Razorback - 1984

There's something about blasting the shit out of a razorback that brightens up my whole day. 


Hur tar man sig vidare efter en sådan start i en recension? Jag har ingen aning själv men vi ger ett försök och ser vart det hela slutar. Russell Mulcahy, mannen bakom den bästa av Resident Evil-filmerna, Extinction det vara. Visar oss här med sin version av Hajen hur vilt det kan gå till där nere i Australien när djurlivet löper amok. Här är det ett enormt vildsvin lika stort som en noshörning som får plötsligt för sig att utöka sitt dagliga intag av mat till bebisar, turister och lokala förmågor. Givetvis ska det dit en undersökande journalist för att göra sitt livs scoop bara för att finna sig på menyn. 

Eftersom hon är jänkare så får den efterlämnade maken ta sig ner han med bara för att finna sig själv i samma situation relativt snabbt. Bara det att han är inte lika handlingsförlamad och får en smula bättre kontakt med lokalbefolkningen än frugan fick. Så tillsammans med en morfar på hämnarstråt så börjar jakten. Fast vem som jagar vem är inte riktigt klarlagt för turerna är många i den här utmärkta och smått bortglömda film.

För är man en fan av djurskräck så är Razorback ett välkommet inslag i varje filmsamling och själv kan jag stoltsera med två ex av den. Både det Australienska släppet som det engelska Anchor Bay. Det gäller att vara klädd minsann. Inte bara är det extramaterialet som skiljer sig utan det engelska innehåller även engelsk text vilket är nödvändigt när både dialekter som slangen sätter i gång och vina i högtalarna bakom en. Undvik bara det senaste Anchor Bay släppet som går under titeln Horror Classics Label som ska vara rent bedrövligt.

Razorback´s styrka är det grymma fotot och dess märkliga scenografi som i mitten av filmen tar några rejäla svängar och bjuder på en fin hallucination. Vildsvinet i sig är även det fint men det är i min mening ungefär lika rörligt som en stelopererad synthare på en Kraftverkkonsert, Fast vem kan se skillnad på vem som är stelopererad där eller ej? 

Problemet visar sig vara det att oftast står vildsvinet mot något för att se ut som det gömmer sig men det är mer för att det ska kunna stå upp i bild som det gör så i filmen. Samt att vi inte får se direkt några hela bilder på det där det är i rörelse utan det är mest huvudet som filmas. Visst, jag skiter i vilket för samma problem hade de med hajen i Jaws vilket funkade utmärkt där så det här funkar fint för mig även om det vore kul med en lite mer aktiv best.

Razorback som underhållning är skitkul, som djurskräck är den ännu bättre och vet ni att ni älskar den här underbara genre med hederliga effekter och inte bara datorgenererade sådana så är det här något att sätta betarna i. Bara så länge ni ser till att se den på rätt utgåva. Jag blir själv aldrig trött på den här lilla pärlan från down under. Rekommenderas varmt!

Rushmore - 1998

Wes Anderson är en ytterst begåvad och egensinnig regissör som är unik på det vis att hans filmer är originella i en filmvärld där det mest verkar vara intressantast att göra remakes av remakes nu för tiden. Hans senaste film är en dockfilm eller rättare sagt en gammal hederlig fabel med berömda namn bakom rösterna i filmen. Men den återkommer vi till senare för nu är det Rushmore som gäller.

Max Fisher (Jason Schwartzman) är en begåvad student med en frisör till far som kommit in på en anrik skola som leds av professor Guggenheim (Brian Cox). Eftersom han ägnar mer tid att starta nya grupper istället för att studera så sitter han löst till det då studierna inte är vad de riktigt borde vara. Värre blir det när han faller för den unga lärarinnan Ms. Cross (Olivia Williams) och än värre blir det när han blir vän med den livströtte industrimagnaten Blume (Bill Murray). Efter ha startat som vänner är de snart rivaler om lärarinnans hjärta men det är bara plats för en där och snart eskalerar allt rakt åt skogen.

Är man insatt i Wes Anderson´s andra filmer som den mäktiga The Royal Tenenbaums, Bottle Rocket, Fantastic Mr. Fox, The Life Aquatic With Steve Zissou och Darjeling Limited, så vet man precis vad man kommer att få i Rushmore. Det är ett skönt tempo med stark fokus på detaljer, välskriven dialog och de rätta personerna på de rätta platserna. Och en sådan värme att man inte kan något annat än att ta den till sig och bara må så bra som en riktigt bra film kan få en att må riktigt jävla bra.

Att välja ut direkta favoritscener i Rushmore är inte det lättaste precis som det inte är det i The Royal Tenenbaums hellre. Det går bara inte men det finns ett par som alltid får mig att må bra när jag tänker på dem och det är när Max hälsar på professor Guggenheim på sjukhuset och ännu en med Max och Guggenheim och det är den när Max eldar löv och Guggenheim konfronterar honom. Pjäsen i slutet av filmen går ej heller av för hackor men det som kanske står ut mest är det att Bill Murray visar vilken otroligt bra och fin skådespelare han är. Glöm bort alla komedier för det är i filmer som den här och den tidigare nämnda The Royal Tenenbaums som han verkligen glöder i.

Har ni av någon underlig anledning missat den här eller någon eller hemska tanke, alla av Wes Andersons filmer så gör er själva en ohyggligt stor tjänst och se dem för det är en originell och fantastisk regissör som ni inte har råd att missa för det här är grymt bra! Rekommenderas det allra varmaste!

Ironclad - 2011

Det är bara att kolla in postern så ser ni varför jag kommer att hylla den här filmen utav helvete för den är inte bara oväntat bra, den är finfint våldsamt blodig med. Så taglinen Blood. Will. Run. är inte det minsta missvisande. 1215 bryter engelsmännen med sin kung eftersom han tar sig för stora friheter och tvingar honom att ingå ett förbund som ger makt år folket, eller något i den stilen, men se, det finner sig inte kungen i så han helt sonika hyr in ett gäng danska legosoldater (som talar allt utom danska) som ska hjälpa honom att straffa de som tvingat honom in i pakten samt ta tillbaka sin plats. För att stoppa dennes återtåg så beordras ett fåtal män till en strategiskt viktig borg för att där hålla stång samt dö, allt i väntan på att fransmännen ska komma till undsättning. Nu är det så att antalet på de som ska stoppa är endast 20 stycken och motståndarna är runt ett par tusen så kan ni tänka vad som sker. Lik förbannat så slåss de få som om de vore så otroligt många fler.

Nu är historien rätt omskriven här då de soldater som höll stånd var 140 stycken och att fransmännen inte kom till platsen förrän cirka sex månader efter de gör i filmen men nu är det här film och då tas det lite mer friheter än vad som behövs. Så man kan se det som att intresserar filmen en och man vill fördjupa sig i ämnet så finns det en hel del att läsa om det bara man orkar leta lite.

När det kommer till rollbesättningen så ser vi James Purfoy som korsriddaren Marshall. Senast vi njöt av honom var i den utmärkta Solomon Kane och tv-serien Rome. Brian Cox, presentation totalt onödig på på den här bloggen, som baronen, Jason Flemyng, Charles Dance och Paul Gimatti som kungen. Bara det namnet borde vara tillräckliga för att väcka intresse tycker jag för i mitt fall så hade det räckt med att de varit med i en reklam för tandkräm så hade jag suttit klistrad framför den. Nu är de alla utmärkta i sina roller även om Brian Cox snor filmen med sin härliga roll som baronen. Det är något speciellt med den mannen,s anna mina ord!

När det kommer till våldsamheterna i filmen så är det mer än gott om dem då vi får allt från yxor i skrevet till svärd genom käften, klyvda skallar, kluvna kroppar, kapade armar som kapade skallar, krossade skallar, brutna leder, brännskador,ja, allt som man kan tänkas ske sker här då det bara öses på med tortyr, slakt och andra trevliga saker som man kan tänkas vilja se i en sådan här film. Rädsla för usel cgi kan ni skippa här då är hederlig gammal latexeffekter som står för det fina i kråksången. Visst förekommer det lite cgi mellan varven men det är med begränsad användning så risken för cgi i samband med usel bluescreen bakgrund slipper vi här, precis som vi slipper tråkiga stridscener som de i Spartacus: Blood And Sand och Spartacus: Gods of the Arena. Efter ha sett om den förstnämnda av serierna så är jag märkbart trött på just det konceptet vilket endast fyller en funktion att förlänga seriens längd. Inget annat. Visst är det kul de första gången man ser de men vid andra titt så är det bara tråkigt och tidsödslande för mig som tittare.

Därför är det skönt att kunna se en film som Ironclad eller en serie som Game of Thrones som är totalt befriade från det stuket. Visst förekommer det våld och nakenhet i de här med fast inte lycka mycket och lika ofta. Det som man inte får se är alltid att föredra framför det man får se för mycket av vare sig man vill eller ej.

Trots en speltid på 120 minuter så känner man inte det minsta av någon dryghet i upplägget utan det bara öser på samtidigt som det slaktas för fullt och det är något som jag uppskattar för Ironclad överaskar mig otroligt positivt. Främst för att det är en oväntat bra film men även för att den är inte en regelrätt kopia på Spartacus-serien och dess avfällningar som både kommit och kommer. Det är en film som lever upp till sitt omslag och sin tagline och det är bara det värt att rekommendera. En bra, stabil film som rekommenderas det varmaste!

Insidious - 2010

Hemsökta hus och filmer om besatthet är något som alltid funkar för mig och därför var det kul att sätta tänderna i den här uppskrivna filmen som visade sig vara mest ett hopkok av andra filmer. Och vilka kan nu det vara då tänker ni? Jo, det återstår att läsa om så häng på. Vad som det hela går ut på är det gamla vanliga med en ung familj som flyttar in i nytt hus där det snart visar sig vara något som inte stämmer helt. Saker och ting flyttar på sig och frun i huset ser saker och syner. Mannen dröjer sig kvar på jobb och den äldsta sonen hamnar i en sorts underlig koma. Lika säkert som amen i kyrkan så eskalerar allt och familjen flyttar till ett nytt hus bara för att finna att besvären följt med. Snart nog visar det sig att det inte är husen det är fel på...

Det börjar lovande och jag hade rysningar flertalet gånger men ändå så slår det mig att jag har sett det här som sker förr och ju närmare slutet vi kommer så upptäcker jag att de ansvariga för filmen har tagit väl valda delar från andra filmer och gjort en egen film. De filmer som slår mig är Poltergeist, Km 31, The Haunted och den fantastiska Ink. Likheterna är där tydligt att se om man bara sett de nämnda filmer vilket gör att Insidious tappar åtminstone hos mig. Visst har den sina stunder med sköna rysningar men det kvittar när det redan gjorts och setts tidigare. Och bättre.

