Thursday - 1998

Någon gång undrat över vad som kan gå fel på en torsdag? Inte? I så fall är det kanske dags att ta en titt på denna lite undangömda pärla då. För om någon film är kult så är det verkligen denna lilla skatt. Regisserad av en lirare vid namn Skip Woods som bara gjort denna och med en rätt underhållande story samt en hel del våld, blod och våldtäkt, fast denna gången är det en karl som blir våldtagen av en kvinna för omväxlings skull.

Thomas Jane är en fd bad ass som nu blivit toffel och hemmafru. Frugan, Paula Marshall - hot mama! är trött på hans svansande och kör helt enkelt över honom. En adoption står inför dörren och ett besök av dess byrå för att utvärdera Jane står för dörren med. Men allt går åt helvete när plötsligt Janes gamle partner in crime, Aaron Eckhart, dyker upp och helvetet följer med honom. Minst sagt. Paulina Porizkova spelar en beväpnad flata med sex på hjärnan och bryr sig inte hur hon får det och jepp, hon flashar allt här med! Kastar man sedan in Mickey Rourke som korrumperad snut så får man receptet på en skön film nedtryckt i halsen här.

Tempot är fint och filmen rör på sig rejält. Situationerna avlöser varandra och den ena är värre än den andra. Blodet stänker rejält rött och fint och squibsen är härligt kladdiga. Mer pallar jag inte skriva så vill ni se en skön film med härlig dialog, absurda situationer och en oväntad våldtäkt så är denna vad ni ska se. Rekommenderas varmt!

Deep Blue Sea - 1999

Fan vad denna filmen är härlig alltså. Jag blir glad bara av att tänka på den och ännu mer av att se den. Renny Harlin är en mästare på snabba filmer med skön handling och ett bra jävla tryck. Att han sedan lyckats med att få in allt detta i en hajfilm gör det inte sämre heller. Mannen är ett geni, inget snack om saken. Och uppenbarligen är han också den enda som kan få skrigefittan Jackson att hålla sig och sitt evinnerliga skrikande på mattan, bara det är ett betyg som kan få män att gråta.

Handlingen här är enkel, simpel, lövbitstunn eller vilket nu man vill kalla den. Själv tycker jag den är perfekt för filmen. Forskare har genmanipulerat hajar, sidoeffekten blir den att hajarna blir smartare, hajarna kommer lösa och attackerar forskarna samt river hela undervattensanläggningen i jakten på payback. Kryddat med härligt raffel och bra skådisar så får man en mycket bra och underhållande film och en magnifik final där man man verkligen kan prata om blodbad.

Allas våran The Punisher, Thomas Jane, är fin som salthärdad sjöbuse och LL Cool J är han som står för de roliga inslagen vilket han sköter fint. Saffron Burrows är den torra forskaren och inte i min smak fast hon ser fin ut i våta underkläder men för lång för mig. Stellan Skarsgård trivs i sin roll då den är packad kroniskt i filmen och Michael Rapaport är inte lika påfrestande som han kan vara. Och så Samuel L Jackson då som sköter sig underligt nog men det är nog tack vare Harlin det. Och det är också tack vare honom som han gjorde sin bästa film någonsin, The Long Kiss Goodnight, en mycket underskattad film för övrigt det.

Härliga hajar som varvas mellan cgi som modeller och grymma attacker och den fina finalen samt den sköna musiken, som är grymt inspirerad av den från The Rock, gör sitt för att höja stämningen här ypperligt. En härlig film som jag håller högt och njuter lika mycket av varje gång jag ser den.

To The Devil...A Daughter - 1976

Efter framgångarna med The Devil Rides Out så fick Hammer tillåtelse att filma ytterligare en bok av Dennis Wheatley. Tyvärr blev inte resultatet lika bra men det var nära får jag faktiskt erkänna. Richard Widmark är en författare som sysslar mest med böcker om det ockulta och är lite av en expert på området. En dag på en utställning blir han ombedd av Denham Elliot att ta emot dennes dotter när kommer till England för han själv är upptagen. Vad Widmark inte vet är att dottern, Nastassja Kinski, är lovad att få upplåta sin kropp på sin 18 årsdag till en demon. Christopher Lee är prästen som står bakom allt och Honor Blackman är en vän till Widmark som snart upptäcker hur långt Lee´s makt sträcker sig.

Filmen är bättre än vad som framkommer ovanför och stämningen är skön. Tempot är högt och väldigt snabbt för att vara Hammer. Peter Sykes har skött det hela fint och Lee lyser verkligen i denna filmen och man märker direkt att han trivs i rollen som satanisk präst. Richard Widmark sköter sig fint med och det märks inget av i filmen av hans dåliga beteende under inspelningen som verkligen var rätt dåligt. Honor Blackman är inte med så mycket vilket är synd men. Nastassja Kinski visar sig naken och trots sin rätt låga ålder här, 16 tror jag det var, har rätt vågade scener i dennna. Bland annat får man se ett latexmonster till fetus lapa lite mus på henne, allt i bild och detta är Hammer! För att vara en Hammer så är denna verkligen vågad med en hel del blod, våld och faktiskt en hel del sex i varierande utförande.

Vad som däremot drar ner filmen är det korkade slutet som är ett totalt antiklimax. Inte ens de inblandade kan förklara det. Ta en titt på extramaterialet på Anchor Bay-släppet om ni kan hitta det så får ni vissa förklaringar om det samt mer om Widmarks usla uppförande under inspelningen. Men även en skön Lee i skägg och en Honor Blackman som trots sin höga ålder är väldigt attraktiv fortfarande. Hon ser fanimej bättre ut nu än vad hon gjorde förr!

Trots det korkade slutet så är detta faktiskt ett väldigt skön satanistraffel med en härlig stämning och oväntade sexscener och det är aldrig fel en måndagskväll.

The Last Match - 1990

Ung amerikanska blir ertappad med knark i tullen i någon bananrepublik och hamnar i fängelse. Pappa är stor fotbollsspelare och när han misslyckas med att få ut henne så kommer hela laget dit och bryter ut henne. Klädda i sina matchtröjor och lastade med vapen.

Låter upplägget intressant? Det gör det verkligen får jag säga men i händerna på Fabrizio De Angelis regi blir det bara skit. Usel budget och trots sköna namn i rollistan så blir detta bara en extremt tråkig och seg film. De Angelis är ingen vidare regissör, varken när det kommer till actionsekvenser eller personregi och han verkar bara satsa på att få ut en undermålig produkt och skörda vinsten än leverera något som går att se på utan att skämmas.

Martin Balsam, Henry Silva, Ernest Borgnine, Charles Napier visar sig bara som hastigast i filmen utom Borgnine som är med mest. Alla känns bara bortkastade här och hade det inte varit för just Borgnine så hade jag inte ens sett klart den trots det sköna upplägget. Musiken låter som det är en typ med instabilt psyke som har kommit över en gammal Hobbex-synth via blocket och sedan fått fria händer av Angelis för det är helt åt helvete jobbigt att lyssna på.

