Cube Zero - 2004

Tredje och sista (?) delen i sagan om kuben och ställd mot de andra två så är detta mer en film i min delikata smak. Den är helt enkelt bäst av de tre tillgängliga filmerna. Till skillnad från de andra två så får vi här ta del inte bara ta del av livet inom fyra små väggar utan vi får även del av livet i fyra andra små väggar utanför kuben. Nämligen hur själva apparaturen sköts och styrs. Hierarkin med dess flöde upp från amöborna på golvet visas här med fint spel av Michael Riley som Jax som även skänker lite avslappnande kul humor till den annars ledande dysterheten i kuben.

Fällorna är av det bästa slaget här och vi slipper det kritvita i kuben som drog ner tvåan för det var så jobbigt att titta på så här är det mer i stil med den första filmen men ändå bättre. Kubmiljön om man kan kalla den så är mer passande än vad den var i Cube 2: Hypercube. Fällorna för att återgå till dem är inte bara fler och brutalare de är även mer av de slaget som vi fick i inledningen i den första filmen. Mer slice and dice med andra ord. Me like!

Ett annorlunda upplägg som visar att man tjänar på att tänka utanför kuben för att vara fyndig, om man får vara det, och bra aktörer samt härliga latexeffekter gör detta till ett fint inslag i serien och det bästa som vi redan fastslagit. Men det är det värt att upprepa för jag har en känsla av att det bara är jag som tycker det.

Cube 2: Hypercube - 2003

Den första filmen är ingen direkt höjdare men den har sin originalitet att stödja sig på medan denna har inget alls att göra så på. Samma sak en gång till men med fler karaktärer som man ändå aldrig bryr sig om eller fastnat för och ett fruktansvärt kacklande till dialog som gick mig totalt över huvudet. Nu är jag ingen raketforskare och kommer aldrig att bli jämförd med heller men denna dialog som till sist kom endast att handla om parallella universum och sådant dylikt gjorde mig bara trött. Jag tror faktiskt att dialogen i en Marcus Birro pjäs är mer underhållande än denna och då är det verkligen illa.

Visst är budgeten högre men det hjälper inte när det är så tråkigt som här. För att finna något av värde i denna så måste man genomlida 85 stentrista minuter för att få lite upprättelse men inte ens det är värt det. Se skiten på Youtube så lär ni få se det bästa snabbt, enkelt och gratis. Själv förbannar jag mig själv för att jag genomled först Avatar och nu denna när jag i stället kunde ha tillbringat lite mer tid med Picnic at Hanging Rock och dess unga damers sexuella spänningar och anspelningar. Fast lite tröst här var det att man slapp alla jäkla djungeltrummor!!

Avatar - 2009

Vad James Cameron har gjort här är att göra en ny version av hur västern tämjdes bara med det tillägget att indianerna vinner denna gången och att de vita skeppas tillbaka igen dit de kom från första början. Med andra ord en film där trädkramare vinner över teknikfreaks och veganer vinner över äggätare. Och jag kan hitta på ännu mer roligare saker än detta, tro mig. Såpass roliga att filmen till och med kommer att bli intressant även för mig men det får räcka där för jag kommer inte att utsätta mig för denna parning mellan James Cameron och Pixar fler gånger. Så på frågan om väntan varit värd för att se vad Cameron pysslat med i alla dessa år sedan Titanic, en annan film som aldrig kommer att ses om där av samma regissör, så är det ett rungande nej för jag hade roligare under Piraya 2 än denna och Piraya 2 är dokumenterat boring.

Inget som överraskade här även om jag satt och smått väntade mig att en anorektisk Celina Dion skulle hoppa fram bakom en trädstam i slutet och yla sin nya hit men ack vad jag bedrog mig. Skatan lyste med sin frånvaro precis som mitt intresse dämpades här redan en kvart in. Nej, jag visste jag skulle fortsatt med Stalker i stället för denna skändning på mitt delikata sinne. Iofs borde jag lärt mig min läxa efter styggelsen Transformers 2 för efter den kan inget vara så illa vilket denna inte heller var för det är inte möjligt. Men detta precis som Transformers 2 är inget som jag kommer att spilla tid på igen, den saken är säker.

Cube - 1997

Cube handlar inte om någon avdankad rappare eller något sådant löst patrask utan är en kanadensisk lågbudgetfilm som satsar rejält med en grym inledning vilken säkerligen halverade dess redan låga budget. Resten av filmen är inte lika imponerande även om det förekommer ett par trevliga saker i fällväg. Nu kanske alla Saw-fantaster vaknar och börjar gnugga sig i ögonen när det förekommer fällor. Bara det att denna kom före Saw och alla dess avkomlingar.

Handlingen här är den att ett antal olika personer vaknar upp i en kub som i sin tur ingår i en omöjligt ännu större kub som ändrar sig efterhand. Där rummen efterhand visar sig vara utrustade med diverse fällor som ser till att göra tillvaron för de tillfälligt huserade där i. Kryddar man det sedan med ångest, animaliska instinkter, beteende, interna konflikter, alfahannebeteende och annat trevligt grupptryck som för det mesta förekommer i konfirmationsgrupper så har man Cube.

Agerandet pendlar lite mellan bra som överspel och mindre bra men det är inget direkt som stör men tillräckligt för att jag ska ta upp det. Ibland är jag elak bara för jag kan vara det. Effekterna är som sagt bäst i inledningen för det är då det är som mest grafiskt och i slutet så är det inte så mycket av den varan utan mer psykologiskt rävspel som gäller. Det och kampen mot klockan.

Nu är detta inte världens jämnaste film och den har en tendens att sagga efter halva tiden och till slut så skiter man faktiskt i hur det går bara en viss person inte klarar sig. En annan sak som både kan vara till en för- som nackdel är det att vi får inga svar om varför, hur eller något om vilka personerna i kuben är, vem som byggt den, varför den är byggd och vilket syfte den har förutom att avverka personer på löpande band.

Fast gillar man filmer utan svar som bara går ut på att jävlas med folk och skada dem rejält så är detta något och den har fått två uppföljare med att dyka ner i. Nu är jag ingen större fan av denna men det beror mer på att den tappar rätt bra efter halva tiden, inget annat. Den kunde ha hållit ett jämnare tempo så hade filmen uppskattats mer av mig men de andra två ska ses. Om inget annat så för att helt enkelt se olika personer råka illa ut i säkerhet i min egen soffa.

Picnic at Hanging Rock - 1975

Att gå in på handlingen här är att förstöra filmen för det är enklast och helt enkelt bäst att se den med egna ögon och på så vis bilda sig en egen uppfattning. För detta är ingen lätt film att ta till sig direkt därför att den kräver lite av en som tittare. Minsta lilla man missar så är risken stor man missar en vital del till mysteriet. För det är just vad denna film är. Ett stort mysterium som man trots upprepade återkomster till aldrig lär få rätsida på och kanske är det det som är filmens styrka.

