayslum film eller något billigt hopkok medan Dredd visade sig vara över förväntan på det planet med för effekterna är imponerande minst sagt. Man sväljer verkligen filmkaparnas vision av Mega City 1 och nu vill jag vara dit igen för Dredd kommer att bli oerhört svår att slå som årets actionfilm eller varför inte som film överhuvudtaget.  Åtminstone för mig för det här var bland det bästa i actionväg jag sett på bra länge! Karl Urban är Dredd, den saken är säker! Rekommenderas det allra varmaste för det här är underbart bra!

I am THE LAW!
You won't fuck around no more! 

A Grave Encounter

Ninja Dixon, ej Göran Persson

Ninja Dixon, bloggaren, samhällsomstörtaren och filantropen, kom idag ut med att han stänger bloggen för gott. Om det är för gott eller det bara är stundens ingivelse får tiden utvisa men Weekend Video passar på att snålåka på evenemanget och erbjuder här med en tävling.  Om det är för gott eller bara för första gånger i år återstår att se men under tiden som vi väntar på resultatet så kan ni vinna ett inplastat ex av Michele Soavi´s Dellamorte Dellamore på tysk Blu-ray. Region B med andra ord så den fungerar utmärkt på en svensk köpt spelare.

Tävlingen är som följer:

Motivera varför ni kommer att glädjas åt denna fina film som ni precis vann genom att Ninja Dixon lagt ner tangentbordet i vredesmod. Inget dansande nakna på gatorna utan bara en simpel motivering är alt som krävs.

Skicka svaret hit: visuellaggression@gmail.com

Happy Hunting!

Count Dracula - 1970

Två Jess Franco-filmer på raken, jag måste vara sannerligen skadad på något vis... Oavsett vilket så är Franco´s version av Bram Stokers novell den som, självutsagt, påstår sig vara den film som följt novellen trognast och jag får hålla med där. Fast nyligen såg jag om Dan Curtis Dracula med Jack Palance som greven och även den följde novellen rätt friskt så då kan man säga där är två filmer som slåss om den titeln. Oavsett vilket så är jag lite trött på den här historien nu efter ha sett två olika filmer på samma historia och då spelar det ingen roll om så det är Loa Falkman som spelar greven och han skulle göra det i min hall för en mild ersättning av valfritt laxerativt medel. Jag hade hoppat den visningen.

Christopher Lee spelar greven här ännu en gång trots han var gruvligt trött på rollen som Hammer mer eller mindre tvingade honom att upprepa i otaliga filmen men när Franco konfronterade honom med att karaktären skulle vara trogen originalet så nappade Lee och här är han igen. Bara det att här för vi en äldre greve direkt som blir yngre allt efter som han suger... Som Van Helsing ser vi Herbert Lom och som Renfield ser vi en tyst Klaus Kinski. Han säger inte ett pip i filmen men lik förbannat så är han väldigt övertygande. Jack Taylor är med som sig bör för det här är trots allt en Franco.

Franco får här till en bra, tjock stämning som gör att man inte vill/kan slita sig från skärmen och den lille mannen dyker själv som hjälpreda åt Van Helsing. Nu är Franco inte den bästa aktören i landet men det skänker sin charm till filmen. Precis som scenen med de uppstoppade djuren som attackerar under grevens inflytande, en scen som kan bli väldigt pinsam i en mindre kapabel regissörs händer men i Franco´s så funkar den fint om än det är en aning oväntat först.

Har man sett alla andra versioner så kan man allt se den här med gott samvete för Jess Franco´s Dracula är en bra film, oväntat bra får jag allt erkänna. Stämningen är på topp, Lee likaså fast det viktigaste är att filmen är bra och det är den. Riktigt bra. Franco börjar visst sätta sig hos mig så nu är frågan hur i helsikke det här ska sluta? Rekommenderas varmt!

Oasis Of The Zombies - 1982

Nu är jag ingen Francofil eller någon med större insyn i bolaget Eurociné så det håller jag mig långt borta för att kommentera. Dock kan jag avslöja, vilket trogna läsare här vetat sedan länge, att jag är ingen älskare av Jess Franco. Men på ålderns höst så börjar jag likt förbannat dra mig till honom av någon bisarr anledning som bara kan kallas för gubbsjuka eller varför inte brist på bättre vetande.

