Dinoshark - 2010

Vad kan man förvänta sig av en film med en titel som Dinoshark? Ett cgi-monster? Check! En hamnstad som ska ha en stor festival? Check! En lokal kille som återvänder efter ha varit borta från orten ett par år och som nu blir anklagad för att ha dragit monstret med sig? Check! En korkad brud som ska spela "sexig" forskare som är minst 10 år äldre än vad hon ska föreställa? Check! En skådis som börjat dra sig neråt i rollernas popularitet? Check! En vattenbaserad tävling som tvunget måste pågå trots upprepade varningar om att det är något i vattnet? Check! Massor av korkade människor som blir lyckliga av att se andra ha det så otroligt mycket bättre än dem själva på sin semester? Check! En obeveklig polischef som vägrar inse sitt eller stadens bästa? Check!

Har ni kunnat bocka av det mesta ovanför så har ni förmodligen sett fler av den här sortens filmer än vad som är bra för er. Själv är jag beroende av dem så för min del är det kört fast det innebär inte att man inte kan bli trött på det hela mellan varven. Dinoshark har vissa sköna scener och en stor del blod samt avslitna kroppar som det ensamma benet som sjunker sakta mot bottnen i vattnet och andra scener snodda rätt av Jaws. Ta bara vattenpolomatchen i slutet. Där får vi scenen där en vettskrämd ung flicksnärta stirrar hjälplöst mot land samtidigt som hajen glider förbi henne. Jaws än en gång bara där.

Jag gillar det trots den rippar så skamlöst av Jaws men så är Jaws också en av de allra största filmerna någonsin så att de väljer att sno så hämningslöst är mer av hyllning än idébrist hos de ansvariga för manuset. Effekterna är cgi rätt igenom även om i vissa attackscener mot huvuden på folk där det förekommer ett sant gummihuvud. Dock ej i korrekt storlek mot det digitala monster som härjar i vattnet. Men det är av gummi och det är det som räknas.

När det kommer till cgi´n så är den över förväntan när det kommer till de scener när Dino jagar båtar, vattenscooters eller vad nu det är som den fått spåret på. Bäst är det när Dino käkar upp en liten unges familj mitt framför snoken på honom. De jävlarna störde mig så det var ett plus bara det. Dinoshark är korkat underhållande trots den är gjord för TV så räkna inte med svordomar eller bara bröst men blod får vi och ett underhållande monster som i sann anda käkar upp helikoptrar och lever jävel. Jag hade kul även om vissa saker störde mig fast det är vad man får ta. Vi pratar inte om Jaws här precis utan om en film av SyFy Channel och då vet man precis vad man kan vänta sig även om Dinoshark var snäppet bättre än deras andra presentationer.

Dagens musiktips: The Dictators - Go Girl Crazy

Californication Season 5 - 2012

Säsong fem i ordningen på serien Californication med en David Duchovny i sitt livs roll rullar vidare med en Hank Moody tillbaka i L.A. på ett affärsmöte. Mötet gäller ett manus till filmen Santa Monica Cop som ska innehålla ännu en rappare, den här gången RZA. Alla fattar filmen är en rip offpå Beverly Hills Cop förutom rapparen Samurai Apocalypse (RZA). Runkle är fortsätter jakten på 100 ligg och Marcy är gift med Stu, filmproducenten. karen har gått och gift sig med författaren och hennes första älskare Richard Batsy. Alla som sett serien vet han dyker upp i säsong tre där han visar upp sin "mangina".Becka har funnit sin egen Hank Moody som är en rakt kopia av hennes far bara yngre. Något som inte funkar alls!

Moody har en stalker på halsen samtidigt som han försöker skriva manus till Santa Monica Cop med S.A. något som inte lyckas allt för bra då Moody doppat i S.A.´s egna lilla älskling. Med andra ord. Inget nytt under Californiens heta sol för Moody is in da house!

Detta är lysande! Duchovny är perfekt som Moody och även favoriten Lew Ashby dyker upp i en kort sekvens medan andra lyser med sin frånvaro. Natascha McElhone har fortfarande världens vackraste ögon och jag smälter varje gång hon ler. Rob Lowe dyker upp som Eddie Nero vilket bara höjer min upplevelse. Det tillsammans med Runkle´s ständiga upptåg gör detta till i en magnifik serie. Jag plöjer den så fort det bara går så for jag kommer över den för Californication är en fantastisk serie även om säsong fem inte är lika mörk som säsong fyra var.

Har ni inte stigit in i Hank Moody´s värld så är det hög tid ni gör det för det är fullproppad av vackra damer, nakna kroppar, dråpliga situationer, underbar musik samt musikaliska referenser och alla dess oväntade cameos från alla e diverse stjärnor. Mest grämjer mig över att Lemmy aldrig kom med i säsong två för det hade varit en upplevelse. Nej, se till att bekanta eri rappet för det här bör inte missas! Rekommenderas det varmaste!

Fast Five - 2011

Och här var vi framme vid den sista filmen i serien men var ej oroliga. Det kommer en ny film lagom till nästa år och det ser ut som att The Rock eller Dwayne Johnson som han egentligen heter ska vara med tillsammans med den usla skatan Rihanna. Hon ni vet som fick en karriär efter ha fått stryk av sin rappande pojkvän samt ha stönat sig igenom en popdänga. Oavsett vilket så är det ett år fram i tiden. Den här gången är så  gott som alla med i serien som tidigare varit med, till och med Han som dör i den tredje filmen. Underligt efter som han även var med i del fyra och nu filmskaparna kommit på det att del tre är egentligen del fem medan del fyra är del tre och del fem är del fyra. Allt för att det ska bli ordning i serien iom Han dör som sagt i del tre. Rörigt minst sagt så med andra ord kan man bortse från den tredje filmen i serien efter som den utspelas efter de andra filmerna.

Handlingen här är den att nu ska det till att röjas i en Favela i Rio De Janeiro bara det att det glada gänget som gillar att köra snabbt finner sig jagade av inte bara en lokal gangster utan även en amerikansk agent som alltid får sin man. Och det är här som The Rock kommer in och lyfter hela filmen med sin blotta men enorma närvaro för jävlar vad stor han är här!

