Fönstret Mot Registolen #2

Då var det äntligen dags för den andra delen i den omåttligt populära serien vars namn står ovan. Och den här gången har turen kommit till John Híllcoat. Ansvarig för endast tre filmer men vilka filmer det är sedan! Även om Hillcoat har ett förflutet som musikvideoregissör, bara för att jag är så snäll så bjuder jag Jocke på den knogmackan, så är detta inte någon Åkerlund med damp i fingrarna eller någon McG även om Terminator Salvation är lysande. För Hillcoat är ansvarig för två grymma filmer varav hans senaste blev en rejäl succé med all rätta. Givetvis är det The Proposition och The Road vi pratar om här. Debuten skedde med Ghosts... of the Civil Dead som trots sin titel inte är en Evil Dead kopia eller valfri lågbudgetsskräckis utan en Men Behind Bars-film. En MIP om man så vill det! Med Nick Cave i sin debutroll. Vace och Hillcoat har sedan fortsatt sammarbeta då Cave gjort både musik som kommit på storyn till The Proposition som musiken till The Road. och det ser inte utan att sluta där då Cave även skrivit manuset till Hillcoats kommande film The Wettest County In The World samt manuset till remaken på The Crow.


Filmografi av Hillcoat:

Ghosts...of the Civil Dead 1988
Eftersom jag inte sett hela Ghosts...of the Civil Dead har jag inte skrivit om den här så den hoppar vi över men det jag minns var en svartvitt historia med dystra interner, våldsamma vakter och en allmänt illabådande stämning som bara väntade på att explodera. Ni kan själva tänka er hur det kommer att sluta.

The Proposition 2005
Eftersom Hillcoat är Astrauliensare så är det kanske inte helt oväntat att den här annorlunda westernfilmen skulle utspela sig just där. Med ett ambient soundtrack av Cave så vet man inte vad det är man ger sig in på när man bänkar sig för att se The Proposition. Upplägget går ut på att en jagad brottsling får ett förslag att finna sin ena bror och föra honom inför rätta för att rädda livet på sin yngre andra bror. Något som inte direkt förenklas av prisjägare som aboriginer på krigsstigen och vita som gör allt för att elda upp dem. Oavsett vilket så är det här en modern western med ett annorlunda landskap vi är vana vid för jag tvivlar på att allt för många såg Quigley Down Under med Tom Selleck. Oavsett vilket så är det här en mästerlig film med Emily Watson, Guy Pearce men han är med i alla Hillcoat´s filmer och en underbar Ray Winstone. Ett måste i samlingen och nutida klassiker.

The Road 2009
Baserad på Cormac McCarthy´s bok med samma namn visar Hillcoat vilken spännande och intressant  regissör han, trots sitt förflutna. McCarthy´s bok är bra men filmen är bättre i mitt tycke. Det baseras då på att stämningen som Hillcoat får till i filmen inte når mig lika bra i boken. Dock är boken bra men filmen är fanimej lysande! Eftersom den sågs igår och The Proposition dagen innan så kan man säga att Hillcoat är på bra väg att bli en av mina absoluta favoriter i registolen för annars är det inte många regissörers filmer jag kan plöja efter varandra då de inte alltid är pass lika bra, välgjorda eller håller samma klass. Till dem hör Peckinpah, Kevin Smith, Jaume Belagueró, Zach Snyder. Men tillbaka till The Road. Filmen är precis lika bra som den är gripande och att gå och lägga sig efter den är kanske inte det bästa man kan ta för sig. Tro mig, jag gjorde det misstaget igår. The Road träffar tittaren som en rejäl spark på pungen och fullkomligt tar andan ur en så man vet inte vilket håll man ska sätta sig på efteråt. Magen snurrar, skallen med och hjärtat pumpar som aldrig förr för det här är så nära perfektion det går att komma. Ett sant mästerverk som platsar väl bland John Ford´s The Searchers och Sam Peckinpah´s The Wild Bunch.


Kanske inte så mycket film att välja mellan för er som vill fördjupa er i John Hillcoat´s karriär men vilka filmer det är! Tack för eran tid.

Spartacus: Gods of the Arena - 2011

Spartacus: Blood And Sand var en trevlig serie som tyvärr lider av ett alldeles för hemskt premiäravsnitt som fick mig att undvika serien in i det längsta. Men jag fattade mod och såg om det, svalde förtreten och liknelserna av Rome, 300 och den hemska blue-screenen med tafflig CGI som komplement och upptäckte jag gillade serien. Mest på grund av dess härliga blandning av extremt våld och grafisk sex utan aktuell penetrering. Både manliga som kvinnliga behag och sexuellt umgänge mellan könen visas och det ska såklart hedras. Mer sådant. Vad som störde var det metrosexuella beteendet där gladiatorerna är slätrakade på både ryggar som bröst. Det störde mig lite för i Mattei´s filmer med gladiatorer så är de ludna utav helvete. Fast nu glider vi nästan från ämnet då det inte handlar om S:BAS utan om S:GotA.

Problemet här är det samma med metrosexualiteten som sprider sig vidare med ansade karlar och kvinnfolk med fuktiga ögon och färgglada frisyrer. Vad som däremot är bra är det att det är massor av nakenhet, både manlig som kvinnlig, kukar och fittor i full glans, bröst och rövar och bäst av allt. Inget silikon i sikte! Botox må hända men det är nog allt. Våldet är som i dess föregångare då det här är en prequel som visar hur huset Batiatus byggs upp med John Hannah och Lucy Lawless samt ger oss en inblick i hur pass degenererade de hinner bli till Blood and Sand för i den här så är det än så länge lugnt. Till en början åtminstone.