Själv vet jag inte om jag kommer att se om den men risken är precis lika stor att man lika snabbt vänder och köper den fetaste utgåvan på den bara för att man plötsligt insett dess storhet och bara måste se om den. Det har hänt förr och kommer säkerligen hända fler gånger. Åtminstone för mig.

Stämningen, fotot samt den vackra och passande musiken ökar filmens styrka ger den extra skjuts som oftast saknas i andra filmer men samtidigt är filmen såpass sövande i sitt tempo att det gäller att man är pigg när man ser den för det känns som att all ens energi dras ur en när man tittar. Man känner sig helt enkelt tömd på energi och skallen ens nedtyngd av filmen. Om det sedan är bra eller dåligt, det är nog personligt i detta fallet. Själv ser jag det från det positiva hållet. Bra film ska kännas helt enkelt.

Morte Macabre - Symphonic Holocaust - 1998

Morte Macabre är något som inte förekommer här speciellt ofta, nämligen musik. Bra sådan med för den delen. Musiken är något så underbart som skräckfilmslåtar spelade här av medlemmar från de två svenska banden Anekdoten och Landberk. Själv har jag ingen aning om vad de spelar men det är säkert något proggigt. Nu är jag inte den största fanen av progg i allmänhet men denna skiva avslutas med en egenkomponerad melodi på 18 minuter som även är titeln på skivan. Symphonic Holocaust. Som totalt sänker en med sitt djup, hypnotiska stämning och magnifika arrangemang.

Låtarna som de spelar igenom här är i följande ordning:

Apoteosi Del Mistero från Fulci´s City of the Living Dead följd av den egenkomponerade Threats of Stark Reality som fungerar som inledning för Sequenza Ritmica E Tema från ännu en Fulci nämligen The Beyond. Lullaby med sin smittande körsång eller vad nu det ska vara är det enda inslaget på skivan som inte är instrumental och den är såklart från Rosemary´s Baby. Sedan följer Quiet Drops från D´Amatos Buio Omega eller Beyond The Darkness om man så vill. Opening Theme är självklart Riz Ortolani från Cannibal Holocaust här i en underbar version som följs av The Photosession från stänkaren Golden Girls, lite porrmelodier där med vilket gör mig verkligen sugen på att se den för en porris med sådan musik måste vara något i hästväg! Och sist men inte minst den egna Symphonic Holocaust som klockar in på dryga 18 minuter.

Detta är en skiva som är ett måste för det är så otroligt bra och jag kan aldrig nöja mig med att bara lyssna på den en gång för jag nöjer mig inte med det. Den rullar alltid minst två om inte tre gånger på rad. Vilket är ovanligt för mig det men sen pratar vi om kvalité här och inte kvantitet. Denna hittas lättast genom deras bolag Mellotronen för ett fint pris på endast 140:-. Själv gav jag 35 dollar via Ebay pga okunskap och en vilsefarelse om att skivan var OOP men det pengarna är den verkligen värd, sanna mina ord.
Köp den! Lyssna på den! Älska den!

Otis - 2008

Så fort denna filmen landade på mitt köksbord så höjdes rösten i protest men protagonisten som tryckte den på mig höll fast vid att jag skulle se den. Jag kommer att hata den och det höll han med om men det kom så klart ett men med. Det "men" var att Illeana Douglas var med i den och det räckte för mig. Så filmen åkte på och den var precis vad jag var rädd för vad den skulle vara. Bara det att filmen höll ett grymt tempo och på något jäkla sätt så satt jag klarvaken under den och kunde inte låta bli att se klart. Fast det beror mest på den tidigare nämnda Douglas och Ashley Johnson. Daniel Stern var rätt cool med faktiskt får jag erkänna.

Otis är en liten skruvad komedi eller en svart sådan om man nu föredrar det som handlar om en fet loser som aldrig fick knulla på skoldansen och nu ser han till så att han får det. Otis kidnappar helt enkelt unga damer och sedan döper om dem till Kim för att sedan göra sin egen version av sin drömdate som är just lagd på en skoldans och han vill bara får knulla i baksätet på sin bil. Han går så långt att han ringer hem till de berörda föräldrarna för att be om lov att ta deras dotter Kim på date och då och då så ringer han bara för att berätta vad han ska göra med dem. Allt går bra till den dagen då Otis springer på fel familj och kidnappar fel dotter. För denna familjen tar ingen skit och när väl Otis är lokaliserad så ger de sig i sin tur ditt med sin arsenal för att göra pinan kort med Otis.

Vissa hyllar denna och tycker det är en underbar, lysande och perfekt film men dit hör inte jag för jag störde mig mest på att det kändes som den tar alla dessa perverterade typer som finns och ger dem ett sorts existensberättigande. Hade det varit en rak skräckfilm så hade jag kanske tyckte det var bättre men inte här. Det är välspelat och Bostin Christopher som spelar Otis gör ett bra jobb samma med Jere Burns som agenten som ska hjälpa familjen i deras kris även om han nu inte så mycket hjälper utan snarare stjälper dem. Man stör sig lika mycket på båda två och det är ett bra betyg. Slutet är även medvetet klurigt och det störde mig med för det känns som de laddar upp för en fortsättning vilket jag inte hoppas. Inget jag kommer att se om men samtidigt inget jag ångrar jag sett. Bara det att den var precis vad jag hade väntat mig. Fast lite bättre.

The Fury - 1978

The Fury, vad kan man säga? Brian de Palma´s film med John Cassavetes och Kirk "Cactus Jack" Douglas är ingen direkt film man kan tro man har någon koll på för den svänger rätt kraftigt mellan varven och slutet är minst sagt explosivt får man allt säga. Storyn är den att Kirk är i mellanöstern med grabben när det plötsligt utbrister ett attentat mot dennes liv och Kirk förmodas död samt grabben förs bort av Cassavetes. Men Kirk är inte den som är den så han tar upp jakten och det blir inte alls vad man kan tänka sig det ska bli. Visst är det rätt standardiserat först men det tar snart slut för här gäller det att hänga med.

Vad som hänger i min skalle under hela filmen är Carrie, varför vet jag inte för jag har bara sett den filmen en gång och jag har inget sug alls att se om den men ändå så är den där under denna. Kan bero på att det är även det en de Palma film och att Amy Irving som är med i den även är med i denna. Det är faktiskt henne det handlar om här men det är inte det. Jag tror det beror på det telekinetiska som figurerar rätt friskt i båda filmerna.

de Palma är ingen husgud för mig och bland hans filmer så är det bara Sisters och The Untouchables som jag gillar. Och nu denna då för det var en skön film. Visst den hade sina lite dryga sekvenser men den första timmen är fin där höjdpunkten är när Kirk brakar in hos ett äldre par och tar för sig av vänskapen med svärmor i huset. En härlig tant helt enkelt. Andra halvan är lite drygare och man tappar tråden lite då det känns som filmen hoppar lite mellan genrerna innan den slår till med släggan och levererar det trevliga slutet. Men det styrs upp av ett par fina scener som sticker ut. Varav några av dem är när Irving rymmer från huset och Kirk dyker upp i taxin, helt filmad i slowmotion, scenen när Kirk, igen, ringer obscent samtal i kanintofflor tror jag det var och scenen på nöjesfältet med araberna eller vad nu de var. Kanske inte oväntad för man har sina misstankar när det läggs upp för den men fullt underhållande.

Men vi får ju inte glömma bort Charles Durning som är med på ett hörn han med och är precis lika härlig som alltid. Dennis Franz, en annan härlig prick det med för övrigt, gör sin debut här och spelar en polis som är rädd om sin bil. Där får vi en underhållande biljakt med för övrigt. Filmen i sig är bra, mycket bättre än jag väntat mig även om den känns lite hoppig mellan vilket den vill vara till och från men det styr upp sig igen. Så får ni en chans så se den. Något annat vore bara korkat för all skit som de Palma gjort på senare år är långt ifrån lika bra som denna.

Coldfire - 1990

Söndagar är alltid fina när man är på humör för fin PM-action och denna inleddes fint med Recoil med Gary Daniels och senare fick en fortsättning med denna film i regi av Wings Hauser som även är med i små sekvenser. Tyvärr är det filmen stora problem just det. Wings är med för lite! Ungtupparna som har har castat i leadsen är inget vidare som huvudpersoner även om de inte är sämst i filmen. Så därför känns det som om Wings stírrat sig blind på 21 Jump Street och sedan gett sig på att göra en egen film på det temat. Tyvärr blev detta lika illa som den förmodade förebilden.

Upplägget är det att ryssarna vill ta över knarkhandeln med en ny drog och två unga snutar som är partners i vått och torrt ska stoppa det. Självklart så bromsar den ene den andra och nu slits dem isär och ni kan resten... Inget nytt och framför allt inget skoj att förvänta sig. Det bästa i filmen är i inledningen när Wings sitter och ringer sexsamtal när det sitter en nyligen våldtagen tjej framför honom och det säger väl allt då. Lite silikonpattar får vi med men de är verkligen av de misslyckade slaget då ett par ser ut som uppumpade tennisbollar under huden på damen i fråga. Ännu en kass grej i en rätt medioker film. Nej, se någon av Wings andra filmer typ The Art of Dying istället. Själv ska jag ge mig i kast med PM´s tv-serie L.A. Heat nu, serien som tyvärr sänkte bolaget.

Defiance - 1980

Jan-Michael Vincent har aldrig varit en favorit hos mig och tycker mer att hans närvaro i filmer som Ingen Blåser Hooper med Burtan och The Mechanic med Kalle Bronson mer sänker dem för jag har svårt för honom. Alltid haft och kommer alltid att ha med. Men av någon underlig anledning så har det blivit flera filmer med honom på sistone av någon underlig händelse. Först ut var Alienator som vi inte går in på av väl vägda skäl, Enemy Territory och så nu denna historia.

Vincent spelar en strandsatt sjöman i New York som finner sig indragen i en maktkamp med ett lokalt ungdomsgäng som terroriserar omgivningarna. Men Vincent är den ende som står upp mot dem och snart nog så är det fullt krig mellan gänget och honom.

Nu låter detta mer spännande än vad det egentligen är för här händer inget alls av värde. Förutom att detta är en Jerry Bruckheimer produktion som säkert stör någon. Allt våld som förekommer gör det oftast utanför bild och när det väl visas så är det så tamt att det kunde visats på Bolibompa. Förutom Vincent ser vi Danny Aiello och han ser lika gammal ut idag som han gör i filmen så han måste nog fan ha fötts in i medelåldern direkt! Nej, inget att ödsla tid på såvida man inte har ett svårt sug efter filmer av denna genre men det finns otaliga fler filmer med bättre tryck än denna så leta upp dem först. Här finner ni ett sävligt tempo med bra agerande men inget av intresse för de med våld i tankarna. Däremot kan den funka för Vincent-komplettister som bara måste se allt med karlen i. Själv håller jag mig från och nu långt ifrån honom. Omdöme om filmen är att den är tandlös som en pensionär utan gaddarna i och precis lika intressant att tillbringa tid med också. Med andra ord, sök underhållning någon annanstans.

Django - 1966

Många hyllar denna som en obestridd klassiker men jag kan inte sälla mig till dem riktigt. Visst inledningen är cool som få, titelsången med en nitad Elvis-kopia är fantastisk och slutet underbart men allt annat däremellan är ärligt talat rätt segt och ointressant. Ställd mot Keoma som är snarlik i uppbyggnad och story så är denna ingenting. Båda innehåller Franco Nero men där Castellari får till känsla som berör en i Keoma så har Corbucci här gjort en mer en rak western med inga som helst drag i några av karaktärerna som man fastnar för. Visst var våldet i filmen hårt för sin tid men i dag är det inget man hänger upp sig på direkt.

Hade det inte varit för slutscenen, musiken och den vackra Loredana Nusciak som Maria så hade denna inte stannat i samlingen för det känns som att för varje gång jag ser den så tappar den mer sin lyster hos mig. Eller så är det för att man jämför den med Keoma som är en så otroligt bra western som egentligen är mer än bara just det. Nu är Corbucci ingen dålig regissör utan han har en fin plats hos mig med sin underbara Il grande silenzio aka The Great Silence som precis som Castellaris Keoma är mer än bara en western. Där visar han rejält hur ett slut kan förvåna och uppröra folk till den milda grad att ett alternativ slut blir tvunget att spelas in. Så även om inte Django kommer att rulla på länge hos mig så kommer däremot The Great Silence gör det snart.

Fast slutreplikerna här är så hårda att de tål att upprepas många gånger och ser man då scenen framför sig så är de ännu bättre.

Maj. Jackson:
Start praying if you like, I don't mind. It's a smart thing to do when you know that death is coming for you. Oh, haven't you got your burial suit with you? We'll have to leave you to the vultures. So now begin your prayer... I can't hear you!
Django:
Can you hear this?

Self-Defense - 1983

Today their city. Tomorrow.... yours!

Den taglinen glömmer man aldrig om man sett trailern, den saken är säker... Nu kommer här en gammal bortglömd goding som endast lever kvar i minnet hos oss som sett den på vhs för många år sedan. Siege är titeln som användes på vhs här och omslaget är det samma om inte till och med det svenska som visas ovanför. Originaltiteln är dock Self-Defense och det är en kanadensisk produktion vilket måste påpekas helt enkelt för de gör fina filmer.

Handlingen är det att polisen är på en laglig strejk för att få högre lön och ett gäng högerinriktade karlakarlar bestämmer sig för att sätta en gaybar på plats. Först ska det bara skrämmas och gjutas skräck i personerna i den men det går snart överhand när bartender dör i en olycka. Så gruppen kallar dit sin ledare som bestämmer sig för att avrätta alla på plats. Men en lyckas komma undan och tar sin tillflykt i ett våningshus där han får hjälp av några boende som har en liten fest.

Snart nog är våra modiga gossar på plats och kräver att få den förrymde utlämnad och börjar hota för att få sin vilja fram. Men det som de inte räknat med är det hårda motstånd som försvararna nu bjuder på. Fällor sätts upp och det beväpnas och framför dem alla ligger en lång svart natt....