Bilkörning blir det mindre av men desto mer av pang-pang då det skjuts en hel del. Alltid kul med ett avbrott fast bilkörande förekommer så var ej rädda för att missa det. Minuset denna gången är speltiden som med sina 130 minuter är minst 20 minuter för mycket. Hade de innehållit mer av The Rock så hade jag svalt det men inte nu. Det blir för bra helt enkelt av det goda och då menar jag inte osten.
Serien i överlag funkar fint och missen med trean eller vad nu man ska kalla det gör varken från eller till men det kunde gjorts avsevärt bättre.Jag kommer att se om de här filmerna fler gånger fast inte i det närmaste för nu är jag lätt mätt på dem.

Fast & Furious - 2009

Fjärde filmen i serien tjo-vad-det-går-undan-i-fjolliga-symaskinsbilar-serien som jag bara inte kan låta bli att tycka om. Filmerna är samma sak i film efter film och det enda som ändras egentligen är vilka som är med. Handlingen är så gott som alltid snarlik vilket funkar bra för min del bara det förekommer lite hederliga muskelbilar vilket det gör just denna gång. Vin Diesel är tillbaka, samma med Paul Walker, Michelle Rodriguez som bara är med kort och Jordana Brewster upprepar sin roll som Diesel´s syster.

Den här gången är det en knarksmugglare ligger bakom Rodriguez död som ska stoppas till alla medel. Bilar används för fullt och det är gott om otroligt vansinnig körning som är så orealistisk att man slår sig för pannan. Värst är det i gångarna i berget där det är tydligt det är digitalt gjort för det mesta fast inledningen med tankbilen är verkligen spektakulär. Har man sett de andra filmerna i serien och inte direkt reagerat över det möjliga som omöjliga så kan man gott se den här med även om et blir lite friskt mellan varven för man accepterar.

Skit samma. Filmen är underhållande även om det blir lite för mycket i slutet med den överspända latinon där allt som ska göras är en kraftansträngning. Bara att lyfta en pistol och rikta den snett ser ut att vara extremt jobbigt. Fast antalet armband och ringar han hade på sig gjorde säkert sitt med för att öka på vikten. Ställd mot den övriga serien så är det samma skrot och korn. Varken mer eller mindre fast den första är fortfarande bäst.

The Fast and the Furious: Tokyo Drift - 2006

Del tredje i serien om  snabba bilar med noll motorljud som framförs av metrosexuella pojkar och tvivelaktiga damer. Den här gången hamnar vi i Tokyo som titeln visar och den här gången är det en ung motorintresserad värsting som finner sig i mindre lyckat sällskap. Fel damer uppvaktas, bilar kraschas och vår nya förmåga får mer än gärna visa upp sig inom den nya sporten som här kallas drifting. Med andra ord så går den ut på att man ska sladda så mycket som möjligt genom kurvorna istället för att köra snabbast.

Grunden är sedd förut och vad som står ut här är bilåkandet som är underhållande vilket filmen är med. Hjärndöd, lagom underhållning en seg dag när man bara vill slippa känna efter. Då duger den här serien filmer utmärkt samt de är är väldigt snyggt gjorda. Sonny Chiba dyker upp som yakuza boss och Vin Diesel gör ett inhopp i slutscenen. Annars inget som sticker ut från mallen från de andra två filmerna. Inget nytt alls under spisfläkten men fullt godkänt underhållning som var bättre än jag mindes.

2 Fast 2 Furious - 2003

Då var det dags för uppföljaren då och här följer det ännu mer fjolliga bilar i regnbågens färger, tuffa karlar och kvinnfolk som inte har ätit fast föda sedan 90-talet. Eva Mendes, den latinska grävskopan är med till mitt stora förtret och hon kan inte ha ätit sedan 80-talet! Skit samma. Handlingen är den här gången att Walker lämnat poliskåren och nu är jagad och finner sig i Miami där han snabbt blir inplockad för att bistå tullen att sätta fast en skum typ i form av Cole Hauser. Tack och lov för honom även om han ska föreställa en argentinare! James Remar, en hårding av rang, spelar den ansvarige tulltjänstemannen så tack vare honom får vi en motpol till spöket Mendes.

Har man sett första filmen så är det samma sak än en gång bara det att det är i soligare miljöer samt vi inte får några lastbilskapningar eller grillscener. Däremot får vi ett parriktiga bilar som får ett rejält utrymme i ett coolt race som där höjdpunkten är när den före detta rapparen/modellen Tyrese, vart finner de alla dessa typer som plötsligt ska bli filmstjärnor? Jag kan inte greppa begreppet som verkar vara att "vi tar den däringa liraren för han har rappat lite på fritiden, kastar in honom i filmen så säkrar vi ytterligare en publik som kan lägga mer pengar till våran fikakassa".

Att de oftast suger spelar mindre roll så därför får de oftast spela mot Seagal till att börja med. En roll mot Seagal, en man som oftast är mer svart än de själva i sina filmen tar gärna emot rappare samtidigt som de kan omöjligt misslyckas för en Seagal-film alltid säljer. Själv älskar jag Seagal och hans filmer men hans "svarthet" på film är oftast mest bara pinsam. Lik förbannat så köper jag filmerna men jag struntar i den nya "talangen" när den dyker upp.

Åter till Tyrese och filmens bästa scen och den är när han ställer upp sin fjolliga symaskinsbil mot en sann muskelbil (att jag beskriver den så är för jag har ingen aning om vilken sorts bil det är) precis innan de ska till och dra ett race och jämför motorerna. Jäkligt underhållande får jag säga. Det bästa med den här filmen är all biljakt som visar upp rätt sköna prylar och en rätt bra mängd av krockade bilar. Nöjer man sig med det så har man inga problem att rulla fram igenom den här och Tyrese visar sig vara, trots sitt förflutna där han nog är den enda rappare som inte gjort en Seagal-film, vara rätt kul om man är på rätt humör. Precis som den här filmen.

The Fast And The Furious - 2001

Presentation onödig. Snabba bilar. Vin Diesel. Paul Walker och Michelle Rodriguez. Fick fyra efterföljare där den femte delen var som att kolla in en reklamfilm som var ihopklippt av en gammal tjackpundare med fri tillgång till prima godis. Det går snabbt när bilarna rör på sig och det är verkligen imponerade stunts som utförs och jag kan inte klaga. För jag har en svag punkt för den och det var bara ännu en i gångerna som jag sett den och fler lär det bli. Tyvärr kommer nog det samma inte ske för andra delar i serien när de väl har hamnat här.

Paul Walker spelaren undercover snut som ska ta reda på vilka dårar det är som kapar lastbilar och söker sig till street racingvärlden där bilarna är dyrare än brudarna och alla bilar har motorer som låter som symaskiner. Pinsamt är det så därför blir det extra kul när filmens enda muskelbil kommer i gång i slutet. Då mullrar det fint i högtalarna medan det annars mest viner. Inte lika skönt för öronen precis.

Underhållande tidsfördriv som kanske är lite för lång för mitt bästa fast det går att ta en paus om man vill. Har man en fallenhet för pinsamma bilar som knappt låter och metrosexuella pojkar så går den här säkert hem utan vidare eller om man helt enkelt är en fan av Sting eller U2. Själv är jag inget av det men lik förbannat så kan jag inte hålla mig borta utan återvänder till den lite då och då mellan varven. En sann guilty pleasure med andra ord.

Land Of The Dead - 2005

Romero´s Land Of The Dead lyckades med konststycket att bli bannad i Ukraina så något positivt kom det väl ur hela. Själv kan jag inte direkt få samma känsla av den som när jag såg den på bio. Då tyckte jag den var avsevärt bättre än jag finner den nu trots flertalet återbesök. Varför vet jag inte för goret är mycket, ofta och väldigt bra samt vi får en läcker Asia Argento i fin form. Kanske är det valet att ha med både Dennis Hopper som John Leguizamo som väcker mitt missnöje med filmen. Leguizamo är jag trött på i största allmänhet för han ska vara med i så gott varenda film känns det som och då får han bara göra samma sorts roll om och om igen. Den sortens roll där han bara ska vara en pina i röven som inte är det minsta kul. Hopper har jag däremot aldrig tyckt om för han är kass och kör samma sil oavsett vad han gör. Andra däremot hyllar karlen men jag slipper gärna att få ta del i det.

Valet att placera den sockersöte Simon Baker i leaden kan jag inte heller förstå men det var säkert filmbolaget som propsat på det för han är mer en svärmorsdröm än en orädd ledare. Nej, då är det tur att Asia är med och styr upp skutan. En annan sak som stör är det här med att zombierna plötsligt ska organisera sig för att överkomma sina hinder för att få som de vill. Det har jag allt svårt för och stunderna förekommer ofta där jag väntar mig att de ska samlas runt en lägereld med en akustisk gitarr och börja sjunga  We shall overcome i stämmor till råga på allt.

Zombiefanatiker brukar kunna samlas i klungor för att diskutera hetsigt, gärna på internetforum där ryggdunkande och elitism florerar flitigt mellan de förtrogna, om det är okej eller ej om zombierna springer. Eller de helt enkelt ska hasa sig sakta fram. Sådana diskussioner är vardagsmat men fan ta mig om de någonsin har kommit på det att "visst ja! Romero fick ju de odöda att organisera sig i Land of the Dead!". Det är det ingen som har några synpunkter men väl om de skulle röra på sig aningen snabbare än en pensionär i sin permobil på väg till bolaget.

Fast på internet har alla som aldrig som inte haft ett liv tidigare eller ens varit någon i någon annans värld plötsligt en helt ny sandlåda där man kan slå sig på bröstet och framhäva sin egen lilla förträfflighet. Allt som behövs är en lagom "cool" avatar, en tagline från en obskyr skräckfilm och ett rejält förråd av smileys så vips! Så finns man.

För att återgå till Land of the Dead så är det inte en helt fel upplevelse för tiden går fort, det är stabilt gjort med rejäla effekter och ett bra foto. Vad det stupar på för min del är valet av vissa inblandade samt det här nya upplägget med snäppet klipskare zombier. Lyckligtvis lade Romero ner det även om han tog det till en viss nivå i Survival of the Dead. Hästridandet/käkandet och duellen i slutet där var det allt lite kalkonvarning på. Undrar vad det skrevs på forumen om det?

Caged Fury - 1990

Hot socks! Nu pratar vi om en sann stämningshöjare här. Erik Estrada, Paul Smith, Ron Jeremy (porrskådis #1), Janine Lindenmulder (porrskådis #2), Michael Parks, James Hong (detektiv Stoner!), Gregory Scott Cummins (AWOL i Stone Cold), Sandra Margot (porrskådis #3) osv är en del av den brokiga skara som ingår i den här underbara WIP´n. Estrada är som alltid kung oavsett om han har en rosa polotröja eller ej. Han är chef helt enkelt. Här visar han hur landet ska ligga med sin polare som roar sig med att bränna runt på sin Harley inoljad och krossa betong på olika tempel runt om i stan. När de två inte räddar villiga brudar från kåken vill säga eller rensar upp sliskiga barer där taskiga coverband spelar. Kan det bli bättre än så? Jag tror inte det.

Hiiiyaaaaah!

Storyn som är oväntat originell för en gångs skull går ut på att en bångstyrig dotter beger sig in till L.A. för att göra karriär inom film trots pappas inrådan efter som systern gjort liknande tidigare. Systern har för övrigt en rejält taskig peruk. Väl på plats finner hon sig med en ny bekant i en obekväm situation på en audition som slutar bakom galler oväntat fort. Där blir det duschscener med två feta lesbiska vakter som smeker sina batonger under tiden de beaktar föreställningen. Sen blir det underlivsundersökningar av de samma innan de kåta manliga vakterna kommer för att få sitt eller varför inte den spanske herren från frigivningsnämnden eller ännu bättre, flatan till fängelsedirektör som föredrar vara iklädd sin S/M outfit. Ni ser själva hur underbart det här låter!