När det kommer till huvudantagonisten så stör det mig rejält att han ser ut som en Darth Maul kopia parad med den typiska bild jag fick av djävulen som liten med klövar, svans och bockben. Den synen fick inte mig att vilja ta den personen speciellt på allvar när det kom till skrämmselavdelningen för vem fan blir rädd för något som George Lucas kommit på? Inte den här skåningen i alla fall, den saken är skäggbiff.

Med en originalitet som är tagen från minst fyra andra filmer och filmens stora monster tagit från en Star Wars-fans värsta mardrömmar så kan detta inte bli något direkt att skriva något positivt om även om upplevelsen inte var helt bortkastad. Gåshud levereras om det är det man säker och är svag för den här sortens film men kom bara ihåg att det är gjort förr och att ni fick veta det här.

Red State - 2011

Kevin Smith är utan tvekan en av mina fem favoritregissörer men nu börjar jag undra vad fan killen pysslar med. Först ut Cop Out och nu Red State. I mina ögon så är Smith så långt ifrån sina marker att det börjar bli ohälsosamt att det inte är kul längre. Kanske bara jag som inte gillar att han provar sina vingar under nytt segel men det här tillsammans med Cop Out är inte hans rätta element. Smith´s rätta element är filmer som Clerks, Clerks 2, Chasing Amy, Zack And Miri Make A Porno osv.. Det är filmer där han kommer till sin fulla rätt med knivskarpt skriven dialog och karaktärer som man tar till sig och vårdar ömt i minnet. Inte som här och i Cop Out. Det känns mer som att Smith gett sig in på en väg som inte är hans eftersom det blir bara platt och tråkigt och inte det minsta minnesvärt.

I Red State är det tre kåta tonåringar som tror de ska få sätta på en en kvinna samtidigt men finner sig fångna hos en religiös sekt som inte drar sig för att avrätta oliktänkande och felskapta personer. Läs homosexuella. Inte nog med att de är rejält beväpnade, de leds av en förvånansvärt karismatisk ledare (Michael Parks) som får med de dårarna på allt han säger. Michael Parks är ingen favorit hos mig då han aldrig imponerat fast här är han väldigt bra. Vilka nu ska avrätta de tre kåta killarna vilka inte är så värst kåta nu längre. På vägen till sexträffen kör de på en stillastående bil vilken visar sig innehålla stadens polischef som får sig en avsugning av en man av mexikansk ursprung. Polischefen sätter efter utförd akt och nu tillbaka på kontoret en av sina män på fallet att spåra upp bilen som var inblandad i krocken. Polisen finner snart nog bilen på sektens mark och när denne sedan skjuts samtidigt som han pratar med sin chef så brakar allt loss.

Stadens polischef som inte kommit ur garderoben och har ägnat sig åt omdömeslös sex med mexikaner finner sig i skiten när dennes ena man skjuts på sektens mark och helt enkelt ringer in myndigheterna. Parks sitter helt enkelt på snuskiga foto på dennes eskapader och hotar med att släppa dem om han inte struntar i vad som skett men han står på sig och ringer in John Goodman´s myndighetsagent. Som dundrar dit med alla karlar och fordon samt vapen som de kan komma över.

Där vänder filmen och går från en typisk ungdomar-som-finner-sig-fångade-hos-elak-sekt-och-nu-finner-sig-vara-i-skiten-redo-att-slaktas-ordentligt till en belägringsfilm där alla skjuter på alla och ingen träffar. Det är precis som Smith inte vet vilken sorts film som står på tapeten. Det är varken skräck som den vill göra sig gällande som och ej heller någon bra action/thriller utan snarare mer en rätt vilsen film om än väl skriven dock splittrad.

Jag fick känslan av att det skulle vara en regelrätt skräckfilm men tji fick jag. Sloganen Fear God har inget direkt med filmen att göra tycker jag då filmen mer insisterar på att man ska vara på sin vakt mot frireligösa knäppgökar med på tok för mycket vapen och avskilda landområde. Samma gäller även för kåta tonåringar som tror de ska få gangbanga en kvinna på nätet. Risken att det är samma person som öppnar dörren som det är på bilden på nätet är väldigt osannolik. Lite som den här filmen kan man säga. Man tror man ska få en sak men det visar sig vara något så otroligt mycket sämre än man först trott att man tar sig igenom det bara för att få något av upplevelsen och här var det med en väldigt besviken min jag såg eftertexterna rulla.

Final Destination 3 - 2006

Efter ha införskaffat Final Destination-filmerna i fin Blu-ray box så var givetvis del fem tvungen att komma. Så därför plöjer jag nu igenom de olika delarna i serien och eftersom Final Destination 2 och The Final Destination (del fyra) redan är här så går vi på del tre och en av de mindre bra filmerna. Här är det ett nöjesfält som kommer under dödens grep och en präktig tonåring räddar ett gänga lika klämkäcka som störiga vänner/kamrater/ovänner och nu ska de med i sin tur och ordning dö.

Att recensenter klagar på att karaktärerna bara är kanonmat och ögongodis skiter jag fullkomligt i för det enda jag vill med de här personerna är att se de alla dö så blodigt och plågsamt som möjligt. Inget annat. Jag vill verkligen inte se dem starta upp familjer eller starta framgångsrika företag för jag vill se dem lida i ordets sannaste mening för de är inget annat än just kanonmat för min underhållning,

Här spetsas, skjuts det med spikpistoler, leks med fyrverkerier osv bara för att underhålla mi... oss på snabbaste och mest underhållande vis. Vilket är bra för som uppföljare till den fantastiska Final Destination 2 så står den här sig rätt blek. Brudarna är inget vidare utan det är bara tandgarnityr och solbrända silikontuttar som vi bjuds på. Inga hot mamas här med andra ord.

Ej heller är humorn lika svart som i ni vet vilken och slutet känns lite som en nödlösning då de inte kunde kopiera slutet från dess föregångare så de låter döden vinna än en gång bara det att här kommer ingen undan. Lite fegt men det får duga för precis som filmen så är det snabbt förgånget ur minnet och inget som hänger kvar mer än att man sätter på den för att komplettera minnet lite mellan varven.

Trots det så är det här en film som jag hellre ser än dess original. Kanske analt av mig men det är en sådan sur film att till och med den här ser intressantare ut. För att inte slå ut den här helt så är vissa olyckor rätt våldsamt härliga så man kan alltid fördriva tiden fram tills de kommer i bild.

Armed Response - 1986

Lee Van Cleef spelar här far till David Carradine (presentation onödig så in i helvete), Brent Huff (Mattei´s Born To Fight samt dennes uppföljare till Strike Commando, Strike Commando 2) och David Goss ( Hollywood Cop som regisserades av geniet bakom Samurai Cop, Amir Shervan och italienska SHE med Sandahl Bergman, mums!). Prata om familj där! De finner sig snart i bråk med den gamle krigaren Mako´s klan eftersom en familjeklenod av något slag fallit i fel händer så nu brakar allt löst när Mako släpper loss Michael Berryman som här för en gångs skull får göra något annat än inavlad kannibal, monster, freak, idiot eller vad nu det är för roller de vill han ska bjuda ut sig i.

Här är han helt enkelt en evil henchman som delar ut lyckokakor till allt och alla. Som om det inte vore nog så är den förfärliga Laurene Landon med och jag lovar, hon kan inte ens få den simplaste dialog att låta trovärdig för maken till hemskare skådis än henne har jag inte sett sedan Alison Lohman i Where The Truth Lies och den jäkla skatan var vidrig! Trots det så kan man inte förringa hennes filmer som Maniac Cop 1 & 2 och Roller Boogie. Speciellt Roller Boogie då.

Ansvarig för regin här är Fred Olen Ray och att det är honom som regisserat ser man direkt på budgeten för till skillnad från andra filmer så låser de sina bilar i filmen till skillnad från andra filmer där de har lånade bilar medan de i den här säkert använder sina egna. En annan sak är den att alla statistskurkar har overall på sig för det var säkert inte pengar till individuella kläder till de alla. Carradine, Cleef, Huff och resten kör säkert på i sina egna vilket det märks då de ser bekväma och hemma ut i dem. Fast det är mer roligt att lägga notis om än att hänga upp sig på.

Själv har jag velat se den här under många år och inte blivit klart att göra det med nu var det äntligen avklarat. Kanske inte riktigt vad jag väntat mig eftersom det var en Fred Olen Ray produktion. Trots det så får vi flashbacks från ´Nam, vilket alltid uppskattas i det här huset, mellan varven eller rättare sagt under filmens första halva eftersom Carradine lider av dem i sömnen och mitt på dagen. Men de försvinner efter halva filmen när det är dags att slå ihjäl lite statister vilket kan förklaras med att så fort Carradine får mörda igen så försvinner hans dåliga minnen/samvete. Vad vet jag? De försvinner hur som helst men de var underhållande i alla fall så jag är nöjd.

Armed Response kanske inte är lika underhållande eller cool som sin poster men gör sin sak med råge. Sqiubsen är rejäla mellan varven och även om det kanske inte är Samurai Cop varning över den så innehåller den ett par fina bilkrascher som man undrar hur fan lyckas de med att få två bilar att explodera bara genom att nudda vid varandra? Sådana saker stör mig inte mig utan helt enkelt höjer värdet på filmen men sen är det andra saker som drar ner. Som budgeten till exempel. Den är ultralåg men Olen Ray får trots dess begränsningar till det rätt hyfsat fast det beror nog på att Carradine och Cleef funkar oväntat bra tillsammans. Helt okej för stunden får jag säga. Tack till Ty borta på Comeuppance Reviews för en spark i röven som påminnelse om att se den!

Assassination Games - 2011

The Shepherd: Border Patrol var filmen som sammanförde Van Damme och Scott Adkins bara det att resultatet inte blev så värst lyckat. Adkins själv var besviken på hur Van Damme kortade ner deras strid rejält med motiveringen att han inte ville göra action mer. Skitsnack för det är just vad han gör nu för tiden. Och mer är det på gång. Van Damme, själv Adkins stora idol lyckades nog göra honom besviken med den neddragningen av fighten som Adkins konstruerat och sammansatt fast nu är de tillsammans igen i en ny film som tidigare gick under namnet Weapon.

Resultatet är en småseg film som plötsligt bryter ut i rätt rejält våldsamma scener med kroppsstyckningar och en halshuggning för att så gott annars vara rätt tam. Adkins håller fötterna mest på jorden som yrkesmördaren som sköter sin komaliggande hustru och Van Damme är en aktiv sådan som endast tar betalt i diamanter samt spelar fiol. Fast ödet för dem samman då de plötsligt delar måltavla. Den ene av dem med personliga motiv och den andre ekonomiska. Givetvis svänger det fram och tillbaka mellan dem men det blir aldrig något direkt spännande av det.