Inget att lägga varken tid eller pengar på för det är bara att plåga sig själv. Se hellre valfri romantisk film med Katherine Heigl i stället för det skiten får tiden att gå och inte som denna, stannar den. Och visst ja, filmen dummaste scen består av en fotbollsspelare som skjuter ner en helikopter med just en fotboll som han sparkar. I en annan film hade detta varit en kul scen men här är det bara pinsamt. Angelis, om du läser detta så vill jag ha tillbaka mina 90 minuter av mitt liv som du lurade mig att lägga på detta skräp!

Stick - 1985

Stick har precis kommit ut ur kåken och träffar upp en gammal vän. Vännen behöver hjälp med en deal som går fel. Vännen dör, Stick kommer undan. Stick vill hämnas och bestämmer sig för att göra det fast på ett raffinerat vis. Stick tar dem via deras eget spel. Burt Reynolds spelar Stick och han har regisserat med. Candice Bergen som spelade mot Burtan I Starting Over är med så även Charles Durning, vilket inte är något nytt i Burtans filmer. George Seagal är kul som miljonär som gillar frottera med gangsters och lowlifes och den gamle stuntmannen Dare Robinson är skön som albinon.

Detta är en typisk Burtan-film. Lite action, mycket prat, behagliga situationer och hans härliga karisma. Men också rätt småseg och mer puttrar fram än den flyger kan man säga. Med andra ord, precis som en vanlig film regisserad av Burtan. Skådespeleriet är där inget att anmärka på och stuntsen är fina, kolla bara in skottet mot killen som far i poolen. Där kan man prata om rekyl! Om man vill vara lite elak så kan man säga detta är lite typisk gubb-action eller pensionärsraffel. Lite pang-pang i början, långa partier där karaktärerna fastställs, Charles Durning i ful peruk och ett slagsmål i mitten och en lagom tillfredställande slutstrid. Men inget mer.

Burt satsar mer på att glida runt och se cool ut och fälla sköna repliker än han satsar på en stabil actionfilm vilket känns lite fegt. Här har han ett fint gäng med sig men fegar ut och gör en nästan ordinär tv-film. Lite mer krut i actionen och mer squibs så hade detta blivit ett fint resultat men nu får vi nöja oss med en film som är fin som bakfylles-film. Man kan sova stora delar av filmen och ändå inte missa något så någon funktion har den allt.

Bear Island - 1979

Förr på den gamla goda tiden så var alla filmatiseringar av Alistair Macleans böcker alltid högvilt i videoaffärerna. 8 Glas, Fruktan Är Mitt Vapen, Vem Har Greppet Om Min Lem osv var garanterade kioskvältare och detta var en av dem som jag aldrig kom att se och nu så är det gjort. Väntan har varit lång men var den värd det?

Donald Sutherland åker ut till Björnön som ligger i Berings Sund tillsammans med Lloyd Bridges, Richard Widmark och Christopher Lee för att nämna några. Platsen visar sig vara en gammal ubåtsbas som gömmer mängder med nazistiskt guld. Men så fort de visar sig på fel ställe så dör någon i teamet och den stora frågan är såklart vem som ligger bakom allt. Givetvis är det gott om vändningar och det är aldrig klart vem som är vem i denna historia.

Miljöerna är storslagna för det är bara snö och berg och det är skoj för det är fint tycker jag. Men om vi ska klaga så är det att inte ens en sketen pingvin bjuds vi på och någon björn får vi inte se någon skymt av däremot en massa skäggiga karlar men tyvärr röker ingen av dem pipa. Stämningen är fin och typisk för just denna sortens typ av film pga den är osäker och det svänger ofta på vem som egentligen är vem och alla har hemligheter här. Vad som stör mig mest är att jag inte sett denna tidigare för den är bra.

Actionscener får vi i form av lite handgemäng och lite laviner och sådant samt några jaktscener med snöscooters och andra fordon dock inget naket. Vinklingen med nazi-guld är rätt skön nu med för det innebär att man slipper det nya tugget med att alla är terrorister eller talibaner eller vilda lesbianer inställda på att erövra världen eller vad nu för tema som är i alla filmer som görs. Förr var det alltid nazisterna som var skurkar fast nu får alla som är mörkhyade och innehavare av ett stort skägg samt bor i en grotta stå för den delen. Så därför är det skönt med detta gamla och att man får en påminnelse om hur det var förr.

En bra film med skön stämning och bra story med fina skådisar och bra flyt. Lite för lång då den klockar in på dryga två timmar men inte så det blir drygt utan mer man blir lite rastlös så smått. Konstigt nog så görs inga filmer av Maclean längre, undrar varför för hans böcker spöar det mesta som kommer ut i dag. Rekommenderas.

Ett tips i höstmörkret.

Har dragit igång en ny blogg som handlar om just vinylplatttor och mina inköp av sådana. Lite funderingar och tankar om musik kommer att stå där med. Så de av er som finner det intressant kan slå ett getöga där om intresset finns.

Kolla in själva här:
Weekend Vinyl

My friend in misery

Äntligen har jag kunnat förbättra mitt sätt att se film. Aldrig behöva bränna ut divx-er på dvd för att se. Ej hellre behöva stirra sig blind på en dataskärm för att se någon film bara för att dvdjävlen inte tar formatet. Lösningen? Jo, den heter Western Digital TV HD Media Player, ett jävligt långt namn men vilken hjälp och avlastning det är. I stället för att bränna ut filerna och sedan se dem på dvd´n utan att kunna spola hjälpligt i dem så nu helt enkelt flyttar man över dem på den bärbara hårddisken, kopplar in den i media spelaren och sedan ser man filmerna på tv´n smärtfritt och bekvämt.

Här kommer lite bilder på min nya vän:


Och yes, den är så liten. Fjärrkontrollen är hälften så stor som min egen till min dvd och skönt är det att slippa ännu mer stora grejor att hålla på och flytta på hela tiden. Fast det värsta är att man fortsätter att greppa efter den vanliga hela tiden.


Här är hårddisken på 320 gb så den rymmer en del godis. Lika liten och fin den så nu pratar vi inte om stora åbäken att gömma undan. Men det fina är att spelaren tar inte bara alla format utan även musik, foto och sådant. Man kan lägga in thumbnails till sina filmer så man ser vilken film eller skiva det är man ska titta eller lyssna på i menyerna.


Så här ser videomenyn ut när det gäller film när man lagt in thumbnails.


Och här är ett screenshot från en uppspelning. Simpel maskin som till och med tar högupplöst, allt som behövs är en HDMI-kabel och en mottagbar tv. Så nu vet ni vad ni ska önska er i julklapp.

Pighunt - 2008

Upplägg:
Ett par polare tillsammans med en brud åker ut till skogen för att jaga lite. Mycket snack och lite vapenkunskap visar det sig snart vara med. Inavlade rednecks följer med som guider och anledningen är gammal vänskap/groll. Samtidigt i skogen glider det runt ett enormt vildsvin som givetvis är muterat och får svinet i Razorback att framstå som Babe - en gris i stan eller vad fan nu det tramset hette. Ganja-odlande hippies håller även de till i bushen och när det gamla grollet väl kommer till sin explosiva yta så brakar precis allt och lite till lös in da bush.

Resultat:
Rätt häftig emellanåt i vissa scener och i andra rätt dryg faktiskt. Tyvärr för lång då ett koncept som detta fungerar bäst i ett rasande tempo och med en marschlängd på 80 minuter men denna är på dryga 100 så det är på tok för långt. Att sedan versionen jag såg hade alldeles för lågt ljud gjorde sitt med för det kändes som man tappade lite i dialogen även om det inte kan varit något viktigt. Vad man däremot inte missade var Les Claypools sköna musik, Les som annars håller till i varmpannorna Primus är nog med i filmen med som den galne prästen med armborst. Primus is da shit!

Svinet dröjer tills slutminuterna innan det syns till men då får man valuta för sin tid man lagt ner och det höjer upp det lite. Men det dryga och något ojämna tempot drar ner det totala betyget. När det väl är raffel så går det hur fint som helst men så fort det ska vara dialog och lite agerande så blir det sämre. Men effekterna är fina och det är rätt gott om skön gore när det smäller till så sämre filmer finns det verkligen att ödsla tid på. Så klarar man av de lite mindre bra scenerna så får man en skön film och några coola vändningar och det är inte fy skam bara det.

The Emerald Forest - 1985

Baserad på en påstådd sann händelse är John Boormans djungelraffel Amazonas: Smaragdskogen med Powers Boothe i leaden. Booth som jag har lite svårt för ibland då han för det mesta bara ser barsk och sammanbiten ut är inte det minsta annorlunda här. Meg Foster spelar hans fru och Boormans egen son spelar deras försvunne son som blir upptagen av en dold stam i bushen. Och det är allt i story väg, grabben försvinner och pappan letar efter honom tills han sist finner honom.

Väldigt snyggt foto med underbara miljöer och till och med lite kannibalism inkastat men inget som vi får ta del av i filmen utan vi får nöja oss med påstående om dess förekomst. Tråkigt nog. Och just tråkig är vad denna filmen faktiskt blir trots dess fina upplägg och vackra miljöer. En speltid på knappa 2 timmar är minst 15 minuter för mycket för det blir för drygt till sist i soffan. Till sist gjorde jag allt utom att titta för det var boring helt enkelt vilket inte var Boorhams tanke kan jag tänka mig. Och hela tiden åkte tankarna att jag lika gärna kunde sett Cannibal Holocaust igen för den blir aldrig tråkig och likheterna mellan filmerna är där men jag drog mitt strå till stacken och såg klart den men det tog allt sin lilla tid.

Inget som kommer att åka på under närmaste åren såvida jag inte är på dödsbädden och vill somna in snabbt för då kommer denna att väl komma till sin rätt. Vilda folkslag, kraschen mellan forntid och nutid och ja, ni vet resten... gör väl sitt till för att berättiga en titt på den men överväg att se Cannibal Holocaust först för den kommer ni inte att tappa intresset av att se.

The Omega Man - 1971

Charlton Heston är en karlakarl. Så är det bara och hade det inte varit för honom så hade inte denna remake på The Last Man On Earth blivit så bra och cool som den är. För Heston har precis den coolhet i sig som rollen kräver. Han är The Omega Man helt enkelt. Upplägget är det samma. Heston är den sista mannen på jorden och de andra överlevande är mutanter och vill han inget väl alls. Heston dödar dem på fläcken när han ser dem och de gör sina försök att dräpa honom. Men så kommer dagen då han upptäcker att han inte är ensam som han trott och allt får en ny mening och en massa oväntade vändningar.

Vad som verkligen sticker ut här är den känsla av isolering och tomhet de fått till. Scenerna där hela L.A. är folktomma och öde är skitsköna och imponerande att se och även de scener där Heston sliter fram kpisten och mejar vilt från sin bil är läckra. Stämningen är skön även om den inte har samma stämningen som filmen med Price vilket är förståeligt då detta är mer en actionthriller än en rysare som den.

Skön dialog, härlig närvaro av Heston och en imponerande folktom stad gör detta till en riktigt bra och underhållande film med ett fint tempo som flyger fram. Jag gillar den och även om det är en remake så står denna fint på egna ben och funkar fint back to back med originalet. För två fina filmer på rad med två lika fina skådisar så kan inte en sådan stund vara fel på något vis alls.

Rekommenderas varmt!

Man v. Food - Season 1

Man v. Food är ett program som går på Travel Channel som rakt upp och ner handlar om en matglad jänkare som åker över hela landet och bara äter. Vart avsnitt är på 20 minuter drygt och det går alltid ut på att han åker till restauranger och prövar deras mat. Tre rätter avsmakas alltid och den sista rätten är alltid en extrem utmaning.

Utmaningen kan vara allt från att dricka 15 st. milkshakes till äta enorma pizzor på under 60 minuter eller äta extremt kryddad mat. Kanske inget som tilltalar trädkramare och veganer utan detta är för oss köttätare som inte skäms för våran carnivoriska sida. Mat och framför allt kött är gott och där med basta! och det visas här. Vi får allt från underbara hamburgare till kötträtter till ostron till burritos till stekar till kyckling till baguetter och mackor till efterrätter och mera. 18 avsnitt är i första säsongen och den kommer snart på dvd och säsong rullar redan för fullt.

Detta är ett bra program som visar upp olika sidor av USA som aldrig visas annars och vi får många goda rätter att fantisera om att sätta gaddarna i som en trevlig och kul värd. Ett välkommet inslag i en annars rätt upprepande tv-värld där allt verkar antingen kopieras i absurdum eller helt enkelt inte håller längre. Så är ni sugna på något lättsmält så kolla upp detta men vad ni än gör så titta inte på det hungriga!

The Vault Of Horror - 1973

Ännu en episodare som jag gärna kallar dem för och även denna är från Amicus. Förväntningarna var höga då denna kom tillsammans med den fantastiska Tales From The Crypt men de minskades rätt snabbt ner till vanligt igen. Denna gången lade sig utbudet på den sedvanliga Amicus-nivån och Tales... är ohotad på sin tron. Men visst är detta trots det fortfarande ett fint hantverk och en helt okej film men den känns rätt blek även om den har en rätt skön stämning. Episoderna är samma här med upplägget att de börjar kort för att bli längre och längre allt efter det går men historierna är inte i samma klass som i Tales... men här kommer de i alla fall.

Episod 1:
Midnight Mess -
Girig broder jagar ifatt sin sedan länge försvunna syster bara för att komma över ett arv men finner sig snart vara överst på en meny...

Episod 2:
The Neat Job -
Gamle skojaren Terry-Thomas har dille på ordning och reda så när hans unga fru till sist tapar kontrollen så är det hon som visar var hammaren ska sitta...

