The Horseman - 2008

Australiensisk film är fanimej på gång får jag allt erkänna. Efter filmer som Red Hill, Animal Kingdom, Storm Warning och nu The Horseman som iofs är från 2008 tillsammans med filmskapare som John Hillcoat så ser det onekligen ljust ut! Steven Kastrissios gör här sin regidebut med en film som han även skrivit, editerat och producerat. Resultatet blev en imponerande debut där Kastrissios har stor hjälp av Peter Marshall i rollen som fadern Christian på en våldsam och blodig resa mot rening för sig och sitt barns skull. Resultatet blev det The Horseman.

En simpel man vid namn Christian får i samband med beskedet om sin dotters död en videofilm med posten som visar henne bli påsatt av flertalet män. Efter diverse efterforskning så kommer Christian fram till att det varit fyra stycken karlar som haft samlag med hans dotter. Nu gör Christian vad varje fader borde göra och sätter i gång med att leta upp de som är bakom övergreppet samt filmandet som distributionen av filmen som går under titeln Young City Sluts 2. Simpelt, hårt och skoningslöst plöjer Christian sin väg framåt de skyldiga.

Det är grått och daskigt vilket gör att användandet av digitalkamera med dess sterila bild flyter ihop till en perfekt symbios och det är inte utan att tankarna ens far till Dead Man´s Shoes av Shane Meadows flertalet gånger under filmens lopp och det är bara positivt då de båda är utmärkta filmer som rör sig i samma landskap. Nämligen hämndens trakter.  Nu får vi bara se fragment av dådet som Charlie´s dotter utsätts för och det vi får se räcker mer än väl för det är inget man vill se mer av vilket däremot Charlie´s hämnd är något man vill frossa i. Charlie går till verket med både kofot som hammare, knivar, pistoler och till och med en pump som används till fotbollar trycks upp i kuken på en av dem och används sedan för fullt till min belåtenhet.

Som ni ser så är det inte direkt några trevliga saker som svinen utsätts för och det är med all rätta. De ska lida och pinas för sina övergrepp och det här kommer inte att drabba någon som inte ska drabbas. Rättvisa ska utdömas oavsett pris. Något som även kräver sitt pris av Charlie själv.

The Horseman är en hård, skoningslös film som bara måste ses om man är intresserad av bra film och inte bara betygsätter filmer efter mängden av gore i dem. Här serveras en simpel story med trovärdiga karaktärer och ett stort gäng jävligt slemmiga personer som ser till att vårt intresse för deras demis hålls på topp. Lägg sedan till ett suveränt agerande av Peter Marshall som jag innerligen hoppas på kommer att få fler roller efter rollen som Charlie för det är han synnerligen värd. Mitt ex av filmen på Blu-ray är på väg hem nu för detta är ett givet köp i samlingen och som om det inte räcker så är The Horseman för mig en av det här årets bästa filmupplevelser. Mina varmaste rekommendationer på The Horseman. Mycket nöje!

Police Academy 6: City Under Siege - 1989

Hur vet man när en film per automatik kommer att suga? Jo, på viset att när första namnet som rullar på skärmen visar Bubba Smith. Visst, karlen dog relativt nyligen men det gör inte att han blir en bättre aktör på studs. Smith är en person vars dialogscener är minst lika illa som hans rappande vilket han gör här med. Tro mig, om ni tycker hans kämpande med dialoger är minst sagt haltande så får ni en svag inblick i hur pass illa det är då. Tackleberry, Harris, Hooks, Leslie Easterbrook mums, Jones, Lassard både yngre som äldre och Proctor är med de med men det är ett sjunkande skepp som bordas och aldrig borde fått lämna hamn.

Handlingen den här gången är trivial med ett gäng som rånar allt och alla och polisen har inga spår på vilka de är. Vad som gör polisernas arbete svårare är det att skurkarna verkar veta precis allt de ska göra precis som om de har en tjallare bland sig. Ärligt talat, bara en ursäkt för att visa mera falla-på-ändan-humor och roliga ljud från Jones. Det räcker inte för min del även om Easterbrook har flera scener där hon visar upp klyftan och kroppen så räcker det inte.

Jag vill ha lite mer på kroppen än det simpla skit som det här är. Speciellt efter att ha sett Wrong Turn 4 så var det här fiaskot verkligen inte vad mitt stilla sinne behövde. Lyckligtvis slipper vi ännu en utdragen båt/svävar/flygplans/luftballongsjakt men får dessvärre ytterligare en sur prisutlämning där Lassard d.ä. gör något föga roligt. Nej, sämst i serien och ett verkligt bottennapp. Undvik!

Wrong Turn 4: Bloody Beginnings - 2011

Yay! ytterligare en DTV-uppföljare till Wrong Turn som världen klarat sig fint utan. Det som avslutades med Wrong Turn 2: Dead End fick sig ett ovärdigt uppföljande i Wrong Turn 3: Left For Dead för att nu startas om med Wrong Turn 4: Bloody Beginnings. För nu ska vi introduceras för våra tre nya favorit inavlade-kannibaler-som bor-i-skogen. Här visar det sig att de fått sig ett uppehälle på ett sinnessjukhus ute i skogen där flera inavlade personer hålls instängda för att det ska studeras. men de rymmer som sig bör och sätter i sig allt och alla. 30 år senare eller vad nu det var så kommer det en grupp med ordentligt kåta, korkade och påfrestande ungdomar dit efter ha åkt vilse i skogen på natten. Givetvis äts de upp och slaktas på det mest utstuderade vis men är det roligt eller intressant då? Inte ett jävla dugg.

Grabben min som gillar de två första eminenta filmerna konstaterade direkt efter vi stängt av den: vilket skit. Jag håller med honom totalt. Det är precis vad det var. Ett 90 minuter långt lavemang som världen klarat sig fint utan. Dock inte lika illa som den tredje filmen i serien men inte långt efter. Anledningen är inte effekterna som man kan tro då de är mer av det gamla hederliga slaget även om det förekommer sådan hemsk cgi på vissa platser i filmen.

Utan det är karaktärerna som vi är menade att bry oss om som är så fruktansvärt korkade och ledda av en av de mest dummaste personer jag sett på film på väldigt länge. Karaktären Kenia, groteskt överspelad av Jennifer Pudavick som visst ska vara med i Wishmaster-filmerna vilket nu leder till jag inte kommer att se dem, tack för det fröken Pudavick, är så förbannat dryg, korkad och intelligensbefriad att man bara hoppas att hon kommer att få något långt, spetsig och hårt uppfört våldsamt i valfri kroppsöppning relativt snart i filmen. Vilket inte sker utan vi får stå ut med aset vilket gjorde det här till den plågsamma upplevelse det blev.

Överlag, en våldsam film med rejält korkade personer som dör våldsamt vilket iofs är vad man alltid bör se som en bra film per automatik. Fast i det här fallet skjuts i sank så fort agerandet begränsas av taffligt skådespeleri av "skådespelare" som inte ens kan recitera den simplaste dialog utan att snava på orden eller ens dö trovärdigt på film. Vilket är ungefär lika kul att se som dagens sexscener som ska likna porr så mycket de bara kan utan att egentligen visa något av värde. Se hellre en rejäl stänkare där ni får se autentisk porr än den här smörjan.

Proie - 2010

Fransmännen visar än betarna när det kommer till att pumpa ut skräckfilmer och med Proie eller Prey som den heter utanför Frankrike så ger de in sig på djurskräcksterritoriet. Givetvis går tankarna till Australienska Razorback omedelbart direkt och visst är likheterna där men den här klarar sig rätt fint på egna ben. Fast det är inte det värsta utan det värsta är det att jag har redan läst om samma sak på två andra bloggar som refererar just till Razorback. Innebär detta då att jag snott allt det här från dem eller har de snott det ifrån mig? Det är en svår fråga som ni inte lär få svar på här i alla fall.

Handlingen är simpel. Familjeföretag som sysslar med konstgödning får problem på flera sätt på samma gång när det visar sig att de är ansvariga för giftigt avfall kommit ut i grundvattnet med resultatet att djurlivet löpt amok. Speciellt vildsvinen då. Så karlarna i familjen rycker ut med vapen och en brinnande motvilja mot varandra. Snart nog så är det inte bara turerna som är omvända när det kommer till jakten utan även i de egna leden.

Tyvärr så får vi inte se direkt några vildsvin i filmen utan vill ni se dem så får ni kolla extra länge på postern här ovanför. De förekommer i filmen men inte i den fullskaliga utveckling som jag hade velat. Annars är det fullt upp med blod, tarmar och annan sörja så det räcker och blir över. Tyvärr så blir bristen av synliga vildsvin för uppenbar för mig då jag åtminstone vill se ett muterat svin under filmens 76 minuter. För det är precis så lång som den är och underbart är verkligen kort.

Fransmännen är inte alls dumma när det kommer till film oavsett genre och djurskräck är något de gärna får återkomma till för min del bara det att de visar mer av djuren som ska stå för skräckinslagen. Annars är Proie en relativt underhållande film även om slutet var lite svagt. Bra effekter, fin stämning och ett bra tempo som tyvärr stupar på bristen av muterade djur i bild.

Taxi Driver - 1976

Taxi Driver anses av de flesta som ett mästerverk och en av tidernas bästa filmer. Jag kan inte hålla med om de faktumen. Visst, de sista tio minuterna är de bästa i filmen men inte såpass spännande att de ska infria mina kriterier för att tillhöra min egen lilla krets av mästerverk. Robert DeNiro sköter sig fint men jag har aö´ldrig kunnat ta hans stil till mig. Det kan ha att göra med allt man hörde om honom som ybgre och det var DeNiro hit och det var Deniro dit och väl man fick sett honom så var det bara typ: jaha, var detta allt? Med andra ord så är han ingen Burt Reynolds och för mig är gamle Burt kung.

Nu är Taxi Driver inte heller i samma klass som Smokey And the Bandit men Deliverance är minst lika hård som Taxi Driver om inte hårdare för Deliverance innehåller inte bara en mustaschlös Burt men även en homosexuell våldtäkt. Taxi Driver kontrar med underåriga horor och svensk porr men det slår sig slätt mot Deliverance får jag erkänna. Styrkan i Taxi Driver ligger i dess fantastiska foto, editering och dess miljöer. ett regnigt New York med massor av porrbiografer som pumpar ut sina titlar i full neon. Det samt det våldsamma slutet. Vad som stör mig är det att jag kan inte ta Travis Brickle till mig då karlen är helt störd och traumatiserad sedan kriget. Först när han slagit ihjäl ett par personer så landar han igen i verkligheten.

Visst, det är inget man inte sett tidigare men det kan bero på att DeNiro gör Brickle så bra att man inte kan ta honom till sig och precis som dennes kollegor så blir det att man som tittare inser vilken knäppgök han egentligen är. Kanske är det den våldsamma upprensningen som gör att man sitter kvar under filmens dryga två timmar för hade det varit en annan film så hade jag verkligen inte gjort det. För det är drygt och långrandigt i ärlighetens namn. Själv kommer jag på mig själv att vilja se om manusförfattaren Paul Schrader´s Hardcore med George C. Scott. Liknande tema och film men mer i min smak eftersom George C. Scott är en personlig favorit oavsett vad han gör.

Anledningen till jag köpte den här var den att jag ville som den och se om jag fann den intressantare idag än jag gjorde senast jag såg den. Och lite kanske jag fann den vara det men inte såpass att jag kommer se om den i rödaste rappet. Dock kommer den att stå kvar i samlingen för tillfället lär säkert komma igen då jag vill se om Taxi Driver och då finns den. Precis som Hardcore står tryggt på sin plats i samlingen. Bara det att den inte finns på en fin Blu-ray utgåva som Taxi Driver vilket är rent ut sagt en jäkla skam!

Let Sleeping Corpses Lie - 1974

Jepp, Weekend Video har sållat sig till fållan och skrivit om den spansk/italienska zombiefilmen som är inspelad i England eller åtminstone delar av den. Resten är är inspelat i Italien och Spanien. När det kommer till titeln så är det tvåtusen variationer på vad den här filmen egentligen heter så här kommer den inte bara den spanska utan även den italienska samt alla andra versioner man kan tänka sig:

• No profanar el sueño de los muertos
• Non profanare il sonno dei morti
• The Living Dead at The Manchester Morgue
• Don't Open the Window
• Da dove vieni?
• The Living Dead
• Breakfast at The Manchester Morgue
• Breakfast With the Dead
• Brunch with the Dead
• Weekend per i morti
• Weekend with the Dead
• Invasion der Zombies
• Das Leichenhaus der Lebenden Toten
• Levende Doden in het Lijkenhuis
• Massacre des Morts-Vivants
• Dejen que los Muertos Duerman
• Zombi 3 - Da dove vieni?
• Fin de semana para los muertos (shooting title)

Där fick ni allt lite att bita i.

Storyn är simpel. Den italienska superhingsten Ray Lovelock, från fler filmer än jag vill minnas, är med här i ett väldigt klädsamt skägg får jag allt erkänna. Här är han en antikhandlare eller något som ska ut på landet för lite chillin´ and killin´ men det blir mer killin´ an chillin´ för Ray. På väg kör en stressasd dam (Christina Galbó) på hans båge. Nu tar Ray lagen i egna händer och får henne att leverera honom dit han ska men det slutar på ett helt annat sätt. Den brittiska lantbruksmyndigheten han nämligen kommit på en maskin som ska utrota allt ohyra för bönderna men räknade inte med att dess frekvenser ska ha en motsatt effekt på de nyligen avlidna. Så resultatet blir att Ray får röven full av både stressad dam, elak polis och hungriga nyvaknade döda som bara vill sätta gaddarna i honom.

Så vad gör att den här sticker ut i den enorma marknad av zombiefilmer då? Ingen aning. Det skulle vara effekterna av Gianetto De Rossi som iofs är med i en stor del andra zombiefilmer med så det sket sig. Jag vet faktiskt inte. Det kan vara att filmen känns lite mer seriös än till exempel Oasis of the Zombies eller Dawn of the Mummy. Eller så är det att jag inte direkt ser storheten i den som den stora massan gör. Oavsett vilket så är Jorge Grau´s film bra, inget snack om saken. Den är gjord med en seriös hand vilket märks och det öses kanske inte på med gore vilken andra filmer gjort för att dölja sin egen otillräcklighet därför att Grau vet att hans film levererar tillräckligt med spänning för att behöva förlita sig på det.

Lovelock som mest framstått som en pretty boy för mig sköter sig bra i rollen som zombiedräpare med ett mission. Och hans konstanta kontroverser med Arthur Kennedy gör att filmen ökar i trovärdighet än bara att fungera som ett redskap för att visa lite slafs och gore. Kennedy och Lovelock är varandras motpoler fullt ut vilket kommer till att leda till dramatiska vändningar för dem båda till slut.

När det kommer till goreavdelningen så levererar De Rossi för fullt med bra makeup och några av de bästa zombierna sedan Fulci´s Zombie och Romero´s Day of the Dead. Ingen lila sminkning här som slutar vid kragen inte utan det till och med bjuds på en naken karl i bara fillingarna som nästan får drasen satt i eld av en närgången Lovelock. Grau vet mer än att bara leverera en trovärdig film, han vet att få till en grym stämning med och den bästa inkarnationen av den är scenen som utspelar sig på kyrkogården. Den är grym! Lovelock och Galbó instängda i en krypta medan tre zombies med tillgång till verktyg i form av gravstenar gör sitt allra bästa för att bryta sig in. Filmens bästa scen och fullkomligt oförglömlig.

Med den scenen i åtanke så kanske jag tycker den är snäppet bättre ändå än jag först ville ge den kredit för. Vad kan jag säga? Jag är en ovärdig mask. Ge den en chans åtminstone. Det är den allt värd.

Devil Dog: The Hound of Hell - 1978

Jag är den förste att erkänna att det här både ser och låter för jävla dumt. En besatt hund som lever jävel, besätter sina småhussar samt dödar grannar på löpande band kan väl inte vara något att sätta på? Jodå för det här en fin liten tv-film med den alltid lika stabile Richard Crenna i leaden som den bekymrade familjefadern som finner sig i kampen med helvetets egna Lassie. Fast nu börjar det inte med det utan vi får följa en grupp med skumma personer som ger sig in på en kennel för att köpa en tik av högsta klass. Syftet är att locka fram mörkrets furste eller åtminstone något som ska påminna om honom. När det väl är klart och valparna är färdiga så delas de ut där de ser ut att behövas bäst.

Där kommer Crenna´s familj in då dottern förlorat sin hund samma dag, på sin födelsedag till råga på allt, och vem dyker upp om inte R.G. Armstrong himself i hög person varav han skänker dottern en liten valp. Allt är väl till en början men hembiträdet börjar korsa sig på övertid och snart brinner tanten upp på sitt rum. Crenna som blivit varnad för hunden tog henne inte på allvar, ej heller tar han sin fru, spelad av den oväntat läckra Yvette Carmen Mimieux, som menar att båda barnen börjar visa andra tendenser än de vanliga. 

Snart nog så ändrar hon sig med och inte förrän Crenna riskerar förlora en närkamp med gräsklipparen samt att hans vän Ken Kercheval, Cliff Barnes från Dallas ni vet, dör efter ha satt på hans fru som polletten ramlar ner och han börjar inse att vovven kan vara inblandad i det hela. Nu börjar den verkliga kampen för hur dresserar man Satans schäfer? Jag tror knappast kennelklubben har någon helgkurs i det.

Första gången jag sprang på den här var på VTC´s guldfärgade släpp av Devil Dog. Det gjorde verkligen inte att jag ville se filmen mer för det var och är fortfarande otroligt skrämmande illa. Se själva.

Wow! Spana in ögonen och den röda djävulen.

Inte nog med att de fått in både First Blood på omslaget de har även lyckats med att påpeka att Ken Kercheval spelade/var Cliff Barnes i Dallas. Bara det bör ge er en aning om hur stort Dallas var på tv förr. Ja, det omslaget får inte en precis att falla på knä och lova ut fri oralsex åt första bästa som vill låna ut filmen till en. Tack och lov så finns den både på DVD som Blu-ray från Media Blasters/Shriek Show nu och där måste jag framhålla blåstrålen som visar upp en oväntat bra bild. Tyvärr är vissa sekvenser i sämre kvalité och den största sekvensen utspelar sig i slutet, inte värre än man överlever fast bara lite synd på helhets intrycket av släppet. Filmen däremot är oväntat underhållande och ett bra bevis på att tv-filmer från 70-talet fortfarande kan spela skiten ur diverse moderna spektakel. 

Jag kom på mig själv med att gilla den här skarpt och den kommer definitivt att rulla fler gånger på min tv för det här var rejält underhållande och bra! Så lätta på börsen och skäm bort er själva med en stabil tv-film, det är ni allt värda! Rekommenderas!

Le Frisson des Vampires - 1971

The Shivers of the Vampires som den även går under ska vara Rollin´s tredje vampyrfilm och det vette fan vad karl har tryckt i sig för förbjuden konsumtion för det här liknar inget av värde. Det är flummigt som fasiken och filmens "vampyrer" består av två övervintrade haschtomtar i tidsenlig utstyrsel och är så fantastiskt fantasilöst tråkiga att jag vill påla mig mig själv bara för att slippa eländet.

Handlingen, i den mån där nu är en, går ut på att ett ungt och nygift par åker ut till ett slott där bruden lekt som liten med sina kusiner, vampyrerna i filmen som är minst 40 år äldre än henne och bara det får en att undra vad det är för lekar de har lekt egentligen? Väl på plats så har de väckts till liv på något vis av de två plastflatorna som springer runt i slottet och nu ska servera sina mästare med blod. Eftersom bruden är oskuld så ska hon i sin tur bli deras brud av någon anledning. Men jag trodde de var släkt!

Maken får inte knulla eftersom frugan fallit dit för ett rejält hiskeligt fruntimmer med punktering på rattarna som dyker upp i farfarsuret precis på midnatt, spritt språngande naken. Tillsammans med de lättklädda plastflatorna, de homosexuella vampyrerna som kastar mer giriga blickar på varandra och den totalt korkade maken och ett oändligt springande i korridorer och öppna landskap så blir jag inte  det minsta klok på den här filmen.

Vad vill Rollin säga med den? Vill han hjärntvätta oss med den fåniga musiken som något obskyrt franskt proggband spelat in för filmen? Vill han oss illa eller vad fan är det som sker? Jag har ingen aning, inga svar och ett stort behov av att sätta undan den här filmen för att aldrig ta fram den igen för att skona framtida genrerationer för dess troliga skada den kan utdela till ett skört sinne.

Anledningen till att jag ens skriver om den är det att även om filmen är knas i kvadrat och fullkomligt pinsam i vissa scener så har den vissa smått otroligt stämningsfylla sekvenser samt ett slut som överraskade mig och fick mig att tänka på Lips of Blood vilket inte alls är dumt med tanke på resten av filmens tvivelaktiga kvalíté.

Det känns nästan som om Rollin med shivers of the Vampires tänkt sig att nu jävlar ska fånarna som tittar på mina filmer få något att bita i minsann! Jag kastar in två övervintrade fjollor som snöat in på hasch, Tomas Ledin och sandaler i plast samt låter de kladda på oskyldiga flickebarn med fasta bröst och långt hår. Att de är smygbögar spelar ingen roll för det retar upp massorna ännu mer. Jag är fullkomligt övertygad om att det är så för det var precis vad Rollin lyckades göra med mig. Jag svalde det och har fortfarande inte kommit över filmen, så pass illa är det. Och då menar jag inte alls det i ett positivt sätt alls.

Police Academy 5: Assignment Miami Beach - 1988

Ännu en av delarna i den omåttligt populära Polisskolan lagd bakom sig ännu en gång och den här gången har Harris kommit på att Lassard nått pensionsålder och därför ska pensioneras. Lassard, totlat ovetande om det här tar förlusten med viss mått engagemang och bestämmer sig för att avsluta karriären i Miami där det kvarvarande gänget följer på. Inkluderade är Harris och Proctor. De andra är Hocks, Tackleberry, Jones, Callahan, House och Hightower. Resten har tagit farväl av serien medan Steve Guttenberg tydligen skulle återkomma men var förhindrad av skräpet Three Men And A Baby. Ny för den här gången Matt McCoy som senast förekom här i  den underhållande Bigfoot-filmen Abominable.

Det verkar som varannan film i serien har en fungerande story medan efterföljande består bara av staplade scener på varandra. Här är det en, nåja, fungerande story som funkar för sitt sammanhang men det ska såklart avslutas i sedvanlig ordning, den tredje filmen i rad nu, med en totalt skittråkig båt/svävarjakt. Lyckligtvis är där en scen där Hightower slåss med en gummialligator samt en annan där Tackleberry hotar en plasthaj med pistol. Lägger man ihop de två scener med en het Leslie Easterbrook i minimalt  med kläder så kan man ta sig igenom den här utan att fundera på meningen med livet och att om den innebär att se de här filmerna med jämna mellanrum verkligen en del av den.

Det är lättsmält som lättsamt och inget man kommer ihåg sekunden efter man stängt av den men den funkar för stunden och är avsevärt mycket bättre än sin sura föregångare. Tyvärr är varken Zed eller Sweetchuck med. Tack och lov då för fröken Easterbrook´s imponerande fysik!

Blitz - 2011

En glad amatör får för sig att det är dags att skjuta poliser. Efter att den första har fallit för mördarens kulor så ringer han till en journalist där han ber journalisten nämna ett nummer. Vilket denna gör. Bra säger mördaren då. Just det antalet poliser ska skjutas och mördaren namnger sig Blitz. Vad som inte är med i beräkningen är att Blitz ska få efter sig en minst sagt lika våldsam som mordisk polis som mer än gärna tar till övervåld för att få som han vill. Parar man sedan ihop den här polisen med en ny partner som är föremål för trakasserier på jobbet för att han är gay så blir det desto roligare för oss som bevittnar.

Att det är Jason Statham som är den mordiske polisen är ingen hemlighet bara det att han visar upp en mer kall, oberäknelig brittisk sida som inte kommer fram i hans andra filmer. Och just det gillar jag. Statham spöar upp och misshandlar för fullt utan att vifta med armar eller ben. Så de som förväntar sig en ny Transporter lär bli rejält besvikna. Grabben som älskar Statham ville inte ens se klart filmen för han tyckte den var tråkig. Till svar fick han veta att han inte visste vad som missades.

