Många hyllar denna som en obestridd klassiker men jag kan inte sälla mig till dem riktigt. Visst inledningen är cool som få, titelsången med en nitad Elvis-kopia är fantastisk och slutet underbart men allt annat däremellan är ärligt talat rätt segt och ointressant. Ställd mot Keoma som är snarlik i uppbyggnad och story så är denna ingenting. Båda innehåller Franco Nero men där Castellari får till känsla som berör en i Keoma så har Corbucci här gjort en mer en rak western med inga som helst drag i några av karaktärerna som man fastnar för. Visst var våldet i filmen hårt för sin tid men i dag är det inget man hänger upp sig på direkt.
Hade det inte varit för slutscenen, musiken och den vackra Loredana Nusciak som Maria så hade denna inte stannat i samlingen för det känns som att för varje gång jag ser den så tappar den mer sin lyster hos mig. Eller så är det för att man jämför den med Keoma som är en så otroligt bra western som egentligen är mer än bara just det. Nu är Corbucci ingen dålig regissör utan han har en fin plats hos mig med sin underbara Il grande silenzio aka The Great Silence som precis som Castellaris Keoma är mer än bara en western. Där visar han rejält hur ett slut kan förvåna och uppröra folk till den milda grad att ett alternativ slut blir tvunget att spelas in. Så även om inte Django kommer att rulla på länge hos mig så kommer däremot The Great Silence gör det snart.
Fast slutreplikerna här är så hårda att de tål att upprepas många gånger och ser man då scenen framför sig så är de ännu bättre.
Maj. Jackson:
Start praying if you like, I don't mind. It's a smart thing to do when you know that death is coming for you. Oh, haven't you got your burial suit with you? We'll have to leave you to the vultures. So now begin your prayer... I can't hear you!
Django:
Can you hear this?
6 kommentarer:
Jag blev också lite besviken på denna eftersom alla hyllar den till höger och vänster. Och dessutom hade jag *först* sett
"Django Kill... If You Live, Shoot!" som jag tycker är mycket bättre. Men den hör till samlingen ändå.
Den gillar jag inte alls faktiskt. Är rätt allergisk mot spaghettiwesterns i det stora hela då de är fruktansvärt tråkiga. Men undantag finns men de är få. Keoma och Il Grane Silenzio är de bästa och som god trea Django. Resten kvittar för mig.
Håller som bekant "Once upon a time in the west" som en favoritfilm. "Django" är helt OK, The Great Silence är mästerlig, liksom "Keoma". "Django Kill... If You Live, Shoot!" fastnade jag aldrig riktigt för, skitig och lite surrealistisk, men rätt tråkig (och Milian har jag svårt för).
Jag gillar en del spaggewesterns, men lugn ödlan, The Duke är en evig, stenhård favorit. ;D
Härligt Ulven! Dig kan man alltid räkna med :)
Leones Once Upon A... , The Good, The Bad samt For A Few Dollars More räknar jag inte direkt in bland alla de Django-kopior som jag menade på när jag sågade spaghettiwesterns. Dessa funkar fint för mig i vilket väder som helst. Milian har även jag svårt för, just for the record ;)
Vad kul att ni är överens, även om det bara är för att krossa mig ;D
Jaja, jag köpte Kolchak-boxen pga dig Lizzardking och den var min själ inget att hänga i julgranen. Vi kan ju inte tycka likadant om allting ju. :D
Det var ju tråkigt att du är den sortens person som föredrar B(f)uck Rogers framför Kolchak där, det stör mig lite...
Men jag tror du gillade trots allt även om du inte vill erkänna det, din lille Django-kopieälskare ;D
Skicka en kommentar