A Nightmare on Elm Street 2: Freddy's Revenge - 1985

Jack Sholder, mannen bakom fina filmer som  Arachnid och 12 Days of Terror, förvånade mig med att vara ansvarig för denna uppföljare till Wes Craven´s originalfilm. Som uppföljare är den inte alls illa och med tanke på originalets svaga slut så var förhoppningarna om ett bättre i denna lite högre än väntat. Trots att jag sett denna otaliga gånger förr så trodde eller rättare sagt jag ville hoppas på det skulle vara bättre än vad det visade sig vara nu. Storyn är lite som i  Friday the 13th Part 5 - A New Beginning, Just den att vi tror det är Jason/Freddy som mördar fast det egentligen inte är det. Sak samma här. En annan sak är den underliggande homoerotiska stämningen. Vi har gympaläraren som hänger på s/m-barer och sedan tar tillbaka studenten för att han ska träna för att sedan duscha och Jesse´s misslyckade debut i poolhuset som slutar med att han drar till sin polare barbröstad där denne ligger i sängen och väntar. Allt detta bekräftas av Englund himself som berättar att när Jesse slåss med Freddy om kontrollen om sin kropp är den samma som han själv slåss med sig själv om att komma ur garderoben och hänge sig åt sin polare och sin kärlek till honom.

Nu är det faktiskt detta som står för den intressanta biten i filmen för det är verkligen en sådan stämning i filmen och som gör den till vad den är. Avsevärt mörkare än sin förefångare och mindre tramsig men tyvärr lider den av samma taskiga slut även denna. Med ett bättre slut så hade åtminstone jag varit gladare för större delen av filmen är riktigt bra med sin homoerotiska underton och bra effekter som slakten på poolpartyt. Men förlorar de sista 20 minuterna då det blir mest spring och käftande om att kämpa emot och liknande tugg från Kim Meyer´s sida. Hade bara filmen dragit ner på det tramsandet så hade det blivit en bättre stund framför tv´n än vad det nu blev. Fast man kan alltid se de första 60 minuterna och skita i de sista 17 för de är inget vidare ändå.