Blackaria - 2010

Den andra filmen från hjältarna Gaillard och Robin är även den en giallo fast av det mer stökigare och våldsammare slaget. Ung tjej finner oväsendet från grannens lägenhet störande såpass så hon går dit och klagar. Bara för att finna grannen i full gång med ett sexparty samt att hon blir attraherad av just grannen som gör sitt bästa för att förföra henne. Det ger mersmak så när ytterligare oväsen förekommer rycker hon ut igen bara för att finna grannen mördad. Men det tar inte slut där. Hon välter ner en glaskula som visar sig vara en spåkula och med den så ser hon framtiden och att hon själv är på väg att bli nästa offer. Glaskulan görs därför om till ett par glasögon och nu är hon redo för att konfrontera mördaren i vilken form eller skepnad den nu kommer i....

Fransmännen är på g och öser på med de italienska inspirationerna bara det att den här gången är det mer av Bava, Mario då givetvis, men även Argento som sig bör. Främst Deep Red. Det är mycket färger där det röda är rött och blått är kallt blått. Bara det gör att Blackaria sticker ut från den dagens gängse norm. En annan sak som sticker ut är morden. Det är rakblad och knivar som gäller precis som alla damer som visas upp är mer än lovligt erotiskt laddade med fulla utstyrslar och en kamera som inte drar sig för att zooma in där svettpärlor träder fram som inte annars visas förutom i en tysk porrfilm som man finner på nätet eller bakom toan på en bensinmack....

Gaillard och Robin vet att uppskatta kvinnokroppen både som erotisk föremål som ett instrument för våldsamma utbrott av medmänniskor därför blir det exar roligt när knivarna slipas för skära igenom ytterligare ett kvinnobröst samtidigt som offret nästan har en sexuellt upphetsad look i ansiktet. Moraliskt och politiskt inkorrekt men samtidigt jävligt stolta över det är vi på Weekend Video för det gör det hela till en ännu bättre upplevelse än att se ännu en plastikopererad tonåring från USA bli kanonmat för ytterligare en trött mördare i valfri franchise som inte haft vettet att lägga av i tid. Så därför är Blackaria en sådan fullträff trots dess lite lågmälda tempo som mer satsar på atmosfär och stämning än dess kollega Last Caress som satsar hårt och går ut ännu hårdare redan med första mordet.

Nu är inte Blackaria feg i sina våldskildringar för de är verkligen bra men går mer i traditionell giallo anda med svarta handskar, blanka eggar och en skön mördare. Och just mördaren i Blackaria är en riktig höjdare för mig. Stilig med som sig bör, stilig på gränsen till erotisk laddad. Se där kom det däringa jobbiga ordet igen.... Där Last Caress satsade för fullt med olika tillvägagångssätt för att disponera offer så är det mer begränsat till eggvapen här. Inget fel i det då vi får två filmer från samma gäng i ett och samma paket men ändå så är det två totalt olika filmer. Musiken är även den här gången av Double Dragon men den är nedtonad den med och inte alls lika inspirerad av italien som i L.C. men fullt passande och just de kvinnliga inslagen i musiken är kalas.

Så gör er själva en tjänst och kolla upp Last Caress/Blackaria eftersom det här dubbelsläppet är bland det mer intressanta släppen på länge på den svenska marknaden. Ni får även musiken på köpet så släpp/lägg ner porrsurfandet och kila i väg och säkra ett ex av den här mycket intressanta släppet. Ni lär inte ångra er. Rekommenderas det varmaste!

Last Caress - 2010

Italian the French way! Ungefär så kan man beskriva Last Caress som gjordes av de två eminenta herrarna Francios Gaillard och Christophe Robin. Det är två herrar gravt inspirerade av Dario Argento och italiensk film i allmänhet men även Fredagen den 13:e får sin homage den med. Speciellt en underbar sekvens från den makalösa fyran i den serien. Vilken det är, det kan man inte missa när man ser Last Caress. Fans av italiensk film, giallos (detta skällsord) i synnerhet lär ha en heldag här bara genom att plocka in alla filmer som inspirerat L.C. Själv kom jag på Suspiria, Deep Red, Tenebre och Death Walks At Midnight. Fler är det men dem pallar jag inte gå in på.

Handlingen i L.C. är lite av det mer slapphänta slaget men det centreras runt en tavla som en eller flera vill åt och den finns i ett hus ägt av en ung dam. Viljorna som vill åt den är flera och allt mer blodigt blir det när en grupp med bekanta/släktingar till den unga damen kommer dit och bestämmer sig för att ha sex, supa, röka på, hålla seans och ytterligare mer sex i väntan på ägaren kommer tillbaka. Men det går inte riktigt åt det hållet då det är en illvillig karaktär i huset som också vill vara med och leka fast med sina egna leksaker...

Det är blodigt, våldsamt och grymt underhållande. Jag kommer på mig själv med att sitta med ett lika stort leende på läpparna som den stackars pensionär som fått ett bidrag från staten och nu äntligen kan bekosta sig ett svampbad från sina vårdare. Så kul är L.C! Brudarna är typiskt franska vilket att de är mer eller mindre fulsnygga med aningen oproportionerliga näsor men det vägs upp med hjälp av deras klädstil som funkar fint i det här hushållet. Det är full makeup när de vaknar, nätstrumpor, höfthållare och hela kitet. Vi får även en fin sexscen som visar en dövstum tjej som störs mitt i ett skumbad av en illvillig gäst medan hennes älskarinna får smaka salami i andra rummet av en smårund herre med polisonger och nätlinne under skjortan. Men säg det samlag som får fortgå ostört...

Agerandet kanske inte är det bästa från vissa av deltagarna då de säkerligen är lokala amatörer/bekanta men det vägs upp av deras inlevelse i sina dödsscener samt att L.C. är så underbart snygg trots den är skjuten digitalt. Det är stämningsfullt med massor av färger och hederligt grafiska effekter av gammal hederlig stil. Som den här till exempel:

Hooked on a feeling...?

Kryddar vi ultravåld med naket, elaksinnade nunnor, piskningar och annat mordiskt beteende så får vi Last Caress, en film som säljes med en andra film av samma team nämligen Blackaria. Så nu får vi inte bara en film som döpts utav en Misfits låt utan även ytterligare en film med ett namn från Misfits sammanhang. Glen Danzig, sångare i Misfits som sjöng just Last Caresss, släppte ett album med titeln Black Aria. Där fick ni lite mer onödigt vetande.

Last Caress är skitbra helt enkelt! Jag mådde som en prins hela den korta speltiden på knappa 70 minuter och kom på mig med att tacka Gummi-Jocke för hans recension av just Last Caress/Blackaria vilken var det som fick mig att köpa filmen rätt av på en ren chansning. Hans tips om musiken tog jag med en nypa salt då karl är en synthare men även där hade han helt rätt. Double Dragon´s musik, jepp de heter så, är grymt skön och den följer med det svenska DVD-släppet . Last Caress gav mig en sådan mersmak att jag ska visa den för kvinnan min så hon får se hur det ska gå till och sonen ska få se den med för det här kommer han att uppskatta. Det vet jag. Rekommenderas det varmaste!

Blubberella - 2011

Den gode herr Boll har en tendens att vara aningen ojämn i sina filmer men det är förklarligt då karlen fullkomligt spottar ur sig cineastiska upplevelser på löpande band. Blubberella är en spoof av herr Boll´s egna Bloodrayne-filmer bara det att våran hjältinna den här gången är en aning kraftigare än de hjältinnor som vi bombarderats med på film de senaste 100 åren. Själv tycker jag det är en frisk fläkt i ett anars rätt sjukt samhälle där alla ska vara såpass trådsmala så att de tappar sina tamponger när de är ute och går. Då är det oväntat underhållande att se Lindsay Hollister som Blubberella. Hon har minst sagt kött på benen och är härligt underhållande på samma gång.

Storyn är Bloodrayne 3 än en gång med samma ansikte som vi alltid får se i Bolls filmer. Paré, Howard, och Fletcher. Lustigt nog så filmade Boll den samtidigt som Bloodrayne 3 så skulle något kännas igen så vet ni varför och glöm inte var ni läste det.

Meet my new sidekick...

Så för vem kan Blubberella rikta sig till då vi får nazister, en överviktig Damphir med en svart mor som misshandlar henne med köksredskap och kallar henne för Precious. En oväntad scen där Boll själv spelar Adolf Hitler med en svart sidekick som blivit skjuten 18 gånger, en förstärkning från Afrika som Adolf själv beskriver situationen. En annan oväntad sak är när Blubberella kollar Adolf för cockblocker  då det är han som ser till att förstöra alla hennes dejter som hon finner via en judisk datingsida på nätet. Och på den vägen är det. Det är plumpt, politiskt inkorrekt och i precis samma stil som Postal men jag tyckte Blubberella var snäppet mer underhållande fast aningen med påklädd. Kanske inte för alla men nog fan har man kul under tiden, precis som det ska vara.

Adolf vs. Precious...

Jurassic Shark - 2012

I väntan på att Hajen ska komma på blåstråle så får man ta vad man haver eller vad nu man än kommer över. Jurassic Shark faller i kategorien filmer som man inte ska visa för andra då ens intelligens kommer att omprövas det grövsta. Men är man fast i hajfilmsträsket så är man och det räcker för att en film som just Jurassic Shark ska få ett hem hos mig. Och för de som tycker att omslaget är vida överlägset filmen så har ni helt rätt. För det är det med råge.

Handlingen är det standardiserad i den här genren. Forskarlag ska borra i en insjö men springer på en undervattensgrotta som innehåller ett stort stycke is. En annan forskare varnar dem för att borra men det skiter de i. Borrningen fortgår och en Megalodon sprängs lös och börjar knapra i sig alla som råkar befinna sig i eller i närhet av vattnet. Givetvis ska ett gäng korkade brottslingar dit för att lämna över en tavla de stulit precis som ett lika korkat gäng med studenter som ska sola/dokumentera borrningen. Nu sker allt på en ö som ligger mitt i sjön och snart är det alla mot alla med en matglad Megalodon i mitten som inte tackar nej till ett skrovmål..

Effekterna är digitala och ljudet på filmen är nog bland det värsta jag varit med för det är totalt usel. Inte dialogen men allt annat suger getpung. Agerandet är mer under isen än hajen någonsin var och det värsta är det att även om vi får synkroniserad avklädning till bikini i slow motion så får vi inget naket alls. Kan bero på den låga budgeten som verkligen är låg i det här fallet vilket är synd för lite naket hade inte alls suttit fel.

Jurassic Shark är en hajfilm som får mig att längta efter en goding som Blue Demon och den är verkligen horribel! Men är man frälst så är man. Jurassic Shark är en endast för härdade konnässörer alla andra bör undvika i väntan på Hajen.

Satan´s Playground - 2005

Dante Tomaselli var till nyligen en oupptäckt juvel för mig men det ändrade sig när den återkommande Weekend Video weekenden inträffade än en gång. Min vän, kollega, brevvän och gruppchefen för Växjö Luftwaffe dök upp som planerat och hade med sig Tomaselli´s Horror. En film jag velat se länge och ligger som grund för en tatuering som kommer att pryda min underarm i det snaraste. Inte filmen men väl dess omslag. Horror sågs, beställdes och i samma veva plockades Satan´s Playground med i bara farten. Satan´s Playground är Tomaselli´s tredje film då den första filmen är Desecration följd av Horror och nu till den här.

Satan´s Playground är befolkad av ungefär samma ansikten som sina föregångare då Tomaselli verkar ha funnit sitt team och använder dem i allt. Inget fel i det då de fungera bra i sina roller. De inblandade är:  Felissa Rose (Sleepaway Camp) är med samma som Irma St. Paul, Danny Lopes och Christie Sanford. Andra kända skräckfilmsansikte den här gången förutom Felissa Rose är Edwin Neil (The Texas Chain Saw Massacre) och Ellen Sandweiss (The Evil Dead).

Handlingen i Satan´s Playground är för att vara en Tomaselli film oväntat rak. Där Desecration och Horror varit rätt snurrade och surrealistiska så är Satan´s Playground mer av en typisk skräckis-iskogen-aktig av sig. Men tro inte det är mindre skruvat för det! Tomaselli drar på med hypnotisk musik som ligger bra i filmen och hyllningarna till både The Evil Dead och The Texas Chain Saw Massacre är ordentligt påtagliga. Tomaselli öser på med rena rama Raimi-turerna med kameran ute i skogen och det märks att The Evil Dead snurrat för honom ett antal gånger. Samma med den andra filmen där det förekommer en såg i titeln.

Storyn kretsar runt en familj med vän med bebis som fastnar i skogen med bilen och nu söker hjälp i en intilliggande stuga. Den bebos av en underlig gammal spåkäring som inte riktigt har rent mjöl i påsen. Kryddar man det med satanister ute i bushen, the Jersey Devil, ej hockeylaget nu! och en väldigt fin halsavskärning så får man Satan´s Playground. Inget direkt våldsamt förutom halskapningen som är grym men en härligt skruvad stämning kryddad med gamla skräckskådisar så kan man inte ha det helt fel framför burken. Nu saknar inte Satan´s Playground direkt våld för det förekommer men det är inte i fokus och det viftas en hel del med släggor men vänta ingen gorefest bara. Det är inte Tomaselli´s stil. Han kör mer på en grym stämning och absurda situationer/bildspel.

Är ni bekanta med Tomaselli sedan tidigare så kan den här förvåna med dess raka story även om den har sina udda utflykter men ställd mot Horror och Desecration så är den mer en rak skräckis. Jag saknar det mer religiösa/antireligösa som förekommer flitigt i de två första filmerna och jag hoppas verkligen Tomaselli återgår till den stilen igen det gör han jäkligt bra. Det samt jag saknar den underbara geten från Horror. Nu är det inget fel på Satan´s Playground, det är bara att den är för rak åtminstone känns den så efter den underbara Horror. Ni som gillar med rak/traditionsenlig skräck kan kolla upp Satan´s Playground med gott samvete men var på er vakt för Tomaselli är inte för alla. Den saken är säker. Själv gillade jag den men sen är jag fast för Tomaselli med.

Get The Gringo - 2012

Eller How I Spent My Summer Vacation är den senaste filmen med allas våran favoritgalenpanna Mel Gibson. Säg vad ni vill och tyck vad ni vill, jag har alltid gillat honom och kommer alltid att göra det med. Gibson spelar här en småskum typ på flykt undan rättvisan, ser det först ut som, som plötsligt finner sig i ett mexikanskt fängelse. Snutarna som tog honom tog även hans pengar som han själv i sin tur tagit av Peter Stormare. Nu sitter han i skiten på allvar i ett minst sagt överfullt mexikanskt fängelse bara för att finna att även där får en hårt arbetande tjuv ingen ro. Alla och precis alla är efter honom där inne. Det enda som han får som påminner om en vän är en liten grabb med en mor som slår hårt direkt men problemet där är att fängelsets hövding behöver grabbens lever för en transplantation.