Adkins får väldigt lite med utrymme för att visa upp sina utomordentliga talanger och Van Damme lyckas faktiskt göra en cool roll med minimalt minspel. Jag kan dock inte bestämma mig om det är rollen som kräver det eller det bara är han som är uttråkad här, det blir lite svårt att skönja. Som om det inte var nog med bara en Van Damme i filmen så har han även med sin son och dotter i filmen. Sonen spelar Schell och dottern är frun till Adkins karaktär i filmen. Hon i koma.. Dottern i rollen som frun i koma är en bättre skådis än sonen som agent om vi säger så.

Nej, inte vad jag väntat mig eller hoppats på det här fast det är alltid kul att se Scott Adkins få mer och större roller oavsett hur pass liten filmen än må vara. För Scott Adkins gör aldrig mig besviken.

Ghost Rider - 2007

Ännu en film som man läste som illbatting och gillade. Där serien var bra blev filmen, för att vara vänlig mot sin barndomsidol, en smärre flopp. Nicholas Cage visar upp sin totala brist på avslappning framför en kamera och öser på med sina Elvis-plagiering som jag aldrig insett storheten i. Cage är kass och väldigt sällan bra i någon film även om han kan få till det lite då och då. Ett säkert sätt att se om en Nicholas Cage film är bra? Enkelt. Kolla in hans frisyr. Är den hyfsad så är filmen säkerligen det med. I Ghost Rider är den katastrofal.

Så varför äger jag ens skiten då kan man undra och varför ens ödsla tid på att se om den samt skriva om den? Därför den här precis som S.W.A.T. är en av mina guilty pleasures. Lite som analsex. Kul ibland men sällan varje dag. Förutom att den är en G.P. så är innehåller Ghost Rider Sam Elliot och bara det berättigar ett existensberättigande i min samling. Oavsett hur lökig en eller flera repliker är så nog fan får gammelgubben Elliot de att låta trovärdiga samt att här har han en farlig eld i ögonen som man inte kan låta bli att bli fascinerad av.  Räcker det inte med det resonemangen så är scenerna med en förvandlad Cage väldigt underhållande och det räcker för mig.

Visst, Cage är hemsk som för det mesta och Eva Mendez är aldrig intressant eller bra, bara störande. Wes Bentley och hans gäng ser ut som ett förband till pajasarna i Dimmu Borgir fast Sam Elliot är med, Ghost Rider´n cool precis som effekterna är över förväntan. Den gör sitt för mig och det stör säkert någon men den är en guilty pleasure och sådana är man bara tillåten att ha.

Mega Python versus Gatoroid - 2011

The Asylum som gav oss Mega Shark versus Giant Octopus och Mega Shark versus Crocosaurus ger oss nu Mega Python versus Gatoroid. Och som om det inte vore illa nog så har de haft magen att kasta in både Debbie Gibson från Mega Shark versus Giant Octopus och Tiffany från Mega Piranha. En film som jag fortfarande inte kan ta mig igenom. Ett sådant magplask är det. Här är de båda på olika sidor av lagen då Gibson är rabiat djurrättsaktivist som släpper ut genmanipulerade ormar i Everglades där de växer okontrollerat och slår ut allt och alla. Tiffany som är parkvakt ser inte på det med nåde så hon i sin tur ger anabola steroider till alligatorerna i området som en del i sin kamp mot sin kollega i bitchighet. Eftersom de båda inte kan slåss offentligt hela tiden så får nu djuren göra det för dem istället.

Sidoeffekten är dock den att de asen växer så in i helvete för att i sin tur ta sig in på en galakväll intill träsket som hålls för att samla in pengar för att bevaras. Givetvis lyder Tiffany inga varningar om vad som ska ske och det som är sagt sker såklart. Allt eftersom våra bitches slåss för fullt med varandra där speciellt en scen väckte mitt intresse och det var när Debbie Gibson kladdar ner Tiffanys pattar med grädde. Mums! Efter det så drar djuren intill stan för att haverera den lite till och nu måste de forna fienderna samarbeta för att klara ut krisen.

Detta är så otroligt uselt att det inte är sant efter som både Gibson som Tiffany kan inte agera om så livet hänger på det. Gibson har bantat ner sig för att se ungdomlig ut medan Tiffany lagt på sig flera trivselkilo samt flera otroligt malplacerade och fula tatueringar. Som om det inte var nog så är de båda producenter av filmen och i sedvanlig ordning så ska de båda sjunga varsin truddelut på filmens soundtrack. Lidandet tar aldrig slut. Effekterna i sedvanlig är av vanlig The Asylum kvalité, medioker med andra ord för de får Lake PLacid 2 att se ut som Lake Placid. De till och med bjuder på en cgi-gjord helikopter!

Nej, endast för de inbitna djurälskarna som tvunget vill och ska se allt eller varför inte för de extrema fans av Tiffany och Debbie Gibson som säkert fortfarande finns där ute och smyger i fagorna. Eftersom Tiffany hade en hit med I Think We´re Alone Now så är det tvunget att det ska nämnas i en replik från Gibson och det gör den med. och det var tillsammans med bröstscenen filmens höjdpunkt och fick mig att skratta rätt ut. Där lyckades The Asylum faktiskt. Men nu ska jag i egenskap av snäll person bjuda er på lite godis i form av en betydligt yngre och framför allt snyggare Tiffany som kompensation för den tid ni lade på att läsa det här. Enjoy!