Episod 3:
This Trick’ll Kill You -
Magikern Curt Jurgens är i Indien på semester och för att snappa upp nya tricks och sabbar samtidigt andras trick på ren skär kiv men fastnar själv för ett sådant när han inte nöjer sig med ett nej till svar.

Episod 4:
Bargain in Death -
Så här kan det gå om man vill lura sitt försäkringsbolag och bestämmer sig för att fejka sin egen död.

Episod 5:
Drawn and Quartered -
Ung konstnär bestämmer sig för att utöva voodoo över belackare och andra som skott sig på hans bekostnad. med allt har sitt pris. Även döden.

Okej episoder men långt i från lika lyckade som i Tales.. och framför allt så fattas det någon direkt huvudperson som sticker ut. Samma med högbarmade damer, det är ont på den fronten. Med andra ord, brist på Cushing och fina urringningar så minskar mitt intresse här. Inte den bästa Amicus men heller inte den sämsta utan ett bra alternativ att se när man sett sina favoriter för ofta av dem. Att sedan reg 1-släppet är klippt på denna skiter jag i. Ena grejen är rätt korkad och fult gjord och egentligen stämmer det in på de andra två klippen med. Anledningen var att få ner ratingen. Oklippt version finns ute men är i fel format så jag väljer hellre rätt format här och fin bild än tre extra sekunder eller vad nu det var. Men det är upp till var och en vad man nöjer sig med.

The Jericho Mile - 1979

The Jericho Mile, regisserad av Michael Mann, handlar livstidsfången Larry "Rain" Murphy som sittter inne för mord på sin far i Folsom. Dagarna tillbringar han med att springa, inget annat. Inga gängaktiviteter eller gruppvåldtäkter i duschen för hans del utan det är löpandet som gäller. En dag kommer de i ledningen på att han inte bara springer utan att han verkligen springer fort. Rekordfort till och med! Så en test utförs och snart nog så kommer anbudet att tävla utanför gallret men Rain nekar. Så tävlingen läggs innanför murarna och en bana anläggs till sist. Men allt är inte rosenrött innanför gallerna och byråkratin har sina principer och förmaningar de med.

Peter Strauss, denna underskattade skådis, spelar Larry "Rain" Murphy. Ed "Fucking" Lauter allas våran Weekend Video-hårding, spelar tränaren från utsidan som tränar Rain. Brian Dennehy spelar den slemmige ledaren Dr. D för det Ariska Broderskapet innanför murarna i Folsom. Geoffrey Lewis psykologen som vill innanför Rains skalle och det förekommer många av Folsoms egna intagna i de andra rollerna med. En av dem till och med var Strauss livvakt under inspelningen. Och under själva inspelningen så skedde 13 knivhuggningar och ett mord bland de intagna men filmteamet märkte aldrig något av det eller ens såg något våld, underligt nog.

Mann har visat många gånger vilken bra regissör han är och han gör oss inte besvikna här heller. Inte hans bästa men en fin film som till och med lyckades röra mig lite. Strauss är en fin aktör och det visar han inte minst här. Det skulle faktiskt vara roligt att höra hans tankar om denna i dag. Samma med Dennehy. Gillar man prison-flicks så är detta ett bra val. Inget direkt våld men gott om polismustascher, polisonger, mössor i varierande färger och hårda interner. Tyvärr inga långa omotiverade duschscener men däremot en massa scener med karlar som pumpar skrot.

Väl värd en titt om ni springer på den för filmer som denna görs verkligen inte i dag. Hade de gjort det i dag så hade väl alla de intagna varit cgi-gjorda antar jag. Så därför är filmer som denna guld. Mycket nöje!

Tales From The Crypt - 1972

Nu pratar vi inte om det tramsiga barnprogrammet från USA utan mannen med det fräcka namnet, Freddie Francis, version från 1972. Gjord av Amicus så givetvis är detta en episodare. Denna gången serveras vi fem olika episoder med en gemensam nämnare, nämligen girighet och på ett smart sätt ett fint upplägg där episoderna börjar med att vara korta för att sedan efterhand bli längre och längre. Men här kommer elakingarna så håll i pipan!

Episod 1:
...All Through The House - Joan Collins, som är lika fin som hon är bitchig, upptäcker mitt i ett illdåd på hemmafronten att tomten visst finns och att han verkligen straffar de stygga...

Episod 2:
Reflection Of Death - Ian Hendry, Captain Kronos - Vampire Hunter, spelar en äkta make som bestämmer sig för att lämna familjen för en ny flamma han träffat. Men han upptäcker att det inte alltid kan vara så lätt att kapa banden...

Episod 3:
Poetic Justice - En snobbig far och son tycker inte om den gamle gubben som bor rakt över deras fina hus så de bestämmer sig för att driva bort honom på ett rätt elakt vis. Men gubben, en fantastisk Peter Cushing, som aldrig gjort något ont även han har ett par kort i rockärmen han. Fast från graven då...

Episod 4:
Wish You Were Here - Inte Pink Floyds fina låt här inte utan ytterligare en skön version av Aphanden. Förvånansvärt brutal får jag säga för vara Amicus.

Episod 5:
Blind Alleys - Ett hem för blinda får en ny "kommendant" som prioriterar sig själv och sin hund på de boendes bekostnad. Men bara för att man är blind innebär inte att man inte vet hur man ska ge igen. Brutalt!

Detta är det bästa jag sett från Amicus i skräckväg och alla episoderna är klockrena. Cushing gör ett underbart framträdande här och man kan inget annat än bli rörd av denna fantastiska man. Joan Collins är het, inget snack om saken. Men hon är även en mästare på att spela bitch på film, den saken är säker. Här är hon verkligen känslokall i en mycket skön episod. Alla episoderna är bra och just det att de börjar kort för att bli längre efter hand och historierna mer invecklade är ett fint initiativ. Detta är ett måste i samlingen och en skitbra film med en riktigt härlig stämning som bara måste ses.

Rekommenderas det varmaste åt alla älskare av fin brittisk skräck!

Witchfinder General - 1968

Hammer och Amicus må ha varit bland de mer kända från England när det gäller skräck men Tigon var inte långt efter. När Hammer och Amicus mer pysslade med fina filmer och bra storys som agerande så var Tigon den mer våldsamma lillbrorsan som som gärna rörde sig i exploitationsfältet och slog stort på trumman och pumpade ut lågbudgetsskräck. Och Witchfinder General är nog fan den mest kända av dem.

Vincent Price har lagt sitt småkomiska spel hemma och efter att inte ha varit klok på regissörens planer på hur han skulle agera så gjorde han sin mest allvarligaste karaktär och vilken roll det blev. Michael Reeves som regisserade hatade Price och ville hellre se Donald Pleasence i rollen men fick vika sig för bolaget. Price som inte visste hur han skulle göra eller bete sig blev ständigt utmanad av Reeves som klagade på precis allt han gjorde och när Price till och med ramlade av hästen under den första filmade scenen och ville prata med Reeves så nonchalerade han honom. Händelser som denna och osäkerheten mot Reeves var det som fick Price att göra denna roll som glänser igenom av hans ilska mot just Reeves. Men efteråt har Price att detta var hans allra bästa roll han gjort så inget ont utan att det för något gott med sig.

Nu när jag såg denna så kunde jag inte låta bli att tycka att detta till stora delar påminner om ett våldsammare avsnitt av Mot Alla Vindar. Våldsammare plus vi slipper alla fula kråsskjortor och karaktärer med stora haschrökarringar under ögonen. Bara det borde garantera ett köp, den grejen! Tempot är fint och effekterna rätt tidsenliga med oranget blod men det som drar ner lite är det att det är uppenbart att flera av statisterna är rätt ruttna och det är tydligt att de aldrig gjort det förr. Men det är egentligen bara skitsak att hänga upp sig på. Stämningen i filmen är okej men det lyfter aldrig sig riktigt och det är inte utan att man kommer på sig med att vilja se The Raven igen i stället då detta känns rätt tamt mot andra Price-filmer.

Och detta varar hela tiden fram till de sista 10 minuterna då jävlar i havet händer det grejer. Vi får ett slut som räddar hela filmen och en stämning som är så tjock så man kan strypa en norrlänning med den. Slutet som i sig är helt improviserat är brutalt och det som lyfter fram filmen rejält och är det som man minns mest. Nu är inte detta den enda filmen om häxjakten men det är den bästa tycker jag och den har ju Vincent Price i sig. Och bara det motiverar för ett köp, det samt det fantastiska slutet.

The Abominable Snowman - 1957

Himalaya. Peter Cushing. Laviner. Yetis. Skräck. Piprökning Behöver jag säga mer egentligen?
Hammer drar till fjälls och drar i gång en jakt på snömannen. Cushing är i täten och är besatt som fasiken på att finna sig just en sådan. Tillsammans med ett team som ska "forska", yeah right, startar han upp jakten och med sig har han pipan. Men allt är inte som det ska vara på fjället och snart är det den universella frågan om vem som är de riktiga "monsterna" som kommer på tal än en gång.

En av de mer eftertraktade Hammer-filmerna som går för dyra stålar på nätet på det gamla AB-släppet är en bra film. Svartvitt filmat men det hindrar inte från att bjuda på fina miljöer och vackra bergstoppar. Cushing bjuder fin show som alltid och Forrest Tucker gör en fin prestation som besatt team leader. Monsterna eller rättare sagt frånvaron av dem ökar upp spänningen för det är som så att det man inte får se är alltid mer spännande än det man får se. Visst får vi se lite yetis så de som skriker efter hederligt yeti-raffel får sin skörd. Ingen går lottlös här inte!

Blodstänk förekommer med men vänta inga blodbad för det är trots en Hammmer-film från ´57. Men för oss som har växt upp med gamla svartvita filmer och dess stil så är detta en fin film och ett bra hantverk. Man får precis vad man förväntar sig och spännande blir det här med för det är ju en Hammer och en Hammer med Cushing i är alltid en garanti för kvalité. Så lätta på börsen och ger er ut och sök bums. Rekommenderas!

Green Street Hooligans - 2005

Fotbollshuliganism är skitkul att titta på. På film då alltså, i verkliga livet är det bara sjukt och drabbar fel människor. Totalt onödigt. Och jag vet hur motsägande detta låter, tro mig. Men på film är allt som involverar våld kul, det är vad jag tycker för det är bara iscensatt men inte i verkliga livet där är våld onödigt och smärtsamt. Men filmer som denna, I.D., The Football Factory, The Firm osv.. som skildrar fotbollshuliganer är intressanta. Nu är inte detta den bästa då jag håller The Football Factory och I.D. högre men denna växer mer och mer för varje gång jag ser den.

Regisserad av kvinnan bakom Punisher: Warzone så är det våldsamt som tusan men samtidigt så ser vissa av slagsmålen rätt iscensatta ut. De ser mer tillrättalagda och fejkade än andra i filmen. Vilket är lite synd för det drar ner lite av det "autentiska" i det hela. Det blir inte lika vilt som jag antar att en sammandrabbning mellan gamla fiender inom denna "sport" förväntas bli. Att sedan gnälla på att Elijah Wood är med är inget som jag tänker göra för han funkar fint här och har en härlig stil. Och vad mer är där att skriva då?

Ja, gillar man den här sortens film så är detta ett fint sätt att dräpa en unken måndagskväll framför burken. Och får man mersmak så är det bara att kolla upp de andra nämnda titlarna som förekommit här. Men denna bör täcka behovet för huliganvåld ett bra tag på film, tro mig.

Fright - 1971

Välkomna till den allra första slasher och den som satte standarden för hur de ska vara. Carpenter rippade hela konceptet till Halloween härifrån till och med. Nu menar jag inte själva idéen med Myers och masken utan konceptet med en ensam barnvakt med barn som finner sig jagad och skändad av en psykopat, psykologen, de inkompetenta poliserna och den slutliga uppgörelsen. Regisserad av Peter Collinson, som tyvärr lämnade oss alldeles för tidigt pga cancer, bjuds vi på här en en bra story, fint tempo och en jäkligt bra stämning. Inget direkt våldsamt eller blodigt men ändå blodigare än just Halloween.

Det är rätt roligt att en liten Brittisk rysare som denna kom att starta en sådan trend inom film och en helt egen genre, slasher/barnvaktsfilmen. För hur många filmer finns det egentligen där vi får se en ensam barnvakt bekämpa en psykopat vare sig han är inne i huset, via telefonen eller han är utanför? För många för att räkna ihop snabbt tycker jag. Men här är den som startade det hela.

Susan George, alltid snygg men otroligt het här, ska passa Honor Blackmans barn när hon ska på krogen med maken. Paret är ängsliga och man märker direkt att något inte stämmer. Och snart nog så fort de lämnat så börjar det hända underliga saker utanför huset och lagom snabbt så ringer det på dörren med. Vi vet vem det är men det gör inte Susan och hon lär snart nog märka vem eller rättare sagt vad hon är på väg att släppa in.

Simpelt koncept men en grym stämning med fint skådespelerie av både George som Blackman och framför allt Ian Bannen, som vi ser som den spetälske i Braveheart, är brutal som den ovälkomne gästen. Här bjuds vi på en brutal misshandel, skändning av kvinna och än en gång ett grym stämning. Både George som Blackman visar hud så alla njutare av fina kvinnor bör verkligen hålla korpgluggarna öppna här. Gillar man slashers och missat denna så har man verkligen något att kolla upp. Att sedan George har smaken att kolla på Plague Of The Zombies gör det inte sämre heller. Het kvinna med otroligt fin filmsmak får jag allt säga!

Rekommenderas varmt!