Jag glömde ju att (porrskådisen #4) Kascha är med i början och visar rattarna när hon rymmer. Hon blev mest känd för dem samt att hennes far var svensk och hennes mor från Hawaii så ni kan tänka er hennes utseende men för säkerhets skull så kommer hon här.

Bustin´ out!

Estrada och hans trogne vän Kato eller det var Dirk springer mest runt och är karlar hela dagen tills filmens stjärnas syster ger sig ut för att leta upp henne eftersom hon och farsgubben inte tror på den förklaring de fått av henne när hon ringt hem från kåken på uppmaning från en av de två lesbiska tvillingvakterna.De hinner, Estrada och Kato då alltså, inte flatorna, till och med springa på systern  som befinner sig i precis samma läge som sin syster gjort bara för att strax efter gå på samma nit och hamnar på exakt samma ställe!!!! Blev lite rörigt där men ni fattar när ni ser filmen.

Me Estrada, you Kato...

Helt plötsligt befinner sig Kato inne på fängelset där han slår ner allt och alla till och med väggarna innan han hamnar i cell fast till vilken nytta? Han slår ju sig bara ut eftersom han är en levande betongkrossare ju! Till slut blir det upplopp, Estrada skjuts av en senil gubbe som ska ge Kato kuken medan Estrada endast får en kula i en väldigt oväntad scen om fick mig att vråla rätt ut. Caged Fury bjuder på allt sanna mina ord. Nämnde jag förresten att alla internerna går bara i sina underkläder och strippar på kommando? Om inte så har jag gjort det nu.

Nej, det här var verkligen det mest potenta som skrivits om på ett tag här så gör er själva och se den Caged Fury. Detta är kul för hela familjen, tro mig! Rekommenderas det varmaste!

Dagens vinyltips: Motörhead - No Sleep ´till Hammersmith

Carandiru - 2003

Fängelsefilmer eller MIP som de även går under är alltid ett välkommet inslag i en grå vardag för min del. Efter som jag sett både Tropa De Elite 1 & 2 samt Ciyt of God nyligen så föll det sig naturligt att se den här igen eftersom det allt var bra länge sedan jag gjorde det. Men smolket i bägaren var det att den svenska utgåvan utgått som i de flesta fallen när det kommer till bra film så det var bara att sträcka sig utomlands, i detta fall, UK, för att finna en bra utgåva. Utgåvan bra prisvärd med fint extramaterial som man mer aldrig än sällan ser men lik förbannat så ska man bara ha det och en bra bild samt svensk text för de som föredrar det. Jag föredrar engelsk om möjligt för översättningar är ibland lika spännande som att handla lösgodis på Statoil. Inte alls kul även om idéen lockar mellan varven.

Nåväl, tillbaka till ämnet. Carandiru var ett minst sagt överbefolkat fängelse i Brasilien, om jag inte förstått det hela helt fel, som fick ett litet upplopp på halsen då 7500 intagna delade rum i ett fängelse byggt för 5000. Resultatet blev att insatsstyrkan gick in och befolkningen minskade relativt snabbt med 111 intagna där 102 av dem var från insatsstyrkans automatvapen som mejade ner allt.

Filmen Carandiru tar sin tid och introducerar karaktärer för oss som via den nya läkaren som kommit dit för att arbeta med AIDS-spridningen mellan internerna och via honom får vi bekanta oss med de intagna och dess historier. Ett bra initiativ som använts för men som här faller helt naturligt för man tar åt sig personerna då deras fall sällan är lyckade utan mer otursdrabbade och inte utan en stor del sorg bakom sig. Man känner för karaktärerna helt enkelt.

Vad som gjorde mig gladast med Carandiru vara att finna Wagner Moura från just Tropa De Elite 1 & 2 men även Milhem Cortaz från samma filmer. Man kan lätt säga rollerna är omkastade här fast båda visar upp vilka fina skådespelare de så jag hoppas verkligen att få se mer av dem i framtiden igen.

Carandiru kanske inte har den mängd våld eller orala/anala våldtäkter som man kan hoppas på i en MIP för de förekommer inget sådant men det kvittar då den satsar på att visa upp en mer dramatisk sida och inte bara en exploatering av de händelser som ledde till att fängelset senare stängdes och slutligen revs. För Carandiru är en bra, lång film som klockar in på 140 minuter så ska den ses se till att ni har tid och farmor är nedbäddad och hunden rastad. Sen är det bara att spänna fast er och njuta av ännu en bra film från brasseland.

Deep Blood - 1989

Italienarna är kända för sina fantasilösa Jaws-kopior och frågan är om inte Joe DÁmato´s Deep Blood är den sämsta av dem alla. För här händer absolut inget av värde för oss som tittar och genomlider eländet. Bästa i filmen är en underbart trashiga mamman som blir filmens första hajoffer och det faktum att Laura Gemser är med i filmen bara det att jag missade henne totalt. Är det det som är det bästa i en hajfilm så är det fanimej verkligen illa! Jag vill ha avslitna armar, ben, tuttar, nakna rövar och massor av stock footage från National Geographic vilket vi får här och i sann italiensk anda så har även DÁmato snott scener från Castellari´s The Last Shark aka Jättehajen - Vindsurfarnas Skräck.

Men inte fan blir det bättre för den delen för Deep Blood suger getpung av rang och jag förbannar mig själv för jag ens utsätter mig själv för det här. Det finns helt enkelt inget som rättfärdigar det här tidsslöseriet så nu är det jag som vill ha tillbaka mina 90 minuter som jag lade på det här bottennappet.

Vad som stör är det att DÁmato som gjort fina filmer för både porr som vanliga verkar inte bry sig fast får man inte credit för sitt jobb så kanske man skiter i filmen med. Regissör på den här soppan är DÁmato fast det står det är Raffale Donato som är det. DÁmato var anställd för att sköta fotot och var producent av eländet så han tog helt enkelt över bara och gjorde ännu en av sina filmer som han tydligen gjorde i sömnen och sket fullkomligt i hur det blev. Precis som filmen som George Eastman regisserade då Dámato inte ens var på plats under inspelningen överhuvudtaget! Gissa vilken det var.

Sorry, men det här var verkligen den andra usla djurskräckisen jag sett på mindre än ett dygn som suger och jag börjar undra om det verkligen är värt mödan när jag kan ha roligare på egen hand med sig själv på en avsevärt mindre mängd tid samt det gynnar mig i slutändan med. Fast vem är det jag försöker lura egentligen? Jag älskar den här genren trots dess alla brister och sura bidrag men Deep Blood och Fangs kommer aldrig mer att slita på mina hornhinnor igen, den saken är säker!

Dagens vinyltips: Warren Zevon - Sentimental Hygiene

Fangs - 2002

Låt ej omslaget lura er i fördärvet som det gjorde med mig.  Att vara älskare och komplettist av djurskräck innebär även att man får sitta igenom en stor del skit där just Fangs visar sig tillhöra bottenkrapet fy för vad usel den är/var.

Storyn är snarlik den i Bats! den med Loiu Diamond Philips ni vet. En oerhört bättre film på alla vis som slår den här med oerhörda noslängder. En galen forskare dör efter ha attackerats av sitt eget experiment och nu hotas en liten idyllisk småstad och dess ankommande äppelblomsfestival. Kastar man in en girig markägare som ska förvandla den lilla orten till en rejäl förort så har ni bilden säkert framför er. Det bästa är det att det är Corbin Bernsen som spelar den girige mannen och han är såklart filmens höjdpunkt men det räcker inte för detta suger hårt.

För lågpunkterna är många här där det inte sker ett dugg för det är så tillrättalagt att jag sträcker mig efter insulinsprutan efter den massiva dos socker jag utsätts för via Fangs. Alla är vänliga och har alltid ett leende över för varandra och inte en enda svordom fälls. Vi har en ensamstående veterinär som bor med sin slampiga dotter som ska bli undersökande journalist, dennes korkade stoner till pojkvän och en kvinnlig polis som även hon är singel men som motarbetas av sin chef som är i maskopi med markägaren. Fangs är den typ av djurskräck som Disney skulle gjort om de bara vågat.

Nej, Fangs är skit av den sliskigaste sorten som jag aldrig kommer att utsätta mig för igen och jag till och med funderar på slänga skiten för det här är verkligen inte värdigt att stå i min samling.
 Undvik för bövelen!

Demons - 1985

Hey!

Vi är tillbaka ännu en gång efter kortare uppehåll och det firar vi med Lamberto Bava´s Demons eller Démoni som den egentligen heter. Handlingen är skamligt simpel vilket bara är kanon vilket innebär att man bara behöver luta sig tillbaka och njuta av föreställningen som utspelar sig framför en på skärmen. En ny biograf har premiär och en mystisk man spurtar runt på stan och delar ut fribiljetter åt alla som vill ha. När det väl är dags så har en tapper skara samlats för att se vad visar sig vara en skräckfilm som bokstavligt talat tar sig ut i lokalen från duken och sätter terror i de stackare som nu är fångna inne på biografen. Nu gäller det för de få överlevande att just överleva samtidigt som de måste finna en väg ut utan att bli smittade av demonerna som nu härjat fritt i lokalen.

Lamberto Bava gör sitt bästa här och kastar allt överbord och satsar vilt på extrema äckeleffekter som blod, slem, slafs och annat trevligt när han i sällskap av Argento och Soavi tar sig itu med den första av Demons-filmerna. Det blir några sönderslitna strupar, utslitna ögon som vi får får del av men det värsta är i min mening alla dessa extrema klösmärken som verkligen ser ut att göra ont!

Kryddar vi fina effekter med lagom anpassat agerande och ett fenomenalt soundtrack som kastar in oväntade låtar som Argento i sin tur senare tog med sig till sin Phenomena fast med mindre lyckat resultat så får vi Demons. En film där min ständiga favoritscen är den när motorcykeln startas upp, samurajsvärdet hakas på och det bär i väg över lokalen i full fart som ACCEPT´s Fast As A Shark pumpas ut för full volym. Det är stor underhållning i min mening och jag kommer alltid att sitta med samma fåniga leende varje gång jag ser den för det är så jäkla bra!

Ni som inte sett Demons tidigare har nu fått chansen att göra det i och med den kommit på ett fint dubbelsläpp på Blu-ray från Arrow Video. Prisvärdig är den med då vi får båda filmerna i en fin steelbook för de som gillar sådant fast de ska komma i separata släpp med. Inte lika kul om ni frågar mig så därför köpte jag just Steelbooken. Den innehåller som jag skrev de två första Demons-filmerna och det är så klart de som gäller för de andra filmerna har inget gemensamt med de härså de undviker jag gärna om det går. Demons däremot är stor och stabil underhållning från Lamberto Bava´s finaste sida. Det kan inte bli så mycket mer kul än så här från honom. Rekommenderas varmt!

Plan 9 From Outer Space - 1959

Här är vad som betraktas av många som världens sämsta film genom tiderna av självutnämnda förstå-sig-på-are. Jag tycker de kan samla sig på en och samma plats så det blir enklare för dem att suga min röv för kan man inte se charmen i en film av den här kalibern så tar man sig själv på för stort allvar! Här får vi en film med många som stora brister till återanvänt material till forna storstjärnor som går och faller av pinnen innan inspelningen ens ägt rum! Räcker det inte med det så kanske det kan locka med en svensk fribrottare som gör sitt bästa för att våldta det engelska språket i filmen. Fullkomligt underhållande att lyssna på samtidigt som det fåren att tänka på hur fan man själv låter egentligen när man pratar svengelska!

Bela Lugosi, den första Drakula, gör här sin sista roll i sin älskade capé från dennes Dracula filmer, en capé som han även begravdes i senare. Lugosi framstår som rätt förvirrad fast det kan ha sin förklaring i det att rollen han gör var menad för tidigare filmer som aldrig gjordes färdiga. Ed Wood visste hur man kramade blod ur en sten när det kom till finansiering, det förtjänar han all kredit för. Andra stjärnor var den finsk-amerikanska Vampira som uppträdde som sig själv och hon känner säkert de flesta igen då likheterna mellan henne och Elvira är påtagliga.

Vampira not Elvira

Elvira not Vampira

Tor Johnson var en enorm karl som för de flesta är känd för sin roll som kommissarie Clay eller rättare sagt före etta poliskommissarien nu zombien Clay. Svenskbördig och en rejäl bit på 181 kilo så det var ingen man bollade med precis på fritiden . Så efter som karlarna fått sitt så får damerna nu sitt i form av Tor.

I was a geriatric zombie...

Handlingen är underhållande bara den som attans. Rymdvarelser ser vart mänskligheten är på väg med alla sina förstörelsevapen och ger sig ner för att påtala detta. Världens regeringar vägrar lyssna och ignorerar samtalen vilket leder till den ständiga förnekelsen att UFO´s finns. Så de klyftiga rymdvarelserna tar saken i egna händer och landar på en central kyrkogård där de väcker ett par nyligen döda till liv som de använder som sina verktyg. Rymdvarelsestyrda zombies, sug på den Spielberg!

Blanda allt detta med en rejält begränsad budget, en kyrkogård som är på cirka 5 kvadrat och en stor svensk wrestler samt en död före detta stjärna som klipps in mellan varven för att i vissa scener få en body double som som gör sitt bästa för att dölja ansiktet så får ni plan 9 From Outer Space. Kanske inte världens bästa film men fan så underhållande att man bör allt ge den en chans eller två. Gärna i sällskap med någon likasinnad som vet att uppskatta film oavsett genre, budget eller kvalité. Oavsett vad proffstyckarna säger så är det här en sann kultfilm! Long live Vampira unt Tor!

City Of God - 2002

City Of God eller den korrekta titeln Cide De Deus, som den även går under är en intressant film som skildrar livet och döden inne i en favela i Rio De Janeiro. Allt här är baserat på verkliga händelser och personer som vi får ta del av i eftertexterna. Så det är inte som något som klassas som verklighetsbaserat och sedan inte har det minsta med de verkliga händelserna att göra. Men nu är det som så att de flesta av er som hamnar här vet vilken film det här är så skiter i att gå på djupet med dess handling. För er som hamnat här av misstag eller inte är insatta brasiliansk film så skildrar denna livet som sagt i en av otaliga favelor i Rio´s slum bara det att i den här filmen får vi se olika historier skildras genom ögonen på en ung aspirerande fotograf. Vad historierna har gemensamt är det att de alla hänger ihop på något vis men oftast är det via våld.

CoG har hyllats av så gott som de flesta för den är nyskapande och fan vet allt och själv är det här nog fjärde eller till och med femte gången jag ser filmen men lik förbannat blir jag inte mer förtjust i den än jag blev första gången. Dvs inget direkt anmärkningsvärt hänförd. Jag håller Tropa De Elite avsevärt högre som film och även dess uppföljare. Till och med fängelsefilmen Carandiru är mer kraftig och minnesvärd än den här. Varför vet jag inte men det kan bero på att jag är minst lika trött på alla Scarface-kopior som själva Scarface-filmen själv. Det är en grymt överskattad film som "alla bara måste se!" själv har jag fått den ur systemet för länge sedan och lider därför inte av samma sjuka som alla andra. Det känns verkligen skönt.

Tillbaka till CoG så har den sina stunder och det måste den ju ha eftersom jag återvänt till den relativt ofta genom åren. Fast vad det är har jag ingen aning. Det kan vara det att suget efter brasiliansk film växer för var gång jag ser Tropa De Elite. Likväl så har jag nu sett om den och vad som slår mig är det intensiva kameraarbetet som ena sekunden är lugnt och stilla för att sedan explodera så fort det brakar loss och vips! är kameran med in igenom ett fönster, en dörr eller en kroppsöppning om man nu föredrar sådant. CoG är ingen solklar favorit men ett visst affektionsvärde har den fast det beror nog mer på att den är brasiliansk än att den är en ypperlig film.

Malevolence - 2005

Malevolence är något nästintill originellt som en totalt ooriginell slasher som hämtat sina flesta scener från klassiska slashers. Vilka de filmer är tänker jag inte ens gå in på för det är så uppenbart att ni inget annat än ser det själva om ni nu väljer att se filmen. Storyn är den gamla vanliga. amatörer ska göra ett snabbt bankrån för att betala igen en stor skuld.En av dem vill inte men blir övertalad av sin flickvän. Givetvis går att åt helvete men inte utan att vi fått se direkt i början att en skum typ mördar en ung tjej i en källare samtidigt som en liten pojke bevittnar. Pojken visar sig vara försvunnen från hemmet och vips är vi 15 år eller något i den stilen framåt i tiden till det här nu mindre lyckade rånet.

Efter som allt gått åt skogen så sprids våra bankrånare varav en av dem dör, paret letar efter den tredje rånaren som nu kidnappat mor och dotter för att komma dit de ska för att ligga lågt. Platsen är nämligen en övergiven lokal. Snart nog är de alla plats bara det att de inte är det samtidigt. Den ivrige rånaren har kutat efter dottern som rymt medan modern ligger kvar och skriker vilket hon gör hela filmen igenom. Paret kommer dit bara för att finna kollegan på vift och en skrikande moder. Kollegan märker snart nog att de inte är ensamma på platsen då han sticks ner av en främmande skepnad som snart nog trär en vit säck med hål för ögonen och ger sig efter de minst sagt ovetande personerna som nu uppehåller sig i den mystiske personens jaktmark....

Jag lyckades med konststycket att förlänga lidandet här genom att somna upprepande gånger under filmens lopp för tempot var så sövande. Inget fel på ett tempo i stilla mak men när det som utspelas framför en upprepats miljoner gånger tidigare så får den saken den effekten på mig. Till och med musiken var som rippad av Carpenter´s Halloween. En mördare som kopierad av Jason från den andra delen om Crystal Lake-serien eller varför inte helt enkelt Michael Meyers. Morden är mer i Meyer´s stil än Jasons så man kan anta att Halloween varit den främsta mallen medan Jason och Motorsågsmassakern bidragit med sitt till filmens inspirationskällor.

Agerandet är bättre än jag väntat mig så vad Malevolence stupar på är dess ooriginalitet för det är så uppenbart att filmskaparna tänkt att nu gör vi en egen liten film direkt kopierad av Halloween, Jason och Leatherface och ser om vi kommer undan med det. Vilket de nästan gjort om man läser andra recensioner av filmen. Tur då Weekend Video är vakna och drar bedragarna i ljuset! Regissören hotar nu med en uppföljare som lika säkert som en utlösning på bordell kommer att visa oss händelserna som utspelat sig innan upplösningen i den här.

Just upplösningen i filmen eller rättare sagt de sista tio minuterna men endast de första fem minuterna av dem är bäst i filmen för där får regissören Stevan Mena äntligen till lite bra stämning som gör att jag vaknar till. Bara för att återgå till det standardiserade slutet som förekommer i så gott som alla skräckfilmer nu för tiden och man blir heligt förbannad om det inte förekommer. Nej, det här imponerade inte det minsta så det blir så gott som noll poäng från samtliga domare för Malevolence trots de fungerande fem minuterna i slutet som bjöd på lite nerv.

Vad som var mer skrämmande för mig var efter filmen när jag somnat till och ska gå och lägga mig. Jag släcker ner allt och kallar på hunden som ligger bredvid soffan och andas tungt där han sover. Han kommer inte trots jag kallar och jag vet att han var där så jag kallar igen ett par gånger bara för att höra honom komma luffandes från köket som ligger i andra ändan av lägenheten....

Satan´s Baby Doll - 1982

Ey! Nu pratar vi kvalitetsfilm av stora mått! Massor av nakna nunnor, minderåriga flicksnärtor, drogande fäder, invalidiserade släktingar och en död morsa nere i den lokala kryptan som styr det hela utan musik. Givetvis är det italiensk film vi pratar om och som grädde på det nu berömda moset är det att eurogudinnan, drottningen av sleaze och kvinnan som lade ribban för hur en sann kvinna ska se ut, Mariangela Girodano, är med och förgyller min ynkliga vardag.

Här spelar hon än en gång nunna som hamnar i korselden från både djuriska lustar som demoniska krafter. För det här inget annat än en remake på Malabimba - The Malicious Whore, sug på det namnet Siwert Öholm! Malabimba gjordes 1979 för att redan tre år senare få sig en regelrätt remake gjord. Inte illa med tanke på att Malabimba stoltserade med hardcore-scener inlagda dock inga från fröken Girodano som i Satan´s Baby Doll redan 13 minuter in i filmen kastar paltorna och sätter i gång med att befläcka sig till min stora förtjusning.

Strip nude for you... me!

 Nu var det länge sedan jag såg både Malabimba som SBD så minnet är inte vad det borde vara gällande Malabimba men det bör komma i den kommande veckan och då lär minnet allt komma tillbaka som en käftsmäll från gänget i Gehennah.

För att återgå till skillnaden mellan filmerna så är de som de att Andrea "Burial Ground" Bianchi gjorde Malabimba medan Mario Bianchi regisserade SBD. Om familjeband finnes är jag lyckligt ovetandes om så fråga inte. Budgeten är avsevärt mindre i SBD med precis som speltiden är avsevärt kort, endast 73 minuter fast för min del funkar det utmärkt. Filmen hinner få med allt den ska så sleazehundar behöver inte oroa sig för att missa något omoraliskt. Fan, vi till och med får en hederlig lerzombie typ de i Burial Ground så bara det berättigar ett ägandeskap av filmen. Vi får ta en  mer genomgående skillnad filmerna mellan när jag fått hem och kunnat se Malabimba helt enkelt.

Bless me sister for i´m about to defile myself...

Förutom allas våran favoritgudinna får vi se den unga Jaqueline Dupré i rollen som den unga flickan som blir besatt av sin döda mor som använder sin dotter som instrument för att ta alla sina älskare av daga. Bland annat får vi se dottern suga av farsgubben dock inte i bild samt resten av hushållet som varit närkamp med modern. Anledningen till moderns bryska hämndbegär får vi serverat oss i slutet av filmen som innehåller en naken närkamp mellan Mariangela och den svenska porraktrisen Marina Hedman som spelar modern. Dupré gjorde dock endast en film och jag har ingen koll på hennes ålder men ung är hon men inte för ung för att göra sådant här på film till exempel.

Hmm... de var allt fastare igår...

Marina Hedman härstammar från Göteborg och hann även med att medverka i en stänkare med John Holmes samt i filmen The Beast In Space samt lite andra filmer men fokusen låg på porr. Hey, jag har inte något problem med det, tvärtom. Porr är bra. I SBD är hennes påklädda scener två medan resten av dem är nakna. Lite sliten dam men fullt sevärd om man inte har krav på att allt och alla ska vara av modellkaraktär så för oss som gillar vad vi ser här lär inte bli besvikna. Hennes agerande är det inget fel alls på och det verkar vara hon själv som kör sin egen dialog då hon var gift med en italienare och gjorde sina flesta filmer där, även porren. Här bjuder vi på Marina.

Foxy lady...