The Pack - 1977

Ute på Seal Island springer ett stort gäng lösa hundar runt och sätter i sig allt som de kommer över. Ledda av en vildsint blandrashund med förmodligen rabies sprider de skräck i djurlivet. Deras uppkomst? Semesterhundar som lämnats kvar för att antingen dö eller klara sig själva när sommaren är över och verkligheten knackar på dörren igen. Så kommer den dag när det inte längre räcker med lös boskap och de sätter tänderna i sitt första mänskliga byte och av vilken sort det snart ska bli fler av. Otur för hundarna är att på ön finns det en marinbiolog som är av den starka tysta typen som inte tar någon som helst skit av djurlivet. Så tillsammans med R.G. Armstrong så tas kampen upp mot de lösspringande bestarna och snart faller den sista striden där verkligen ska visas vem som är ledare och följare. Man eller best. Joe Don Baker eller blandrashund. Svaret får ni i Robert Clouse´s The pack från 1977.

Själv sprang jag på den här på hyrvideo från Warner för många år sedan. Med ett omslag som hade en titel som De Blodtörstiga så var den given i min spelare eller var nu jag såg den. Eftersom filmen verkligen var bra så tvingade jag urmodern att hyra om den för att visa även henne den men det rynkades på näsan åt både upplägg som titel men när väl filmen var klar så fick hon allt erkänna att det var en väldigt bra film och det är något som fortfarande står sig i dag. För jag kan inget annat än ta till mig filmen ännu mer för det är inte bara ett simpelt upplägg som funkar fint utan filmen är fortfarande väldigt bra och framför allt spännande. Hundattackerna är välgjorda även om vi inte direkt får några våldsamheter så förstår vi vad de som får se resultatet efter en sådan upplever. Inget gore med andra ord fast det får vi inte i The Breed heller som är nästintill en identisk film som The Pack.

Rekommenderas det varmaste.

Revenge - 1990

Tony Scott har inte direkt gjort mycket för att imponera på mig men hans The Last Boy Scout med Bruce Willis som får räknas som bådas bästa bidrag till filmhistorien. Revenge däremot är tvåa på listan av Scott´s bästa filmer enligt mig. Resten av titlarna kan diskuteras. Handlingen är precis vad titeln anger. Hämnd. Kevin Costner spelar här en amerikansk pilot som åker till Mexiko för att fraternisera med en gammal vän, Anthony Quinn, men faller samtidigt för dennes vackra unga fru, Madeleine Stowe. Eftersom lustarna ökar så vaknar omgivningens blickar på dem och snart nog så ertappas de av maken med bihang och de båda får sitt. Costner misshandlas och lämnas för att dö och Stowe knivskärs i ansiktet och dumpas på ett slaskigt horhus där hon kommer att få knulla minst femtio gånger om dagen. Men det är inte allt för hennes make är såpass omtänksam så han finansierar ett heroinmissbruk åt henne för att lätta på bördan i arbetet. Vad ingen räknar med som är med i filmen är det att Costner överlever och nu beger sig ut på hämnarens långa ensamma resa för att både finna kvinnan han älskar och sin gamle vän som ska få sota för vad denne gjort mot det otrogna paret.

Nu var det här Scott´s Director´s Cut jag såg som är avsevärt kortare än den ursprungliga versionen samt att flera scener är borttagna och även en del är tillagda. För min del så gör det att filmen flyter snabbare samtidigt som man undrar över vissa saker som skett utanför bild. Som till exempel varför Costners fingrar är omplåstrade och det är just en sådan scen som är borttagen medan till exempel scener där Stowe och Costner gökar för fullt och Stowe bjuder på lite buske är nya. Den ursprungliga versionen ska tydligen varit Costner´s och producenten Ray Stark´s version som ska vara uppemot 20 minuter längre vilket jag vill minnas som en avsevärt drygare film som lovade mycket men föll platt i slutscenen. Nu är slutscenen den samma bara det att jag nu förstår slutet bättre för under tiden jag såg den nu så insåg jag att det egentligen inte är Costner som ska hämnas. Det är ju Quinn som ska stå för det då det är hans fru som sätts på. Av Costner.

Nu funkar det inte bara med en ilsken och sargad Costner som härjar runt i Mexiko för att röja upp då han inte är den typen som får det att gå hem på egen hand. Så lyckligtvis får vi den alltid underbare Miguel Ferrer som tar välment plats i filmen och styr upp den med säker hand. Tillsammans med John Leguizamo, som jag annars är rätt trött på fast här har han inga direkt repliker så det funkar fint, så ser vi även den gamle räven Tomas Milian som inte bara varit med i så gott som allt italienarna spottade ur sig ett tag men även i OZ som Steven Soderbergh´s Trafic. Med andra ord, ett ansikte för alla smaker.

För att återgå till de bortklippta scenerna så är det inte bara sex och nakenhet som är tillkomna utan även lite våldsamheter och den scen som sätter dit mig är när de skjuter hunden. Det är i det grymmaste laget och då är detta ändå inte första gången jag ser den här versionen. Hur de gjorde det vågar jag inte tänka på men effektiv är den verkligen. Oavsett vilket så är det här en bra film med fantastiskt foto som visar upp en totalt vacker sida av Mexiko där morgondimman lyfter sig från bergen under en strålande sol inte bara en gång utan flera och det kanske bästa av allt är det att vi slipper alla dessa satans MTV-edtiteringar som Scott sedan tagit patent på istället får vi långa kraftfulla scener med bra foto. Med andra ord så är där tid att avnjuta omgivningarna.

