Deep Blue Sea - 1999

Fan vad denna filmen är härlig alltså. Jag blir glad bara av att tänka på den och ännu mer av att se den. Renny Harlin är en mästare på snabba filmer med skön handling och ett bra jävla tryck. Att han sedan lyckats med att få in allt detta i en hajfilm gör det inte sämre heller. Mannen är ett geni, inget snack om saken. Och uppenbarligen är han också den enda som kan få skrigefittan Jackson att hålla sig och sitt evinnerliga skrikande på mattan, bara det är ett betyg som kan få män att gråta.

Handlingen här är enkel, simpel, lövbitstunn eller vilket nu man vill kalla den. Själv tycker jag den är perfekt för filmen. Forskare har genmanipulerat hajar, sidoeffekten blir den att hajarna blir smartare, hajarna kommer lösa och attackerar forskarna samt river hela undervattensanläggningen i jakten på payback. Kryddat med härligt raffel och bra skådisar så får man en mycket bra och underhållande film och en magnifik final där man man verkligen kan prata om blodbad.

Allas våran The Punisher, Thomas Jane, är fin som salthärdad sjöbuse och LL Cool J är han som står för de roliga inslagen vilket han sköter fint. Saffron Burrows är den torra forskaren och inte i min smak fast hon ser fin ut i våta underkläder men för lång för mig. Stellan Skarsgård trivs i sin roll då den är packad kroniskt i filmen och Michael Rapaport är inte lika påfrestande som han kan vara. Och så Samuel L Jackson då som sköter sig underligt nog men det är nog tack vare Harlin det. Och det är också tack vare honom som han gjorde sin bästa film någonsin, The Long Kiss Goodnight, en mycket underskattad film för övrigt det.

Härliga hajar som varvas mellan cgi som modeller och grymma attacker och den fina finalen samt den sköna musiken, som är grymt inspirerad av den från The Rock, gör sitt för att höja stämningen här ypperligt. En härlig film som jag håller högt och njuter lika mycket av varje gång jag ser den.