Vi får förutom enormt gladiatorvåld se hur de olika karaktärerna från originalserien kommer till deras platser samt hur de regerande mästarna blir det och även lite annat som involverar intriger, orgier och anala påsättningar både manliga som kvinnliga. Med andra ord, lite för hela familjen här.

När det kommer till våldet så är det grovt, grymt, våldsamt, underhållande och framför allt läckert. mängden CGI är där men den är av bättre sort än i Blood and Sand där det vart inte lika välgjort alltid. Här däremot är det bra, förvånansvärt med även om viss blue-screen lämnar en del att önska. Men det är kanske bara jag som är gnällig fast det måste göras. Gnälla är bra för det stör alltid någon.

Så hur pass intressant är detta då tänker ni? Efter min hyllning av manlig nakenhet så bör era förväntningar vara skyhöga och ja, det är inte allt för illa. Bara sex avsnitt iofs men de ger mersmak och jag är själv sugen på att se om Blood and Sand nu men först ska den inhandlas för ni vet väl att det som går/gick på tv är klippt? Både våld som nakenhet. Just det är en av anledningarna till att jag alltid ser mina tv-serier på DVD eller Blu-ray. Där får man vad man betalar för. Precis som på arenan.

Street Wars - 2011

Dagens andra Seagal:are och vad kan man säga? Jag är svag för den här mannen. Inte bara det utan det här är den andra delen av True Justice/Southern Justice-serien med Sigge. Eller avsnitt 3 & 4 då det precis som i Deadly Crossing är två avsnitt ur serien som det handlar om. Ni som såg förra filmen kommer att känna igen er då samma personer förekommer och att Seagal även den här gången går i väg med ännu en snygging i sista bildrutan. Storyn går ut på att det cirkulerar dödliga Extasytabletter som tar kål på de partysugna i staden så Team Seagal sätts på saken och nu ska de skyldiga stoppas, lokaliseras och utplånas men kanske inte i denordning jag precis skrev.

För att krydda till det extra här så blir det lite turbulent då en i teamet plötsligt har en sjukdom som kräver inhalator och det är ingen crackpipa, Jay! Att sedan personens sambo visar sig känna sig utanför och drar hem till morsan är bara löken på laxen. Inget som skiljer sig från mängden där inte. Vad som däremot skiljer sig är det att dte smäller mer den här gången och vi får lite mera blod och squibs samt att herr Seagal bryter lite armar och till och med sparkar ner folk. Vad har hänt? Själv trodde jag han var stelopererad från naveln och nedåt eftersom han aldrig sparkar men tji fick jag.

Vad som stör mig är brunnetten i laget då hon ser ut att vara tillverkad i samma form som en Barbiedocka. Stomatolleende med en imponerande samling tänder vars antal skrämmer mig och en midja som till och med Barbie själv hade delat ut gratis avsugningar för, den saken är säker. De andra i teamet är som i förra filmen, lagom störiga och fantastiska på att visa upp sig och sina färdigheter inför båda oss tittare som chefen Seagal. Står man ut med det så har man 90 underhållande minuter framför sig bara så länge man har i åtanke att det är två tv-avsnitt och ingen regelrätt Seagalfilm.  Extra plus för att Byron Mann från Belly of the Beast och A Dangerous Man är med som slemmig filmare. Väl värd en titt för oss Seagal-ofiler, ni andra bör se fler filmer av mannen så ni med kommer i samma underbara sinnesstämning som oss.

Steven Seagal: Lawman - Season Two - 2010

Jepp, da man is back! Andra säsongen med allas våran favorit Seagal i rollen som sheriff i Jefferson Parish i Louisiana, USA. Mindre avsnitt den här gången då den här säsongen bara är på åtta avsnitt medan den första knappade in på tretton stycken. Varför det är så har jag ingen aning om men det är bara tacka och ta emot för det är åtta avsnitt mer än inga alls.

Upplägget är det samma som förra gången. Seagal och grabbarna glider runt och slår till mot det alltid närvarande drägget som förpestar vårat samhälle. Allt från misskötta djur till rattfyllo till drogtillslag till bilolyckor visas  Den här fången får vi även en inblick i Seagal´s privatliv då inte bara frugan hans presenteras utan även deras hem och nyfödde son. Hundarna från säsong ett är med på ett hörn och även gitarren förekommer med en truddelutt på verandan.

Likheterna med COPS är såklart kvar då serien fortsätter i samma stil som föregående säsong där det både visas uppskattning av de som arresteras av Seagal som de som inte visar den när de inser vem det är som gripit dem. Lika kul är det att betrakta medlemmarna i teamet när uppskattningen sker då de har lika kul varje gång som Seagal får skriva autografer som krama om något fyllo som insett vem det är som styr upp honom.

Fans av Seagal bör verkligen kolla upp det här i väntan på min recension av Street Wars som bör komma upp i helgen fast det är säkert ytterligare ett dubbelavsnitt till Southern Justice precis som Deadly Crossing. Men men, det är Seagal så det är tvunget att ses. Lawman Säsong 1 & 2 däremot är väl värda att kolla upp!

