Vers Le Sud - 2005

Haiti på 70-talet, hit kommer tre olika vita medelålders kvinnor för att ha semester och för att ha sex samt bli uppvaktade av de lokala unga hannarna som inte är sena med att ta för sig av damernas finanser och presenter. De tre damerna är av olika bakgrund där vi har fabriksarbetaren Sue från Kanada, den 55-åriga lärarinnan Ellen från Chicago och den 48-åriga hemmafrun Brenda från Savannah, Georgia. Vad de har gemensamt förutom deras sug efter de lokala tonåringarna är de att på hemmaplan inte alls är intresserade av svarta män överhuvudtaget fast i Haiti går det fint. Snart nog så blir det dragkamp mellan Brenda och Ellen då de båda är sugna av samma kille. Båda har haft honom förr fast på olika vis och i olika situationer men allt går inte alltid som man vill och just Haiti vid denna tidspunkten är kanske inte den lugnaste eller stabilaste platsen att semestra på, speciellt inte om man fastnar för det lokala utbudet.

Nu är det inte bara sex som gäller här utan det är även en efterfrågan om närhet och uppskattning som delas mellan damerna och deras fynd på stranden. Pojkarna tar som sagt för sig och den som är den självklara ledaren av dem är Legda, fint spelad av Ménothy Cesar i sin enda roll underligt nog. Det är han som Ellen och Brenda slåss om uppmärksamheten av precis som han själv inte riktigt trivs i sin situation eller den rådande diton i landet. Men vad gör man? För hon gäller det att överleva medan det för damerna handlar om sex eller närhet samt i viss mån ömsesidig kärlek även om det är långsökt.

Fans av Charlotte Rampling bör verkligen kolla in denna för här blåser hon verkligen samtliga av banan med sitt enorma spel och de ögonen hon besitter som verkligen kan lyfta en scen. Vad det är med dem det vet jag inte för de är inte speciellt snygga men det är en sådan styrka i dem att man inte kan slita sig från dem och man följer dem så fort Rampling är i bild för det är dem som visar vad som egentligen pågår i hennes inre samt de ökar på hennes fantastiska agerande. Karen Young som spelar Brenda har vi sett i Sopranos, Factotum samt mera så det är ingen nybörjare vi får som motspelare till Rampling. Nu är det så att hon är rätt lättviktig mot just Rampling för det är inte många scener hon kommer undan med. Louise Portal som spelar Sue är mest i bakgrunden men får sina stunder fast de är inte så många men så är detta Ramplings film med. Det är hon som styr den med sin blotta närvaro och det räcker fint för mig.

Sword of Honor - 1994

Ovanligt nog för en PM-film så börjar denna med en jakt på hästrygg och med en massa vildsinta asiater som slår ihjäl varandra med svärd. Så långt ifrån Las Vegas och skottlossningar vi kan komma men håll ut! Vi kommer dit i rappet. Efter ett kort intro som ska visa sig handla om svärdet allt ska centrera om så är vi tillbaka i nutid i Las Vegas med skottlossningar och tuffa poliser med golfhandskar som sparkar och slår. Här får vi följa två snutar som dundrar in på en mack för att stoppa ett rån där plötsligt en av dem drar fram sådana stavar som Jeff Wincott så väl använder i Martial Law 3: Mission of Justice. Tyvärr är inte Wincott med i denna då det hade behövts för detta är, trots det är PM, inget vidare.

Tråkig, seg och ointressant med en sur story som inte är originell på något vis får vi följa Steven Vincent Leigh´s polis som ska hämnas sin partners död och samtidigt sätta på hans syster i jakten på detta satans svärd som är så otroligt eftertraktat. Att sedan några lokala gangsters kommit över det och nu använder det för att rånmörda köparna gör inget åt saken heller. Givetvis så är det en av dem som mördat partnern och det är Angelo Tiffe som spelar den fulingen. Tiffe är även den som är värd att se i filmen då han gör en samvetslös gangster med bra stil. Efter att ha stört mig fruktansvärt i Intent To Kill med Tracy Lords och sedan förvånat mig med klassikern The Last Riders med klippan Erik Estrada så är han en ny PM-favorit. Bra utstrålning och en härlig karisma så fastnar man lätt för honom. Så hade det inte varit för Tiffe så hade denna inte ens setts klart. Leigh som lead funkar inte alls då han är alldeles för lättviktig som good guy medan han gör bad guy-rollen med bravur i Deadly Bet mot Jeff Wincott och hetingen Charlene Tilton. Underligt men det är så det är.

Trots lite pang-pang och en jäkla massa sparkande hit och dit så rör denna mig inte det minsta. Inte den sämsta PM jag har för där är värre men långt i från den bästa av dem. Att den ens skrivs om är det att PM får finna sig i lite sågningar med och hade det inte varit för just Angelo Tiffe så hade denna inte nämnts här alls.

Guardian Angel - 1994

Vad vore en söndag utan en PM-film? Skit såklart så därför blir varje sådan söndag där en Pm-film ingår extra trevlig om man sedan råkar komma över en med pärlan Cynthia Rothrock i leaden. Nu är det inget direkt invecklat händelsevis i denna men i vilken PM är det det? Fast till skillnad från bolaget som aldrig får nämnas men som introducerade gubbaction-genren och gav en viss Bronson en otroligt hemsk frisyr, Cannon, så är PM guld för oss som älskar hjärndöd underhållning, explosioner och massor av pangpang. Tyvärr får vi ingen motorvägsscen i denna med tillhörande tankbilsexplosion, var är Jack Scalia när man behöver honom! men vi får en Cynthia som är på gott humör, sparkar massor av stjärt och är så fin som bara hon kan vara.

Storyn är den att Cynthia är polis tillsammans med sin partner Marshall Teague, som hon även är förlovad med i filmen, och de jagar falskmyntare. Men allt går åt skogen och Marshall skjuts av en kvinnlig bov så Cynthia lämnar polisen och nu lever i sin trailer och extraknäcker som livvakt. En dag så kommer hon till en playboys räddning där han attackeras av hennes nemesis och vips, så är hon hans nya livvakt. Men attackerna slutar inte komma och snart nog så är det våld i kubik på hästpolotävlingar som country & western barer som fina fester när Cynthia sparkar loss och tro mig, det gör hon ofta här.