 Allt eftersom filmen rullar så märker vi allt inte kanske riktigt står rätt till i hushållet speciellt inte då farsgubben gillar att skjuta upp för att sedan släppa loss på den oskyldiga nunnan som kanske inte är så oskyldig samt den trofasta, nåja, betjänten som antingen offrar höns eller sätter på dem nere i den nu berömda kryptan. Själv är jag övertygad om att han gör båda sakerna. Den jäkla kryptan visar sig vara en väldigt central plats för inte bara sätts det på höns där, det mördas, förförs nunnor av oskyldiga flickebarn till andra omoraliska händelser.

Let me just touch those babies, sister...

Ja,ni ser själva. Satan´s Baby Doll är helt enkelt en kul film för hela familjen, till och med husdjuren. Här finns något för alla. Så hämta hem mormor/farmor/svärmor från hemmet och boka er för lite stabilt fredagsmys i bästa mysdräkten så ska ni nog fan se att det kommer ske saker under lakanen under nattens gång hos samtliga. För det är inte bara en masa härligt naket som förekommer, filmen har även en genuint trevligt ond stämning igenom sig som ser till att vi inte blir allt för bekväma i soffan med nävarna innanför byxlinningen.  Och Mariangela om du läser detta: Ti amo!



Dagens musiktips: Warren Zevon - Excitable Boy

In The Valley Of Elah - 2007

Tommy Lee Jones är minst sagt känd för sin butterhet som  för sina intensiva rollprestationer. Inget ont i det alls. Jag gillar karlen och mig har han aldrig gjort besviken. Och i In The Valley Of Elah fortsätter han på inslagen bana bara det att här får vi se en svag och bräcklig sida av honom som aldrig tidigare visats. Jones spelar här en före detta militärpolis som beskedet att hans son som försvunnit efter ha kommit hem från Irak funnits styckad och bränd. Jones är inte den som är den som är den utan han ger sig ut på en jakt efter förövaren på egen hand där han till sist får hjälp av en kvinnlig polis som är kollegornas hackkyckling. Charlize Theron gör den rollen. Tillsammans försöker de ta sig igenom den militäriska muren som lägger locket på för en utomstående utredning.

Handlingen i In The Valley Of Elah är baserade på en sann händelse som skedde 2003 i USA. Och precis som Jones är militärpolis här var den riktiga pappan samma sak. Med andra ord så är det bara namn samt platser som ändrats och filmen är precis en så gott som exakt skildring av vad som skedde.

Jones är lysande som den strikta fadern som sköter allt militäriskt och inte visar den minsta antydan till känslor även om han uppenbarligen vill. Kanske är det därför han går så hårt in i jakten efter sonens mördare. Theron som omöjligt kan se ful är trots all sin nedtoning här en sann skönhet medan Susan Sarandon som modern till den mördade sonen och maka till Jones, blir bara mer läcker ju äldre hon blir. Där får jag ofta upplopp till orena tankar. Sarandon är inte med så mycket i filmen men fyller allt sin funktion som den förkrossade modern som nu inte bara förlorat ännu ett barn utan hela sin familj.

Jag har velat se den här rätt länge nu men aldrig blivit klar till det så när den dök upp framför mig till ett väldigt fördelaktigt pris så var det bara att slå till! Och jag ångrar verkligen inte det ett dugg. För In The Valley Of Elah är kanske inte världens snabbaste film men det tar sig dit den ska och den tar sin tid trots det så brydde jag inte en endaste gång om att kolla tiden. Jag satt som klistrad de dryga 120 minuter den varar. Action lyser med sin närvaro vilket kan vara skönt att få en paus från ibland speciellt i en film där vi får se Francis Fisher visa rattar i rollen som strippa eller en barbröstad servitris. Så med det i tanke så kan det kvitta om det är action eller ej. Fast det kan bero på vilken action det är man väntar på.

Dagens vinyltips: Bruce Willis - If It Don't Kill You, It Just Makes You Stronger

Beyond Re-Animator - 2003

Herbert West, mannen med fler liv än en katt är tillbaka efter ha överlevt förra massakern i kryptan. 13 år har gått och nu befinner sig West bakom lås och bom. Dock inte utan ha varit delaktig via sina experiment i en ung flickas död vilket leder till dennas bror, nu själv läkare, kommer till West´s nya hem där de två tar upp gemensam praktik. I sann Re-Animator anda slutar allt i upplopp samt den vid det här laget väntade massakern.

Yuzna som emigrerade till Spanien drog med sig Screaming Mad George som var ansvarig för effekterna i de andra filmerna. Tillsammans bjuder de på en fin effektkavalkad men en mindre intressant film i mina ögon. Jeffrey Combs är kalas som alltid som West medan Jason Barry som kollegan spelar över mellan varven. De övriga spanjorerna är typiskt spanska med glimten i ögat och inte tar sitt agerande på största allvar. Bäst är den knarkande internen som vill ha sin dagliga dos och snor direkt av West´s förråd.

Den kvinnliga fägringen kommer i form av Elsa Pataky som den undersökande murveln som får känna på livet från de båda könen bara det i sin egen kropp samt Raquel Gribler som sköterskan Vanessa vilken här bjuder på ett bröst.

Gribler är väldigt porrig i min smak där hon sprätter runt bland dödsdömda fångar i tunn klädsel och visar upp en utmanande urringning vilket får sitt efterspel allt inspirerat av Mariangela Girodano och Peter Bark i den mäktiga Burial Ground. Oavsett vilket så är Gribler för mig den stora behållningen av filmen tillsammans med Combs som West och effekterna. För Beyond Re-Animator är inget direkt man vill  kasta sig över när man vill se en bra Zuyna-film eller någon av Re-Animator filmerna. Där är originalet sant uppföljaren bäst och den här mest framstår som ett försök från Yuzna att hålla karriären vid liv.

Beyond Re-Animator duger för stunden men den är inget jag skulle ta fram som tips åt någon som ville se en bra skräckfilm. Snarare åt den som sett allt och nu skrapar bottnen på tunnan efter filmer med lite gore, naket och en skådis man känner igen och har positiva erfarenheter ifrån. Är ni sugna på Re-Animator så se hellre om de två första och den här kan besökas om suget efter de ärför stort och n känner ni tvunget vill se allt med Jeffrey Combs.