Sharktopus - 2010

Weekend Video fortsätter att slå ett slag för utrotningshotade djurarter på film. Den sortens djur som andra "filmkännare" tvunget ska se, skriva ner och fullständigt vägra erkänna de njuter av. Mina känslor för sådana  personer är ungefär på samma nivå som att få hundskit på ett par nya vita skor. Inget direkt jag njuter av att stöta på men lik förbannat sker det och inte kan man låta bli att läsa men inte utan att bli irriterad då dessa självutnämnda kritiker inte har den blekaste aning om vad fan de pratar om. Så fram för med filmer av Sharktopus klass och åt helvete med dess belackare så fuck dem så njuter vi av Sharktopus istället.

Idéen är inte direkt originell då Lambero Bava använde sig av den redan i sin Monster Shark från 1984 med Michael Sopkiw i leaden. Inget direkt pulshöjande till film fast Dagmar Lassander är med i den och bara det är en anledning att se den. Själv har jag den på japansk DVD så kanske den kommer upp någon gång. Där har forskarna klonat en haj med bläckfisk precis som det har gjorts i Sharktopus och den ska såklart jagas ner och dräpas på studs. Samma sak i båda filmerna bara det att i Monster Shark är det William Berger som är den galne forskaren. I Sharktopus är det Eric Roberts. Så Sharktopus är en remake på Monster Shark vilket visar att för en gångs skull så har jänkarna kopierat italienarna och inte tvärtom! Sug på den, ni fina filmkritiker!

Så varför ska man se Sharktopus då och inte Monster Shark direkt? Förmodligen för att Sharktopus är lättare att springa över än Monster Shark åtminstone på nätet och på DVD. Sen är faktiskt Sharktopus mer underhållande trots den enorma mängden CGI i den vilket i vanliga fall fått mig att dra öronen åt mig och stänga av men filmen har skön humor, gott om attacker och vem kan inte tycka om en haj med tentakler som springer på stan? Själv fann jag mig ha en kunglig stund framför burken men det kan bero på herr Roberts som är lika professionell som alltid oavsett vad han gör. Jag gillar den mannen.

Om det inte räcker så får vi en metrosexuell lirare som säkert brottats på college och nu satsar till vår förtvivlan på en filmkarriär. Med ansikte som min röv, lika len på kinder och på bröst fuktar han säkert trosorna på mindre nogräknade kvinnfolk som suktar efter nästa Twilight film. Den sortens kvinnfolk som inte vet att uppskatta ett stadigt skägg och piprökande fast just skägg förekommer i Sharktopus i en kul scen där en skäggig kille dör på ett väldigt underhållande vis. Han har även overall på sig så underhållningsvärdet blir ännu större.

Har ni inte blivit övertygade om underhållningsvärdet i Sharktopus nu så är ni nog på fel sida och läser för det är en underhållande film så länge man tar det för vad det är. Det är en djurskräckis med CGI-effekter i drivor och en skön humör. Kanske inte i samma fina klass som Swamp Shark fast det hade jag inte väntat mig heller för den filmen är en verklig höjdare fast den här var inte långt efter.

Breathing Fire - 1991

Ännu en karatefilm som avnjöts på video och vad som gjorde att den här stack ut ur mängden man plöjde igenom var det lilla faktum att filmen faktiskt var bra. Så då kan ni tänka er att jag blir förvånad när den nu efter så många filmer med samma tema och samma rundsparkar senare fortfarande håller. Bolo Yeung, stavas Young i filmen hehe, är med och sparkar stjärt i sitt ständiga linne samt flexar sina bröstmuskler som sig bör. Bolo är alltid underhållande!

Annars är det här en film där precis varenda en rackare är en fena på martial arts och sparkar seriös stjärt. Jerry Trimble spelar farsan till de två grabbarna som filmen handlar om och han är en ful fisk som rånar banker samt är skyldig till att ha skjutit modern till sin adoptivson från Vietnam under kriget. Och för att göra saken värre så döper han sonen till Charlie med! Hur härligt ond är inte en sådan människa? Givetvis är Bolo en av hans underhuggare. Så när sönerna kommer de på spåren så får de hjälp av sin farbror som var med i `Nam och nu ska träna upp grabbarna på det hårda viset. Det riktigt hårda viset till och med som det ingår i att fälla träd med sina armbågar och krossa meloner med tårna. Ni fattar utsträckningen av våldet de kommer att utsättas för.

För våld är det precis vad det handlar om här, rejäla mängder av det med. Kanske inte av det blodigare slaget men hårda fighter bjuds det på där Trimble inte drar sig för att spöa på sin son rejält i slutet. Sonen Charlie spelas för övrigt av Data från The Goonies, Jonathan Ke Quan. Den andra filmen han var med i, den skiter vi i. Fanns/finns för övrigt på svensk vhs under titeln Bloodfight eller det är Blood Brothers eller vad fan nu det är. Oavsett vilket så är det något med Blood. Good shit helt enkelt som funkar fint fortfarande även om det är ett par missar som en boom mick i bild, skallen på en i crewet dyker upp framför kameran och när Bolo och Ed slåss så ser man mattan Ed laddar på. Inget jag stör mig på men det retar säkert alltid någon att jag drog upp det. Springer ni på den så se den för det är en underhållande och bra film.

Blackfire - 1985

När suget efter lite lågbudgetsfilippinovietnamfilm blir för starkt blir det att rota i samlingen och den här gången kom turen till Teddy Page´s Blackfire med Romano Kristoff. Allas våran favoritninja i klassikerna Double Edge och Slash. Inte för att Kristoff är någon vidare ninja eller skådis men han kan se tuff ut på film och det räcker för min del. Själva Blackfire-filmen däremot var en seg jävla historia som inte kan göra någon glad för när man till och med somnar i den avslutande eldstriden som man väntat på i dryga 50 minuter, ja då är det fanimej illa.

Kristoff är här Frank, soldat och ninja vid sidan om. Född av amerikansk far och japansk mor som blivit upplärd som ninja i sin barndom där han även var asiat. Kolla själva så ser ni att ungen i filmen är asiat! För att som vuxen se tidsenligt italiensk ut och befinna sig i ett brinnande Vietnamkrig där han leder sina tappra män i hemliga operationer bakom fiendernas linjer. Där det hoppas upp ur vattnet i slowmotion, skjuts och skriks härliga Aaaaaaaaaarggghhh!!! med stor övertygelse och det är bara bra. Jag gillar det så långt. Men oturen, denna berömda strof, är framme och Frank slår sig på en sten, hamnar på sjukan där minnen från en förträngd barndom kommer fram och han minns sin barndom där han tränas i ninjutsu av sin morfar. Något han inte direkt kommer att få någon nytta av i filmen egentligen mer än att han blir mjuk och följsam i kroppen.

Så Frank och polaren Jim hamnar på en ny bas efter kriget där de ska utbilda personalen men Frank är Frank och ninja på fritiden så det upptäcks att det stjäls vapen av höga befäl som säljes och det måste stoppas. Men Frank, trots han är ninja på fritiden, upptäcks och nu ska han stoppas. Det sker men Frank rymmer och nu ska Frank hämnas den oförrätt som Frank utsattes för. Och resten somnade jag i.

Inget vidare om man vill sätta gaddarna i lite vansinnigt vietnamvansinne från Filippinerna utan en väldigt slätstruken film som inte kan göra någon glad egentligen. Trots det så är filmen utrustad med ett coolt omslag, åtminstone det svenska vhs-släppet, vilket gör att man tror filmen ska vara bättre än den egentligen är. För även om det smälls, skjuts, sprängs och har sig så är det på tok för långa transportsträckor i filmen som inte tillför något av värde. Man vill bara spola fram till de sista minuter som man hoppa ska komma till slut.

Nu är inte filmen helt utan sköna stunder och den bästa är den när Frank rymmer, klär upp sig, oljar in sig, stryker på krigsmålningen, hakar på vapnen, spänner in pannbandet och står alldeles svettig i månljuset och vrålar ut sin nemesis Salcedo´s namn. Det var filmens bästa scen tillsammans med inledningen när de hoppar upp ur vattnet och plöjer ner Charlie. Så spola till de scenerna så bör ni ha ett relativt bra minne av den här filmen. Och ja, sist men inte minst. Fans av Slash, länk ovanför en bit upp, kommer att få se en repris av den scen när Kristoff springer ifatt en helikopter bara det att det är ett plan den här gången.

Terminator 3: Rise of the Machines - 2003

Eftersom jag såg den här igår och hade egentligen inga direkta planer på att skriva om den så föll lusten på efter att den ständiga källan till underhållning, Ninja Dixon, fått halva Facebook på sig efter ha kommit ut med att T2 suger. Vilket den gör. Inget snack om saken. Visst är den massiva scener i den och där är flera välgjorda actionscener samt rätt uttjatade oneliners vid det här laget men det hjälper inte. Filmen känns som att den är riktad till en publik som jag lämnade för 30 år sedan och det har jag alltid tyckt. T2 är okej på en bra dag men fan inget mästerverk. T3 är inte heller något mästerverk, långt ifrån men den är åtminstone såpass underhållande att jag vill återkomma till den lite då och då och jag gillar filmen.

Inte bara för att den verkligen tar steget framåt och ger oss domedagen som Cameron lurade oss på i T2. Han bara drog den framför näsan på oss och det var allt. Den bjuder på ett bra tempo med en Arnold som har ett par underhållande scener som är riktade med glimten i ögat till de andra delarna. Annars får vi samma story än en gång med en naken Arnold och Loken, kanske inte samma bar men samma tillvägagångssätt för dem båda och diverse olika strapatser. Slutet kunde visat mer av hur maskinerna tar över men det överlever jag för vi får se steget till utrotning tas och det var verkligen på tiden.

Terminator Salvation var precis som den här välkomna inslag i serien som i mitt tycke lider av rätt två sega filmer men tar sig med sina två sista delar. Kanske är det någon som tar illa vid sig nu men det är bara att bita ihop för det här är vad jag tycker så om det inte går hem i stugan så är det tråkigt. Men inte för min del.

Scener som sticker ut här är slutet som tar storyn framåt, kranbilsjakten och förekomsten av Claire Danes och Nick Stahl. Båda bra skådespelare som inte filmskaparna behöver använda sig av deras skönhet av för att sälja filmen för det är där ingen. Det är kompetent dolk helt enkelt som kan agera och få även den dummaste dialog att låta trovärdig. Något som inte Loken riktigt klarar av men hon försöker även om det mest är hennes utseende man minns henne för. Lyckligtvis så fick aldrig aset Ashton Kutcher chansen även om han var påtänkt så bara där har ni en anledning att se filmen. Såvida nu ni inte redan är fans av filmen?

Mera sökord!

En sak med att ha en blogg är att kunna kolla in alla sökord som folk använt för att hitta hit (samt att skriva om film såklart). Intressanta sökord eller så har de helt enkelt sökt efter något helt annat. vad vet jag? Men ta en titt själva och se vad ni kommer fram till. Här kommer det, komplett med originalstavning och allt. Här är mina favoritsökord.


hur starta en ong

krigs våldtäktsfilmer

lespisk mamma lär upp sin dotter på video


skattletare båt sprängs film

knulla granndottern

Sahara - 1943

I slutskedet av andra världskriget spottade Hollywood ur sig den här krigsfilmen med übercoolingen Bogart i en minst sagt stenhård roll som stridsvagnsbefälet tillika sergeanten Joe Gunn. Bara namnet antyder vilken hårding det är. Tillsammans med två kamrater i deras tank Lulubelle kör de mer eller mindre på en skara överlevande i Libyens öken i jakten på vatten. Men allt eftersom färden fortsätter ju fler blir det och till sist så har de inte bara en italiensk soldat med sig utan även en Luftwaffe-pilot. Till sist finner de en källa som är nästintill uttorkad men det droppar fortfarande så hoppet lever. Fast säg den lycka som varar då oturen är framme och en tysk bataljon med dryga 500 man även i desperat behov av vatten sätter fart mot källan och våra tappra dryga 10 karlar. Som ni säkert vet så kommer det att bli en hård strid till sista droppen...

Det här är en film som jag såg som lite knatte och glömdes aldrig bort bara det att tillfället att se om den aldrig riktigt kom igen. Så därför köptes den om nu i efterdraget av Afrikas Drottning då suget efter Bogart blev stort och fler Bogie-filmer kommer så häng gärna kvar även om det kan ta lite tag mellan dem.

Så hur var nu den här då? Saken var den att den var precis så bra som jag anande/mindes den skulle vara med bra, rapp dialog och spottas fram med stenhårt tonfall och bistra blickar karlarna emellan. Tyskarna talar tyska som sig bör även om de talar engelska med bara det att i det här fallet har de använt sig av just tyskar. Ju mer realistiskt ju bättre i min mening. När det kommer till stridandet så är det inte direkt så vi får se tarmar, armar och ben fara i vädret men det blir lite blod även om det inte är i dagens mängder. Och det är bra för det blir lite för bra i vissa filmer då det känns som de tror att mer blod, desto bättre film. Här däremot sparas det på det och sökare efter squibs kan glömma det direkt. Istället får vi en sann matinéfilm för en sliten söndag då man vill bara njuta av friden och lugnet i kombination med en bra pålitlig film vilket den här är ett perfekt exempel på.

Lite onödig info är det att det förekommer inte en enda kvinna i filmen samt att Lloyd Bridges är med och spelar brittisk soldat som visar kort på sin familj. Vad som sker med honom kort efter det, ja... det förstår ni säkert. Filmen i sig är en remake på en rysk film vid namn The Thirteen från 1936 som i sin tur var en remake/inspirerad på/av en film från John Ford The Lost Patrol 1934 vilken i sin tur var en remake på en brittisk stumfilm från 1929 vid namn Lost Patrol och för att förvirra ännu mer så blev Sahara 1943 i sin tur remakad, inte bara av Brian Trenchard-Smith med hans film Sahara 1995 med James Belushi i Bogart´s roll utan även redan 1953 som en western under titeln Last of the Commanches av Andre de Toth! Det var invecklat att skriva det. Så med tanke på att jag skrev ner allt det här så är det minsta ni kan göra är att åtminstone se filmen. Det är den verkligen värd.

Treasure Of The Amazon - 1985

Då var det dags för lite mexplotiation igen på Weekend Video. Och som i de flesta fallen så är det Rene Cardona Jr. som ligger bakom galenskaperna som kommer att utvecklas framför oss. För vem kan annars göra ett simpelt djungelunderhåll till en smärtsam upplevelse med kannibaler, huvudjägare, pirayor, alligatorer, infödingar och lokala heta damer? Hur kommer det sig så att en film med så underhållande ingrediens kan vara smärtsam undrar säkert en av er och det ska jag svara på här.

Handlingen är det gamla vanliga. Det är girighet och jakten på guld som driver vitt skilda människor in i Amazonas men det blir inte guld utan i det här fallet, diamanter. Stuart Whitman, gentleman som inte drar sig för att slakta muterade kaniner i skinnställ, lever ett stillsamt liv i bushen där han äter orm, dricker sprit, odlar skägget och röker sin pipa. Precis som vilken livsnjutare som helst och oftast gör han det på Hugo Stiglitz flodbåt. Jepp, Stiglitz är med i sedvanlig ordning och dricker i stort sett bara sprit och rattar sin båt. Så, då var det fastställt. Över till de andra. Väl på båten så lever Whitman jävel och kapar fingrar samt matar alligatorerna med de lokala smakerna.

Samtidigt i en annan del av Amazonas springer ett gäng oljeletare på en grund grav, finner skelettdelar och diamanter och så var de i gång. En av dem är Bradford Dillman och bruden som flörtar vilt med honom var med i Plankan. Tyvärr är hon inte naken i filmen. En tredje part är de två skojarna på båten med Whitman som vill ha honom att leda dem in i bushen vilket han vägrar osv... Och det slutar med han gör det för att f¨å avslut. Ni fattar själva. Nu är det inte bara vildlivet som hotar i bushen för det finns även en gammal lägerkommendant där som jagar guld själv. Det är Donald Pleasence med fint sällskap i fin form av Sonia Infante. Fin kvinna det med härliga ögon.

Visst det låter fint som snus det här och det är autentiskt djungel med alla dess olika djur, insekter och allt vad det nu må vara. Det förekommer blod, squibs och fan och hennes moster men det stupar på filmens längd. Två timmar är minst 30 minuter för länge och sedan spelar det ingen roll hur många skådisar som Cardona får med i filmen. Fan, till och med John Ireland är med i den och jag har inte den blekaste aning om vem killen är! Det tog mig drygt 4 timmar att se 2 och så ska det inte vara. Man tröttnar och gör allt annat än tittar trots att filmen flyter på relativt bra men det blir fel någonstans  för det blir segt som klister. Och då spelar det ingen roll att Sonia Infante har rattarna ute kroniskt.

Djungelfilmer är alltid underhållande och när de är inspelade i en autentisk sådan som här så blir en festlig upplevelse men då får det bara inte bli lika tråkigt som här. För med den här rollistan och trots en trött Pleasence som upprepar en av sina otaliga nazistroller med en rätt fjuttig Hitlerhälsning i slutet går den fetbort för mig. Kan inte tänka mig att se om den för det här var en dryg upplevelse som endast kan jämföras med att få en vinkelslip frivilligt uppförd i rektum. Utfört av en blind hockeyspelare.

The Exterminator 2 - 1980

Ginty är tillbaka som The Exterminator och det är såklart Cannon som ligger bakom allt. Handlingen är precis samma sak än en gång men det är inte samma sak som i den första filmen. ´Nam flashbacks blåses vi helt på vilket är synd för det är ett måste i varje film av rang. För det andra så är det uppenbart låg budget vilket avslöjas i alla scener som är inomhus som i Ginty´s flickväns lägenhet eller på baren de så frekvent besöker. Vad som det däremot är budget bakom är våldet även om filmen lider av en besynnerlig klippteknik. Fast nu är editeringen gjord av en kille för Cannon som heter Norris i efternamn så ni fattar kanske varför då...

Just våldet är frekvent men det störs av den underliga klippningen i scenerna för det går vilt till ibland så man tror det är censur men det är bara Norris som har övat rundsparkar istället för att koncentrera sig på det han skulle/borde göra. Ta bara scenen med värdetransportbilen. Vem har ihjäl föraren och hur går det till? Jag spolade tillbaka men blev inte klokare för det. Fler exempel är där men de minns jag inte nu.

Lite sådana fel tillsammans med de usla kulisserna sänker filmen lite för mig vilket är synd då Ginty är bättre än någonsin i en film med sitt agerande. Kolla bara in scenen vid sopbilen när han hotar gängmedlemmen innan han kastar in honom i bilen. Väldigt övertygande och bra jobbat av honom. Till skillnad från första filmen där han mest såg ut som en ledsen vovve. Fans av The Wire kommer att jubla när Frankie Faison dyker upp som Ginty´s polare med sopbilen. Själv blev jag väldigt överraskad på ett positivt sätt för Frankie är en skön lirare med grym pondus.

Mario Van Peebles är X här och han är precis lika fånig som sitt namn i filmen. Uppenbarligen så är det någon med dragning åt karlar som designat hans kläder samt friserat honom för han ser ut som en bakgrundssångare åt Frankie Goes To Hollywood. Spelar över gör han med och X´s bästa scen är i slutet när han får in en lyckad träff och skriker samt hoppar ner från en pelare. Stor underhållning i all sin absurditet.

Själva storyn är densamma med Ginty som rensar upp igen bara det att han använder eldkastare för det mesta och kör sopbil. Motståndarna är ett ungdomsgäng ledda av den "mystiske X" och de får Ginty på kornet när han rostar ett par av dem. De ger igen och han ger igen och attacken på Ginty´s flickvän är faktiskt oväntat hård. Så ha ett extra öga öppet för den sekvensen. Annars inget direkt som klår på den första filmen men kan funka om man vill se mer av Ginty i sin paradroll. Tyvärr lämnade han oss 2000 på grund av cancer men de som vill se en mer komisk sida av honom rekommenderas Madhouse med Kirsty Ally där Ginty är en skitjobbig snickare till granne. Det är en skön film.

The Exterminator - 1980

Alla har säkert mer än en gång sett James Glickenhaus film The Exterminator med Robert Ginty, Steve James och Christopher George. Har ni inte sett den så kan det vara läge att leta upp den då den innehåller ett par ordentligt sköna scener som sticker ut. De som jag syftar på är scenen med köttkvarnen och sexklubben där de serverar unga pojkar till feta äckliga gamla gubbar. Just den sista scenen ger mig alltid en hård känsla av tillfredsställelse när Ginty´s karaktär kommer dit och rensar upp.

För detta är ingen skräckfilm eller en föregångare till Twilight utan en stenhård vigilante-film där packet på gatan rensas bort med skoningslös precision. Precis som det borde vara. Ginty spelar här en Vietnamveteran som flippar ut efter att bästa vännen (James) lemlästas av ett gäng och tar saker och ting i egna händer. Men snuten (George) är inte långt efter men får för det mesta nöja sig med att städa upp resterna efter The Exterminator som han kommer att kalla sig.

Agerandet kanske inte alltid är på topp då Ginty inte direkt är någon som är känd för sina karaktärsdrivna roller då han gör sig bäst i filmer som den här då han bara behöver se hård ut. Fast egentligen ser han mer ut som en ledsen sankt Bernhard men det kan man skita i. Mannen mal ner folk och rensar upp bland patrasket och det räcker långt för den här svensken.

För att en film som ska handla om Vietnamveteraner så måste det såklart vara med flashbacks från `Nam annars räknas det inte i min bok så där för är det kul när filmen avhandlar den delen direkt och vi får se den grymma sidan av krig när James och Ginty rensar upp bland Charlie och grabbarna. Enligt mig, den bästa delen av filmen.

 

 

 För komplettister av vigilante-filmer eller folk som helt enkelt gillar se en ensam karl rensa upp i träsket så är det här ett lika välkommet som klassiskt tillskott. I sann anda så kom det även en uppföljare producerad av bolaget-vars-namn-inte-får-nämnas-med-de-är-ansvariga-för-att-ha-förstört-Charlie-Bronsons-frisyr. Ginty är tillbaka med svetshjälm, eldkastare och upphottad sopbil för att ta sig an Mr X. Också ett jävla namn på en skurk. Fast det tar vi i ett senare inlägg. Tills dess, se om den här.

Swamp Shark - 2011

Hur startas en måndag bäst? Jo, genom att man vaknar till Usama Bin Laden plockats dock inte i någon grotta som jag trott hela tiden utan i en lyxvilla där i egenskap av stor ledare han gömde sig bakom en kvinna som användes som sköld. Starkt jobbat, mannen. Efter den nyheten smält så är det då dags att avnjuta Swamp Shark med Robert Davi och puddingen Kristy Swanson. Nu är detta inte Swanson´s debut i hajfilmsträsket utan hon var även med i den fina Red Water med Lou Diamond Philips. Även den en tv-film men ack så underhållande, precis som den här fina fisken till film.

För att vara en hajfilm så fyller den sina skor med precision. Samma story som alltid. Litet samhälle vid vattnet. Stor haj i vattnet. En ser den och ingen tror. Sheriffen är bakom hajens tillkomst. Fest är på gång. Kåta ungdomar som super och åker båt. Hjältinnans syster är ung, dum, kåt och kan inte lyda. Fastnar på på vattnet. Hajen attackerar. Hon måste räddas. Ni ser själva, det är inte det minsta nytt här som bjuds på och det är kalas för det är bara att stänga av hjärnan, stirra sig blind på Swanson´s fuktiga urringning, mmmmm... och njuta av hajen. Just det, njuta av hajen. För att vara en SyFy produktion så är hajen bättre än vanligt cgi-gjord och de till och med bjuder på den i gummimodell! Praise the lord and pass the ammunition, we got a live one!

Jag vet, jag blev själv förvånad över hur pass cool hajen är här även om bilderna på den ute på nätet inte alls imponerar men se filmen så kanske ni med blir sugna på att inhandla den för det ska jag göra, den saken är skäggbiff. En annan sak som imponerar mer än hajens utseende och utförande är alla andra hajfilmer som de tagit scener från och använt här. Red Water får sin hängbrosscen kopierad, Deep Blue Sea får scenen med Skarsgård och hans bår kopierad fast inte med en bår men ni fattar när ni ser. Jaws får ett par scener med här och det var en film till vill jag minnas fats jag kan ha fel. Oavsett vilket så blev i alla fall jag glad över att se dem här för det visar att de ansvariga bakom filmen själva gillar och har sett de filmerna.

Davi, Swanson och de andra sköter sig bra som väntat och tack och lov så slipper vi valfri taskig rappare i filmen för den skiten är något som jag verkligen inte klarar av att se. Utan det är fint tempo med en stor del sköna scener med fenan ovanför vattnet som jag är svag för. Blandar man det med Swanson´s fuktiga hylla, fina attacker och faktiskt en del slafsiga kroppsdelar så blir det en jäkligt underhållande, kul och bra film man får serverad. Jag gillade den här skarpt, den saken är. Rekommenderas det varmaste till alla hajfilmsälskare där ute!

The Beyond - 1981

Vilken annan film än Lucio Fulci´s The Beyond har kunnat få två skilda grupper som Europe och Candlemass att skriva låtar om samma film? Jag har ingen aning, precis lika stor koll på som hur Europe´s version låter. Candlemass låt, Demons Gate, är med på deras debutskiva Epicus Doomicus Metallicus. Europe´s låt heter för övrigt Seven Doors Hotel och är med på deras, precis som Candlemass, debut Europe. Så lite mer onödig info för er, kära läsare, som ni säkert redan kände till.

Ska man dra handlingen här så fastnar man rätt fort för det går inte att förklara med få ord för hemligheten med The Beyond är dess vansinniga struktur som helt inte finns. Det är en salig blandning scener som kastas om det vildaste blandat med felstavade skyltar, ännu mer vansinniga scener med hur man inte laddar en revolver, spana bara in scenen i hissen där David Warbeck laddar via pipan(!) och får ett varmt leende från Catriona McCall.  Fast i korthet så går handlingen ut på att McCall ärver ett hotell i New Orleans som visar sig vara byggt på en av de sju portarna till Helvetet och gissa tre gånger om den öppnas i filmen.