Ska man djupgranska storyn så kan man säga det är PM´s version av The Bodyguard men det gör vi inte för detta är PM och då är det automatiskt originellt. Vi får till och med en helikopter i slutet samt två båtar och jet skis. Slå det Cannon! En annan sak är den att precis alla är lika bra med två vapen som ett och det skjuts det vildaste som sig bör. Scuibs får vi med av det större slaget men det är mest i början det i slutet är det mindre av den varan. Lyckligtvis tas det igen med kampsport så vi förlorar inte så mycket samt det faktum att Cynthia är fin nog att bära filmen själv utan problem. Det är något speciellt med den kvinnan för när hon slåss då ser hon verkligen ut som bäst hur underligt nu det än må låta.

Ställd mot andra PM-filmer så kanske detta inte är den bästa av dem då det inte är lika hög grad vansinnigheter i den som andra men den slår även många andra från dem med råge. Ställer man den mot Martial Law 1 & 2 som Cynthia är med i så är den avsevärt svagare och mer lättsam och det är inte utan att man hellre hade sett Gary Daniels eller Jef Wincott i rollen istället för Marshall Teague. Så jag hoppas att en dag få se en film med Gary Daniels och Cynthia Rothrock i. Denna duger fint till dess fast jag ser hellre om Martial Law-serien först då de inte bara är bättre, de är mer fartfyllda med även om konceptet här med en kvinnlig skurk är kul och oväntad.

Stranger Than Fiction - 2006

Sugen på en lugn, stilla och förvånansvärt smart film med Will Ferrell men inte funnit den än? Look no further för här är den. Ferrell spelar en revisor som plötsligt inser att han har fått en narrator på halsen som vet precis vad han ska ta för sig och hur det ska sluta för honom i livet. Just det sista får han veta i en busskö. Givetvis flippar denna stilla person ut och börjar ta för sig av livet i de få dagar han har kvar men inte utan att ta reda på vem det är som gör detta mot honom. Fast under resan gör han sig en oväntad vän i en kaffeälskande universitetsprofessor och finner kärleken på det mest oväntade sättet och stället han kunnat vänta sig.

Ferrell är i denna till skillnad från sina vanliga filmer oväntat lugn, stilla och behaglig, långt i från personer som Hank the Tank, Chas Michael Michaels osv... Såpass fjärran de roller att det var därför jag föll för denna film. Det och det faktum att Maggie Gyllenhaal, mmm..., och Queen Latifah, mmm...#2, är med i den. Kryddar man sedan till det med Emma Thompson så är man ett bra koncept på spåret. Manuset är bra, fotot fint och filmen är fylld med härliga inslag av digitala inlägg som ökar på underhållningsvärdet. Inget speciellt men tillräckligt kul för de ska underhålla en varje gång man ser filmen.

Jag får säga att detta är en film som växer för varje gång jag ser den då den gör sitt och lite till. Man mår fint av den och man kommer ofta på sig själv med att sitta och flina fånigt mellan varven för det är så himla mysigt samt välskrivet och välspelat. Kanske inget för gorehundar men väl värd att se på de stunder man bara vill skämma bort sig och må lite bättre än andra för stunden. Samt när lusten att se Will Ferrell i något annat än gapiga roller faller på.

Basic Instinct 2: Risk Addiction - 2006

Basic Instinct 2 är kanske den inte bästa uppföljaren som är gjord men för att följa upp sin föregångare så funkar den fint. Sharon Stone är porrigare än någonsin och ser till att få så mycket tid i rutan för sig och sin kropp så fort tillfälles och det är bara att tacka och ta emot. Själv såg jag om scenen där hon grenslar stolen tre gånger på rad för det var verkligen mycket input från henne i just den scenen. Det var något med ljuset och vissa vinklar som fångade mitt intresse där *host*

För att slå Basic Instinct så öses det på med naket, sex och lite våld men däremot är det rätt ont om blod samt snaskiga scener som den med ispiksmordet i föregångaren. Däremot funkar sexscenen med Stone där Morrissey, David nu, står och kikar in fint men där är inget annars smaskigt i våldsväg förutom scenen på toaletten men den kan inte räknas för vi ser ju inget. Lite synd för det hade behövts för denna har en tendens att dra på slutet. det blir för långrandigt helt enkelt vilket är lite synd med tanke på hur pass bra den startade.

En annan sak är den att David Morrissey inte riktigt är det bästa valet för huvudrollen här då han mer känns ointressant och typiskt brittisk för att passa i en sådan här roll. Där hade jag hellre sett Clive Owen som säkerligen varit ett bättre och framför allt roligare val då Morrissey är allt utom just det i filmen. Tack och lov för Stone då som tar för sig ordentligt och skänker lite klös till filmen och för Charlotte Rampling som nästan snor hela filmen med sina få scener. Rampling är en utsökt skådespelerska som får de mest triviala repliker att låta som Shakespear så även här så därför är det synd att hon inte får mer plats i filmen. Henne hade jag sett mer av för det är en dam som inte bara skänker pondus, hon skänker även en sval elegans över spektaklet med sina bara närvaro. Så är ni på humör för lite naket, Sharon Stone och England så kan denna funka men var beredda på att den tappar lite i slutet.

Clash of the Titans - 2010

Pannkaka, cgi-fest, kalkon eller ett lyckat actionäventyr? Ja, det är nog en personlig fråga det men jag får erkänna att den var avsevärt bättre än jag tänkt mig. Det är fart, fläng och flärd med massor av monster i alla dess former i tid som otid och jag gillar det. För detta är fin underhållning som passar för de stunder när man bara vill slänga på något snabbt, underhållande som inte kräver någon direkt tankeverksamhet och framför allt låter grannarna veta att man är hemma. För här har Warner lyckats få till en utgåva med ordentligt ljud vilket inte alltid tidigare varit något de kunnat stoltsera med.

Så vill ni se Mads Mikkelsen och Liam Cunnigham spela skjortan ur Hollywoods nya älskling så är detta ett bra tillfälle för Sam Worthington är inte så mycket mer än ett sött ansikte egentligen. Visst har Worthington en någorlunda kropp som funkar i actionscener och han kan sätta sina replikerna men det är också allt. Som tur är så har vi pärlan Polly Walker som är med allt för lite i denna för min smak och tyvärr stannar kläderna på denna gången men hade de fallit så hade det verkligen blivit årets höjdare, den saken är säker men jag får trösta mig med att de gör det i Rome. För att återgå till filmen så är det en helt okej upplevelse som ger mersmak så denna kommer att ses igen och det får man väl se som ett helt okej betyg.

