Lévres de Sang - 1975

Min fortsatta nedstigning i Jean Rollin-träsket fortsätter i och med Lips of Blood, som den här heter på sin svenska release, och jag känner mer och mer att här finns det potential att fördjupa sig i. Inte bara är Rollin´s filmer väldigt tilltalande de är även grymt vackra på sitt eget lilla vis. Oftast gjorda med strypt budget, lokala förmågor som mer var intresserade av att klämma på de söta flickebarnens nakna kroppar än agera med ett brinnande intresse för konsten och den franska filmens frammarsch i händerna på dess propagandaminister Jean Rollin. Vilket kanske var till filmernas fördel än som i andra filmer, en nackdel.

Den berättelse som utspelar sig framför oss bestämmer sig för att dyka in i Rollin´s vampyrfebriga värld vilken spelar upp för oss en lång kärlekshistoria som dolts av tiden för de inblandade. Speciellt då en av dem tillbringat 20 år instängd i en kista. Den andra parten får sitt minne tillbaka på ett party i sann fransk anda när hans blick faller på ett speciellt fotografi som visar en plats han direkt får minnen ifrån. med sig på partyt har mannen sin mor som vägrar lyssna på hans minne och avvisar det. Men Frédéric som han heter ger sig inte. Minnet har visat honom som en ung pojke som möter ung vacker flicka helt klädd i vitt i ett slott. Frédéric tillbringar natten bredvid henne och när gryningen dagas så förklarar han sin kärlek till henne men släpper inte ur henne ur slottet.

Nu ger Frédéric sig fan på att platsen ska finnas och ger sig således ut för att leta upp fotografen som säger att hon fått bra betalt för att inte avslöja den för någon men att hon går med att möta honom vid midnatt på en kyrkogård för att avslöja det. Hungrig i sin jakt på information ger sig Frédéric ut på egna strapatser där han lyckas med att släppa loss fura vampyrer som nu förföljer honom och attackerar de som kommer i deras väg. Medveten om vad som skett tar Frédéric sin tillflykt till sin mor som ringer efter hjälp då hon fruktar han blivit galen. Väl i en tvångströja och en doktor som tror sig kunna hjälpa till med elchocker  när plötsligt de fyra vampyrerna stormar in, biter doktorn och snart är allt i full kaos igen. Ska Frédéric någonsin komma till sitt drömmars slott? Ska han få sin drömmars dam?

Det här var minst sagt en intressant film då dess drömlika atmosfär fullkomligt drog in mig och fick mig att sitta uppe hela natten bara för att se klart den då jag föll offer för insomnningsattacker med jämna mellanrum. Inte på grund av filmen utan på grund av kvällens arbete.Men det gick och här sitter vi nu. Pigga, alerta och redo för att sprida Jean Rollin´s gospel.

Jennifer, som flickan i drömmen heter, spelas av en ung och strålande Annie Belle. Här endast 19 år och i sin tredje film, beroende på var man läser om henne. Och i sin andra film och tyvärr sista med Jean Rollin innan hon drog till Italien, föll för Al Cliver och blev känd mer för sina insatser i de italienska filmerna. Själv minns jag henne mest för The House On The Edge Of The Park där hon duschar med David Hess och då är det inte hans kropp jag minns då! Bell är ung, vacker och förförisk här med en sådan glimt i ögonen att man förstår varför Frédéric (Jean-Loup Phillippe) minns henne efter mer än 20 år senare.

Annie Bell, bara 19 år.

Liksom med Brigitte Lahaie så har här Jean Rollin i Annie Bell fått tag i en perfekt skådespelerska som vet att äga filmen med sin blotta närvaro. Inget speciellt krävs för den sakens skull utan man dras helt enkelt till dem bara. Så är det. Lahaie med sin totala närvaro där hennes forna karriär givetvis ökar på lockelsen och fantastiska figur och Belle med sitt flickaktiga utseende även om hon har en trevlig kropp så är de varandras totala motsvarigheter som det skulle varit fantastiskt att se båda i en och samma film, gärna mot varandra eller varför inte med? Av Jean Rollin från den här tidseran då inte bara miljöerna och karaktärerna var intressanta utan även modet var på topp. Lévres de Sang är smällfull med fantastiska möbler, rekvisita och annat som inte direkt kommer fram i dagen utan det ska kallas för retro och sådant trams. Jag finner mig att finna den här filmen mer och mer fascinerande nu, minst sagt underligt.

Vad som fick mig att dra lite på näsan åt filmen de första gångerna var de fyra vampyrerna som först såg rätt fjantiga ut med sina på tok för stora huggtänder som de fäller ut så fort de får syn på kameran. Just i det fallet är tvillingarna Castel de stora syndarna. De andra två vet att sköta sig bättre. Av Castel tvillingarna gör en av dem en rätt korkad sak i början av deras första scen där hon fullkomligt stirrar in i kameran och flinar men det förträngde jag efter hand som filmen fortskred och dess stämning sög mig in. De andra två vampyrerna gör sina roller med fullkomlig perfektion då rollerna egentligen bara kräver de ska springa nakna runt i genomskinliga skynken och visa lite huggtänder mellan varven. Förutom de här små fadäserna inget direkt att klaga på och när väl de stora starka tysta bistra karlarna kommer med sina pålar så blir stämningen på topp.

At dawn they sleep...

Lévres de Sang gav mig verkligen mersmak på Rollin´s 70-tal så nu är det jag som störtdyker ner då det här var förmodligen den bästa av det jag sett av mannen hittills. Så gör er själva en stortjänst och spendera lite av era surt förtjänade slantar på lite av herrns filmer. Det kommer ni inte att ångra. Rekommenderas varmt!