Budgeten är låg men det är till filmens styrka då det känns mer autentiskt och äkta för det känns som att man är med i lägenheten i vissa stunder. En annan sak som slår en är den grymma stämningen i filmen. Den är riktigt påtaglig och ser till att man inte släpper det som sker på skärmen. Precis som det ska vara i en sådan här film. Det man kan klaga på är det att fotot är mörkt vilket iofs kan bero på att källan jag såg var från ett videoband. Agerandet är det inget fel på och våld får vi med såklart. Kanske inte lika påkostat eller grafiskt som i andra filmer men det gör sitt med då det inte är överdrivna squibs eller pölar med blod som stänker på väggar, ansikten eller någon gök som kan slå femhundra volter med ett ben baklänges samtidigt som han skjuter med tre pistoler eller vad nu det må vara. Det är enkla personer i en svår situation som gör sitt för att överleva helt enkelt.

Filmen är kalas och jag kom på mig själv med att njuta i fulla muggar för det är bra. Riktigt bra till och med. Skiter man bara i budgeten och tar till sig stämningen så är här inget att bli besviken på det minsta. Men om man tvunget ska bli besviken på är att det är rätt svårt att hitta den. Det finns bara vhs-kopior ute på den även om vissa skriver i sina annonser att det är ett DVD-släpp. Det är dem ej för det finns bara inte något sådant. Så antingen blir det att leta upp en ripp på nätet eller i värsta fall den svenska vhsén men jag tror den var klippt. Så nätet är nog att föredra. Happy hunting!

Enemy Territory - 1987

Filmer som tar upp personer jagade av gäng finns det i mängder medan filmer som skildrar samma sak fast i hyreshus är det inte lika många av. Denna är en av dem och man kan säga att Death Wish 3 är i ett snarlikt fall då den har en del gemensamt med denna och Roberta Findlays Tenement från 1985. Där Tenement är mer brutal, skitig och fruktansvärt tråkig och billig så är denna raka motsatsen. Nu är denna inte klinisk ren utan det är skitigt, jävligt här med fast mer "urbant" om man kan säga så utan att det blir fel. Massor av graffiti med andra ord och ungdomsbrottslingar som får bita i kudden.

Storyn är den att en vit försäkringslirare åker in till ett svart område för att inkassera en premie och kommer där i onåd med ett lokalt gäng som kallar sig Vampires ledda av Tony Todd i rollen som Count Sickula och hans trogna vapendragare Psycho. Färgstarka karlar, helt klart. Väl på plats i våningshuset och med gänget i hälarna får våran säljare hjälp av en telefonreparatör som spelas av Ray Parker Jr. Jepp, samma lirare som sjöng Ghostbusters. Tillsammans kämpar de för att ta sig levande ur huset och det innebär även ett besök hos Jan-Michael Vincents rullstolsbunda Vietnamveteran som gjort om sin lägenhet till en bunker.

Och det är det hela. De ska ut och gänget gör allt för att stoppa dem. Spänning bjuds det på och lite våldsamheter som när Psycho får sitt. Han dör nämligen två gånger! Första gången får han först ett slag på paketet med ett bollträ för att sedan bli skjuten, falla ner för ett hisschakt cirka 12 våningar med världens roligaste duns som följd för att därefter få ansiktet uppätet av råttor. Trots allt det uppstår fanskapet igen för att än en gång bli slagen av ett bollträ och bli skjuten ännu en gång! Det är så kul att se att man sväljer och accepterar det och det är såklart det bästa i filmen.

Filmen i sig är inte allt för illa och till skillnad från Tenement så funkar denna fint. Nu var det många år sedan jag såg denna första gången och den har legat i bakhuvudet länge och nu är den återbesökt. Lyckligtvis var det var inte alls någon bortslösad tid utan jag fann mig finna den underhållande och helt okej. Kanske inget jag kommer att se om på ett bra tag men väl värd att kolla upp om intresset för filmer av denna genre är där.

Grizzly - 1976

William Girdlers Grizzly är en magnifik film på alla vis. Fint foto som nyttjar det breda formatet till fullo, underbara miljöer, grovt våld som drabbar båda kvinnor, barn män och djur visas gärna och ofta i bild allt till mitt stora nöje. Likheterna med Hajen är slående men det struntar i alla fall jag i för jag älskar Hajen och att denna använder den som förebild är bara ett stort plus. Här får vi som ni vet vid det här laget en enorm Grizzly i stället för en haj som terroriserar en park och sätter hårt mot hårt mot allt och alla.

Vi får teamet på tre härdade män som leder jakten, en chef som vägrar inse problemet och tror det ska gynna honom i slutändan, fullt med glada amatörer i backarna med vapen där hälften av dem ser ut som Fidel Castro, ett härligt tempo och en parkvakt som i jakten på nallen bestämmer sig för att doppa fötterna i ett vattenfall. Men det stannar inte där för väl på plats så ryker kläderna och endast i trosor drar hon in i vattenfallet endast för att där få sig en kalldusch när våran nya favoritnalle redan är där och väntar med en björnkram av råge. Så mycket för det doppet!

Djuren då? Klarar de sig undrar säkert någon orolig själ ute i stugorna. Svar nej. Det gås vilt fram bland björnungar, hästar och hjortar så det är nära på att man funderar på att bli djurvän på heltid själv om det inte vore så underhållande som det skildras här. För även om det kan låta hårt så är det faktiskt rätt kul hur det läggs upp och visas. Men det är bäst ni ser för er själva dör detta är en film som inte får missas.

Christopher George och Richard Jaeckel är med precis som i Day of the Animals och här får de sällskap av Andrew Prine (Eliminators, Amityville II: The Possession). Fast den verkliga stjärnan i filmen är såklart björnen som här spelas av mamman till den mest kända filmstjärnebjörn i dag nämligen Bart the Bear som är med i bland annat den härliga The Edge 1997. Morsan var även med i Day of the Animals om nu någon känner igen henne. Lite oviktig info som är rätt underhållande att läsa och nästa gång ni ser någon av filmerna så har ni Weekend Video att tacka för det.

Om det nu inte framkommit så är detta en jäkligt bra, spännande och framför allt underhållande film som man aldrig kan se sig mätt på för det är alltid något som händer och sker här och det förekommer inte många döda sekunder.Så ska ni bara följa ett råd härifrån i år så följ detta för den är så bra. Rekommenderas varmt!

Day of the Animals - 1977

William Girdler, mannen bakom hiten Grizzly, följer här upp den med ännu en nature-strikes-back-film. Christopher George och Richard Jaeckel som båda är med i Grizzly är även med i denna och gör som vanligt bra i från sig. Vi får även George´s fru Lynda Day George här och en vital Leslie Nielsen som har en räv eller två bakom örat. Storyn är den att ozonlagret spökar och alla djuren flippar ut och eftersom George leder ett gäng turister upp i bergen så får vi se hur de och den närliggande staden drabbas av djurens attacker. Vissa tar det som det kommer och andra inte gör det.