The Mist - 2007

Frank Darabont´s senaste Stephen King filmatisering är förvånansvärt effektiv trots en rätt småseg start får jag erkänna. Visst blir det snart panik och trevligheter men när bibeltjatet tar fart och det börjar pratas om offer ja då, då blir det ännu intressantare får jag säga. Thomas Jane är som alltid sevärd men frågan är om inte det är  Marcia Gay Harden som snor föreställningen med sin fanatiska Mrs. Carmody. Hon går under huden på en med sitt tugg, gestikulerande och sitt groteska sätt att ta över hela tillställningen gör att när väl slutet kommer så hurrar man. Mycket bra jobbat av henne där.

Nu såg jag director´s cut versionen som är svartvit och ska vara ett par minuter längre men vad som ska vara annorlunda där förutom den är svartvit det har jag ingen aning om.Skit samma egentligen för när slutet är så effektivt som det är här. Just slutet eller rättare sagt den sista kvarten av filmen är smått genialisk med ett grymt passande soundtrack som väckte mitt intresse. Att Darabont som annars gjort rätt tillrättalagda publikfavoriter som The Green Mile och The Shawshank Redemption kunde få ur sig ett sådant här hårt och oväntat slut hade jag ingen aning om. Är det första gången man ser filmen och inte har någon koll på vad som sker i det så är man i farozonen för en överraskning den saken är säker.

Ska man klaga på något vilket man tvunget ska så är det vissa av monsterna som kommer. Just spindlarna eller vad nu de är ser rätt fåniga ut och kanske det hjälpte att man såg den svartvita versionen vilken säkert hjälpte till att dämpa dess fulhet. För hur de ser ut i färg vågar jag inte ens tänka på.... För att återgå till slutet så är det det som gör att filmen lever kvar i ens minne där filmer som de andra Darabont filmatiserat av King lättare bleknar bort. Även om de funkar en bakfull söndag när man ändå ligger på soffan och har ångest för något man inte borde ha gjort. Det inte bara ökar på filmens apokalyptiska känsla det även ger hopp om att Darabont inte bara kan göra småmysiga filmer som slutar lyckligt, han kan även klämma till om han vill.

De Dödes Tjern - 1958

Norsk film har visat framfötterna flertalet gånger även om de senaste jag sett varit mindre intressanta men då är det skönt att gå old school och se något gammalt, säkert samt bra som denna. Baserad på en bok av Bernhard Borge så får vi följa med ut i den norska skogen där det ska umgås i en stuga, känns det igen? Sex personer åker dit för att finna en i gängets bror som försvunnit där med sin hund. Väl på plats finner de en dagbok och ett ex av Stindbergs Inferno, bara det en skräckinjagande för aning om vad som komma skall, men ingen bror eller vovve. Hunden hittas snart skjuten och dagboken avslöjar att brodern dränkt sig till följd av en lokal legend i en intilliggande tjärn. Snart nog så börjar det härjas, spökas och jävlas i stugan där ingen går säker. Tjärnen visar sig ha en extrem dragningskraft på de ditresta och snart nog så är det ofrivilliga nattliga bad bland näckrosor och annat skoj som kan gömma sig där i djupet...

Det som slår en här är den underliga stämningen i filmen som precis som tjärnen drar en till sig. Det tillsammans med den rätt lugna norskan och det behagliga svartvita fotot gör sitt för att fånga ens intresse. Att slita sig från denna är inte det lättaste och risken är stor att man somnar i den för trots spänningen är stor så är även allt i filmen såpass behagligt att man fullkomligt slappnar av och dåsar till så se till att ni är pigga när och om ni ska se den.

Vad som först börjar som en gammal pilsnerfilm eskalerar snart nog till en härlig rysare som hinner med trots sina 70 minuter att ta ytterligare en sväng med sin riktning och ser till att vi inte riktigt vet vart vi ska hamna till slut. Det är en av filmens styrkor precis som den härliga stämningen samt givetvis den mystiska tjärnen som ser lika inbjudande som farlig ut. Varför vet jag inte men det är något med den norska skogen som har en viss dragningskraft. I alla fall på film. Känner man till filmen Villmark så kan man säga att den är en remake på denna eller åtminstone rejält inspirerad av den precis som Evil Dead är sagd att vara. Mycket rekommenderbar film detta!

Turkey Shoot - 1982

Handlingen är simpel, en totalitär stat i framtiden bestämmer sig för att skicka alla oliktänkare, frisinnade samt andra personligheter till "utbildningsläger" där de får finna sig i att bli hårt behandlade, kränkta, utnyttjade och till och med dödade som underhållning i lägrets lednings höga nöje. Hit kommer en välkänd agitator som vägrar ge sig och snart nog är han anmäld som "frivillig" till dagens sport. Med sig följer ett par andra av lägrets inneboende som alla har sina skäl att överleva dagen....

Jepp, det är det gamla vanliga The Most Dangerous Game-konceptet som använts igen bara det att denna gången är det Brian Trenchard-Smith som ligger bakom den. Steve Railsback och Olivia Hussey står för de kända namnen och i en viss scen så visar Hussey rattarna men det är säkert en stand-in men vi får hoppas på det bästa i detta fallet för lökarna är jäkligt fina. En annan sak som står ut här är våldet för det är hårt och grovt. Vi får en fin kroppssprängning medels maskingevärseld, kapade lemmar, knivar i skallen, avslitna tår och en kapning medels traktor och en massa till! Hela filmen är full av fina saker som hela tiden eskalerar till det våldsammare och bättre.

Fans av exploitation, halvmänniskor och kvinnor med lesbiska tendenser hittar hem med denna film där det just de tre ingredienserna ingår. Trenchard-Smith öser på för fullt här i ett vansinnigt tempo där ingen gör dåligt i från sig och som grädde på det berömda moset så får vi en totalt oväntad scen som är lika genialisk som den är underhållande och det är den scenen när Ritter, en av vakterna, tvingar en spröd liten kvinna att recitera lägrets regler samtidigt som han själv står framför henne och skuggboxas! Så jävla lysande scen att det finns inte i någon annan film. Ytterligare en sak som bevisar Trenchard-Smith´s geni när det kommer till filmskapande.

När det sedan kommer till det roliga i filmen, nämligen jakten så blir man definitivt inte besviken för detta är en av de bästa i den genren och det finns inte många döda sekunder hör inte. Kastar man sedan in en Heinz Hopf-look-a-like i leken så blir automatiskt mycket roligare med speciellt när han bränner runt i en söt liten röd traktor med sin trogne halvmänniska till vän Alph. Alph för övrigt spelas av Steve Rackman som även spelade Donk i Crocodile Dundee-filmerna. Mycket nöje för denna finns på svensk DVD under titeln Helvetesjakten för er som vill ha en gnutta kul en kväll. Och kul är precis vad ni får med den här, garanterat!

Vampire Circus - 1972

Hammer är alltid rätt och när det kommer till deras vampyrfilmer så kan det inte bara misslyckas. Här slipper vi metrosexuella ungdomar som ska locka åldrande fotbollsmorsor till biograferna för här får vi adliga fast smått fjolliga karlar med förkärlek för småflickor, gifta fruar och våld med alldeles för långa hörntänder. Kryddar man det med en cirkus, en dvärg, en stark karl och lite djur så har vi Vampire Circus och vad som leder fram till dennas ankomst är att en liten by tröttnar på sin lokala adliga vampyr och kväser fanskapet tillsammans med dennes vampyrgroupie som inte drar sig för att offra barn till sin hjälte. Tack och lov så är detta den sorts film där de som pålats hinner springa runt i en kvart och kasta ur sig hot och förbannelser till de som dräpt honom innan denne väl lämnar in tofflorna. Så femton år senare så kommer en cirkus till byn som för stunden lider av en pest och kan bero på en viss förbannelse och när sedan båda yngre som äldre försvinner drastiskt så börjar det hela om igen....

Det är så klart Hammer med alla dess stiliga miljöer/kulisser, urringningar och bra agerande. Effekterna är våldsamma för att vara just Hammer och vi får en panterattack som är väldigt snabb men rå och efterspelet visar verkligen att Hammer inte var blyga för att dra på om det behövs. Vi får en fin pålning i en kyrka och en väldigt innovativ halshuggning i slutet som jag inte alls hade väntat mig. Till den används något så udda som en armborst så bara det bör ge en bild om vad som sker i bild. Stämningen är typisk brittisk och Hammer, än en gång, och i sällskap med en iskall Guiness så kan man inget annat än mysa en trött och seg söndag. Är man ett Hammer-head så är detta verkligen en film att kolla upp även om den är OOP fast det ska vara ett nytt släpp på gång för de som är intresserade och det är väl alla som hänger här antar jag? En bra film helt enkelt!

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master - 1988

Fjärde filmen i serien visar sig vara den jämnaste av dem alla men så är det Renny Harlin som regisserat med ett manus av Brian Helgeland och effekter av Screaming Mad George. Ta bara scenen med kackerlackshotellet som är väldigt cooloch framför allt välgjord. Pizzan ej att förglömma heller! Referenser till Harlin får vi i form av en poster på The Prison och hans sedvanliga Volvo 240 kombi som dyker upp i en scen. Detta är även den film som satsar på fullt ut Freddy som huvudkaraktären och vi får honom jämt och ständigt i bild med hans passande one liners för alla möjliga tillfällen.

Storyn fortsätter här efter den tredje filmen med de överlevande där fast tack och lov så är Arquette utbytt mot en inte bara bättre skådis, hon är finare att glo på med. Annars är de två pajasarna som överlevde trean med här men inte så värst länge. Kristen fortsätter dra in folk i sina drömmar och när en dagdrömmare till kompis blir indragen så verkat det vara slutet för Freddy en gång för alla.

Harlin har full koll på läget här vilket bara visar vilken kompetent regissör han är även om denna är mer i action/thriller-facket än skräck för ju längre den här serien pågår ju längre från skräck driver den. Vilket inte behöver vara något negativt för när det funkar så fint som det gör här så kan det kvitta. Stämningen i filmen är inte lika allvarlig som i de två första filmerna utan mer avslappnad vilket gör sitt för att filmen ska kännas mer lättsmält. Tyvärr så spinns det vidare på det med de sista Elm Street-barnen för ska man räkna alla som dött så måste alla vuxna i staden varit med och slå ihjäl Freddy från början. Det börjar kännas rätt tjatigt nu och då återstår det fortfarande tre filmer i serien....

Ställd mot de andra så står denna sig bra och är nog min favorit av dem vågar jag mig på att säga därför att även om den är rätt daterad på sina ställe så flyter filmen på fint, stämningen är kanske avslappnad med tillräcklig men framför allt så är filmen bra och intressant precis som slutet är en fin latexfest i effekter. Som en bonus får vi Linnea Quigley i slutet, om ni kan finna henne. Väl värd att ge en chans!

Centurion - 2010

Neil Marshall´s senaste bidrag till den vita duken efter Doomsday, som ärligt talat inte var den höjdare man hade hoppats på, skildrar den romerska arméns legendariska Nionde Legion på jakt efter pikterna som kidnappat deras general efter bakhåll. Romarna gör sitt bästa för att krossa pikterna med de ger sig inte så lätt visar det sig och när det visar sig att endast ett fåtal män överlevt så ger de kvarvarande sig efter för att rädda sin general. Att de sedan blivit förrådda av en kvinna gör inte nederlaget lättare för dem heller. Men räddningsförsöket misslyckas och nu finner de sig jagade av samma kvinna som har en stor skuld att betala via romerskt blod.

Vill man ha blod, kapade armar, ben,skallar, klyvda skallar, tarmar och så vidare i romersk stil så har man hittat rätt såvida man inte precis sett Rome. Likheterna är där och när Liam Cunnigham dyker upp så är det nästan så att man väntar sig att Kevin McKidd ska komma med men se, han var ju med i Rome så han gör nog inte om den bedriften med tanke på att Rome spöar denna med hästlängder och då är ändå Rome en tv-serie.

Marshall sänkte mina förhoppningar genom Doomsday och denna var aldrig något som lockade, speciellt inte efter att denna skulle ha med ännu en anorektisk ryska i en av de större rollerna. Mitt agg mot dem ligger i sedan den hemska Transporter 3 som verkligen satte spår och denna är inte så värst mycket bättre, inte när det kommer till trådsmala modeller som ska visa sig übermanliga på film och slås som ett flertal karlar samt bete sig likadant. Det funkar inte för mig för det ser inte speciellt trovärdigt ut och de få fall det gör det så är det i så fall Rhona Mitra som ska stå för insatsen.

I ungdomen fanns en westerntidning som hette Buffalo Bill och där förekom en gång en serie som hette något i stil med Mikaela Skalpjägaren och handlade om en kvinnlig indianhövding som skulle hämnas på den vita mannen genom att jaga och skalpera dem. Samma story kan man säga det är här så nu är frågan om Marshall precis som jag läst den serien?