Så nu ska Gibson inte bara ta sig ut, rädda räven från Stormare men även ta sig in igen för att rädda grabben samt sätta dit de som inte bara snott pengarna han själv snott men även sätta dit de som satte dit honom. Rörigt? Inte så värst faktiskt för Get The Gringo är grymt underhållande som bjuder på fint övervåld som inte bara drabbar män men även kvinnor, barn, fångar, vakter och annat löst folk. Igen skonas förutom Gibson som har fått tillbaka glimten i ögat och levererar stenhård dialog som är inte bara tung men giftigt underhållande med. Man kan säga det här är en sen efterföljare till Gibsons Porter i Payback om än lite mer lättsam och med glimten i ögat. De som gillade tåkrossningen i just Payback kommer då att gilla vad som sker i Get The Gringo aningen mer. Jag kan avslöja den innehåller ingen hammare men väl en rejäl avbitare...


Jag gillade Get The Gringo skarpt bara för att den är så jävla cool helt enkelt. Bra manus, finurlig dialog och en härlig scen där Gibson ringer och föreställer Clint Eastwood. En av många det vill säga. En oväntad höjdare och en fint comeback för Mel efter allt trams som skett och som överskuggade den fina The Edge Of Darkness. Håll nu formen för helvete!

[REC] 3: Genesis - 2012

De två första [REC]-filmerna är för mig bland det absolut bästa som kommit på de senaste 10 åren medan den här inte riktigt når upp till de höjderna. Den är inte dålig alls men ställd mot de två filmer så är den faktiskt rätt blek. Den inledande tagningen är en hyllning de två föregångarna innan titelscenen kommer och det är vanlig handhållning som gäller igen. Inget fel på det men en titel som [REC] 3 förpliktigar en stor del. Åtminstone för mig. Handlingen är simpel. Ett bröllop ska starta och dit kommer en farbror som blivit biten under dagen i handen av en hund. Ni känner igen det hoppas jag? Vi får även ta del av händelserna utan för det olycksdrabbade lägenhetskomplexet men det är bara en snabb glimt på en tv. Annars utspelar sig allt på bröllopet som råkar ligga intill precis nämnda plats.

Brudparet hinner avlägga sina löften, dansa och fjanta runt med tårtan innan helvetet brakar loss för tredje gången. Den här gången är det typisk zombielunk som gäller men det förekommer en överraskning som jag gillade och tog till mig men även en annan sak som jag fann lite långsökt. Ni förstår när det sker när/om ni nu ser filmen.

Vad som gör att [REC] 3 funkade var dels på grund av den vackra Leticia Dolera som svingar en motorsåg som ett helt skogshuggarläger uppe i norr. Den andra är goret. Det som det bjuds på är rikligt och rejält med bland annat en kroppsdelning via motorsåg och en tillhörande skallklyvning med såg den med. Annars är det bitande som gäller men även en armkapning som inte är bland det vackraste jag sett. Däremot är finalen väldigt underhållande och blodig med massor av fina scuibs.

Filmen är kul för man vill se mera av [REC]-konceptet och just därför funkar den såpass bra som den gör men det är inte utan att man får en viss bismak i munnen av cash-in. Jaume Belaguero är inte med den här gången utan det är Paco Plaza som styr skutan själv och kanske är det som saknas. Belaguero är kanske den saknade delen för att den här ska komma upp i samma klass som sina föregångare? Men se den själva och kom till en egen ståndpunkt, det är alltid bäst. Jag gillade [REC] 3 men den kunde allt varit bättre.

Cemetery Gates - 2006

Eftersom Dino Wolf var kul så passade det bra att återbesöka ännu en gång Cemetery Gates. Snarlik i handling om inte identisk i det stora hela faktiskt. En Tasmansk djävul, genetiskt förändrad givetvis, rymmer/blir befriad av två korkade djurrättsaktivister och sätter nu i gång med att sätta i sig allt och alla som kommer i dess väg. Två forskare samt den ene forskarens son som är ute för att spela in en lågbudgetszombiefilm vid namn The Cemetery Gates med ett gäng glada amatörer kommer alla att bli föremål för lunch.

Precious!

Vad som är rätt intressant är det att en gammal nedlagd kyrkogård mitt ute i skobygden plötsligt är den mest besökta platsen sedan bolaget hade lördagsöppet för första gången. Alla man kan tänka sig som inte kan ha ett legitimt skäl att vara där är där! Vi får en joggare, en cyklist, två övervintrade stoners, en gravplundrare som iofs har skäl att vara där och dennes två korkade söner. Alla de dyker upp samtidigt som det glada amatörfilmargängets planer på att filma en zombiefilm gick åt skogen. Men hav ingen förtröstan, två av de glada amatörerna bestämmer sig för att spela in en porrfilm istället. Prisa gud!

Är det så här man ska göra?

Stjärnan i filmen är såklart monstret som är inte bara stort, fult, elakt, hungrigt och stort, det är även skitnödigt och drar sig inte för att tömma tarmen när andan faller på. Och helst i bild med. Monstret som går under namnet Precious för de som undrar, har sig en lovad stund då det sliter av armar, ben, delar folk på mitten med sina kraftiga slag, biter ansikten, magar, river, klöser, sliter och har med andra ord en rejält kul stund. Blodet flödar i Cemetery Gates, rättelse, den flödar inte. Den sprutar som den värsta japanska splatterfilm man kan tänka sig. Visst är det härligt?

Oops!

Cemetery Gates är precis som Dino Wolf inget mästerverk men de är båda grymt underhållande och blodiga. Måste jag välja så tar jag Cemetery Gates över Dino Wolf men det är för jag sett Cemetery Gates mer och för den är en aning vildare men det gör inte Dino till en sämre film på något vis. De är mer eller mindre karbonkopior av varandra vilket inte hindrar mig för att gilla båda två. Kunde jag bara finna Dino Wolf så hade den med stått stolt i samlingen men den kommer.Så tills dess är jag fullt nöjd med Cemetery Gates.

Dino Wolf - 2009

Hehehe detta var verkligen en sann överraskning! Fred Olen Ray är inget namn jag direkt förknippar med seriös monsterslakt utan snarare mer taffliga effekter och microbudgetsfilm. Döm då min förvåning när Dino Wolf sätter tonen direkt med inte bara ett monster i bild nästan direkt utan vi får en kille i dräkt och inget cgi helvete som man vill kräka på. Dino Wolf är långt ifrån ett mästerverk och jag gjorde allt annat under tiden jag tittade på den för storyn är den gamla vanliga. Forskare har framställt ett genetiskt experiment som rymmer och nu terroriserar landsbygden eller snarare den intill liggande skogen. Givetvis är det en korkad sheriff som försöker styra upp det hela, FBI agenter, forskare, militärer, en ny på jobbet och ung viltvårdare som är adoptivson till sheriffen samt ett ex till honom som nu ska ut och göka i skogen med sin nya korv. Toppar vi allt det med en stor stygg monster/förhistorisk varg/mutation som stryker runt och sliter i samman allt och alla så får vi: Dino Wolf.

Hello there!