Simpelt, hårt och underhållande fast vad som gör att man inte kan njuta för fullt av denna är dess utgåva från Shriek Show. Nu är Shriek Show inte direkt kända för sina exemplariska utgåvor och detta är nog bland deras sämsta släpp. Främst då på grund av printen de släppt på denna filmen för här får vi inte bara en version utan två faktiskt. En av dem är tv-versionen Day of the Animals i 1.85:1 anamorfisk widescreen i bra kvalilté och hyfsat ljudspår och som är intakt vilket är bra men filmen är filmad i 2.35:1 widescreen så vill man se filmen orörd och med bra bild samt ljud men i fel format så väljer man denna. Vill man däremot se filmen i dess rätta format så väljer man versionen Something Is Out There som är i rätt format men i ett helvetes uselt skick och med ett ljudspår som knastrar värre än en gammal ABBA-LP. Som grädde på moset så är filmen klippt med närmare 40 sekunder med!

Klippet är för övrigt med i Day of the Animals-versionen som underligt nog är en tv-version och består bara av Leslie Nielsen som häcklar indianen i gruppen. Inget våld eller liknande utan bara lite rasism vilket inte är så lite egentligen men inget som jag kan se varför det ska klippas bort i en bioversion men vara med i tv-versionen. Så nu är det personligt vad man vill se, om man vill se bra bild eller filmen i rätt format. Själv såg jag den senare av dem för fotot är fint även om det inte kommer fram i denna rätt bleka och urvattnade print. Miljöerna är tjusiga och djurattackerna välgjorda men det som egentligen mest sticker ut är en underhållande Leslie Nielsen som startar en egen grupp där han snart nog är barbröstad i samtidigt som han hunsar, mördar, ska bedriva otukt via våldtäkt på den mördades flickvän för att slutligen brottas med en björn i en fin finalscen.

Själva filmen är helt okej och Girdler var en stabil kille med sköna idéer men mina favorit från honom är trots allt Grizzly för den är så cool och härlig. Inget fel på denna men den känns lite som en tröttare upprepning och den saggar gärna lite mellan varven i tempo. Att sedan printen är som den är gör kanske lite det med men nu är det som det är så man får vara nöjd med det lilla för det är bättre än inget. Men för djurälskare så är detta ett måste i samlingen och bara ett bevis på att kombinationen campingtur med Leslie Nielsen på hög altitud oftast resulterar i grupptryck, björnkramar och manlig nakenhet i bushen. Inget man rycker på näsan åt helt enkelt.

Weekend of Horror, debauchery and common bad taste...

Så då har man äntligen återhämtat sig från vad som varit detta årets hårdaste helg. Ni som är med i Weekend Video-gruppen på Facebook vet vad som hänt och ni andra lyckligt lottade själar har klarat er med sinnet i behåll. Men för de av er som tvunget vill ner i rännstenen och ta simborgarmärket så kommer här en kort, god och framför allt en insiktsfull skildring av slaget om das lizzardlounge.

Saken är den att bloggaren, människokännaren, filantropen och stugägaren Mamoulian alias M-baby från bloggar med de mest besynnerliga namn som http://annals-of-mamoulian.blogspot.com/ och det senaste inslaget i dennes ultimata strävan efter total dominans i bloggsfären http://cesspitrefuse.blogspot.com/.

Valde att lägga ett besök som slutade med en grym baksmälla och minnesförlust över dygnets sista vakna timmar. Själv gör han sin skildring här och nu är det upp till mig att lägga fram min observation över förfallet.

Efter ett ovanligt punktligt tåg så var det ryggdunkar, gruppkramar och allmänt snack som avhandlades gällandes jobbcoacher, kortvuxna grannar med stora attityder och mindre skorstorlekar , handläggare, forna forum med dess olika medlemmar innan det inmundigades kebabtallrik följt av mer tugg och analyser av världsläget innan spriten kom fram och kvällens första film avverkades.

Det var filmen Aswang som för mig var en ny spännande bekantskap som ska ses om och säkerligen inhandlas för detta var mycket intressant!

Sedan följde mer sprit, den obligatoriska House of the Dead-fotograferingen avbildad här:

Sen börjar det bli vagare och vagare. Men det blev den makalösa Daughters of Darkness som grillor i skallen på åtminstone mig för det blev för mycket med Rom, Jack Daniels och öl i samband med Delphine Seyrig och om jag inte minns fel så gottades det åt Petra Mede på Youtube med innan slaget totalt gick över bord och det inmundigades vad som måste vara världens hemskaste film att behöva se nykter med i gott sällskap och med rikligt i kroppen så funkade denna film fint.

Vilken det var? Jo, det var The Laughing Dead. Maken till horribelt agerande och otroligt korkad dialog samt musik gjorde detta i samband med fina effekter till en upplevelse som ingen bör gå utan. Här kommer en präst som tappat tron till Mexiko där han sammanstrålar med en busslast idioter samt en fallen nunna som han nu har barn med! och där sätter allt igång, Vi får bevittna vad som är förmodligen världens sämsta exorcism där den besatta förklaras med detta när personen i fråga rullar runt på en säng full med fraggda runt munnen och svär för fullt. She is possessed! No, She´s got Tourettes!

Vad kan man säga om en sådan film? Inget för sedan blev det svart för min del och de följande två dagar tillbringades antingen i sängen eller på soffan eller talandes med Ulrik i den vita telefonen. Så hård var helgen men fan vad kul den var.

Postmortem - 1998

Ännu en film som de flesta kräker sig blåa över i brist på bättre ord. Anledningen är för det mesta att det är en film av Albert Pyun, är en seriemördar-thriller och har Charlie Sheen i leaden. Nu böjar det skruvas i raderna för detta kan ju inte vara bra! Det ska ju vara uselt av ren automatik ju! För det går inte att förknippa en film av Pyun med Sheen i leaden med att vara bra. Och för att öka saltet i såren så kallar Sheen sig Charles Sheen i ett försök att bli tagen mer på allvar som skådis och få annorlunda roller. Jag gillar Sheen i vad han än gör för han har en skön stil och han visade redan i The Arrival och Beyond The Law ( Made of Steel här) att han sköter allvarligare roller fint med. Fast nu är det lättsmält komik som gäller vilket är synd för jag hade sett mer av honom i filmer som denna.

Storyn är den att Sheen dragit sig tillbaka till Skottland som utbränd och nedsupen snut när han blir indragen i en seriemördarjakt som direkt drar in honom i kaoset med honom själv som misstänkt till en början och snart är han nykter och i full fart igen. Handlingen är inget nytt alls här, det ska man inte sticka under stolen med men det som verkligen slår en här är det fantastiska fotot, musiken och kameraåkningarna som sköts så mjukt och fint att man blir häpen över det. Det är många långa och breda scener och filmens breda format nyttjas till fullo. Precis som landskapet i Skottland gör sitt till för att bryta av de sorters landskap vi alltid annars får se till leda i denna genre.