Filmen i sig är full med action, tuff dialog, slakt och bra effekter med även av cgi när det kommer till blodstänk som för mig drar ner intrycket och det faktum att filmen inte var något speciellt. Kanske beror det på att jag precis sett om Rome men det ska inte ha något betydelse för det är en serie på  runt 20 avsnitt och detta en film på knappa 90 minuter. För mig känns det som att Marshall brände sitt krut på Dog Soldiers och The Descent även om Doomsday nu fick ett litet upplyft tacka vare denna film. För detta är en förvånansvärt slät film för att komma från honom och man kan räkna ut det hela rätt snabbt. Fördelarna med filmen är de att Dominic West (300, The Wire), Liam Cunnigham (The Card Player, Dog Soldiers) och Imoogen Poots (28 Weeks Later) är med. Resten är sedvanlig typisk action som setts för, till och med det berömda hoppet-från-en-hög-klippa-ner-i-en-flod är med. Om sedan valet att ta med vargar är en vinkling till Dog Soldiers eller bara för att piffa upp filmen vet jag inte men jag hoppas på det första för det är Marshalls finaste stund som filmskapare. Detta är däremot det svagaste han gjort.

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors - 1987

Den tredje filmen i serien och förvånansvärt nog den jämnaste av dem med. Nej, jag skrev inte något om att den var bäst utan jag skrev den var den jämnaste av dem tre första filmerna. Dock är det den flamsigaste av dem alla med ett gäng riktigt korkade ungdomar som ska vara de sista av Elm Street barnen och deras skötare Nancy som kommit tillbaka till serien igen efter en films frånvaro. John Saxon är även han med på ett hörn och visar vart skåpet ska stå, precis som Lawrence Fishbourne gör bara det under namnet Larry. Filmens jobbigaste inslag står Patricia Arquette för som bokstavligt talat skriker sönder hela filmen då hennes repliker visst bara består av just ett satans skrikande.

Även om Freddy haft en rätt framträdande roll i de andra filmerna så är det i denna som han verkligen kliver fram och tar för sig av rampljuset. Det är även i denna som han blir mer komisk än skrämmande om nu någon känt så för honom överhuvudtaget. Själv finner jag honom varierande mellan komisk och irriterande men här får han till det rätt bra och Englund trivs i rollen. Nu har denna jämförts med den första filmen som de två bästa i serien men det har jag svårt att acceptera riktigt för tvåan är den starkare av alla de tre filmerna medan denna slår in på det mer komiska och överdrivna sättet som senare bara ökade lavinartat i tramserier. Här får vi även del av Krueger´s ursprung vilket jag bara finner överdrivet för tanken på att han helt enkelt bara är en mördare är avsevärt mer skrämmande än att han är en oäkta son till hundra galningar även om det sistnämnda funkar bättre för kåta tonåringar som vill knulla på bio och se lite film mellan varven i stolarna. Men har man sett de andra två filmerna så kan man allt utsätta sig för denna med. Om inget annat så för John Saxon´s skull.

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy's Revenge - 1985

Jack Sholder, mannen bakom fina filmer som  Arachnid och 12 Days of Terror, förvånade mig med att vara ansvarig för denna uppföljare till Wes Craven´s originalfilm. Som uppföljare är den inte alls illa och med tanke på originalets svaga slut så var förhoppningarna om ett bättre i denna lite högre än väntat. Trots att jag sett denna otaliga gånger förr så trodde eller rättare sagt jag ville hoppas på det skulle vara bättre än vad det visade sig vara nu. Storyn är lite som i  Friday the 13th Part 5 - A New Beginning, Just den att vi tror det är Jason/Freddy som mördar fast det egentligen inte är det. Sak samma här. En annan sak är den underliggande homoerotiska stämningen. Vi har gympaläraren som hänger på s/m-barer och sedan tar tillbaka studenten för att han ska träna för att sedan duscha och Jesse´s misslyckade debut i poolhuset som slutar med att han drar till sin polare barbröstad där denne ligger i sängen och väntar. Allt detta bekräftas av Englund himself som berättar att när Jesse slåss med Freddy om kontrollen om sin kropp är den samma som han själv slåss med sig själv om att komma ur garderoben och hänge sig åt sin polare och sin kärlek till honom.

Nu är det faktiskt detta som står för den intressanta biten i filmen för det är verkligen en sådan stämning i filmen och som gör den till vad den är. Avsevärt mörkare än sin förefångare och mindre tramsig men tyvärr lider den av samma taskiga slut även denna. Med ett bättre slut så hade åtminstone jag varit gladare för större delen av filmen är riktigt bra med sin homoerotiska underton och bra effekter som slakten på poolpartyt. Men förlorar de sista 20 minuterna då det blir mest spring och käftande om att kämpa emot och liknande tugg från Kim Meyer´s sida. Hade bara filmen dragit ner på det tramsandet så hade det blivit en bättre stund framför tv´n än vad det nu blev. Fast man kan alltid se de första 60 minuterna och skita i de sista 17 för de är inget vidare ändå.

A Nightmare On Elm Street - 1984

Wes Craven gjorde en smart grej när han tog hela idén med den "fula gubben" och gjorde en film på den. Att han sedan gjorde så att gubben kommer tillbaka i barnens drömmar och mördar dem där höjer hela idén. Filmen i sig håller fortfarande får jag allt säga även om vissa saker i filmen stör mig. Heather Langenkamp är rätt störig och damen som spelar hennes mor är inte för övertygande i vissa scener. Tack och lov då för John Saxon som styr upp det hela och skänker en rätt stor pondus till filmen med sin blotta närvaro.

Effekterna är tidsenliga och håller de med även om vissa av dem är mindre lyckade i mina ögon i dag än vad de var när man först såg filmen. De scener som står ut är den när Langenkamp ligger i badet samt när hon söver och Freddy kommer ut ur väggen bakom henne hos Tina, innan hon dör. Johnny Depp´s dödsscen är mer kladdig om man säger så och inte lika intressant för mig i dag som den var förr. Man blir väl petigare med åren antar jag eller så har man sett värre och snaskigare helt enkelt.

För att återgå till själva grund idén med en död ful gubbe som antastar barn i deras drömmar är faktiskt en genial idé och det är bara synd att de drog ut på den så länge som de gjorde för det går bara utför efter denna även om den fjärde delen var underhållande vill jag minnas. Fast den är det Renny Harlin bakom vilket förklarar det. Remaken till denna har jag inte sett men det kommer att göras så fort man kommer över den och en annan sak som jag precis fann väldigt underhållande i filmen är, inte som alla andra nu som hyllar Robert Englund, utan det är Nancy´s klocka som rabblar upp nedräkningen innan the final showdown. En simpel sak men ack så underhållande. Lyssna bara på rösten som förstår ni.

När det gäller slutet i denna så är det ett slut som jag aldrig fattat och säkert inte kommer att göra heller för det är helt oförståelig, åtminstone från min sida. Det kan kvitta egentligen för filmen i sig funkar fortfarande och stämningen i den är helt okej fast jag kommer nog inte att se om denna igen eftersom det känns som jag sett denna vad jag ska för min del nu.

Rambo - Extended Version - 2008

Så då var den släppt, den 9 minuter längre versionen av Rambo. Var den värd all väntan då kan man fråga sig? Ja, det får jag allt säga för scenerna som är tillagda ger mer kött på benen och vi får se att Rambo himself inte är en så värst okomplicerad person som man först kunnat tro. Här får vi veta hans tankar om kriget och allt som hänt honom och hela hans inställning till världen. Vi får en ny inledning, mer scener mellan Stallone och Judie Bench samt mer dialog mellan dem. Tyvärr är det som så att en del våldsscener som våldet mot barnen i attacken mot byn fått stryka på foten, varför vet jag ej men förmodligen för att Stallone velat ha denna mer som First Blood. Jag vet inte faktiskt men så lät en diskussion jag deltog i gällande denna utgåva.

Vad ska man då göra? Ska man skita i denna och hålla sig till den vanliga versionen eller ska man skita i den förra och satsa på denna? Det är upp till var och en men jag kommer att pendla mellan dem allt beroende på humör. Vill jag se allt våld intakt så blir det den första versionen och vill jag se en mer "kött på benen"-version så sätter jag på denna. För det är rätt mycket som kastats in här på de 9 minuterna även om en del verkar vara för att framställa Rambo som en person som drar sig mer till Gud på ålderns höst. Ni förstår vad jag menar när ni ser den, om nu ni kommer att göra det.

Trots de minskade scenerna, hur mycket det egentligen fattas vet jag inte men det är säkert mer än den scen jag upptäckte, och det lite långsammare tempot så är detta ett bra val att ha i samlingen för det är fortfarande en tung film som slår det mesta utan problem. Tempot som jag nämnde är långsammare än i den första versionen men det beror inte minst på det extra minuterna och att en del scener är avsevärt längre. En sådan är när Rambo dumpar piraternas båt och vi får se hur han samtidigt tar farväl av sitt tidigare liv genom att kasta in sin gamla kniv i lågorna. Den scenen är avsevärt längre samma som utanför piraternas läger och flera till. Vi får även den ursprungliga titeln på filmen med i inledningen, John Rambo och inte bara Rambo som i första versionen.

Vilken version som är bäst är svårt att avgöra då det är samma film med en del tillagt och en annan del borttaget så det är upp till var och en vad man föredrar. Ska jag vara ärlig så håller jag den första versionen högst för den är så otroligt bra och tillsammans med First Blood de bästa filmerna Stallone gjort. Sen tror jag att denna kommer att hamna där med så fort man bara vant sig vid den för den ger trots allt mer av en film men redan älskar och håller högt, åtminstone jag. Ge den en chans trots det minskade våldet i vissa scener, det är den allt värd. Det är trots allt Rambo.

Made Men - 1999

Tillhör ni också dem som tycker att James Belushi är en gravt underskattad skådis som passar fint i hårda actionfilmer där han verkligen får låta truten vandra och inte i skit som According To Jim och den andra skiten han nu medverkar i? Vad hände med Jim som var med i sköna filmer som The Principal, Red Heat och Taking Care Of Business? Jag saknar den Jim men tack och lov så får vi en rejäl glimt av honom här i denna actiondränkta film där även Timothy Dalton är med och spelar hårding med pondus. Vanessa Angel, hon som ser likadan ut nu som hon gjorde i Kingpin `96 är även hon med på ett hörn. Steve Railsback dyker även han upp som redneck med stort laboratorie bland majsfälten.

Storyn pallar jag inte gå in på men jag kan säga det handlar om stulna pengar, FBI-vittnen, agenter, skumma poliser, knarktillverkning, pyramidspel, en hundkoja och en James Belushi med diarré i munnen. Visst ja, det är även en jäkla massa oförutsedda vändningar med i handlingen så se till att ni är vakna när ni ser den. Fans av explosioner, pangpang och allt vad det innebär lär inte bli besvikna här för den varan är det gott om i denna filmen, sanna mina ord. Som film funkar den fint för stunden när man inte har något vettigare att kolla på och jag får erkänna att den satt bättre än jag först trodde den skulle göra så springer jag över denna billigt någon gång så är det inte helt omöjligt att den följer med mig hem.

Scarecrows - 1988

Detta var en positivt överraskning för mig då jag aldrig sett denna förr men var medveten om vad den skulle handla om. Varför det inte blivit av har jag inget svar på men det kvittar egentligen för när tillfället är rätt så blir det helt enkelt av, svårare är det inte.Filmen i sig var över förväntan men med en stämning och med en atmosfär som i denna så kan man bara inte misslyckas med att skrämma folk. Handlingen är simpel som sig bör med ett gäng rånare som kommit över en rejäl laddning stålar och nu sätter girigheten in och en av dem bestämmer sig för att lämna planet de har flytt i med pengarna och gör det rätt över en tomt med en massa kors med fågelskrämmor på, ett öde hus och en grym överraskning i lur för våra nya vänner. För de här fågelskrämmorna gör mer än skrämmer i våg fåglar, tro mig.

Regissören William Wesley (Jose Rolando Rodriguez är det riktiga namnet på honom) gjorde sin debut här med denna höjdare bara för att sedan göra ett uppehåll på 13 år innan han gjorde Route 666 med Lou Diamond Philips, ännu en film som ska kollas upp av denna mannen. Men rykten säger att en ny film är på gång så vi får hoppas! För resultatet som dukas fram här ger verkligen en mersmak av hans arbete.

Bortser vi från stämningen och atmosfären i filmen så får vi även fina effekter i form av otroligt grymma fågelskrämmor, bra gore och effekter precis som fint våld. Det kapas armar, klipps upp bröstkorgar/magar med plåtsax och annat skoj här. I en oväntat kul scen får vi se hur det kapas upp en kropp bara för att sedan den ska rensas på sedlar där det är en hel del våld används i tillvägagångssättet. Det och en rätt stor kniv. Gillar man som jag skräck och inte sett denna ännu så är det verkligen hög tid att kolla upp den. Inte bara för det är en skräckfilm utan för att det är en oväntat bra sådan med.  Ett bra filmtips och en garanterad film att ha i samlingen. Jag blev verkligen överraskad här och hoppas ni blir det med. Mycket nöje!

Exit Speed - 2008

Viss ser postern lockande och lovande ut. Namn som Lea Thompson kanske inte höjer några ögonbryn för yngre tittare med oss gamla rävar så kommer namnet att plinga till med ett välbekant WTF! Lever hon ännu och desto mer, är hon fortfarande aktiv? Och det är precis vad hon varit med bara det att ingen direkt brytt sig om det. Själv minns jag henne bäst från Casual Sex?, Jaws 3D och Caroline In The City och Red Dawn såklart. Thompson som snart är 50 bast ser precis likadan ut bara det att det märks hon är lite äldre men fortfarande attraktiv på sitt eget säregna vis. Andra namn på postern är Fred Ward som ser ut precis som vanligt och Desmond Harrington som visst får störst utrymme på den men ser mest sjabbig och uppsvälld ut mot vad han gjort i Dexter-serien och Wrong Turn.

Nog med bilden och vem som är med i den nu för det är inte det som det ska handla om utan det ska handla om såvida denna är värd att lägga tid och pengar på eller ej. Svaret är nja. För ska man verkligen ta tips av en person som även kan rekommendera skräp som Never Surrender och sedan bortförklara det med att han själv tyckte det var skräp. Efteråt då. Förmodligen inte men jag gjorde det av två saker: först vänlighet och sedan för att Thompson var med.

Storyn är den att vi följer en desertör från amerikanska armén tillika Irakveteran som nu jagas av en annan militär (Fred Ward). Hon, jepp det är en kvinna det handlar om här som är så tuff som kvinnfolk ska vara på film i dag är, ger sig på en buss på väg till Texas där vi får stifta bekantskap med resten av personerna i denna historia. Vi får tränaren som avskedats för misshandlat en elev, farsan som ska till sin son han aldrig sett (Harrington), fotbollsmorsan som ska hem till kottarna (Thompson), det fräscha paret som precis träffats, busschauffören som även han är Irakveteran, gammelgubben i laget som är mexikan och bara pratar spanska osv... På vägen som leder dem framåt så blir det en olycka med ett mc-gäng som ska styla sig på vägen och nu börjar de att mörda vilt och vårat glada gäng tar bussen och drar. Till en nedlagd skrot där de snart finner sig instängda, omringade och hela baletten. Där ska de nu överkomma rädslor, fientlighet mot varandra, språkbarriärer och annat skoj som kan ske när man är omringad med personer vilka man inte tåler samtidigt som ett stort gäng knarkande knuttar gör sitt bästa för att köra över och sedan våldta en.

Visst händer det saker som gör att ens intresse hänger kvar men för min del var det mest Thompson och Ward som förtjänade den för de andra var bara utfyllnad och kanonmat. Våldet är däremot av det intressantare slaget då det lägg fram riktigt ordentliga squibs som lämnar stora hål i personerna som drabbas, vi får lite pilbågsaction av en vegan som först inte vill döda men när det väl är avklarat med den första att falla helt enkelt kallar de döda för djur, inget naket även om jag hoppades på att Lea åtminstone skulle bjuda på ett bröst eller två men tji fick jag där... Fred Ward däremot behåller klokt kläderna på. Ska man dra fram det negativa så är det det att man skiter i karaktärerna då de endast är tunna och ointressanta. Samma med skurkarna.

De är fyllda med moderiktiga tatueringar samt piercingar och fåniga frisyrer och de utför korkade grejer på sina motorcyklar under tiden som de kör dem. Om det är för att styla sig eller det är för att regissören tycker det är häftigt och säkert kommer att imponera på någon låter jag vara osagt. Men ska man ha med färgstarka skurkar så måste de vara rejält mer intressantare än dessa här för de är bara sura. Som film duger den som tidsfördriv men vänta er ingen Snake Eater eller något som ens påminner om PM i deras svagaste stunder men till dennas försvar så är den bättre än det mesta som kommer från Nu Image nu för tiden. Filmen är i alla fall inspelad i Texas och några Bulgarer ser vi inte röken av här. Så se den på eget bevåg men klaga inte här om den inte faller er på läppen för det kan ni få numret till personen som tipsade mig om den.

Snake Eater III: His Law - 1992

För tredje gången stiftar vi bekantskap med Soldier som även för tredje gången blivit suspenderad och denna gången får en förfrågan från ett par om hjälp. Deras dotter hade i egenskap av en doktorsavhandling kontaktat ett mc-gäng för att kunna skriva om dem och för att göra en avhandling om själva fenomenet bara det att resultatet blev att hon utnyttjades så svårt sexuellt och såldes av dem att hon tio månader senare återkom som i vegetariskt mentalt tillstånd och tog varje tillfälle att erbjuda sig till alla karlar hon sprang på. Så med sällskap av en tidigare biker vid namn Cowboy ger sig nu Soldier ut för att straffa de skyldiga allt enligt föräldrarnas önskemål för att ge sin dotter lite rättvisa då ingen gavs dem.

Detta är absolut den hårdaste av de tre filmerna då den inte bara öser på med naket, både på det bra viset som det mindre bra viset, ett rejält krogslagsmål där Lamas vevar på fint med både armar som ben och vi får även denna gång stifta bekantskap med Michael Sherer som även var med i Snake Eater 2, då i rollen som Goliath. Tonen är även den hårdare även om Lamas kör sin vanliga coola stil men själva grundhandlingen med den utsatta tjejen och hennes presentation samt vidare roll i det hela gör att det känns lite mörkare.

I en av rollerna som bikern Goose ser vi den gamle wrestlern "Bam Bam" Bigelow, en stor kille på 180 pannor som gjorde bakåtvolter från repen, och som hård knutte passar han fint vilket han även gjorde i Major Payne där han körde samma roll fast en annan karaktär bara det med avsevärt mindre speltid. Agerandet från de andra i filmer är det bästa i serien och inspelningsplatsen är Kanada, samma som i de andra två filmerna och regissören är även han den samma. George Erschbamer.

Har man sett de andra två filmerna så vet man precis vad man får här och den gör verkligen inte en besviken på något vis. Fina damer bjuds det på och ett par rejäla squibs får vi med men tyvärr ingen inoljad Lamas denna gång. Men man kan inte få allt här i världen så jag är nöjd med den hårdare stilen här i denna och accepterar att allas våran hunk denna gång inte är insmord i babyolja. Det tar allt emot, det gör det men vad ska man göra?  En hård film för ännu hårdare fans. Rekommenderas varmt precis som de andra två filmerna i serien!

