Brittisk nutida skräck. Kan det passa i dessa tortyrporrstider måntro? Själv tog jag emot Lighthouse med öppna armar då den inte är det minsta originell men åtminstone bjuder på ett rejält tempo, fina mord och en bra dos atmosfär där ute på ön där fyren står. Handlingen går ut på att en fyr är inne på sista versen och nästkommande dag ska personalen bort och allt ska automatiseras. I sjön utanför kommer ett fartyg med fångar på varav en av dem är en psykopatisk läkare och mördare. Givetvis rymmer han först ut till fyren där han avverkar personalen direkt medan skepparen som är gravt alkoholiserad och skelögd för skutan på grund. Alla måste lämna och vad som väntar dem där i mörkret på ön blir de alla snart varse om.
Blodiga halshuggningar med en rejäl kniv sätter fart på fantasin och blodet sprutar som det vore från en slang men just en halshuggning i fyrens källare imponerade på mig med sin brutalitet. Tyvärr inget för de som vill frossa i gore men nöjer man sig med bra agerande från James Purefoy (Solomon Kane, Rome och Ironclad) leder ensemblen med stabil hand och som ögongodis får vi engelskan Rachel Shelley. Inget naket tyvärr men Lighthouse funkar fint på egna ben utan det speciellt då den ger oss en fin katt och råtta-scen på ett skithus.
Nej, inget avancerat här inte då vi sett allt förut i många andra filmer bara det att Lighthouse klarar sig fint i mängden även om den kanske inte sticker ut direkt. Har man däremot sett den och funderar på att se en film i samma stil är risken man återvänder till den igen. För det är den allt värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar