The New York Ripper - 1982

Mitt intresse för italiensk film har dalat rejält det sista året och jag har nog fasiken tröttnat på dem. Men vissa pärlor hänger trots allt kvar i samlingen medan lusten att jaga efter rätt tråkiga filmer på diverse divx-er eller vhs-rippar inte hägrar längre. Jag lägger hellre min tid på ordentliga utgåvor och roligare filmer än ser något bara för det ska vara italienskt som vissa gör. Fulci är inte heller någon som orsakar fontänorgasmer hos mig längre för i ärlighetens namn så var det bara goret man var efter och inte hans regi som man såg filmerna men med denna så har han slagit an en grym ton sällan skådad i en film. Men hans bästa film är Don´t Torture A Duckling.

Handlingen här är välkänd och man bör ha levt i en jordhåla för att inte känna till denna och dess innehåll. Det är grafisk, det är våldsamt och precis varenda en jävel i denna har sina mörka sidor och sexuella läggningar. Ingen sexualitet i filmen skildras varmt utan allt är skitigt och depraverat. Och de som ska föreställa de "rena" i filmen har inte ens sex, de har ingen närhet alls. Polisen nyttjar horor, psykologen bögporr, gigolon förnedrar kvinnor när han inte knarkar och röker på i kukformade pipor, den fina damen nyttjar porrklubbar och tillfälliga bekantskaper samt främlingar för gå i gång osv..

Detta är en skitig film, riktigt skitig film men inte så skitig nu så man vill duscha efter utan så skitig så man känner sig perverst normal efter den. Och man inser hur tråkig man egentligen är. Fulci själv dyker upp men det är bara i en liten roll men det är inte det som är det viktiga här utan vad han gör. Han röker pipa! Pluspoäng för det och minus för han inte har sin keps på.

Men det som är fint i filmen är den fina 70-tals känslan trots den är gjord ´82 och miljöerna. Det är porrbiografer, vanliga biografer med hårda titlar, porrklubbar och allt annat de fått med och givetvis de gamla polisbilarna som man fastnade för i den hårda serien Hill Street Blues. Fotot är mest ruffigt och det är grått och jävligt och ökar bara på misären i filmen vilket höjer upplevelsen med vilket är bra. Och det enda ljusa i den egentligen i den är egentligen Alexandra Delli Colli som har filmens bästa scener och de finaste benen. Jag kan aldrig se mig mätt på henne.

Men överlag är detta en av de bättre filmerna från Italien och en av Fulcis bästa filmer. Inte för våldet nu utan för stämningen han fått till och den grymma känslan i den. Visst är våldet bra med men det är inte det viktigaste här. Inte för mig, Jag nöjer mig med Delli Colli. Men ska jag klaga på något i filmen så är det Paolo Malcos val av lektyr. Han skulle ha tagit Honcho i stället för Blueboy. Honcho verkar så mycket hårdare nämligen.