Evil Dead II: Dead By Dawn - 1987

Raimis remake på sin egna The Evil Dead följer alla uppföljar/remake-regler. Denna inte bara spöar originalet med hästlängder, den begraver liket efter den med och pissar på graven efteråt. Är det inte härligt med film så säg. Bruce Campbell har bättre koll på skådespeleriet denna gången och sköter sig fint här. Humorn är allestädes närvarandes och Sarah Berry som bara gjorde denna och C.H.U.D. II - Bud The Chud är het som övermogen flickscout, hubba hubba! Tråkigt hon inte syns till mer för hon är verkligen skön här. Raimis vansinniga kameraåkningar fortsätter här med och Campbells åktur mellan träden är en skön upplevelse med ett härligt resultat.

Längden på knappa 80 minuter är ett välkommet inslag då underbart är kort som de lärde i Lund skriftar om. Egentligen är där inget nytt att skriva om denna som inte skrivits redan så jag kan dra en vits i stället. Har ni hört den om när Bellman gick i filttofflor? Nej? Bra, för det har ingen gjort för han gick så tyst.

Men för att gå tillbaka i tiden så var jag full en gång och gick på bio och såg Strul, jag skrev jag var full! På väggarna hängde bilder på just denna filmen. En klasskamrat hade tjatat om denna hur länge som helst så den hängde kvar i minnet. Men han jag gick med ville hellre se Strul så denna blev det inget av. Något senare så hittar man denna på vhs i den lokala Konsum-butiken så den hyrs, hem till polaren för visning. Givetvis är en annan polare där. Men denna åker på. Med resultatet att två hade roligt på filmens bekostnad och endast en försvarade den, dvs jag. Klippt så in i helvete var den men vilken åktur detta var. Men att behöva försvara en film man inte sett men redan innan den ens var sedd man visste man skulle älska är inte det enklaste. Men jag stod på mig och de häcklade lång tid efter men det avfärdade jag som att de var okunniga pajaser som inte ens kunde se skönhet i en klippt film. Själv älskade jag den och såg den minst en gång om dagen i 3 månaders tid. Klippt, minns det. Men när väl den var sedd oklippt så förlorade den sin magi för mig. Vet ej varför egentligen men den tappade sin magi för mig. Allt det man hade missat var nu på sin plats men det var inte samma. Underligt men sant.

Men nu, många år senare så funkar den fint oklippt men det är inte utan att man fram minnena vid varje gång denna åker på och minns ungdomens bravader. Så även en klippt film kan ha sin speciella tjusning, glöm aldrig det!

The Evil Dead - 1981

Sam Raimis The Evil Dead har vissa riktigt sköna scener men även ett par rätt fåniga. En scen som är fånig är den när Ash vevar loss på flickvännen när hon sitter i dörröppningen och fnittrar. Fånig därför han slår med hela kroppen så det blir exakt vad Raimi gillar så mycket - slapstick. Vilket är synd för det förstör hela känslan som byggts upp i filmen. Filmen har annars en rå och primitiv stämning över sig precis som Hoopers första såg-film från Texas. Men det förstörs när dessa scener dyker upp.

Personligen så tror jag inte att Raimi är så värst het egentligen på att göra skräck utan han gjorde denna för det var enklare att få ett rykte, spridning samt finansiering för just en skräckfilm. Vilket han har bevisat med alla filmer efter denna. Inte en enda film är renodlad skräck av honom. Inte denna egentligen heller, inte med tanke på slapsticken han så gärna kastar in. Bruce Campbell har en rätt överdriven stil i vissa scener som är på gränsen till överspel och det är bara att titta på filmen så ser man vilka det är.

Men det som stör mig mest är det att denna postern som visas längst upp är tagen från en scen som inte ens är med i filmen. Och det är ju vad som verkar vara det coolaste från filmen med! Effekterna är primitiva men fullt godkända. Våldet är kul och våldtäktsscenen är ovanlig, får man minst säga. Stämningen är fin och själva idéen med fem polare som ska övernatta i en stuga och sedan blir besatta av demoner och enda sättet att stoppa dem är att stycka dem är jäkligt fräck.

Hade Raimi bara hållit sig till det och skitit i slapstick-scenerna så hade detta varit en mycket grymmare film i helhet. Men den är fortfarande trots allt fullt sevärd och det gäller bara att blunda för den sura trean och efter den genomusla Drag Me To Hell hoppas ännu mer att han INTE kommer att göra en fyra på denna serien.

The Lost Continent - 1968

Hammers The Lost Continent kan ses som en ripp av Amicus The Land That Time Forgot men det är tvärtom. Likheterna är rätt stora men ska sanningen fram så är Amicus version överlägsen. Det känns här som om Hammer parat ihop två olika filmer i en. Första timmen får vi se ett myteri på en båt som sedan i de sista 35 minuterna plötsligt övergår att utspela sig på en mystisk ö som är full av gummimonster och en religös sekt med ett gummimonster i källaren på sin båt som inte drar sig för att offra folk lite när andan faller på.

Inget fel det minsta i gummimonster och här är det en del av dem och stora är de med. Tentakler får vi med givetvis vilket är bra då gummimonster med tentakler är gravt underskattade på film. Vi får även världens bästa byst på film i egenskap av Dana Gillespie som även är med i The People That Time forgot där hon inte bara har världens största byst utan även den mest fuktigaste sådan med. Ett måste att se! Fans av Michael Ripper får hjälten här då det är han som leder myteriet på Bounty, ärrad är han med men inte piprökare.

Lite besviken blev jag allt då det var för lite mystiskt ö-liv och monsterbattaljande. För mycket prat och sexuella inviter som inte leder någonstans drar ner lite med. Sjömanslivet skildras inte heller hårt nog utan framstår mer som ett glamoröst dagjobb. Det ska vara kölhalningar, piskningar samt sexuell förnedring mellan karlarna som är kroniskt svettiga och fulla av sot. Men här är de mer slätrakade med kepsarna käckt på snedd och allmänt nyktra och straighta. Lite synd. Men vi bjuds på filmhistoriens lamaste hajattack och för mig är detta ett plus, inte nog med att det är en hajattack i en Hammer-film utan det är den första jag sett i just en Hammer-film. Så det höjer betyget lite även om den är rätt lam. Men en haj är en haj och det räcker. I brist på Cushing i en Hammer så duger en pappfena fint.

Curse Of The Black Widow - 1977

Curse Of The Black Widow är ytterligare en tv-rysare av Dan Curtis och den är nog fasiken bland det bästa jag sett från honom. Mycket fin stämning, bra skådisar, bra effekter/modell och ett bra hederligt tempo. Tyvärr släpptes denna bara på vhs från Anchor Bay och finns således inte på DVD vilket är verkligen synd. Storyn som sig bör är inget avancerat men gillar man Curtis andra tv-rysare så kommer man säkert gilla denna skarpt, precis som jag gjorde. Anthony Franciosa spelar en deckare som får en bekant mördad på ett underligt vis och när han börjar nysta i saken blir han rejält motarbetad av Vic Morrows polis. Spåren och alla ledtrådar verka leda mot en stor spindel men sådant finns ju inte. Eller?

Först kan man tycka att Franciosa spelar över för det ser rätt överdrivit ut när han är i gång men snart nog så accepterar man hans stil och finner mer och mer nöje i att se honom i arbete. Han gör en annars rätt trist karaktär till en skön typ och får konsten att tugga tuggummi till att se ut som just en konst. Vic Morrow gör den sedvanliga buttra snuten och är bra som alltid men han får till sitt typiska spel och snuten blir lite mer levande än vad rollen krävde från början. Man behöver inte vara geni här för att fatta hur allt ligger till men ändå så känns det som en resa man vill ta sig igenom för man trivs med resesällskapet man får här. Det är stabilt gjort på alla vis och Curtis får till riktigt sköna stämningar och tv-filmer av denna klassen och just den andra godingen Vampire gör tv-tittande till en rejäl njutning.

Så gillar ni Curtis andra filmer och detta låter lockande, vilket det är, så leta upp den. I värsta fall så bör ni komma över den svenska vhsén billigt. Blir nog enklare att hitta än den amerikanska diton, såvida ni inte nöjer er med en divx. Mycket nöje utlovas här!

Yes. Yes. Yes!

Äntligen är man klädd med vinylspelare igen och vad passar då bättre än att återskaffa denna klassiker och förmodligen det bästa som någonsin kommit från Malmö.

The Chainsaw Zombies, smaka på det namnet! och deras makalöst suveräna Tied - Trained - Transformed

Lyckan är bara total i da lizzard lounge.


Kolla bara in låtarna!

1: Biohazard Warning
2: The Wall Starts To Drill A Hole In My Head
3: A handful Of Sand
4: Tied Trained And Transformed
5: Ride My Chainsaw

Visst ja, kom över dessa med i bara farten...

Evil Dead - Elite OOP
Darkness - Unrated

Ferris Buellers Day Off - 1986

Jag vill bara på peka att detta är efter påtryckningar från Malmö-hållet och det kändes säkrast för hälsan att skriva så here goes!

John Hughes är en bra regissör som har många bra som fina filmer bakom sig i sin karriär. Vissa av dem håller fortfarande medan andra har det svårare och så är där denna. Denna filmen har jag aldrig gillat. Inte för att den är dålig på något vis utanför Matthew Broderick är en sådan sympatilös människa som man bara vill strypa långsamt. Tyvärr är han i stor fokus i filmen och just scenerna när han pratar rätt in i kameran stör mig mest. Han är så äckligt självupptagen att det får mig att vilja kräkas.

Men som tur är har Hughes den goda smaken att ta med den fina Jeffrey Jones som ALLTID är bra i ALLA filmer han gör. Utan honom vore detta en fruktansvärt kass film. Jones lyfter denna från den totala botten och varje scen han är med i blir man alldeles varm inombords av och man njuter av varje stund man får med honom. Jeffrey Jones über alles!

Att sedan Charlie Sheen, Kristy Swanson, Jennifer Grey, båda Sheen och Grey var med i Red Dawn! är med lättar upp det hela lite med. Att besluta ha Broderick i leaden förstår jag inte alls för han är en skådis som är endast ett pinnhål över i agerande än Paolo Roberto och den pajasen är verkligen horribel! Men bortser man från Broderick och hans korkade två polare och koncentrerar sig på Jeffrey Jones underbara rektor så har man en rätt så kul stund framför sig. Resten går alltid att snabbspola.

The Comedy Of Terrors - 1964

Höjdarteamet av Karloff/Lorre/Price är tillbaka och denna gången har de fått Basil Rathbone med sig. Så även puman Joyce Jameson. Price driver en begravningsbyrå som han har utmanövrerat från svärfar Karloff, i källaren huserar Lorre som är medhjälpare och allmänt fungerar som avreageringsobjekt för Price när han krökar. Jameson är den lidelsefulla frugan som bara vill ha fysisk kärlek och har imponerande lungor men en taskig pipa. Men när Price inte får in kunder i den takt han vill ha så ordnar han det själv på sitt eget lilla vis och när plötsligt hyran för ett helt år ska drivas in så är det lägligt att se till så att den ansvarige bakom lämnar in tofflorna för gott, dvs Rathbone. Men han visar sig vara en svår nöt att knäcka och ännu svårare att begrava.

Om det inte har framgått så är detta en riktigt skön svart komedi med en skönt spelande Price som verkligen visar sin komiska begåvning. Lorre och Karloff är mer laidback här medan Rathbone ger Price en rejäl utmaning om komiska höjdpunkter. Stämningen är riktigt skön och det är en riktigt fyndig dialog som lockar till många skratt. Gott om slapstick och för oss som minns Abbott och Costello då väcker denna fina minnen. Deras ande vilar fint över denna filmen.

Detta är en riktigt kul film som är bättre än The Raven och funkar fint att se back to back med den eller varför inte för sig själv helt enkelt. Price övertygar mig bara mer och mer och det är härligt att se. Scenen i början med kistan är riktigt skön och sätter tonen för filmen direkt och därefter så går det bara uppåt. En härlig film som rekommenderas varmt.

Drag Me To Hell - 2009

80 minuter in i filmen ställer Justin Long frågan "Is it over?" och jag vill bara falla på knä i spillrorna av krossade använda kanyler och gråta ut svaret för honom att det inte är det. Men att mitt intresse för Sam Raimi och hans filmer verkligen är det för detta var verkligen droppen som fick bloggen att rinna över. Som ni märkt är Justin Long med och det är bara ren slöseri med talang för han är så malplacerad här att han framstår som klockrent castad i Die Hard 4.

Raimi drar sig inte för att sno i från sig själv och sina gamla Evil Dead-filmer, vilket är tillåtet då det är han som gjort dem men jag antar att all tid han lagt ner på magplasken om Spiderman fått hans fantasi att sina. Tack och lov slipper vi både sure Ted som Bruce här och det är nog det enda trösten vi får här. Effekterna är cgi och latex vilket är okej gjort men de cgi-spöken som kommer fram under seansen är bara fula. Slapstick-stilen hänger med än och det känns mer som en komedi med mycket fysisk humor man tittar på emellanåt än en skräckis.

Skräck kanske detta är för dagens publik som tycker Raimi är en gyllene gud men för mig är detta bara ett stort slöseri med tid. Ingen spänning, ingen stämning och framför allt ingen bra skådis i leaden. Alison Lohman är en styggelse att titta på och hon har bara ett ansiktsuttryck mindre än Stellan Skarsgård och det är att se kronisk dum ut, vilket hon gör med. Kolla bara in henne i den annars bra filmen Where The Truth Lies vilken hon förstör totalt med sitt usla spel, det är skrämmande att ingen kommit på hennes talanglöshet ännu.

Att som en pajas på IMBD sitta och påstå stolt att detta är ett mästerverk i skräck och Raimis stora återkomst till just den genren är bara sinnessvagt. Om detta är något så är det ett enda stort stolpiller som man utsätts för våldsamt och ofrivilligt av en groteskt stor muskelbyggare oralt. Vill ni se något bra av Raimi så se The Quick And The Dead eller varför inte For Love Of the Game, där får ni åtminstone Kevin Costner. Denna soppan bör hamna där den förtjänar. Antingen i en isoleringscell i Nordkorea tillsammans med Lohman eller hemma i Stellan Skarsgårds barskåp. Skit som detta bör verkligen bara tigas ihjäl.