The Eagle - 2011

Den gamla romartiden är visst i ropet efter den utsökta serien Rome. Vi får Spartacus och alla dess avkomlingar som filmer som The Eagle och Neil Marshall´s Centurion. Alla ska de visa upp sig både som våldsamma och aggressiva men även lättklädda och fyllda med nakenhet. Fast riktigt så dekadenta som i Joe D´Amato´s Galigula filmer blir det aldrig. Jag tror att djurrättsaktivisterna jublar för det. Själv börjar det bli lite tråkigt då det ser ut som att alla ska försöka bräcka varandra i mängden nakenhet samt våld medan en film som The eagle går ut med att vara unrated och visar upp brist på både våld som nakenhet. Aldrig får man vara nöjd. Antingen så är det för mycket eller så är det inget alls. Varför kan det inte bara finnas ett mellanläge för de stunder i livet när man vill bara ha ett litet lagom alternativ?

Oavsett vad jag tycker så ändras det till nästa gång så därför fortsätter vi med filmen. Den här gången är det den legendariska Nionde Legionen som är i ropet igen och nu är det sonen till dess befälhavare som lider av taskig samvete och ingen ro i själen efter faderns påstådda misslyckande så han beger sig ut i karriären för att råda bot och kanske återbörda både den guldörn som försvann och sin faders ära. Men ett taskigt slag gör att han pensioneras och nu lever ett stilla liv tills han får veta att en lokal slav kan känna till dess gömställe så nu bär det iväg till de norra delarna av England på den felaktiga sidan av muren för att fina inte bara örnemblemet utan även sin faders förlorade hatt. Förlåt mej, ära ska det vara såklart.

Det är autentiskt så det ryker om det här och alla på andra sidan muren talar galliska eller vad nu det är de morrar och alla italienare talar engelska. Precis som det ska vara. Uniformer, vapen, till och med gräset ser autentiskt ut och ur turistens synvinkel så får den här filmen mig inte att vilja resa dit då det bara ser ut att vara grått, jävligt och blött så gott som hela tiden och då kan jag lika gärna uppleva det på film hemma i tryggheten i min egen soffa där jag slipper utsättas för diverse olika sexuella övergrepp av någon ilsken lokalbefolkning med taskig inställning till turister.

Våldet är där men det är inte så att man blir vare sig stött eller glad av det för det är rätt tamt. Välgjort dock men det hjälps inte när det är just våld man vill ha. Tempot är en annan sak som inte uppskattades här för det var i det sävligaste slaget och till med hunden kom på mig med att snarka till mellan varven. Slutsats: Välgjort men lite för segt och fegt med sina våldsskildringar. Mer av det senare och ett raskare tempo så hade det här varit en intressant film. Nu duger den en seg söndag under tiden som man funderar på vilken pizza man ska äta.

Never Back Down 2: The Beatdown - 2011

Originalet ska tydligen vara någon sorts fightingfilm i skolmiljö eller något liknande med en massa metrosexuella ungdomar som ska imponera på platinablonda bimbos med silikon i 90% av kroppen och jag har såklart inte sett den och dess handling är bara vad jag föreställt mig själv efter ha set dess poster. Men den förställningen är säkert mer äkta än brudarna i filmen. Så varför dåödsla tid på en DTV-uppföljare som inte det minsta bryter av mönstret? Enkelt. ta en titt till på bilden ovan så ser ni att Michael Jai White är med i den och det räcker mer än väl för mig. Mannen är tillsammans med Scott Adkins mina ultimata favoritfighters på film så enough said. White har dock inte bara nöjt sig med att spela rollen som den luttrade före detta internen som nu är ute på villkorligt med en skum bakgrund och som mot sin vilja dras in att träna våra metrosexuella ungdomar utan han även har regisserat filmen. Om det är ett vekt val eller ej är inte upp till mig att bestämma fast jag sett värre regi i den här sortens film.

Handlingen om nu någon orkar bry sig om den i den här genren går ut på att fyra olika individer med olika problem möts för att ställa upp i The Beatdown som anordnas av en kamrat på deras skola och de tränas av White´s karaktär Case. Alla fyra har sina egenskaper och problem där en har en mamma som måste jobba på strippklubb för att betala lånen, en annan har en pappa som lämnat mamma för en annan man och nu undrar om homosexualitet är ärftligt, en tredje håller på förlora synen och flickvännen till killen med den alternativa pappan och den fjärde är en emo som samlar på serietidningar och får stryk med jämna mellanrum av andra losers. Nu ska de tränas för att ställa upp och eventuellt mot varandra i The Beatdown!

Det är massor av inoljade renrakade bröstkorgar och hävande silikonbröst med Michael Jai White´s basstämma svävande över alttsammans och till råga på allt så är filmens leading lady minst 10 år för gammal för att spela sin roll och som inte det var tillräckligt så innehaver hon ett tandgarnityr som skulle få både Denise Richards och William Devane att sukta med vällust. Hon ser för jävla dum ut, helt enkelt. Men det är lite hopp för även om fightingen inte är den mest spännande så får vi åtminstone så White spöa upp fem snutar eller dte var fyra med handklovar på sig samt att ungdomarnas träning alltid är kul att bevittna. Sen som det står på bilden att filmen ska vara unrated, det kan jag inte förstå för det är inget direkt som skriker våldsamt i den. Lite blod förekommer men inga bara bröst eller slaka kukar eventuellt lite svärord men det ska väl inte orsaka att unrated ska stå över hela omslaget?