Oasis Of The Zombies är en av de mer utskällda zombiefilmerna tillsammans med Jean Rollins Zombie Lake. Båda ska innehålla nazi-zombier och bara det är ett plus i min bok så när jag kom över ett fint exemplar av just Oasis.... så slog jag till innan jag hann ångra mig. Resultatet? Det kan ni läsa om här nedan.

Under brinnande krig i den afrikanska öknen ryker brittiska trupper samman med tyska trupper som fraktar guld. En man överlever vad som måste vara ett av de mer underhållande slag jag sett på film. Oasen visar sig innehålla en hemlighet som titeln på filmen avslöjar. Den brittiske soldaten får hjälp av en shejk och han tackar för hjälpen genom att sätta på dennes dotter. Två år senare när kriget är slut återvänder han för dottern bara för att få veta att hon dött när hon fött en son åt den frånvarande fadern.

Snabbt hopp till nutid och fadern i sin tur blir mördad av en konkurrent som vill åt guldet och nu får dennes son som nu är vuxen, och i ett sökande på sig själv, veta historien och ger sig ut för att finna guldet själv. Allt går åt skogen och zombierna raglar fram under sanden för att utöka sin odöda armé. Allt medan våra glada lycksökande hjältar får på nöten.

Oasis Of The Zombies är precis lika rutten som ryktet gör gällande, i shit you not. Det är långa stunder bara med meningslöst inzoomande på skrot som döljs bland palmblad och ett gäng kameler. Stridsscenen i början är tagen från en lagom obskyr krigsfilm som jag bara måste få se innan jag dör för det var något så groteskt underhållande med få inklipp av egenhändigt filmade actionscener som kastats in för att ge en vision av att allt är gjort på en och samma gång vilket det plågsamt pinsamt inte är.

Zombierna i sin tur ska vi inte bara gå in på för deras sminkning är groteskt underhållande i sin tafflighet att det gör upplevelsen omöjligt mer underhållande. Men trots alla brister som Oasis Of The Zombies innehåller så kan jag inget annat än ta den till mig för det är något bisarrt lockande över den som drog mig till sig. Jag fann mig fast direkt den började och sen satt jag där förutom avbrott för tvättning men det gjorde bara att det gick fortare att bli klar för det här skulle bara ses färdigt.

Vad som drog vet jag faktiskt inte men den underliga orgelmusiken kan ha varit en del av det hela samt den gamla porraktrisen France Lomay´s medverkan. Hon var läcker fast lite mer hud kunde Franco allt ha bjudit på för det för har vet snålt om det. För har man tillgång till porrskådisar så kan det inte vara svårt att få in mer nakenhet i filmen. Det handlar väl bara om vad man är villig att betala för det.

Så är ni sugna på zombie-stänk men sett alla av värde och vägrar befatta er med den moderna tidens digitalt skjutna pinsamma försök vilka vi dränks i nu för tiden så kan Franco´s Oasis Of The Zombies vara något att sätta tänderna i men vänta er inget gore eller slafs för det blir det inget. Däremot får vi en oändlig massa tafflighet men även en skön hypnotisk stämning som vägrar släppa taget om en. Så bjud in farmor och kasta ungarna i säng för här blir det garanterat livat. Rekommenderas varmt!

Blue Demon - 2004

Det är något speciellt med Blue Demon som jag bara inte kan släppa. Visst är den lökig så in i helvete men samtidigt så är den minst lika underhållande så resultatet kan bara bli godkänt. Vad vi har är ett rätt så vanligt fenomen i hajfilmsbranschen nu för tiden. Genmanipulerade hajar, här sex stycken vithajar till antalet anpassade för sötvatten, slipper lösa och börjar sätta i sig vad nu de kommer över. Två forskare som är bakom deras ursprung ska nu ge sig på att stoppa dem innan det är för sent...

I rollerna ser vi Jeff Fahey som gör en minst sagt underlig militär, en fyrstjärnig general för att vara exakt, och vad som är underligt är det att han är precis raka motsatsen till de roller Fahey annars gör. Annars ser vi en yngre syster till Michelle Pfeiffer som är rätt småhet i all sin slitenhet. Jag finner mig gilla henne mer och mer eftersom filmen fortlöper och då är det här inte vare sig första eller andra gången jag ser Blue Demon. De andra i filmen gör sitt som de ska men Pfeiffer´s samspel med Randall Batinkoff gör sitt för att höja filmens underhållning en stor del med.

För även om det mest är hajarna som är intressanta så har Blue Demon sina komiska sidor och oväntade tramsighet som lyckas hålla sig på den rätta sidan av staketet som är väldigt smalt. Det blir en smått komisk hajfilm med en del intressanta hajsekvenser som tyvärr förtas av de relativt taskiga cgi-effekterna som ibland är oväntat fungerande medan i andra fall rent ut sagt katastrofala. Hajarna är cgi men vi får två par fenor i vattnet med jämna mellanrum så lite modeller får vi även om det gott kunde varit avsevärt mer.

Blue Demon är inte perfekt, otroligt långt ifrån men den är underhållande på ett oväntat sätt och jag är får jag allt erkänna lite svag för Dedee Pfeiffers utseende. Hon är härligt sliten. Så är ni svaga för tramsiga hajfilmer med en avlägsen släkting till en känd skådis så är Blue Demon ett rätt så underhållande tips.

Zombie Holocaust - 1980

Här har vi ett fint exempel av sann italiensk skräpfilm av högsta grad. Hur löjlig Zombie Holocaust må vara så är den förbannat underhållande. Fabrizio De Angelis visste/vet hur man klämmer pengar ur tidigare succéer så när Fulci´s Zombie blev en hit tillsammans med DÁmato´s Emanuelle And The Last Cannibals från 1977 så slog han helt enkelt ihop dem till en och samma film och vips! Så hade vi Zombie Holocaust. Scener, skådespelare, platser, lokaler till och med musiken stals friskt från de två andra filmerna och bakades ihop till den här härliga ostfesten. Det enda som inte följde med var en regissör med lite koll på läget för säg vad man vill om Frank Martin aka Marino Girolami, men någon direkt skräckfilmsregissör är han inte.

Fast det kanske är det som är spiket i kistan som gör att Z.H. är så underhållande som den. Den är ju lika full av underhållande scener som historier om den vilda inspelningen. Vi har de stackars asiaterna som skulle spela kannibaler i filmen som visade sig vara vegetarianer och blev sjuka av allt kött de fick smaska i sig i sina scener till Ian McCulloch´s överkamning som bara blev vildare och vildare efterhand som filmen rullar. För att inte tala om Z.H´s bästa scen alla läge. Den när McCulloch och den trashigt underbara Alexandra Delli Colli ska bryta sig in i sjukhuset vilket är det samma som i Zombie!

Det tar McCulloch tre scener! med den största gren som han kan finna för att kunna bryta sig in igenom den tunnaste dörr som jag sett i hela mitt vuxna liv och allt sammans betraktas av en så uttråkad Delli Colli att man skriker av skratt när man ser den. Hon har en min som ger intrycket av att visa exakt vad hon tänker: Är karlajävlen inte genom dörren snart? Man väntar bara på att hon ska bara pela med fingrarna i håret på ett mycket typiskt kvinnligt vis. Än värre blir det när väl de kommit in bara för att bli tillfångatagna av den galne doktorn och hans hantlangare för att tvingas bevittna när ytterligare en hantlangare kommer in igenom nämnda dörr hur lätt som helst. Han bara svänger upp den som den simplaste sak i världen. Kolla in McCulloch´s min när det sker!

Lika svårt som att ta sig i sjukhuset har McCulloch när han ska ta sig ut också. Det går bara inte för honom för när han väl sätter fart mot friheten så nog fan kommer det en ny zombie och stoppar honom men jag räknade det till tre försök som alla misslyckas eller var det två? Jag är osäker för jag skrattade så mycket. Zombie Holocaust är ett sant mästerverk i hur pass kul italiensk trashfilm kan vara. Z.H. har inga direkt döda punkter och vi får Delli Colli naken mer än en gång i filmen. En annan scen som är kul är den i grottan med kannibalerna och Delli Colli. Kolla in när de ska offra henne på bordet och titta extra på asiaterna i bakgrunden så ser ni åtminstone en som inte är asiat via födsel. Han ser aningen mer italiensk ut...

En annan sak som är väldigt underhållande är tyvärr inte med i Z.H. Och det är den fantastiska lövskogsscenen med McCulloch och Delli Colli. Det visade sig att när filmen var färdiginspelad så kom de på att filmen var alldeles för kort så de fick för sig att filma lite extra scener och vips! så kom den berömda lövskogsscenen till.

Det är en scen när Delli Colli och McCulloch jagas genom djungeln av två kannibaler bara för att plötsligt befinna sig i en lövskog på hösten och där falla ner i en fälla i marken. De två frysande asiaterna kommer löpande med sina höftskynken och trädpinnar bara för att finna sig nedkämpade av en heroisk McCulloch. Den här scenen var med i en gammal holländsk vhs min bror hade och den scenen fick mig att tjuta av skratt varje gång jag lånade den av honom så till sist gav han mig filmen bara för att slippa höra om den förbannade scenen. På DVD samt Blu-ray släppet ligger den nog med som extramaterialet men jag glömde bort att kolla det själv. Men jag hoppas den gör det för den är pinsamt usel i alla sin vilsenhet.


Nu kanske det låter som jag bara ser Z.H. för att få ett gott skratt men det är det inte för jag gillar det och det har jag alltid gjort. Problemet är det att när jag såg den för första gången i tonåren så tog man den på blodigt allvar och tyckte det var en riktigt bra och skrämmande film med övertygande effekter. Nu är man äldre och mer medveten om vad som är bra film och övertygande effekter. Bra tycker jag inte den är på ett "bra" sätt men bra på ett underhållande trashigt sätt och det är nog att föredra. Zombie Holocaust är en sann guilty pleasure som bara måste upplevas. Rekommenderas det varmaste!

The Rig - 2010

Låt ej omslaget lura er. William Forsythe är bara med i en kort stund, sen dör han. Så, där fick vi det avklarat. Annars kan jag när jag ändå har förstört filmen för er passa på att tala om att skalorna på omslaget stämmer ej heller så ni inte får några falska förhoppningar. Rätt ska vara rätt. Fick jag den hopplösa känslan av besvikelse så kan ni allt få den med. Annars är det monsterfilm enligt formuläret rätt av och inga break.

Oljerigg som befinner sig i en passande storms öga får ett elakt monster på halsen när deras borr borrar för långt ner på ett ställe där den inte borde borrat överhuvudtaget. Ett monster slipper undan och nu ska de skyldiga straffas men eftersom det är en storm på färde så är endast en skelettbesättning på plats vilket är bra för filmens budget. För handlingens skull så kan det kvitta för vi får den gamla vanliga standardbesättningen som i otaliga filmer av den här sorten så där är heller inga överraskningar mer än att Forsythe dör direkt.

När det kommer till monstret så är det filmens högpunkt då det visar sig att det inte är ett cgi-helvete utan en ovanlig vig stuntman i latexdräkt som är härligt slemmig och den slemmar rejält med. Det rinner av den och monstret som i sin tur ser ut som en Alien bara med ett annorlunda ansikte samt vissa andra finesser. En liten tvist får vi med fast där ska jag vara snäll så den avslöjar jag inte för kommer ni över The Rig billigt så är den väl värd en titt eller två men var bara beredda på att det digitala ljudspåret är rätt kasst med ett överdrivet drag i bakhögtalarna som bara pumpar ut filmmusiken. Själv körde jag med doldy-spåret och sparade öronen.

Land Of Death - 2003

Vem förutom herr Bruno Mattei kan få den geniala idéen att para Predator med Cannibal Holocaust? Ingen. Claudio Fragasso möjligtvis. Hur som helst så är det nu gjort och det är sett av mig med. Mattei kom i gamla dagar i gång med ett gäng underhållande rullar där The Jail: A Women´s Hell tillsammans med Zombies: The Beginning var bäst och Cannibal Holocaust: The Beginning var uslast. Snuff Killer var okej vill jag minnas medan Land Of Death pendlar mellan medioker och underhållande. För underhållande är den men mest för att se vilka scener som är rippade mest av sina original och för att krydda det extra så har Mattei i sann anda snott ett gäng scener rätt av Predator med och kastat in. Ni kan inte missa vilka det är. Cannibal Holocaust får nöja sig med att bli plagierad rätt av men det är inte illa det heller.

Handlingen är den att en expedition med en generals dotter har försvunnit i djungeln, här är det Filippinerna som står för bushen, och ett gäng kommandosoldater tillsammans en lokal guide och hans kollega skickas in för att finna henne. Givetvis är det kannibaler i fagorna som stryker runt och sätter i sig vad nu de kommer över precis samtidigt som kroppar av expeditionen hittas flådda levande tillsammans med minnessaker av dem lite utspridda mellan de olika lägerna hos de olika stammarna. Snart hittas dottern och nu börjar kampen för att få ut henne ur djungeln igen...

Dude! Where´s my car?!

Har man sett Predator och Cannibal Holocaust vilket jag vet att de flesta av er som läser här har gjort så är Land Of Death mer en kul angelägenhet än en bra film. Underhållande är den med sin groeska överspel från de flesta inblandade där puddingen Ydalia Suarez står för de grövsta minerna och utspelen. Hon är läcker på ett trashigt sätt och för er som känner igen henne så är hon även med i Mattei´s Island Of The Living Dead. Väl värd en titt bara för Suare skull om lusten för henne blir stor. Claudio Morales kanske ringer en klocka med men det beror kanske på att ni sett den hemska Cannibal Holocaust: The Beginning för där är han med igen samt den danska serien Livvagterne samt den andra danska serien Klovn.

Var är Carl Weathers när man behöver honom?

Gore får vi i form av knaprande av diverse kroppslemmar som inälvor och tarmar. Blod givetvis samt vapen som aldrig laddas om. Andra saker är finurliga missar som en pil skjuts i väg och tre stycken träffar ett träd! En naken kvinna våldtas med träpenis i en klassisk scen från ni-vet-vilken-film och är fullt upptagen med att skyla sina bröst trots att en man i vild frenesi våldsamt för upp träobjekt i underlivet på henne, en annan man får ett ben kapat efter ett ormbet bara för att sedan bli i vägburen på en påle som ett nedlagt djur av kannibalerna bara det att båda benen är runt stången samtidigt som stumpen sticker fram! Det är kul hela dagen i sällskap med herr Mattei vill jag lova. Lite drygt blir det med då filmen aldrig riktigt vill ta slut men det går på rätt håll till slut. Helt illa är den inte vilket säkert framkommit här i texten så springs den på så ge den en chans. En värre stund framför dumburken kan ni allt få.

The Lost Coast Tapes - 2012

Found Footage-genren blommar för fullt får man allt erkänna med varierande resultat och ska jag vara ärlig så var det främst omslaget som drog mig till The Lost Coast Tapes eller Bigfoot: The Lost Coast Tapes som den egentligen heter. Så när tillfälle dök upp att lägga tid på den så gjorde jag helt enkelt det. Och resultatet var snäppet bättre än jag väntat mig.

Ett gäng med kameror och tillgång till ett/flera tv-bolag har funnit en kille som har kommit över liket efter en Bigfoot och nu är villig att dela med sig av sitt fynd för en anselig summa kontanter. Så gänget på fyra man drar dit, finner sin man som visar sig vara aningen mer originell än de räknat med och snart faller mörkret. Givetvis blir det påhälsning men det leder mer till slitningar inom den lilla gruppen och snart nog faller allt samman med dödsfall och en avsevärd ökning i aktiviteter i både deras närhet som den djupa skogen runt om dem....

TLCT, som jag förkortar filmen från och med nu, är mellan varven relativt intressant tillräckligt intressant för att få mig på spänn och villig att inte slita mig med glädje från filmen. Några enstaka rysningar får jag med men det som är bäst är det att TLCT funkar fint fram till det (o)väntande slutet för det är en tvist på slutet, var säkra på det. Själv har jag mina misstankar om vad det är men osäkerhet är alltid att föredra för då gör det att man kommer att återkomma till filmen fler gånger bara för att få ytterligare "klarhet" i det kluriga slutet.

Bäst i filmen är utan tvekan Frank Ashmore i rollen som Carl Drybeck, mannen med det spektakulära fyndet som kommer med ett väldigt högt pris. De andra sköter sig bra med men Frank är mannen hela dagen. Att jag får vibbar av Brian Cox i hans agerande ger bara pluspoäng i min bok och det lovar gott. Ska jag dra fram något som störde så är det en scen i slutet som förekommer i sovrummet i stugan och en annan som skildrar alla fyra Bigfoot-jägarna på jakt efter bevis där samtidigt alla fyra är i bild och en femte filmar dem. Men vem är den femte? Bigfoot?