The Stone Killer - 1973

Michael Winner och Charles Bronson är alltid en garanti för fin hederligt raffel och en rätt så hög bodycount men denna gången har de satt taket på hur en snutfilm ska vara. Bronson är en snut här som är mer dirty är både Harry och Harriet och tar ingen skit. Han skjuter på studs och skiter fullkomligt i vem det är som står framför pipan. Så när han kommer ett gäng med Vietnamveteraner på spåren som ska utplåna stora delar av maffian så lägger han i överväxeln och decimerar invånarantalet i USA ordentligt.

Förutom Bronson så ser vi Martin Balsam, som till vissas stora besvikelse inte är dubbad här. Även andra ansikten från förr dyker upp vilket garanterar en fin stund framför burken. Våldet däremot är rejält, blodigt och i överflöd. Det skjuts så mycket i slutet att jag till sist tappade räkningen på vem som var vem och bara följde med i det vilda slutet. Nu är detta inte den våldsammaste film jag sett av Winner men väl den där det skjuts mest.

Bronson däremot verkar trivas som en tysk sexturist i Thailand och levererar en dialog som är minst lika rasistisk som den är hård. Att sedan var och varannan polis i filmen har hatt gör det bara ännu hårdare. Tyvärr är det som så att filthatten och den virkade slipsen är i minoritet, precis som piprökandet. För de som vill se biljakter så bjuds vi på en här som verkligen presterar vad man vill se i en biljakt. Jag tror inte att det kommer något i Bronsons väg här för bilen som han rattar som han inte kör på eller över. Precis som det ska vara. Och bäst av allt, det är ingen Fiat han kör.

En hård och väldigt tidsenlig film som funkar finfint vilken kväll som helst i veckan eller när suget efter en Bronson-film kommer i dager. Ytterligare ett fint exempel på att Winner och Bronson var ett bra team.

One Crazy Summer - 1986

One Crazy Summer är en tidstypisk sommarkomedi med en hel rad sköna namn i rollistan. Vad sägs om John Cusack, Demi Moore (på den tiden när hon såg bra ut och förförde småpojkar), Joel Murray, Bills bror, Bobcat Goldthwait, Jeremy Piven, Curtis Armstrong, William Hickey och Mark Metcalf och flera. Inget egentligen som skiljer den från andra sommarkomedier utan denna följer mallen rätt bra. Det är romanser, båttävlingar, tomtövertagande, radiotävlingar, mobbing, falnande romanser och fula barn. Men!

Den innehåller även en skön Bobcat i Godzilla-dräkt som förstör modellhus, en filminspelning av produktionsbolaget Mondo Pictures som gör filmen Foam II. Uppföljaren till Foam, som handlar om en jättedelfin med rabies som hotar en liten kuststad. Och ja, det är lika skönt som det låter! För alla oss djurskräcks-älskare och hajfilms-frälsta så är detta kalas hela dagen.

Helt enkelt en rolig film att titta på och må bra av och det är aldrig fel det att slappna av till lite då och då. Rekommenderas för alla fans av just komedier eller till de som helt enkelt har missat den.

Prison - 1988

Vad får man om man med en finne till regissör, en svensk till fotot och en dansk i leaden? Man får denna actionfilm med övernaturliga inslag och lite rysarstämning. Någon rysare är det inte och det tror jag inte Harlin ville göra hellre. Utan han är bäst när det är action med plattan i botten. Nu är inte plattan i botten här utan det är mer ett rätt lugnt och lite avslaget tempo men han har fått med bra skådisar i både små som stora roller och de i samband med rätt sköna kills och att det just är en Harlin-film gör så blir det en okej upplevelse.

Viggo som liknar en skandinavisk Elvis här är bra, Chelsea Field även hon bra och trevlig att titta på, Lane Smith glänser som svinet till fängelsedirektör och är riktigt bra, Tom Everett som spelade mot Viggo i TCM 3 är med en kort stund och flera ansikten man minns dyker fram med. Stämningen är skön och de dödsscener som förekommer är bra och speciellt taggtrådsscenen är grym men de är alldeles för få tycker jag.

Överlag en okej film med bra effekter men inget att skriva hem tårfyllda brev om, jag däremot kommer att se om Mind Hunters många gånger framför denna. Men någon rysare är denna verkligen inte, det ville jag bara påpeka en gång till. Men har ni pengar över och vill se den så vänta tills den gått ner i pris. Har en känsla av att man snart hittar den för 2 för 99:-

The Raven - 1963

Edgar Allan Poe´s noveller och liknande har blivit filmade oavbrutet under åren och resultaten har verkligen varierat. Romero, Argento, Fulci för att nämna ett par har gjort sina versioner med varierande resultat. Roger Corman, som inte är den som är den utan kan han göra sig en hacka så är han förste man på plats, har inte bara producerat denna utan har även regisserat. Nu är detta är ingen rysare som man först kan tro utan mer en komedi, åtminstone ställd mot dagens klimat och filmutbud. Själv ser jag denna som en lättsam film med grymt skön stämning och ett härligt skådespeleri. Man blir glad av att den fanimej.

Vincent Price spelar Craven, magiker med dotter som förlorat sin fru två år tidigare. Peter Lorre spelar Bedlo, magiker han med som blivit förtrollad till korp av Boris Karloffs Dr. Scarabus. Price och Lorre ger sig dit för Lorre har sett Prices försvunna fru där och snart är de fångna då Scarabus vill sno Cravens magiska kunskaper. Och allt slutar såklart med en magisk showdown mellan Price och Karloff.

Price är för härlig här och har en underbar komisk ådra som han inte drar sig för att ta fram i tid som otid. Lorre, som jag aldrig sett tidigare är skön han med som den nedsupne magikern och före detta korpen och Karloff, utan masker och allt sådant på sig har en härlig karisma och utstrålning. Men Price är bäst för han äger filmen och verkar mest bara glida fram med ett leende på läpparna och ha skitroligt. Vad som drar ner är Jack Nicholson, han är ung här men passar inte alls in och han står sig slätt mot herrarna Price, Lorre och Karloff. Lite underligt men alla är vi barn i början.

Kvinnlig fägring stor får vi här med i en fyllig kvinna med härlig barm, Hazel Court. Med i både Hammer-filmer som flera av Cormans Poe-filmatiseringar som omen 3 visst. Henne ska jag kolla närmare på, den saken är säker. Så är man sugen på härligt spel, skön atmosfär, fyndig dialog och bra karaktärer så är detta ett fint sätt att tillbringa knappa 90 minuter på. Jag hade mycket trevligt som roligt under denna och måste säga att jag är förvånad av Corman som fått till en sådan bra film som denna.

Rekommenderas varmt!

Dagens skörd # 5

Lite nytt, lite bytt, lite beställt och vips så är hösten än en gång räddad...