Filmen i sig är kalas och ett fint finger i ansiktet på alla de med taskig smak som mer än gärna låter fingrarna galoppera fram över sina svettiga tangentbord i ett desperat försök att hävda sig själva i denna gigantiska sandlåda kallad internet och vad är då enklare att få uppmärksamhet än att såga en film av antingen Pyun eller Boll. Nej, skaffa er ett liv och inse att det som kallas för bra smak är något ni inte är begåvade med. Vi andra njuter för fullt av denna och ger ett finger med av bara farten för det är ni allt värda.

Tillsammans med The Sword and the Sorcerer och Nemesis Pyuns bästa film och även bland Sheens bästa tycker jag. Om nu någon känner att de vill leta upp den så får ni leta för det är det svenska släppet som gäller då det är det enda släppet i rätt format men är OOP. Själv sprang jag på mitt ex på ett oväntat ställe så håll ögonen öppna för denna vill ni inte missa, Rekommenderas varmt!

Köptips!

Alla ni som läste min blogg om Kraftverk 3714 och ville få tag i den har nu en sista chans. Discshop har den på lager till det alldeles för låga priset 49:- så ger er in och fynda. Inte för min skull eller Fred och Markus skull utan för er egen! Här finner ni den.

Bloggen finner ni här.

Dracula A.D. 1972 - 1972

Greven är tillbaka och denna gången är det i London på det svingande 70-talet och givetvis är Van Helsing runt hörnet för första gången sedan originalfilmen. Storyn går vi inte in på för det är Taste the Blood of Dracula som återanvänts med ungdomar istället för småkåta gubbar. Vad som gör att denna sticker ut och slår den på fingrarna är först och främst för att Lee är lika inspirerad här som i Horror of Dracula och att Peter Cushing är tillbaka som Van Helsing. Plus det faktumet att vi får puddingar som Caroline Munroe och Stephanie Beacham här. Ypperliga damer med svällande barmar och fin utstrålning och i vissas fall håller det fortfarande i sig.

Lee och Cushing bjuder även på en fin men kort final fast främst är det deras grymma inledning som förmodligen är den bästa inledningen i serien överhuvudtaget med. Cushing är på fint humör och gör som vanligt bra ifrån sig och det smittar av sig på Lee som verkar trivas för första gången på länge riktigt bra i rollen. Nu blev detta iofs den näst sista han gjorde men lik förbannat så är det bra.

Nu kan man reagera på det plötsliga miljö/tidsombytet vilket man gör för det är rätt svårt att vänja sig vid det först men snart nog så är man fullt uppe i det och stör sig mer på att de som ska spela 2o-åringar är närmre 40. Det blir lite löjligt när de ska bete sig ungdomligt och tidsenligt och det vande jag mig aldrig vid riktigt. Det kunde gjorts bättre även om alla inte är för gamla för sina roller. Så man får fördjupa sig i de stiliga damerna istället, det gjorde jag när det blev för jobbigt.

Ställd mot de andra i serien så är denna en av mina favoriter då inte bara Cushing är tillbaka utan för det är en väldigt skön film med bra tempo, stämning och en härlig greve som verkligen är på hugget. Så ge er ut på stan och leta upp för detta är bra!

Day of the Dead - 2008

Förmodligen en av de mest utskällda filmerna på senare år kan man säga detta är och det är såklart helt åt helvete. De som springer runt som yra höns och skriker/skriver att detta är en usel film och en misslyckad version av Romeros original kan inte ha sett filmen överhuvudtaget. Att säga detta är en remake är väl inte helt fel men den står mer på egna ben än förliknar sig med originalet. Vissa delar är med som titeln, doh! militärerna, zombierna, doh! #2, Rhodes, Logan, Bub som är Bud här, bunkern i slutet och en färgad kille med vapen men till skillnad från originalet så är han i denna versionen bara pinsam och störig. Resten är en egen historia som funkar fint fast likheterna med Phantoms är där...

Zombierna här är snabba, skitsnabba till den grad att de till och med klättrar i tak och på väggar och först kan man störa sig lite på det men snart nog accepterar man det för de bjuder upp till en del nya och intressanta scenarios som annars hade inte kommit till. Våld får vi i överflöd och det är inte många minuter på skärmen som inte någon dör eller blir sliten i bitar och förtärd av en massa döingar med stor aptit. Effekterna pendlar mellan latex och cgi. Den är välgjord även om viss del av cgi´n är mindre bra som när det ska spruta blod och liknande men i överlag, väldigt snyggt gjort. Zombiesminket i slutet är riktigt härligt för delen med och goret ska vi inte prata om för det är mer av den varan i denna än i Romeros!

Just effekterna i Romeros film är det som jag gillar mest för det är annars en rätt seg film som dras ner av för mycket tung dialog medan det i denna är fullmatat med röj och inga döda stunder. Så strunta i alla klåpare som klankar ner på filmen vare sig det är på IMDB, diverse forum eller på den lokala Lions klubben, det är en underhållande film med bra drag, massor av våld som lämpar sig fint både för ensamt nöje i soffan eller med ett gäng pilsner med en likasinnad. Valet är ert men vilket sällskap ni än väljer så se till att ni ser den åtminstone. Det är den allt värd för det är inget alls fel på denna. Rekommenderas!

Scars of Dracula - 1970

Efter mycket möda och besvär så är vi tillbaka igen! Weekend Video - var god dröj! borde bloggen döpas om till... Men here we go again!

Den gode greven blir som så många gånger förr återuppväckt efter sitt sista nederlag och det görs denna gång av förmodligen världens fetaste fladdermus som mer torrjuckar sig fram i luften än flyger och det är en syn man bör kolla upp! Snart nog är han tillbaka på torpet och fortsätter att sprida skräck och jävelskap runt sig till de småkorkade bybornas förfäran. I byns pub som verkar vara centrumet för allt som händer ser vi klippan Michael Ripper och det är bara honom förutom prällen som har dialog av karlarna där. Ripper driver inte bara puben utan han är även den som leder ett rätt fjuttigt upplopp mot slottet där de försöker bränna ner det vilket visar sig lite svårt då sten sällan brinner så värst bra. Och det påhittet slutar inte så värst bra för Ripper och hans muntra män.

Men snart nog dyker en rastlös lirare upp och vips så är han på slottet där han inkvarteras av den kylige greven som erbjuder kost och logi samt lite poon tang som killen tar för sig med resultatet att damen i fråga dödas av greven och sedan styckas av hans trogne tjänare, allt i bild såklart. Men strax efter kommer brodern med brud i följe för att finna sin bror och givetvis hamnar de med ni vet var. Och snart är det katt-och-råtta-lekar och uppgörelser i slutet samt den feta fladdermusen vi alla kommer att älska när den juckar sig fram.

Vad som skiljer denna från de andra i serien är det att den utspelar sig så gott som på slottet och greven har repliker som funkar fint. Lee gör sitt bästa som alltid och här får vi inte bara se mer av hans sadistiska sida utan även hur greven klättrar, bokstavligt talat, på väggarna. Han torterar, gottar sig och har ett kärvänligt förhållande till en viss bevingad kamrat med och vi får här se hur han kommunicerar med djur som aldrig direkt visats tidigare i Hammers filmer. Våldet däremot är grovt för att vara Hammer vilket vi märker fort när det stympas, spetsas och annat kul. Bra gjort är det med förutom ni vet vad men den är söt så den funkar.

Vad som funkar mindre bra är budgeten då det känns mer som en Corman-version då vi får mest kulisser och målade bakgrunder så den är den lägsta hittills vilket sänker intrycket åtminstone för mig. Men vi får en sak som styr upp även det är Patrick Troughton som Klove, tjänaren. Inte nog med att han har världens härligaste ögonbryn, han är perfekt motpol till Lee och spelar jäkligt bra vilket gör att man vill se mer av honom. Filmen i sig är en gammal barndomsfavorit hos mig och det beror mer på våldet där får jag erkänna för i en tid när man var van vid Lugosi´s Dracula så slog denna ner som en hundskit på hallmattan. Oväntad men underhållande så länge det inte är ens egen matta. Nu är den inte lika bra som förr för mig men den är inte sämst i serien, långt ifrån. Skön film med härlig stämning som alltid och ett bra inslag i serien även om budgeten kunde varit högre men Lee trivs och våldet är oväntat rått så njut med er innan något blött och brunt hamnar på eran matta...

Taste the blood of Dracula - 1970 - revisited

Nu är denna redan recenserad här på bloggen och den finnes här under titeln Blodsmak. Inte så mycket att skriva om egentligen mer än att jag tycker fortfarande det som är skrivet stämmer fast jag håller Dracula Has Risen from the Grave snäppet högre. Det beror på att Lee är mer framträdande där och har dialog vilket knappt förekommer här och det är bara ett slöseri med talang. Sen gör slutet mig lite konfunderad då jag inte riktigt greppar hur det går till men det funkar på något udda vis. Oväntat med passande.

Vad som verkligen sticker ut här är storyn som det ligger tanke bakom och agerandet från framför allt Geoffrey Keen som verkligen gör ett bra svin till far/person här. Och Linda Hayden som först gör den standardiserade bimbon/dottern som är hårt hållen och sedan väl i grevens grepp blir en fin slav och utför hemska dåd med stor inlevelse förvånade mig med sitt spel. Det hade jag inte väntat mig men det ökade på filmen rejält. En bra film!

Jag glömde ju bort att  Michael Ripper är med även här i en kul roll som polis så där är ännu en anledning att titta.

Dracula Has Risen from the Grave - 1968

Vi fortsätter med Dracula-serien från Hammer då det är fina filmer helt enkelt även om de har vissa svagheter men det blundar vi för för sådant gör vi här på Weekend Video. Titeln säger allt egentligen. Dracula återvänder med hjälp av en förfallen prälle och nu startar en hämnd mot en monsignor som satt ett kors på porten till den gode grevens slott. Den jakten drar i väg på hustak, källare och sjaskiga barer där vi för första gången får stifta bekantskap med Michael Ripper i denna serien.

Lee har fått dialog att säga och här visar han upp en mer sadistisk sida av greven och en mer mörk sådan med. Brudar eldas upp när de fyllt sitt syfte och och vi får mer närvaro av Lee till skillnad från dess föregångare i serien. Förutom Lee och Ripper ser vi Rupert Davies från Frightmare och Veronica Carlson. Regissör denna gången är mannen med det sköna namnet, Freddie Francis som tagit över efter Terence Fisher. Resultatet är bättre än föregångaren och filmen inleder skönt med en överraskning för byfånen som ska ringa i kyrkklockorna. Vi får även två fina pålningar här men även ett nytt grepp som innebär att de måste be för att greven ska dö vid en pålning och det tycker jag inte funkar. Det gjorde det inte heller för det förekom aldrig igen i denna serien.

Miljöer, stämning och agerande är på topp och även om det är nytt slott igen så är nog fasiken kanonen från första filmen tillbaka. Ja, för er som saknade den i förra filmen, själv gjorde jag det så detta var en liten tröst. Ett måste för Hammerheads och andra dyrkare av fin film. Alla andra får bita sig i läppen för de vet inte vad de missar. Rekommenderas och är en uppryckning från dess rätt sega och händelselösa föregångare.

Dracula: Prince of Darkness - 1966

Den andra filmen från Hammer om den gode greven och även denna gången är det Terence Fisher bakom rodret som styr skutan. Tyvärr med ett svagare resultat än det banbrytande originalet. Kanske beror det på att Peter Cushing inte är med eller det beror på att greven himself inte dyker upp förrän 45 minuter in i filmen eller det faktum att Lee mest ser oinspirerad ut och inte har några repliker mer än att han fräser/väser ett få gånger i filmen. Anledningen till greven inte har någon dialog är för den tydligen ska har varit horribel. Det kommenterar den härlige Lee själv med denna dräpande kommentar som dryper av brittisk elegans.

"I didn’t speak in that picture. The reason was very simple. I read the script and saw the dialogue! I said to Hammer, if you think I’m going to say any of these lines, you’re very much mistaken."

Filmen i sig annars är tjusig med stiliga miljöer men det är ett annat slott och den här gången får vi stifta bekantskap med en beväpnad präst som styr upp saker och ting på sitt eget vis. Storyn är den att två par på semester hittar just till ett visst slott där en trogen tjänare väntar och sedan använder sig av dem för att återväcka sin herre. Och med tanke på hur pass lite vi får av Dracula så kunde de gott låtit honom bli liggande i sin urna. Men vissa ljusglimtar finns som uppväckningen med kroppen ovanför kistan och dess mängd blod som flödar men det är brister i hur det är gjort och det syns tydligt.

Men är man ett Hammerhead så funkar denna fint och denna är långt ifrån sämst i serien men den kunde blivit bättre med en mer inspirerad Lee och bättre dialog för honom att leverera. Det är det som drar ner filmen och ger den ett lite segt tempo. Lite synd bara med tanke på resurserna i filmen.

Horror of Dracula - 1958

Detta är så bra så det inte är sant fanimej! För det kan inte bli annat än med radarteamet Terence Fisher, Peter Cushing som Van Helsing och Christopher Lee i rollen som han alltid, på gott och ont, kommer att förknippas med. När man gör det så bra som här då får man ta det också. I denna version kortas Bram Stokers version ner. Harkers besvär med att finna sig till ro, sälja egendomar i England och upptäcka vad för hemlighet som den gode greven egentligen döljer. Allt det slipper vi här. Samma med flytten till England och förförandet av damerna som tar sin lilla tid. I stället är Harker en bibliotekarie som kommit för att döda greven men greven hinner före, drar till Tyskland och avverkar damerna på löpande band. Men han räknar inte med en ungdomlig och stilig Van Helsing som är mer slipad än han tror.