Överlag, inget direkt att ödsla tid på såvida man inte är som jag och frälst i Michael Jai White. Se då hellre om Undisputed 2 och Blood And Bone. Där får ni valuta för pengarna, den saken är säker!

X-Men: First Class - 2011

X-Men-filmerna är filmer jag tycker väldigt mycket om. Till och med X-Men: The Last Stand trots den har Brett Ratner som regissör. En film i serien som jag däremot inte är lika förtjust i är X-Men Origins: Wolverine eftersom den känns alltför lättviktig ställd mot de andra filmerna i serien. Och då innehåller den ändå både Scott Adkins som Ryan Reynolds fast man kan inte få allt här i världen. Så hur lyder då domen över det här senaste tillskottet i X-Men franchisen som är regisserad av Matthew Vaughn som gav oss den hemska Kick-Ass. Jag vet, den är underbar och älskad av alla men fan inte av mig. Bajs, och hör sen! Så hur kan en man som gav oss det magplasket då lyckas med att ge oss historien om hur Xavier och Magneto sammanförs och hur det hela startar egentligen?

Jo, det lyckas oväntat bra får jag säga för det känns som att Bryan Singers ande svävar över filmen men så har han producerat med och säkert haft både ett och ett annat att säga under inspelningen med. Lyckligtvis. Nu är det bara inte bildandet av skolan och Xavier och Magnetos möte som det koncentreras på här utan det introduceras både nya som gamla karaktärer som både förekommit i de andra filmerna som i tidningen vilket glädjer oss som läste den när det begav sig. Läs 80-talet. Intressant och spännande även om vissa känns lite överdrivna om man nu kan tycka det är något som går att använda i en recension av en film om mutanter. Men det skiter vi fullkomligt i och gör ändå. Så där, nu var det gjort. Lägger man sedan in Kevin Bacon som ondskefull nazistisk forskare och två oväntade cameos så får man en underhållande stund framför burken för Bacon har skitkul med sin roll och levererar en stabil och fullkomligt passande skurk till Michael Fassbenders Magneto och James McAvoys Xavier. Tar man det och sedan kastar in missilkrisen på Kuba på 60-talet så får ni säkert en rätt så bra koll på vad som gäller i den här filmen.

Med en speltid på över två timmar så kan man undra om inte träsmaken sätter in i arslet men det uteblir för tiden och tempot i filmen matchar varandra kalas och man har inte det minsta tråkigt eller ledsamt under tiden de 130 minuterna varar. Jag har sett musikvideos på 2 minuter som var avsevärt drygare än två normala timmar vilket gör det här till en film man inte behöver vara orolig för att skänka sin dyrbara tid till. Tvärtom. Själv kommer jag att återvända till den här så fort jag finner den i rätt prisklass för den förtjänar sin plats i samlingen definitivt och det är till och med så fullpris är överkomligt. För var annars lär man springa på nazister, karlar i blå päls med klor, nakna damer med blå hud och en cool Hugh Jackman? Inte på dass i alla fall.

Banlieue 13 - Ultimatum - 2009

Uppföljaren till den underhållande B13 var inte lika illa som jag mindes från andra försök att se den men tyvärr så slutar det ändå med att man sitter en smärre sur eftersmak i munnen och undrar varför man ens gjorde sig besväret att inmundiga den. Originalet är en frisk fläkt visar fransmännens talang när det kommer till filmskapande medan här, även om den har ett par underhållande scener och fighter, mest tycks gå på tomgång som en gammal risig Simca från tidigt 80-tal med ful klädsel och taskig tomgång.

Handlingen här är snäpp på densamma än en gång med grunden att skiten ska jämnas med marken en gång för alla och ersättas med flott boende där en klipsk militär ska inkassera en fet bonus. Men se, det går inte de inblandade med på och vårat radarpar från första filmen slår sig samman än en gång och tillsammans med en del av det mer färgstarka klientelet i B13 så ska de göra, för att använda den allt för populära klyschan, processen kort med de ansvariga. Visst är man lite nyfiken till en början men till sist så skiter man fullkomligt i vilket och bara inväntar slutscenen så man kan stänga av och börja fundera på vad man ska se istället som verkligen är värt att se.

För även om det är som jag skrev ovan ett par roliga scener och fina fighter så blir det till sist så ointressant att jag finner mig sitta och heja på fel personer för de är åtminstone intressantare än de som det är meningen att man ska hålla på. För är det något som det gått troll i så är det personer på film med överdrivit felplacerade tatueringar, piercingar, konstiga frisyrer samt att precis alla, även korvgubben, är maximalt tränande i kampsport. Tack och lov då för en hederlig gammal Charles Bronson-film för där klipper han till patrasket en gång så ligger de pall resten av filmen. Till skillnad från här där alla ska misshandlas i snudd på 30 minuter innan de ens får näsblod. Visst, kul om man är på humör för det men det kvittar för i den här filmen blir man aldrig det. Se heller om dess föregångare. Den kan ni läsa om här.