Hellraiser: Bloodline - 1996

När en filmserie springer in i idétorka så är alltid beslutet att föra handlingen ut i rymden påkommen. Ett begrepp som jag aldrig kunnat se resonemanget i för det blir väldigt sällan bra. Jason X är undantaget fast det slår sig själv på knäna senare då nästa del alltid utspelar sig på jorden och i modern tid igen. Hellraiser 4 aka Hellraiser Bloodline gör just det misstaget att förflytta sig ut i det stora okända. Visst kryddar det upp det lite men det ser lite korkat ut när rymdsoldater spurtar runt med stora snipergevär i ett trång rymdskepp. Fast Pinhead´s nya vovve gör sitt bästa för att få oss tittare på bättre tankar.

Who´s your daddy?

Handlingen denna gång tar oss tillbaka till yttersta början runt 1700-talet när en magiker ber en leksaksskapare bygga en box till honom. Magikern i sin tur använder boxen i sin tur till att åkalla en demon för lite egna lekar men förlorar greppet om demonen. Boxmakaren stryker med efter lite handgemäng så vips är vi i modern tid där dennes efterlevande som är en slående kopia i sin tur av boxmakaren fortsätter med att skapa boxar i större omsträckning. Nu är magikerns lärling och demonen inte sena av sig så åtminstone demonen, nu en kvinna, ger sig på boxmakarens familj i syfte på att stoppa honom och ett visst bygge. Men Pinhead kommer och ger sig in i leken och snart står allt på ända och vips är vi i rymden och i det 21 århundradet där den sista striden kommer att stå.

Twisted into form.

Pust, det var rörigt det men det summerade filmen så gott det går. Lyckligtvis är det bättre förklarat i filmen där vi får följa med genom århundraden och alla turer. Vad som går igen genom åren är det att vi får se Bruce Ramsay i rollen som alla sina släktingar och Doug Bradley som Pinhead som sig bör, Valentina Vargas som Angelique som demonen och senare cenobiten och sist men inte minst Kim Myers i en mindre roll. Just Myers är det enda som jag mindes av den här sedan den första och enda gången jag såg den när den kom. Myers som springer i en massa korridorer, Pinhead´s hund och att det mesta utspelade sig i rymden.

Kanske inte det bästa betyget en film kan få men så var det. Lite skrämmande att det enda man minns av en Hellraiser film är Kim Myers. Fast det kanske säger mer om mig och Myers än själva filmen. Hellraiser: Bloodline är nu efter en omtitt faktiskt inte allt för illa och jag kommer på mig själv med att fundera på att införskaffa den till samlingen mest för den följer sina tre föregångare rätt bra även om beslutet att fara ut i rymden inte kanske var det bästa. Det samt faktumet den innehåller Kim Myers.

Vad som jag tycker gör att den här fungerar bättre nu är dess effekter som är coolt old school även om vissa visuella effekter förekommer samt att delen i rymden är som tagen ur Event Horizon. Pinhead får mer utrymme och en stor del passande dialog som mest går ut på hur pass stor skada han ska göra med de han kommer över. Lite nya cenobiter får han till med som tvillingparet och jycken som redan nämnts men även demonen fast de lyckas försvinna ur slutet på något underligt vis.

We come for your daughter, Chuck..

Jag får allt erkänna att det här var bättre än jag vågade hoppas på och den kommer att införskaffas till skillnad från de andra delar som kom efter och har ytterst lite om något med de ursprungliga filmerna egentligen att göra. Inte ens Clive Barker har sitt namn med på dem så bara det säger en del om deras tillhörighet med den övriga Hellraiser serien.

Nu är det några rätt underliga turer i filmen som aldrig förklaras direkt och dess uppkomst förklaras med att regissören Kevin Yeager lämnade filmen under slutet efter bråk med bolaget och resultatet blev det att filmen regisserades av Alan Smithee i stället då Yeager tog sina händer från den färdiga produktionen. Anledningen av att Yeager lade ner mer tid på att förklara boxens uppkomst och demonens inträde i i första delen av filmen och inte ville ha med Pinhead lika snabbt i filmen som han kommer nu. Vad som försvann ur den ursprungliga går att läsa om här och för de som vet vart att leta så finns det en workprint på filmen ute och snurrar där de scenerna ska finnas med. Slutet ska visst vara annorlunda med så var beredda på det när ni läser här under.

• begins in 1784. Lemarchand builds the Lament Configuration, gives it to De L'Isle, and watches as he and Angelique challenge his card player guests to open it. When they do Angelique transforms to a demon and seemingly kills them. Lemerchand goes to Auguste, to suggests building the Elysian Configuration. Angelique visits and seduces Lemarchand. inviting him to a masked ball. Auguste tries to warn him away but is killed by Angelique's demonic clowns. Lemarchand, against his wife's wishes, goes to Angelique's party where she seduces and kisses him. When left alone, De L'Isle attempts to kill Lemarchand so he won't be replaced. An angered Angelique apparently kills De L'Isle and offers Lemarchand riches to help her. He refuses. Genvieve arrives and finds her husband almost dead. Angelique goes to kill her and her unborn child when the near-death De L'Isle appears and uses his magic to banish them all back to Hell. Genvieve flees to America as De L'Isle's servant Jacque summons Angelique back to be his sex slave.
• The central part of the film is mostly the same as the theatrical version, except with a clearer plot where Angelique tries to use the prototype Elysian Configuration to kill Pinhead. Angered, Pinhead summons chains to drag Angelique into the light but it cuts out before she dies. Bobbi then banishes them all back to Hell. Despite some bizarre rumours, there is no "neighbour" character in any version of the film.
• The last part is set in the future. It's very much he same but Paul does not tell his story to Rimmer. Also, the final confrontation features all the Cenobites and Angelique wanting Paul to join her again. He refuses and stays on board the Elysian, dying alongside Pinhead and the Cenobites and ending the bloodline forever.