Lee brinner som Dracula och fullkomligt äger sina scener och när han äntligen ställs till möte med Peter Cushings Van Helsing så ser man hur det glöder mellan dem när de brakar samman i en fantastisk strid i slutet som man inte bara vill ska ta slut. Lee kör den klassiska nu-kastar-jag-en-ljusstake-mot-dig-så-jag-kan-överrumpla-dig på Cushing som i sin tur kör den klassiska motsvarigheten nu-faller-jag-ner-blundar-och-låter-dig-tro-du-kan-sänka-gaddarna-i-mig-din-fuling-så-jag-i-min-tur-kan-överrumpla-dig-tillbaka. Det är så jäkla bra alltså!

Cushing springer, hoppar och kastar sig på gardiner och håller ett jäkla tempo och Lee ger sitt med som greven som vägrar dö. En annan skön scen är när Cushing hittar kistan i källaren och plötsligt står Lee där och väser åt honom och stänger dörren, Simpel, javisst men så otroligt oväntad, plötslig och alldeles underbar att man blir rörd av deras spel mellan varandra. Fisher styr skutan med stabil hand som vanligt, miljöerna, kulisser som urringningar är på topp och damernas blickar mot Lee när han ska till och bita dem lyser av lidelse, förakt blandat med passion och det är inte utan att man undrar om de inte hade hoppats på att han ska bita dem på riktigt med i scenerna.

Denna första film om greven är en klassiker och en av Hammers finaste stunder och jag kan aldrig bli trött på den. Nu är den inte så värst läskig eller skrämmande men den har en sådan stämning, tempo och värme i sig att den är odödlig för mig, Jag kan förstå att Lee inte ville göra fler filmer då han tar greven så långt han kan här och det märks i flera av de andra filmerna att hans hjärta inte är i dem men här är det och stor är det med. Så alla älskare av Hammer, Cushing, Lee, Fisher eller bra filmer helt enkelt, se, köp eller helt enkelt se om för detta får ni inte missa helt enkelt! Underbar film och så otroligt bra.

Battle Rats - 1988

Detta måste vara den sämsta Vietnam-film jag sett fanimej. Iofs gjord i Hong Kong och inte i Filippinerna så vi får skylla på det för detta var kasst. Jänkarna har kommit på att vietnameserna använder tunnlar så nu ska dessa utforskas och ett specialteam utbildas och det bär i väg. För att göra sker och ting mer tillkrånglade så är en av de inhemska brudarna en spion för fienden och nu blir hon kär i en av tunnelråttorna och gissa vilka som möts till sist i tunnlarna...

Agerandet är under all upptänkbar is och det enda som är värre än taskigt agerande är överspel enligt mig. Tänk er då överagerat taskigt spel för det är precis vad vi får här! Det skriks, vrålas, svärs, skjuts från höften, torteras, sprängs och fan vet allt i tunnlarna som snart nog utvecklas till grottor men det hjälper inte för filmen är kass. Och det spelar ingen roll hur blodiga squibs och fällor de kastar in för man skiter i vilket för karaktärerna är så korkade att man vill skjuta dem själv. För man kan väl för fan inte bli förvånad om fienden hoppar fram plötsligt när man sjunger för full hals i djungeln en tio man eller nere i en tunnel? Det är precis vad idioterna gör och blir.

Nej, detta var en usel film med inget roligt att erbjuda så lägg eran värdefulla tid på något bra istället eller skriv en fin kommentar hur mycket ni tycker om Weekend Video, det blir vi alla avsevärt gladare för. Tro mig,

Field of Fire - 1991

Ytterligare en Cirio H. Santiago-stänkare som utspelar sig i `Nam och det är inget nytt denna gången vi bjuds på. En flygare skjuts ner av Charlie och en hård grupp med lustiga smeknamn, pannband, tatueringar och vapen skickas in med en gröngöling för att hitta honom. Allt medan Charlie är på samma uppdrag och de är denna gången informerade av en förrädare i de amerikanska leden. David Carradine är herr General som tvingas i för liten overall i slutet men mest verkar uttråkad.

Visst det smälls, skjuts, pangas, sprängs och bodycounten är hög som vanligt men det är inget nytt utan denna följer formuläret 1A punkt för pricka till max. Inget dåligt med det speciellt inte en dag när man bara vill krypa under täcket och stänga ute världen då funkar denna men den dras ner av att den känns som den mest går på rutin. Inget nytt alls serveras och när man till och med börjar känna igen fienderna, ja.. då har man verkligen sett filmen förr....

Är man som mig torsk på den här sortens film så bör man kolla upp den men inte annars. Det finns avsevärt bättre filmer i genren och framför allt mer inspirerade sådana fast synen på Carradine i den satans overallen gör att man sväljer det mesta. Ni andra som inte vill uppleva den synen bör hålla er till Twilight och sådant trams medan vi hårdingar ser denna en gång till. Fast bara för overallen då för pangandet är fan så mycket bättre i andra Santiago-filmer i denna genre.

Tv-tips.

Efter lite påskledighet då batterierna laddats och lite serier setts så återvänder Weekend Video i all sin glans igen. Någon som saknat oss? Oavsett vilket så kommer här två tips som är värda att kolla upp när det suger i tv-serie-tarmen och man vill ha något ordentligt välskrivet samt välspelat och framför allt något som varar att slå ihjäl tid/ensamhet med. Först ut är:

Freeks And Geeks - 1999

Är vad den heter faktiskt. Den skildrar livet på High School och här får vi stifta bekantskap med nollor som nördar. Vi följer dagdrivarna som helst inte gör något alls och är störst på skolan samt vi får följa de anlända töntarna som blir utsatta för precis allt av just alla på skolan. Kända ansikten här är Seth Rogen, James Franco och Linda Cardellini från Grandma´s Boy. Fler kända ansikten är där men de får ni allt kolla upp själva. Förutom dessa får vi stifta bekantskap med gympaläraren, den kristna kompisen som varken röker eller dricker eller lyssnar på rock, den flummiga SYO´n och vi får föräldrar ur alla sorters grupper och vi får se alla dessa problem som vi alla någon gång råkat ut för säkerligen i livet. Med andra ord en bra påminnelse om hur det var när man själv var purung en gång i forntiden. Rekommenderas och tråkigt nog gjordes bara 18 avsnitt men de ska visst finnas i en och samma utgåva.

Det andra tipset är detta:

Dexter - Season 4

Den fjärde säsongen med allas våran favoritseriemördare är och den är sedd med. Dexter har hamnat i förortshelvetet med fru, barn och styvbarn och jäkligt enerverande grannar! För det går ju inte att hantera de impulser som Dexter får och samtidigt förena familjeliv, mord med innehållande jakt på nya förövare samt ständiga diskussioner med sin döda far. För oss fans av Keith Carradines karaktär Lundy i serien så blir det med vi återser honom då han som nybliven pensionär återkommer till Miami för att stoppa John Lithgows seriemördare som har härjat i över 30 år. Dexter får verkligen fullt upp denna gången och vi får ett oväntat hårt slut att se fram emot här och en längtan redan efter den kommande femte säsongen. Och ja, alla fans av James Remar lär bli nöjda med för här är han med mer än någonsin. Ännu en fin rekommendation för oss fans av bra tv!