För er som inte sett den här så kretsar den runt två amerikanska turister som är på resa över Europa när de finner sig på en hed i Norra England utkastade från en lokal pub och omringade av något som stryker kring och runt dem. Attacken sker snabbt och lämnar den ene av dem död och den andra kommer undan med lindriga skador eftersom byborna skjuter förövaren/djuret som attackerade dem. David som överlever finner sig tre veckor senare på sjukhus i London där han får kontakt med en trevlig sköterska som tar med honom hem. Allt går bra tills det blir fullmåne och David inser vad hans döde kompis som har återvänt har försökt få honom att förstå den senaste tiden. Och vad det är avslöjar filmens titel.
John Landis bidrag till varulvsgenren är imponerande på det vis att den bidrar med excellenta effekter som än idag står sig fruktansvärt bra. Man kan inget annan än bli imponerad av Rick Barker´s arbete för det är fantastiskt. Stämningen i filmen är även den bra men det som drar ner den för mig är valet av David Naughton som den ofrivillige turisten i London som sätter skräck i omgivningen. Han har en förmåga att se mer ut som att han inte tar det hela på allvar och värst visar det sig vara i den första förvandlingsscenen där han far upp från ingenstans och börjar yla och gasta som på kommando. Det känns allt för konstruerat för min del och drar ner helhetsbetyget för det stör mig en stor del.
Vad som däremot är kul är det att efter så många år ha beundrat och uppskattat Rik Mayall plötsligt finna honom som schackspelare på puben i början av filmen. Inte för att han har någon replik men lik förbannat så är det Rik som sitter där och ger oss sin stirrande blick. Något som jag däremot inte kan bli klok på är det att alla vill ha An American Werewolf In London till att vara en skräckkomedi vilket jag inte kan förstå.För där är inget direkt komiskt som i Landis andra komedier. Eller så är det bara jag som är humorbefriad för stunden. Oavsett vilket så är det en bra film med en hel del intressanta scener och just attacken i början på heden är jäkligt bra precis som grisattacken på familjen där det bjuds på en stor del blod och slafs. Precis som man vill ha det i en varulvsfilm.
2 kommentarer:
Jaså, Rik Mayall sitter där i början? Detta var ny, och helt ovärderlig, information för mig!! Då såg jag ändå om filmen för bara några månader sen, men missade detta fantastiska faktum lik förbannat!
I övrigt är detta en gammal riktigt favorit för mig. Jag tror det kan vara den första skräckfilm jag hyrde som liten spoling, när VHS-spelaren var helt skinande färsk i barndomshemmet. Den satte djupa spår, och jag räknar den än idag som en favorit bland skräckfilmer i allmänhet och varulvsrullar i synnerhet!
Håller för övrigt med om att de komiska inslagen betonas alldeles för mycket i nutida referat av den här klassikern. Visst finns det ett och annat att dra på läppen åt, men framför allt är ju detta en redigt gedigen skräckfilm, med ett mörkt slut, precis som sig bör!
Jo för fasiken! Han sitter där och stirrar vilt :)
Såg den här själv på vhs när det begav sig och den håller än, det håller jag allt med om!
Skicka en kommentar