I sann Olen Ray anda så är agerandet knappt över ytan men en stor del av brudarna i filmen passar säkert bättre i hans mer lättklädda filmer än Dino Wolf men det funkar för jag kommer på mig själv med att tänka oanständiga tankar om dem. Så det är ju ett plus! Det är nästan som att kolla på en gammal W.A.S.P. video. Lättklädda brudar som putar med behagen och tillför inte ett endaste jäkla dugg till handlingen. Hur underbart som helst ju! Tack och lov då för Gregory Paul Smith för det är han som är killen i dräkten och han gör ett fantastiskt jobb som Dino Wolf som attackerar med sann frenesi så blod och tarmar far och flyger samt stänker på kameran.

Baby got back...

Det är grafiskt utav tusan när Dino sliter upp ryggar, bröstkorgar, strupar och skrev om jag inte minns helt fel eller det bara var önsketänkande? Oavsett vilket så är det latex som gäller för jag tror inte budgeten räckte till mer digitala effekter än de vi får när laboratoriet ska visas på sin placering på ett berg eller det var en stor kulle. Ni fattar när det är dags för hela skiten liksom flyter med lutningen på berget/kullen. Men latex är vad som gäller och massor av tarmar, blod och klafs samt slafs i mängder i alla de många attackerna. Nämnde jag att de förekommer i dagsljus med?

 För att hålla det hela kort så är Dino Wolf en jäkligt underhållande film med sina attacker och korkade brudar som inte kan hålla sina repliker trovärdiga utan snarare mer är beredda på att kasta kläderna på kommando. Nu gör de inte det men kanske nästa gång jag ser Dino Wolf för det kommer jag att göra för den är kul. Korkad, underhållande och kul. Inget annat så bänkar man sig framför Dino Wolf och väntar sig Stan Winston effekter, Bergman dialoger och agerande direkt från Dramaten så kanske man är inne på fel väg. Om inget annat så var man det bara man kom hit.

The Devil Inside - 2012

Jag ska vara ärlig, det vinner man i längden på. Jag trodde det här skulle vara en porrfilm istället fick jag en besatthetsfilm som rör sig i den nya found footage-genren som blivit populär på senare år fast det är inget direkt nytt. Här handlar det om en dokumentär som spelas in om en ung tjej som ska besöka sin mor som sitter inne på psyket i Italien efter ha mördat tre personer efter vad ser ut att ha varit en exorcism. Dottern åker med en filmare för att spela in mötet och det leder i sin tur till att hon får kontakt med två präster som gör egna exorcismer utan tillstånd från vatikanen. Tillsammans ska de se vad som felas med modern. Men allt går inte riktigt som de tänkt sig...

Visst har filmen sina stunder då det kryper lite i skinnet på en och det är i exorcismen som utförs i källaren på den unga tjejen och speciellt det kroppsspråk som hon använder. Det är ingen man direkt springer på varje dag. Annars är det en okej film som lufsar på bra men man behöver inte vara akademiker eller nobelpristagare för att se vart det hela ska sluta. Man får sig en aning rätt snabbt när man väl fått grepp om vad som ska hända och i mitt fall var det när penetreringen uteblev...

Just filmer på det här ämnet är något som alltid ser till att hamna under mitt skinn speciellt om de har något att erbjuda men de senaste jag sett har verkligen gjort mig besviken fast The Amityville Horror remaken gjorde sitt med bravur för en vecka sedan. Inte minst med grabben som fått min gamla DVD fast efter ha sett filmen så fick jag tillbaka den med orden: du kan behålla den för den för kuslig för mig!

Den reaktionen kanske The Devil Inside får av honom med fast av mig får den inte det. I stället får den berömmet knappt godkänd för vissa kusliga inlägg men inget som kommer att bestå vare sig i minnet eller i samlingen.

Vampires: The Turning - 2005

I vampyrfilmer är det alltid en fördel om det sugs men när själva filmen i sig suger då är det fanimej illa. Vampire: The Turning är den andra filmen att rida på vågen efter John Carpenters Vampires. Den första var den med smörsångaren/pajasen Bon Jovi. VTT är verkligen bottenskrapet i tunnan för den suger värre än något annat och det enda jag kan komma på som är lika illa som den här är Legend Of The 7 Golden Vampires. Två vampyrfilmer som kan tävla med Twilight om att suga hårdast och då är inte ens mitt ex inräknat.

Handlingen nu är flyttad till Thailand där vi får snedknullade modeoffer som bränner runt på motorcyklar och spelar tuffa. Kasta in lite lokal mystik, taskig klädsmak och ännu sämre linser så får vi VTT. Grunden är en amerikansk turist som har turen att slippa sin korkade och bortskämda flickvän till en smått fjollig vampyr. Nu vill idioten ha tillbaka henne så han ger sig i lag med en lokal vampyrdrottning som är god och jagar de onda vampyrerna. Men våran "hjälte" måste bli vampyr själv för att kunna stoppa skurkarna, Låter det som ni känner igen det så gör ni det. Det har skildrats i otaliga filmer tidigare. Senaste i Vampires: Los Muertos.

Vampires: The Turning är en usel film på alla vis. Så pass usel att den rullar under tiden som det skrivs i blod för jag tänker inte utsätta mig för den här anala våldtäkten på mitt visuella sinne någonsin igen. Allt är skrattretande pinsamt men samtidigt så illa att det inte ens går att ha kul åt eländet. Snarare blir jag bara förbannad för jag ödslat tid på skiten när jag istället kunde tittat på något annat kul eller till och med spelat vidare med Red Dead Redemption. Undvik men har ni en fallenhet år självplågeri så ge den en chans. Ni kanske finner någon njutning i spektaklet, jag vet att jag verkligen inte gjorde det.

The Guardian - 1990

Ett aspirerande yuppiepar kläcker fram en liten avkomma och nu hägrar friheten och karriärerna. Så en nanny tas in och sätts i arbete men vad paret inte är medvetna om är det att hon har ett mörkt förflutet som träddyrkande druid som offrar nyfödda till ett lokalt belägget träd. Nu är detta ingen ny fritidsaktivitet som hon tagit upp utan det har förekommit ett bra tag då trädet är fullt av små bidrag. Men allt kul måste ta slut någon gång och snart är nannys hemlighet upptäckt och föräldrarna måste nu kämpa inte bara för sitt barn utan även för sina liv!

Who cut the cheese?

William Friedkin, mannen bakom klassikers som Exorcisten och Cruising mfl. är mannen bakom denna lilla bortglömda pärla. Vad som är intressant i sig är det att Friedkin själv inte vill kännas vid filmen längre. Jag förstår inte varför för The Guardian är totalt underhållande. Om än smått korkad för hur ofta får vi se filmer om träd som inte bara slaktar människor men även förtär dem. Hur man kan vilja ta avstånd ifrån en sådan fin film är bara rakt ut sagt korkat.

Ouch!

Jenny Seagrove, denna vackra varelse, kanske mest är känd för sin roll i Nates And Hayes mot Tommy Lee Jones och den lika bortglömda pärlan Deadly Game. Spelar här den elaka/underbara nannyn som bara vill trädets bästa och tar de steg som behövs för att få sin vilja fram. Hon inte bara styr upp filmen med sitt spel hon även skänker den tyngd som behövs för att allt inte ska spåra ut då de andra skådespelarna inte alltid är de bästa. Att hon sedan inte drar sig för att visa upp sig i bara mässingen gör det inte hela sämre heller. Jag myser bara vid tanken på det. Slutet som bjuder på en fin final visar en naken Seagrove, kroppsmålad som ett träd komplett med bark och hela köret.

Kurtz who?

Så när fadern/maken är ute i skogen med motorsågen för att såga ner trädhelvetet så är nannyn/väktaren hemma och försöker få tag på den lille krabaten som ska offras. Hon slår sig igenom dörrar med en kraft itne långt ifrån Arnold i The Terminator fast här kanske Treeminator passar bättre in? Final är om ni säkert förstått rena kalaset där trädet sprutar blod och klegg samtidigt som gubben drar i gång sågen för fullt. En annan sekvens är när nannyn hotas av tre lowlifes som vill leka gömma salamin med henne och trädet kommer till undsättning. Jepp, trädet. Det krossar skallar, spetsar och sliter odågorna i stycken så blodet sprutar innan det skickar in vargar för att rensa upp resterna.

Mums!

The Guardian är en skitkul film som man inte kan misslyckas med att ha kul i sällskap med. Jenny Seagrove är perfekt i rollen med sitt spel och sitt underbara utseende som är så otroligt fräscht och äkta i en annars så kosmetiskt konstruerad filmbransch. Effekterna är jäkligt bra och speciellt trädet är grymt underhållande. Man vill bara se så mycket som möjligt av det. Vargarna som dyker upp är nog fan äkta vargar så scenen där en av dem körs över eller rättare sagt dess skalle körs över är väl värd pengarna bara den. The Guardian, som hette Djävulens Barnvakt på svensk VHS, har fått samma titel på sin DVD utgåva från Njuta Films. Det släppet bjuder på en oklippt version vilket är bra för det var den verkligen inte när det begav sig på video.

Oh mama!

Jag kan inte rekommendera The Guardian tillräckligt för den är för jävla skön. Effekterna är kalas, Jenny Seagrove är perfekt och så jäkla fräsch att man bara vill sträcka sig in genom rutan och dra ut henne för att sedan bli pervers med henne hemma i soffan. Men det är en annan femma så vi håller oss till filmen. Se den för det här är bland det intressantaste svenska släppet på väldigt länge som jag kommit över. Efter ha varit en favoritfilm förr vilket ledde till att den hyrdes flertalet gånger så har den nu återtagit den platsen hos mig. The Guardian är en höjdare på alla sätt och vis så gör dig/er själv(a) en stor tjänst och se den bums. Rekommenderas det varmaste!

Bordello Of Blood - 1996

Semestertider är härliga för man kan göra precis vad fan man vill, när man vill och hur fan man vill så därför satte jag på Bordello Of Blood för att se om den var lika fjantig som jag mindes den från när det begav sig och lika dålig. Problemet nu är att jag inte vet om det var jag som hade taskig smak på den tiden eller så är det som så att det är jag som fått sämre smak med åldern för filmen är precis som sist bara det att jag uppskattade den avsevärt mycket mer nu. Eller var det på grund av alla fina bröst som flashas i tid som otid som fick mig att ägna Bodello Of Blood mer uppmärksamhet än jag räknat med?

Tits!

Idén att förlägga en vampyrbordell i ett begravningskapell är smått genialisk för var kan man annars gå för att få sig lite död mus? Problemet är bara att de som går dit inte alltid kommer ut igen något som Corey Feldman märker när han går dit efter ha bråkat med sin religösa syster Erika Eleniak. Hon i sin tur arbetar för den rockande prällen Chris Sarandon som inte drar sig för att dra av ett solo eller två för herren. Speciellt inte när han kallas för JC själv...

Sverige hade ju rockande Samen så...

När Feldman inte kommer hem så kontaktar Eleniak snuten som har fullt upp med andra försvinnande så hon kontaktar privatdeckaren Dennis Miller som nu ger sig hals över huvudet in i musköpandets och blodsugandets högkvarter. Snart kommer han på vad som föregår när solen väl gått ner och kistorna öppnas på nytt. Inte syftas det på nekrofilen till begravningsentreprenör nu utan de kalla brudarna nere i kryptan med de sjyssta lökarna som styrs av Angie Everhart.

Tro mig, jag ser inte alltid ut så här...

Everhart är läcker som fasiken här men agera kan hon inte om så löständerna hängde på det. men ser man ut som henne så kommer man helt klart undan med det, speciellt då hon är så fruktansvärt läcker. Inte blir det sämre av att hon inte drar sig för att skita ner sig med gore eller slafs så nu pratar vi smått om min sorts kvinna. Eleniak springer mest runt i ful peruk och ska spela tilldragen och bjuder varken på hud eller något direkt av värde mer än att hon är en av huvudpersonerna. Miller har begåvats med skön dialog som inte förvånar mig är improviserad då mannen ska vara en sorts komiker och Chris Sarandon stjäl filmen lätt som predikanten med smak för Fender. Feldman är Feldman och det är väl varken eller här. Han ser mest ut som en sliskig porrskådis som inte lämnat gaderoben och de däringa näsringarna som han och hans "posse" har som gemensam faktor, gör inget för att ändra på det faktumet.

Vem nämnde gayporr?

Effekterna däremot är roliga hela dagen och lite till då vi får sjyssta rattar i kombination med massor av slafs som kroppssprängningar, ett flertal av dem, huvudavslitningar, hjärtutslitningar, vid en närmare eftertanke så är det mycket som sluts ut faktiskt i filmen. Vi får långa tungor, brinnande vampyrer, smältande vampyrer och ännu mer fantastiska bröst i filmen. Dock stannar det nakna där men det räcker, tro mig. Vill man se ännu mer så kan man gott se om filmen för Bordello Of Blood är ett snabbt stycke skräpfilm som gör precis vad den ska på sina knappa 80 minuter. Den roar enormt.

Appaloosa - 2008

Nu är jag inne i en western-period då jag precis plöjt igenom alla tre säsongerna av den eminenta serien Deadwood än en gång och samtidigt börjat spela om Red Dead Redemption igen. Kryddar man det med Appaloosa så är jag verkligen fast men Westerns är något jag växt upp med och alltid kommer att älska. Det är något speciellt med de öppna vidderna, hårda och barska män samt de väntade pistolduellerna som jag bara inte kan hålla mig ifrån. Ställer man amerikanska westerns mot deras italienska motsvarigheter så vinner de amerikanska alltid för min del även om en stor del av de italienska hör till mina absoluta favoriter. Lite konstigt resonemang men det finns inget drygare eller stelare än en spaghettiwestern med Guiliano Gemma eller Gianno Garko. Tacka vet jag The Duke för han sviker en aldrig.

Nåväl, Appaloosa inte bara ståtar med Ed Harris och Viggo Mortensen som trivdes så bra tillsammans i Cronenbergs A History Of Violence att de gjorde även Appaloosa tillsammans. Harris inte bara spelar leaden, han regisserade, producerade och delskrev manuset med. Lance Henriksen är med som revolverman och hade det inte varit för min sons stora intresse för mannen vars biografi jag fick låna så hade jag aldrig brytt mig om Appaloosa. Henriksen nämner Appaloosa i den och på så vis kom jag i kontakt med filmen. Förutom de tre eminenta herrarna, ja, jag vet jag trashat Henriksen tidigare på grund av trötthet av karlen, men grabbens intresse har fått mig att uppskatta karlen på nytt igen. Och visst är han en underbar skådespelare men det borde vara en årlig gräns för mur mycket film han får göra.

För att återgå till Appaloosa så är även Jeremy Irons med och han gör mig aldrig besviken. Vilken pondus, grace och utstrålning den mannen innehar. Det är fanimej inte sant! Rene Zellweger, kvinnan som har ett utseende som ser ut som att hon kronisk suger på en allt för sur citron, är med som filmens tvivelaktiga kjoltyg. Och tvivelaktig är precis vad hon är. Handlingen är annars den gamla vanliga. En sheriff skjuts ner under sitt tjänsteutförande och nu ska den skyldige föras inför rätta. Två revolvermän svärs in som sheriffer och nu ska de inställa rättvisa på orten igen. Dock tar det en aning längre tid än vad som först tänkts....

Harris är inte direkt den snabbaste regissören då han låter scenerna ta sin tid och det skyndas sällan så de som väntar sig damptempo på klippningen lär bli avsevärt besviken. Samma gäller våld då det mer fokuseras på vänskap och bra spel än blodbad. Lite tråkigt, det erkänner jag gärna men samspelet mellan Harris och Mortensen är riktigt bra så man njuter av det i stället och de skottlossningar som brakar loss lite då och då lär inte göra någon westernälskare besviken.

Appaloosa ställs brai samlingen med Kevin Costners fantastiska Open Range då de rör sig i samma trakter och är snarlika i sin uppbyggnad. En äldre och en yngre man ställs mot hot/förändringar och nu ska de lösas. Open Range är en avsevärt bättre film på alla vis men så är det en av mina favoritfilmer med så det är ingen direkt rättvis jämförelse. Då funkar Appaloosa och Seraphim Falls bättre mot varandra i stället. Och se där, ännu ett tips på en bra ny western från oss alla till er alla.

The Last Legion - 2007

Är det söndag så är det matinéfilm som gäller, så är det bara. The Last Legion baserar sin grund på den om legenden om kung Artur, Merlin och Excalibur. Kastar man sedan in den mytomomspunna Nionde Legionen som Neil Marshall porträtterade i sin Centurion och även förekommer i The Eagle och Roms siste Caesar så får vi The Last Legion. Likheterna med King Arthur är där så gillar man den filmen, vilket jag gör, så lär man gilla den här med. Colin Firth är den ledande mannen och i de andra rollerna ser vi Ben Kingsley, Kevin McKidd och den vackra Aishwarya Rai. Fler ansikten som man känner ig en är där gott om så de får ni allt kolla upp själva när/om ni kollar upp The Last Legion.

Att placera Colin Firth i rollen som romersk legionär kanske inte är det mest väntade men jag gillar Firth och än har han inte gjort mig besviken. Det är en rejäl karl som kanske inte är den mest livligaste person på film men här passar han fint. McKidd öser på som filmens bad guy och verkar ha det kul på andra sidan Rom än den han var på i serien Rome. Han ser verkligen till att öka på filmens underhållning.

Nu är det kanske inte det blodbad man hade önskat sig men vi får åtminstone ett stort slag i slutet och ett antal mindre men desto fler sammandrabbningar i resten av filmen. Lemlästande och blodspillan är inget som prioriteras här men det förekommer blod så min gissning är att The Last Legions målgrupp var familjer som ville bjuda farmor på något lättsmält innan hennes demens sätter in. Har man inget problem med just att vänta på farmors demens eller en mindre våldsam film funkar The Last Legion förvånansvärt fint. Fotot är snyggt, handlingen lättföljd och vi får lagom med spänning för en slö söndag.  Väl värd en titt tycker jag.

Dead Meat - 2004

Galna kor på Irland som blivit matade med kadaver har nu tagit steget fullt ut och gått över till en mer köttbaserad meny och överst på den står de lokala bönderna. Nu stannar det inte där utan smittan sprids via människor med så vips! så är där en zombiepidemi lös igen och hotar våran välfärd än en gång. En liten tapper skara finner sig samlade i en jeep genom pittoreska samhällena där färden mot ett fort som ska innehålla frälsning är vad som är målet. Fast oturen är framme och gruppen decimeras efter hand som sig bör för annars skulle det inte ha blivit någon film och väl är det för Dead Meat är precis vad doktorn/slaktaren ordinerar om man är sugen på en fin zombiefilm och man inte ännu sett den.

Irändsk lågbudgetszombiesplatterfest är precis lika kul som det låter. Åtminstone för mig. Dead Meat har gjorts med en sparsam budget vilket märks givetvis men det är så underhållande att man skiter i att vissa zombier ser ut som de i Burial Ground eller snarare påminner om dem då det ser ut som deras sminkning baseras på lera i ansiktet. Medan andra ser ut som valfri black metal-nisse från Norge. Dock inte lika pinsamma i sin framtoning.

Skallebank kan komma plötsligt...

Goren som förekommer är bra och helt old school men den begränsas till huvudkapningar, lemlästningar, inälvsslitande/tömmande, armkapningar, skallklyvande och min favorit, ett öga som sögs ut med en dammsugare! Sa jag att effekterna begränsades av budget? Då ljög jag för de har snarare räddats av den då de är precis så praktiska som man vill de ska vara och grafiska med för den delen. Dead Meat är visst en microbudgetfilm som lyckades få fondstöd av den irländska filmbyrån och faktiskt den första film av den kalibern att få en officiell release. Inte illa med tanke på att det mesta är lånat i filmen och så gott som alla statister hämtades på den lokala puben. Hjältarna i filmen består av en gammal idrottslärare och dennes fru som är så ful att de två andra i gruppen ville slå ihjäl henne direkt då de antog hon för att vara död vid sammankomst. Inget som uppskattades direkt och de andra två är en dödgrävare med sin spade och en nybliven änka utan skor.

Våra osannolika hjältar...

Dead Meat har lånat kraftigt av både Romero som av Fulci vilket märks i olika scener då man inte kan låta bli att känna igen dem men det är ingen regelrätt stöld utan mer en kärleksfull hyllning. Åtminstone tolkar jag det så för Dead Meat är jäkligt underhållande med lagom avvägd humor inlagd i sig, bra gore och förvånansvärt sjyssta zombier. Allt toppat med en fin stämning och ett härligt slut som gör att man vill se om filmen relativt fort igen. Gör er själva en tjänst och kolla upp Dead Meat, för den är jäkligt skön.

Intruder - 1989

Scott Spiegel´s Intruder är underhållande tack vare sina fina effekter men är annars en rätt blek slasher som mest puttrar på i sakta mak och väcker vaga förhoppningar om det ska bli något av intresse. Grabben som fortsätter sin utbildning i film fann den underhållande konstigt nog men det berodde nog mer på att Bruce Campbell skulle dyka upp än att filmen var bra. Goret var snarare den korrekta anledningen till han satt kvar medan i en fin pärla som Madman det gnälldes och fick stängas av till slut.  Vad säger man? Dagens ungdom som inte ens vet att njuta av en fin slasher medan en film som Intruder funkar tack vare Bruce Campbell dyker upp två sekunder i slutet av 87 minuters såsande...

KNB, när de var intakta bjuder på finfin underhållning via sina utsökta effekter som bjuder på allt från krossade skallar i hydraulikpressar till skallar som delas i bandsågar till knivhugg, lemlästade kroppar till hummers i ett akvarium.

Snyggt, stabilt och framför allt är det cgi-befriat vilket värmer detta stela hjärta men det sega tempot, som inte drar igång förrän mördaren blivit avslöjad, är den största boven i dramat. Kanske det bara är jag men jag kom på mig själv med att göra allt annat än följa med i filmen men till mitt försvar så har jag sett Intruder tidigare och den var inte så mycket bättre nu än den var när jag såg den för 10 år sedan. Synapse blåstråle-utgåva var den bästa version jag sett på hittills så helt bortkastade var inte pengarna jag lade ut på den för nu såg man vad som verkligen händer.

Så varför såga Intruder då kan man tycka? Spiegel bjuder på fina och oväntade kameravinklar som man inte direkt är bortskämd med så kommer det fasliga agerandet från de flesta i filmen till sin rätt. Det är typiskt lågbudgetskräcksagerande med minimal inlevelse där den bäste av dem alla är Dan Hicks (Evil Dead 2) är bäst. Han styr filmen med sitt spel som kanske är lite dämpat i början av filmen men i slutet blossr ut i sin fulla rätt av naturliga skäl. Bruce Campbells namn lockar säkert fans till Intruder men vänta er inget för den korta stund han är med väger knappast upp tiden man väntar på att få se honom. Medan de som vill se en typisk slasher med grymma och slafsiga mord komplett med sävligt tempo allt kan ge sig på Intruder med gott samvete för även om inte filmen är speciellt bra så är i alla fall effekterna det. De är rätt ut sagt fantastiska.

Tack för att ni läser.

Daughter Of The Jungle - 1982

Lenzi som kom ihop sig med John Morghen efter Cannibal Ferox lyckades finna varandra igen för att genomföra det här "eposet". Morghen aka Givanni Lombardo Radice som han egentligen heter, skrev manuset vilket märks för dialogen är avsevärt mer underhållande än den brukar vara i en Lenzi film och det är nog också det enda som är bra med filmen. För Daughter of the Jungle är definitivt bland det dummaste jag sett på bra länge i filmväg. Två korkade typer som är på safari eller något i Sydamerika finner sig snart nog jagade ute i bushen av både hobbykannibaler/bushmänniskor som rubinjägare till indiska elefanter, granskog, en apa som skiter ner sig i tid som otid till Sabrina Siani´s nakenversion av Tarzan och sist men inte minst Sal Borgese´s tysk som ska föreställa fransman.

Sal är också filmens höjdpunkt då han fullkomligt äger med sitt spel och utbrott. Som när han finner djungelbrudens trädkoja och utbryter i äkta glädje: Ah! En trädkoja! En sådan har jag alltid velat ha! När den sekunderna senare rivs av en stor luden karl med världens pipigaste röst så utbrister han med stor sorg i rösten: Vad gjorde du så för? Fattar du inte att du är för fet för att klättra i rep! Nu förstörde du trädkojan som jag skulle tillbringa ett par timmar i ju! Tydligen spelar det ingen roll att de jagar våra två "hjältar"... Ja, Borgese är mannen hela dagen här.

Sabrina Siani, som Jess Franco tydligen sagt var den dummaste person han någonsin arbetat med springer mest runt och ser förvirrad ut medan apan bara skiter ner sig. Fast det är en apa med i filmen så vad kan gå fel då? Siani flashar lite hud medan musen lämnas hemma. Kanske berodde på att morsan var med och styrde under inspelningen eller så var det för att filmen riktade in sig på en lite yngre publik och inte perverterade typer som mig.

Massor av dratta-på-ändan-humor och fåniga infödingar tillsammans med en underhållande skurk vars hantlangare består av en luden tjockis som alltid ska vara barbröstad och en annan med helskägg som stammar. En lagom knasig apa som inte kan kontrollera tarmen och en barbröstad italiensk nymf i dryga 20års åldern gör att man har överseende med att djungeln pendlar mellan granskog, björkskog och standarddjungel mellan varven. Lombardo Radices dialog ser till att vi inte har det tråkigt heller men samtidigt är det som så att man inte kan låta bli att undra vad fan är det man egentligen tittar på.

Tack för att ni läser.

The Flock - 2007

Richard Gere har aldrig tilltalat mig då jag alltid tyckt han gjort "kärringfilmer". Filmer som riktar sig till pilska hemmafruar som tröttnat på maken som i sin tur tröttnat på frugan och därför tillfredsställer de sig nu på varsitt håll. Hon med Gere och han med porr i garaget. Internal Affair däremot är en bra film med en lysande Gere och nu är The Flock lika så. Gere spelar här en agent på en byrå som kollar upp dömda sexbrottslingar. Saken är bara den att han aldrig släpper jobbet. Han är på sina "objekt" om man nu kan säga så enormt och låter de aldrig slappna av där höjdpunkten är när han stormar in på ett terapimöte de har där de pratar om just honom med draget vapen, en pistol nu, och skjuter hej vilt samt terroriserar de stackarna för att få de svar han vill ha i jakten på en försvunnen flicka. Gere är nämligen övertygad om att det är en av hans som ligger bakom det hela.

Byrån som han är anställd av gillar inte hans metoder så en protegé tas in, Claire Danes, jag är svag för den tjejen! Hon får två veckor på sig att lära sig att som Gere lärt sig på 20 år. Självklart är de så olika som de kan vara och motsättningarna haglar lika tätt som kondomer på ett konfirmationsläger. Snart är Gere ute ur bilden då han blir uppsagd och bortförd från jobbet men inte fan ger han sig för det. Flickan ska finnas för ett gammalt fall som han inte kunnat släppa kräver det. Samt hans egna samvete.

Mörkt, skitigt och kanske lite väl utstuderat perverst mellan varven i jakten på att få fram personer tillräckligt udda för att passa in i filmen. I mina ögon ser de mer ut som ett vanligt Marilyn Manson fan med alternativt sexliv. Fast nu är det Hollyweird som ska visa oss hur perverterade typer ser ut och beter sig. Tar man vissa karaktärer med en nypa salt så är The Flock en riktigt engagerande film som griper tag i en då man vill se hur långt Gere kommer att gå i sin jakt på de/den ansvariga på flickans försvinnande.

Gere är bra, långt bättre än i de roller där han ska lära sig dansa med skatan Lopez eller gulla med en stackars hund som heller vill slicka sig i skrevet än få danslektioner av Gere. Så de av er som är rädda för detta är ytterligare en sådan film kan gott köpa den eller ladda ner den eller vad fan nu ni vill göra. Valet är ert och inget som jag har med att göra. Danes är bra som alltid och alltid en fröjd att tillbringa tid med. Så även här för jag är grymt svag för henne och nu känns det som att det är dags att se om The Mod Squad igen för där är en grymt underskattad film!

The Flock är mörk, smått kinky precis som det ska vara i den här sortens film och lagom brutal och precis så engagerande att jag inte en enda gång fingrade varken på mobil, klocka eller i byxorna och det är ett bra betyg om något. Och för de som minns Avril Lavigne är hon med som en misshandlad tjej som får besök av en Gere i högform som sätter sig i respekt hos en misshandlande pojkvän. Good shit, helt enkelt!

Tack för att ni läser.

Men Behind The Sun - 1988

En kontroversiell film om ett minst sagt lika kontroversiellt ämne i historien som inte ofta nämns dock är det jämställt med nazisternas experiment i sina läger under samma tidsperiod. Vi pratar om japanernas övergrepp på kineserna utförda av den japanska divisionen 731. Det var främst biologisk krigsföring som undersöktes för att främja japanska arméns övertag i kriget. Jänkarna kväste dem som alla vet med inte bara en utan två atombomber och lägret stängdes men för kineserna är fortfarande ilskan för det här stor.  Det var allt från gas till injicering av hästurin i människors njurar till operationer utan bedövning till tester med spädbarn som tryckkammarstestningar till fan vet allt. Omänskligt lidande var det tal om oavsett. Allt för att stödja kejsaren och den stora segern.