Snake Eater II: The Drugbuster - 1989

Soldier är tillbaka i en krutdoftande uppföljare där han denna gången tröttnar på de lokala knarklangarna som spär ut sitt knark med gift och sedan säljer till tonåringar med dödligt resultat. Så Soldier ger sig på deras langningsställe med pistol och granater och fullkomligt röjer ut patrasket totalt utan nåd. Men domen låter sig inte vänta och resultatet blir att Soldier hamnar på psyket eftersom han inte kan svara för sina handlingar efter ha bevittnat två tonåringars död av drogerna som kom därifrån. Så Soldier döms till sluten vård men väl på plats märker Soldier att så värst slutet stället inte är och med hjälp av brodern till en av de drabbade tonåringarna så fortsätter de rensa upp i drogträsket....

Vad kan man säga? Budgeten är lika låg men dialogen är härlig och Lamas lika cool som bara han kan vara på film. Att han sedan har glimten i ögat i flera scener gör sitt med till att denna funkar så fint som den gör. Kathleen Kinmont är på plats i denna till skillnad från den första filmen och som hans sidekick Speedboat ser vi Larry B. Scott från Revenge of the Nerds och dess efterföljare samt en hel del annat.  Scott är en bra skådis och som bollplank till Lamas Soldier funkar han oväntat bra. Annars är det rätt tunt med kända ansikten men ett par känns säkert igen om man är en van fluktare.

Actionen är mindre i denna än i Snake Eater men vi får däremot fortfarande ta del av fällor som monteras upp som bomber vilka placeras på de mest oväntade ställe. Missförstå nu inte för det förekommer visst action i denna men inte lika mycket som i sin föregångare. Fast det spelar egentligen ingen roll för det viktigaste här är om vi får några högkvalitiva scener med en inoljad Lamas och det får vi verkligen så frukta inte på den punkten.

Ställd mot den första filmen så är detta en mer lättsmält historia mer avslappnad stämning och komik även om den första hade sina stunder den med. Som scenerna med pisset i kaffet och tandutdragningen. Lamas är verkligen en skämtare om han bara får en chans att visa den sidan vilket många säkert inte kan greppa. Nu är detta inte bara en simpel billig actionstänkare utan en LAmas och inte bara det, det är en uppföljare till den första Snake Eater-filmer och det är likställt med kvalité det. Så får ni chansen att springa på dem så ta den för de är inte lätta att finna nu för tiden, verkligen inte på DVD. Varma rekommendationer på denna med!

Snake Eater - 1989

Überhunken Lamas spelar, nej, han ÄR Soldier. Fd soldat i en specialenhet som kallades för Snake Eaters och nu är suspenderad snut efter ha nyttjat för grovt våld i tjänsten. Hur nu man som snut med namnet Soldier kan anklagas för det. Jag menar, han kan inte ha fått det för ha varit duktig på att sälja kakor i armén. Hur som helst, nu är han på väg ut i bushen för en weekendmanöver för att finna sina föräldrars mördare och sin systers kidnappare för att få tillbaka henne samt utkräva payback på rednecksen som gjort detta fruktansvärda brott.

För efter en dag när inget vill fastna i spelaren och man slänger på film efter film och inget väcker ens intresse för att traggla sig igenom 90 minuter så är Lamas klockren för de stunder. Man kan ha sett filmerna till leda men trots det så funkar de fint. En liten del av magin med Lamas som är så speciell, det samt faktumet att jag är otroligt stolt ägare av hans Snake Eater-trilogi. Actionen är till skillnaden från dialogen här, trots sin begränsade budget rätt tuff och bara tanken på att få se Lamas i ansiktsmålning raka sig med en kniv innan han drar på sin gamla urvattnade t-shirt med Snake Eater-tryck och rensande sitt gevär gör att man vill ta värvning själv. För det är precis lika hårt som det låter.

Accepterar man den rätt taskiga dialogen och den låga budgeten så får man en tuff film med en ovanligt cool Lamas som redan i de inledande minuterna inte bara sjunger Kumbaya utan även strippar, slå det Tony Soprano! Våldet innehåller allt från björnattacker till skottlossning, lite knivaction till barslagsmål med utdragande av tänder med tång till en skenande traktor och det, mina vänner, ser vi inte varje dag i någon film. Med andra ord, en film med allt som kan tänkas behövas en tråkig dag då inget ser ut att funka för en. Rekommenderas för alla fans av billig men charmig action med en stjärna i leaden med glimten i ögat och vem är inte bättre på sådant än überhunken Lamas?

Superstition - 1982

Hohoho, nu pratar vi om en gammal goding här som fortfarande vet hur man ska leverera magsugare med kraft och verkan. Gammal häxa som visar sig vara segare är gammalt knäckebröd lever bokstavligt talat jävel i, runt och vid en liten damm samt ett intilliggande hus där hon mördar precis allt och alla med brutalt och överdrivet våld. Den lokala kyrkan som visar sig äga marken bestämmer sig för att en präst med vissa personliga besvär, klunk, klunk, ska ta över huset med sin familj för att det ska bli slut på allt spring i och runt huset. Men häxan som inte är den som är den ger blanka fan i det och fortsätter i god gammal stil och fullkomligt slaktar allt och alla som sätter sina tofflor inne på hennes domän.

Mer är det inte till det än att en av prästerna försöker stoppa henne i samförstånd med den lokala bylingen men det går väl inte riktigt som väntat för dem. Tråkigt för grabbarna men desto roligare för oss som bevittnar deras undergång. För det är det som det går ut på. De ska dö så blodigt och rått som möjligt och vi ska frossa i det i soffan våran, ett lyckat koncept.

Nu är det inte bara våldsamheter i modern tid vi får utan även ett tillfälle att bevittna häxans egen hädangång med rättegång samt undergång med stor inlevelse. Och sådant är alltid kul att bevittnas, speciellt när de inblandade gör det med sådan stor inlevelse som här. Agerandet i filmen är bra, långt över vad man kan förvänta sig från en billig skräckfilm fast den stora stjärnan är häxan som vi aldrig direkt får se. Vi får endast en hand med grymma klor och en figur i kåpa som åker runt i slutet och härjar friskt. Skuggor får vi med från henne på väggar och tak och det tillsammans med den grymma atmosfären i filmen blandat med våldet gör att detta är en grymt underhållande film.

När det kommer till våldet så får vi kapade kroppar, avhuggna huvuden i mikrovågsugnar som sprängs, småflickor som spetsas på kors, andra småttingar som dör, en hantverkare vid namn Fred som hängs, en tjej som spiks i golvet via skallen i en grym scen och för att fresta med en sista scen, en präst som får en cirkelsågsklinga rätt igenom sig i en härlig scen. Effekterna är fina som en korvmacka med varmchoklad en kall dag och det är inte mycket att klaga på här mer än att man ser om den så ofta som man bara kan. För det är en utomordentligt skön film som är ett måste i samlingen! Rekommenderas hårt!