Witchfinder General - 1968

Hammer och Amicus må ha varit bland de mer kända från England när det gäller skräck men Tigon var inte långt efter. När Hammer och Amicus mer pysslade med fina filmer och bra storys som agerande så var Tigon den mer våldsamma lillbrorsan som som gärna rörde sig i exploitationsfältet och slog stort på trumman och pumpade ut lågbudgetsskräck. Och Witchfinder General är nog fan den mest kända av dem.

Vincent Price har lagt sitt småkomiska spel hemma och efter att inte ha varit klok på regissörens planer på hur han skulle agera så gjorde han sin mest allvarligaste karaktär och vilken roll det blev. Michael Reeves som regisserade hatade Price och ville hellre se Donald Pleasence i rollen men fick vika sig för bolaget. Price som inte visste hur han skulle göra eller bete sig blev ständigt utmanad av Reeves som klagade på precis allt han gjorde och när Price till och med ramlade av hästen under den första filmade scenen och ville prata med Reeves så nonchalerade han honom. Händelser som denna och osäkerheten mot Reeves var det som fick Price att göra denna roll som glänser igenom av hans ilska mot just Reeves. Men efteråt har Price att detta var hans allra bästa roll han gjort så inget ont utan att det för något gott med sig.

Nu när jag såg denna så kunde jag inte låta bli att tycka att detta till stora delar påminner om ett våldsammare avsnitt av Mot Alla Vindar. Våldsammare plus vi slipper alla fula kråsskjortor och karaktärer med stora haschrökarringar under ögonen. Bara det borde garantera ett köp, den grejen! Tempot är fint och effekterna rätt tidsenliga med oranget blod men det som drar ner lite är det att det är uppenbart att flera av statisterna är rätt ruttna och det är tydligt att de aldrig gjort det förr. Men det är egentligen bara skitsak att hänga upp sig på. Stämningen i filmen är okej men det lyfter aldrig sig riktigt och det är inte utan att man kommer på sig med att vilja se The Raven igen i stället då detta känns rätt tamt mot andra Price-filmer.

Och detta varar hela tiden fram till de sista 10 minuterna då jävlar i havet händer det grejer. Vi får ett slut som räddar hela filmen och en stämning som är så tjock så man kan strypa en norrlänning med den. Slutet som i sig är helt improviserat är brutalt och det som lyfter fram filmen rejält och är det som man minns mest. Nu är inte detta den enda filmen om häxjakten men det är den bästa tycker jag och den har ju Vincent Price i sig. Och bara det motiverar för ett köp, det samt det fantastiska slutet.