Men japan föll och lägret sprängdes åtminstone trodde japanerna det bara det att det var för ordentlig byggt från grunden så det gick inte som de trott. Efter kriget tog jänkarna över de mest framstående läkarna/slaktarna så att inte ryssarna fick tag i dem De användes senare i Koerakriget då biologisk krigsföring framkom i viss del.

Filmen Men Behind The Sun skildrar de övergrepp som begicks i lägret och den drar sig inte för att ösa på med grafiskheter. Vi får en naken karl i en tryckkammare där tarmen trycks ut via anus, en kvinna som får sina underarmar avslitna efter ha haft dem nedkylda, en man som får sina underarmar krossade efter ha fått dem hastigt nedfrysta via väte, en levande katt kastas in till hungriga råttor i en alldeles för lång och onödig scen. Jag klarar inte av den scenen fortfarande. Vi får se en obduktion av en ung pojke där kroppen som det skärs i ska vara äkta. Tydligen så ska föräldrarna ha donerat den till filmen och det är polisens obducenter som utför "hantverket". Allt detta och mera enligt regissören T.F. Mous i den här intervjun: T.F. Mous - The Man Behind The Sun.

Men Behind The Sun är grafisk, inget snack om saken. Effekterna är okej även om man ser vissa tydligare än andra fast det hjälper inte för filmen är rätt seg och de sista 20 minuterna tittade jag knappt på den. Jag var för uttråkad helt enkelt. Då är den tredje uppföljaren, jepp, det finns så många av dem till, avsevärt bättre. Vi pratar om Black Sun: The Nanking Massacre. Även den av T.F. Mous. De andra två uppföljarna är inget vidare då Godfrey Ho "regisserade" Laboratory of the Devil: Men Behind The Sun 2 som mest består av klipp från den här filmen och den tredje filmen, A Narrow Escape, mest består av världens segaste tågresa där ett virus brutit ut.

Kattscenen är hemsk, obduktionen likaså men ändå så tar kattscenen mig hårdast. Kanske för att djur är lättare att ta till sig än korkade människor. Oavsett vilket så är Men Behind The Sun´s rykte inte allt för illa pinkat då den ser till att leva upp till det medan andra filmer sällan gör det. Just därför är det synd att den är så förbannat tråkig mellan de olika grafiska scenerna som ärligt är den enda anledningen till man ser filmen för det första. Åtminstone stämmer det in på mig.

Tack för ni läser.

Rampart - 2011

James Ellroy är Gud. Så är det bara. Kriminallitteraturens mästare är hjärnan bakom Rampart som gör vad Ellroy gör bäst. Skildrar genomkorrumperade snutar som kanske inte är alls så illa trots allt de pysslar med. Woody Harrelson spelar här Dave Brown, en gammeldags snut som inte drar sig för att använda batongen vid omhändertagandet av en misstänkt. Ej heller drar han sig för att skjuta en våldtäktsman för att förhindra framtida brott. Vad den dödsskjutningen för med sig kanske inte han är beredd på. Brown, som hamnar i rampljuset vid "omhändertagandet" av en flyende där han var allt för flitig med batongen, finner sig än en gång i klistret med sina överordnade. Att sedan media pumpar ut filmen där han utövar sitt jobb kanske inte är vad han behöver. Fast det hindrar inte honom för att ragga på en främmande kvinna i en bar samtidigt som hon ser på just Brown in action.

Kvinnor är en pärs för Brown som bor i en stuga mellan sina två före detta fruar som är systrar till råga på allt med sina två döttrar. En dotter som fortfarande har pappa som hjälte och en större som avskyr sin far för vad han gör på jobb samtidigt som hon kommer ut som lesbisk. Litet underligt tankesätt då den ena frun spelas av Cynthia Nixon som är lesbisk och den andra spelas av Anne Heche som vi alla minns var lesbisk en kvart ungefär med Ellen DeGeneres. Inget direkt som har med filmen att göra i sig men fast det gör sitt för att krydda filmen.

Men allt det här räcker inte för Brown som finner att alla pengar som han kommit över i jobbet börjar ta slut under den senaste utredningen emot honom så han ser till att skaffa nya på ett inte fullt så lagligt sätt. Bara det att det slår tillbaka till honom rejält. Både privat som i jobbet.

Harrelson är inte ensam i filmen med Nixon, Heche utan vi får även Sigourney Weaver, Steve Buscemi, Ben Foster, Robin Wright, Ned Beatty men tyvärr även den genomusla pajasen Ice Cube som inte bara är fet, fånig och korkad han är fetare, fånigare och mer korkad här! Den som fortsätter ge den pajasen roller skulle jag allt vilja träffa ensam i ett mörkt rum. Har man bara överseende med den clownen får man ett mörkt thriller/drama med bra agerande och en kraftfull ton. Lite som Abel Ferrara´s Bad Lieutenant. Minus onaniscener, nunnor och Jesus. Istället får vi Dan Brown. En normal polis fast i James Ellroy´s skepnad.

Det är kraftfullt, mörkt och inte speciellt snabbt ärligt talat. Rampart tar allt sin tid för att berätta sin story  och eldstrider samt våldsamma explosioner är att förglömma. Det förekommer inte alls här. Väntar man sig en typisk actionfilm, leta någon annanstans. Ni finner inte det i Rampart, här finner ni svärta, osäkra människoöden och en man som inte drar sig för något för att behålla sin familj och jobb. Oavsett vilket pris.

Tack för ni läser.

The Chase -1994

En perfekt film att slappna av till är Adam Rifkins The Chase med Charlie Sheen, puddingen Kristy Swanson och den fantastiske Henry Rollins. En simpel film som visar hur en smått desperat Sheen kidnappar Swanson och drar iväg med henne i hennes BMW efter ha blivit trängd av poliser på en mack. Varför han blev trängd får vi veta under tiden som jakten (The Chase) pågår. En av de ledande poliserna som jagar Sheen är klippan Rollins. Han briljerar som nitisk polis som visar sig ha med en tv-producent och kameraman i bilen under tiden som jakten pågår då de ska filma den nya konkurrenten till COPS, nämligen The FUZZ!

Allt eftersom färden bränner iväg på motorvägarna mot Mexiko och vansinnigheterna avlöser varandra så hamnar allt från lik på vägen och körs över till voltande bilar till valda delar ur Red Hot Chili Peppers. korkade personer får vi med då de varierar från poliser till nyhetsteam som inte drar sig för något som kan dra tittare.

Rifkin gjorde även Detroit Rock City där även Ron Jeremy dök upp vilket är samma som han gör här om än i en avsevärt liten roll men ändå, det är en porrlegendar i filmen! Tar vi då Rollins, en åldrande alternativ-musik- samt spoken word-legendar, Charlie Sheen som gärna rullar runt med porrskådisar och call girls till den alltid läckra Kristy Swanson till gamle igelkotten Jeremy till bra biljakter och underhållande situationer så får vi The Chase.

 En underskattad film som bjuder på lika delar skratt som asgarv till vilda volter med bilar så kan det inte bara gå fel. The Chase är en lika underskattad film som Charlie Sheen är en underskattad skådespelare. Jag gillar den skarpt och nu är min son en lika stor fan av den han med. Att han har en begynnande bra smak bekräftas bara av att han har den goda smaken att uppskatta Henry Rollins och Charlie Sheen han med. Äpplet faller verkligen inte långt ifrån trädet.