Prata om a blast from the past här. För egen del var det här en barndomsfavorit på vhs inte minst efter alla avsnitt man såg på dansk tv i femton minuters avsnitt i svart och vitt samt Blixt Gordon´s serie i Fantomen. Det var tider det! Som kotte älskade jag den här filmen eftersom den inte bara var grymt underhållande den var kul och bra med. Nu med vuxna, nåja, ögon så ser man mer filmens charm med på ett nytt sätt men lik förbannat är det grymt underhållande. Inte en död sekund i sikte då det alltid sker något eller är på väg att ske då Flash inte direkt är typen som sitter still.
Handlingen är den att envåldshärskaren och all around bad guyen kejsare Ming (Max Von Sydow) bestämmer sig för att hemsöka jorden innan han ska utplåna planeten på ren kiv. Men forskaren Zarkov (Topol) som bara väntat på det här anfallet och blivit sparkad från NASA på kuppen är steget före och har byggt sig en rymdraket i sitt växthus. Så när ett plan med Blixt Gordon, fotbolsstjärna och blonderad hunk (Sam Jones) tillsammans med Dale Arkin (Melody Anderson) landar i trädgården så tar han dem med sig ut i rymden för att stoppa anfallet.
Fast Ming är på sin vakt och drar deras raket till sig och griper dem. Zarkov hjärntvättas, Blixt avrättas och Dale görs till konkubin. Vem säger man har tråkigt som diktator? Problemet för Ming är det att dottern hans är pilsk och vill para sig med Blixt och drar med honom efter en skenavrättning till en av sina älskare Prins Barin´s (Timothy Dalton) planet som han styr. Där får Blixt delta i manliga aktiviteter där vuxna karlar stoppar händerna i håligheter tillsammans och ser vem av dem som blir stucken. Nu är det upp till Blixt att vinna allas förtroende, samla alla planeterna och tillsammans få med dem på ett korståg som går ut på att stoppa kejsaren Ming.
Jag ska inte ljuga. Det är minst lika lökigt som Starcrash av Luigi Cozzi bara det att effekterna är bättre samt att vi slipper Hasselhoff. Campigheten är enorm och inte ens Queen´s musik underlättar för den är på samma nivå. Dock är det inte till en nackdel för filmen för det här är en film som vinner på just dess campighet. Man vill och hoppas det ska vara så lökigt som det är vilket gör Flash Gordon till en kul upplevelse. Har man inte sett förr så kanske man inte ser charmen i den och det är ren och skär synd för det här är ett måste. Åtminstone om man har ett bra sinne och en kärlek för film som sträcker sig längre än Star Wars och Twilight tillsammans.
Sam Jones är inte direkt känd för vara en karaktärsskådis men här gör de misstaget att dubba honom hela filmen igenom med en brittisk skådespelare som än idag vägrar komma ut med sin identitet. Tydligen så är han antingen på sin vakt mot Jones eller så skäms han för sin bedrift. Jag hoppas på det första för bara tanken på Jones som far runt i England sparkandes in dörrar i jakten på den jävel som dubbade honom i Flash Gordon gör min vardag ett snäpp roligare. Jones är precis så bufflig som en elefant i en porslinsaffär och långt ifrån den helyllegrabb som i serierna man läst. Han framstår snarare som en lätt infantil typ som är van vid att andra talar om vad han ska göra så han själv slipper tänka. Det klarar Jones av fint att porträttera.
Von Sydow däremot har det riktigt kul som Ming och njuter i fulla muggar. Bara hans tolkning av en intergalaktisk diktator är mer intressant och prisvärd än Joe Spinell´s gapskrattande dito i just Starcrash. Fast ingen samling är komplett utan de här två filmerna i samlingen och själv är jag stolt över att ha dem i min. Så har ni ingen av dem, skäms på er för det här är kult!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar