Ironheart - 1992

Vad vi har här är en tidstypisk martial arts/actionfilm från det tidiga 90-talet komplett med synkroniserade dansscener, karlar med långt hår, öronhänge, hästsvans och Bolo Yeung. Sen är inte postern fördelaktig direkt för Bolo är inte leaden ej heller har han några repliker och är mest en statist i filmen tillsammans med Richard Norton som ändå ska vara skurken. Norton är en trevlig prick med imponerande fysik och talang i sparkandet och armviftandets ädla konst men det är inget som får visas här. Tvärtom så springer han mest runt i kostym och ska se ondskefull ut. Tillsammans med Kurt Russel i Death Proof och originalvrålaren Ray Lovelock i La Settima Donna så skriker han som ett fruntimmer i sin sista ärevördiga stund då döden inträder. Inget slut för en karl med självaktning med andra ord.

Hjälten i filmen är tillika filmens producent, Britton K. Lee som bara producerade samt agerade hjälte i en endaste film. Nämnligen den här. Tack och lov för det. Den kvinnliga och extremt påfrestande fägringen, komplett med midjeväska, står Karman Kruschke. Inget vidare men sen så var hon med i ett par avsnitt av Vänner så ni förstår kvalitén på hennes agerande. Regin står Robert Clouse för som tidigare gjort den överskattade Enter The Dragon men även den fina The Pack samt China O´Brien 1 & 2. Tyvärr blev det här dennes svanesång för när man gör en fightingfilm och dansscenerna är bättre koreograferade än just fighting ja, då är det verkligen illa.

Britton K. Lee är verkligen usel att bevittna som skådespelare då han är totalt uttryckslös i agerandet och kan lika gärna beställa porr via kabel eller pizza för mig övertygar han inte när han ska dra sina repliker. När det kommer till fightingen så är det bättre men han är ingen Bolo Yeung eller Richard Norton om man säger så. Så hur förslaget att han skulle spela leaden här är mig lika mystiskt som Loch Ness-monstret. Trots allt så är den värd en titt så endast för dansscenerna som är sköna att bevittna. Givetvis får vi inte glömma bort att det även förekommer den klassiska scen med en skurk som med bar överkropp ilsket skriker ut sin vrede med smärtsamma ansiktsuttryck samtidigt som han skakar sina händer i desperation innan han kastar sig emot sin motståndare, i det här fallet Lee, bara för att bli nedsparkad direkt. Värd att ödsla 86 minuter på om man springer på den för en tia men vänta er ingen klassiker i stil med Shoot Fighter- eller Martial Law-serien.