Så varför ska man se den här filmen då kan man undra om det nu inte är någon direkt handling eller logik i den? Därför att detta är en film som man bara måste uppleva minst en gång i livet för atmosfären är magisk, zombierna långsamma, McCall söt och Warbeck sitt varma charmiga jag. Bristen på logik gör sitt med för det gör att man kan aldrig räkna ut hur det ska gå för varje gång man sitter framför den så nog fan tror man att man vet hur det ska gå men lik förbannat så gör det inte det. Och då har jag ändå sett filmen otaliga gånger! Det är styrkan med The Beyond. Stämningen och den totala oförutsägbarheten filmen innehåller.

Gore-hundar vet vad de får här för det snålas inte på snaskiga detaljer redan när standarden sätt i inledningen med en grym piskning medels kedjor för att utmynna i en uppspikning på en vägg med en avslutning med släckt kalk. Det är ingen vacker scen men den sätter standarden för det våld som komma skall och sker.

Nu behöver en film mer än våld och konstnärlig stämning, den behöver passande musik med och det får vi här i form av Fabio Frizzi´s storslagna och ödesmättade musik som är grymt passande till filmen. För utan Fabrio Frizzi´s musik så tror jag inte att the Beyond blivit den storslagna upplevelse den nu är. Enligt många så är det här Fulci´s bästa film men det håller jag inte med om. Don´t Torture A Duckling, New York Ripper, The House By The Cemetery och City Of The Living Dead är för mig bättre filmer men det betyder inte att den här är dålig på något vis för det är den inte. Bara det att de andra är så otroligt bra att den här inte för mig når upp till deras nivå.

Day of the Dead - 1985

Egentligen så har jag alltid filmens poster i den mån det går att hitta en fast i det här fallet så är det en ovanligt ful sak så ni får nöja er med den här istället. George A. Romero har gjort sin beskärda del av zombiefilmer och jag tror han har fler i sig. För med tanke på hur pass intressanta de två senaste var så kan det inte gå fel. Lite ändringar och vinklar på fenomenet är alltid välkommet och det är inget som George är främmande till. För hur kan man annars förklara en ridande zombie? Oavsett vilket så är det nu Day of the Dead, Romero´s bästa film och en av de bästa zombiefilmerna gjorda som gäller.

Tonen sätts direkt, både i film som på bloggen, allt är kört åt helvete och människorasen är längst ner på listan. Det är slut. Trots det så kämpar en liten grupp forskare och militärer vidare i en underjordisk bunker där de mer käbblar med varandra än kommer någon faktiskt vart. Som alltid i sådana situationer så löser det sig inte utan helvetet utanför är plötsligt innanför och slutet kommer fortare än någon kunde trott.

Ska man vara ärlig så är Day.. väldigt pratig, otroligt pratig med en jäkla massa dialog som egentligen inte leder någonstans och det kan kvitta för det är hur den spelas som gör den till ett såpass viktigt element i filmen. Ta bara kapten Rhodes (Joe Pilatos) som har flera giftiga repliker och stenhård dialog som fullkomligt spottas fram med stenhård ton. De träffar bättre än några skallskott i filmen för Pilatos räddar filmen med sin karaktär för det är en kille som verkligen skiter i allt utom sina män och sin egen livhank. Visst är han ett svin som sig bör men inte vilket svin som helst. Rhodes är en bad mother med dubbla revolvrar som inte tvekar en sekund för att dra dem mot vem som helst. Till och med de män han så hårt värnar om.

Men Romero är smart för han ser alltid till att ha antingen en svart kille med som styr upp saken eller en stark kvinna. Och just en sådan fann Romero i Lori Cardille. Inte bara en kvinna med skinn på näsan som håller Rhodes och dennes män på avstånd utan även minst lika kompatibel på att hålla alla levande döda på liknande avstånd. Eller helt enkelt eliminera dem. Lori´s karaktär Sarah är vara den sista i bunkern med en gnutta mänsklighet kvar i sig som ser till att hjälpa till eller dra ett extra lass för att hjälpa någon medan Terry Alexander´s John och Jarlath Controy´s William bara precis sköter endast sitt och skiter i allt annat. Trots dessa olikheter så bildar de ett bra team i kampen för överlevnad.

Där har ni receptet på en succé. En bestämd kvinna med automatvapen. En lika bestämd svart man med samma ska och en halvnitad irländare med samma sak. Fast nu är det inte bara de här tre tillsammans med Rhodes och de andra skådespelarna i filmen allt hänger på utan det är det grafiska våldet som här visar det geni som var Tom Savini innan han själv ville bli filmstjärna och dyka upp i all möjlig skit. För min del så borde han ha hållit sig till sina effekter. De gjorde han över allt för jävla otroligt bra. Och just bra effekter när det kommer till zombiefilmer är a & o. Kassa effekter kan sumpa en i övrigt bra film medan bra effekter kan vända en usel film till det bättre.

Av alla Romero´s filmer är det här min absoluta favorit då det är så satans underbara effekter, slafsande och Lori Cardille är så trevlig att titta på samtidigt som hon är en väldigt kompetent aktris. Att hon inte fått fler filmroller är mig ett stort mysterium och ännu ett bevis på att världen fan inte är rättvis. Sopor som Ashton Kutcher glider in med noll talang, inga ambitioner, korkat utseende samt vars enda egenskap är att han säkert är en jävel på att suga kuk och far rätt upp i gräddfilen medan Lori är där hon är. Ingen rättvisa alls. Skillnaden är bara det att hon var med i Day of the Dead och Kutcher, vad gjorde han? Spelade sig in till rollen som sloopy second efter Bruce Willis där han säkert fortfarande gömmer sin talanglösa röv. Go Lori!