The Good Heart - 2009

Jag älskar Brian Cox och han tillsammans med Peter Cushing är min absoluta favoritskådespelare. Vilket gör denna Isländska film till en omöjligt ännu större upplevelse att ta till sig för Cox fullkomligt glänser här och äger filmen. Dock inte utan att han får motstånd av Paul Dano som är Cox´s karaktärs raka motsats i filmen. En perfekt motpol om man säger så till geniet Brian Cox. Handlingen kretsar kring den hemlöse Lucas (Dano) som vaknar upp på sjukhuset efter ett misslyckat självmordsförsök. Där får han dela rum med den bittre och rabiate barägaren Jacques (Cox) som är inlagd för sin femte hjärtattack. En vänskap tar form och när Lucas skrivs ut så bestämmer han sig för att bli donator bara för att tacka för all hjälp han fått av sjukhuset. Men strax efter så är det tillbaka till papphemmet och samma visa än en gång.

Men Jacques som insett hans dagar är räknade söker upp Lucas för att lära upp honom att sköta dennes bara för att kunna ta över den när Jacques inte finns längre. Samt att han har tagit Lucas till sig. Nu börjar en lektion i hur man ska sköta en bra samt hur man stöter bort potentiella kunder som bara är tillfälliga. men allt tar en vändning när Lucas finner en ensam och vilsen tjej som kommer in på baren.

Det är inte svårt att dra likheterna mellan Jacques och Bukowski här för de är sannerligen lika bara det att Cox´s karaktär finner sig på andra sidan baren. Det är också han som fullkomligt styr filmen med sitt spel och fantastiska spel. Ta bara scenen när Jacques gör en Bloody Mary till en tillfällig kund. Lika briljant som den är oväntad. Eftersom detta är en film som till stor del utspelar sig i en bar så får vi även intressanta stammisar där alla har sina sidor. Intressantast är den tyske herre som uppenbarligen har ett tvivelaktigt yrke som när han tvingas försvara det utbrister mer än en gång: I´m not a whore! I´m a stimulator!

Det här är en film som jag tog till mitt hjärta och inte bara för att mäster Cox är med i den utan för den har många sköna dialogscener och en skön barstämning. Precis en sådan bar man själv skulle vilja vara stammis i men aldrig finner. Filmen är har skön balans mellan komik, tragedi och ensamhet även om man ser hur den kommer att sluta relativt snabbt. Vilket som så är det en fantastisk film som ska inhandlas och njutas av fler gånger för detta var bra. Riktigt bra till och med!