Paddy Considine som var med här sist i den utmärkta Dead Man´s Shoes spelar här den homosexuelle polisen Porter Nash. Considine kanske inte gör Nash till den mest fjollige polisen i poliskåren men lite fjollig är Nash allt vilket gör det till en fin matchning mot Statham´s machosnut i kofta. Aidan Gillen, som vi älskare av The Wire minns som den aspirerande borgmästaren är även med i renny Harlin´s 12 Rounds, spelar här Blitz och det är ingen spoiler utan det får vi veta så gott som direkt. Här passar hans slyngelaktiga spel in utmärkt och han visar upp en sann sadistisk ådra.

Ska man benämna den här så är det en typisk buddy cop-film i thriller format där de ska ha problem med varandra för att sedan bli bästa vänner. Här kanske de inte blir bästa vänner men de kommer garanterat ha bra kontakt med varandra, den saken är säker. Det är våldsamt mellan varven och även om vi sett det förut så är det coolt att se Statham i hans hemmiljö och visa upp sin sanna brittiska sida. Han gör den här till perfektion och det skulle inte förvåna mig om det blir remakes på Death Wish filmerna och Statham får göra rollen som Paul Kershey.

Blitz visar sig vara en bra action/thriller som kanske inte faller på plats direkt utan den mer smyger sig på en dagen efter när man haft lite tid att ta den till sig. Väl värd att kolla upp för oss som gillar hård brittisk film.

David Hess 1942 - 2011

Tyvärr har det kommit till min kännedom att skådespelaren/musikern David Hess har dött idag. Hans son bekräftade det precis på Facebook men av vilken orsak vet jag inte. Hess är för de flesta känd som Krug i The Last House On The Left, en roll som han upprepade mer än en gång i sin karriär. Hur det nu blir med uppföljaren till Ruggero Deodato´s The House At The Edge of The Park som Hess var inblandad, har jag ingen aning heller om.

Oavsett vilket så är det en tråkig nyhet för inte bara alla fans över hela världen men värst är det såklart för David´s familj. Vila i frid.

Police Academy 4: Citizens on Patrol - 1987

Efter att Charles Napier, Steve Jobs och Albin lämnat oss så vore det fan om jag inte skulle fortsätta självplågeriet med det här bottennappet tillika den fjärde delen i Polisskolan-serien. Ska man vara snäll så har de åtminstone i den här delen haft intelligensen att inte bara stapla komiska scener efter varandra och på så sätt tro de får ihop en bra film utan de satsar mer på en rakt handling. Vilken går ut på att Lassard får den geniala idén att släppa in civila som ska avlasta poliserna i deras arbete. Tur för oss så är det bottenskrapet som antas så det blir lite kul att följa men annars är det inget direkt vidare att sminka upp sig för. Det är pensionärer, feta ungdomar, skateboardåkande ligister, hemmafruar osv som antar utmaningen och nu förväntas att göra ordentligt arbete på gatorna. Otur för dem så är Harris tillbaka och gör sitt bästa för att sätta köppar i hjulen för dem.

Just det, Harris (G.W. Bailey) är tillbaka då Art Metrano som spelade Mauser skadade sig allvarligt under inspelningen av den tredje filmen och bad om att få bli utskriven därav Harris återkomst. Proctor är med, samma med de andra gökarna som väntat. Till och med japanen från trean är tillbaka! Vart är världen på väg egentligen? Lyckligtvis så hoppas Leslie Easterbrook i en pool och visar upp sina behag så vi får något att glädjas över men annars är det långt mellan skratten.

Om den tredje filmen led av en seg final så har de till den här finalen valt en omöjligt ännu mer korkad final. De ska åka luftballong och veteranflygplan! Sedan när har det fanimej varit intressant med luftballongsflygning och hur i helvete tror de att någon tycker de ska bli en intressant final i en film? Någon förtjänar att få deras privata delar rullade i timjan, vinäger, penslade med krossad vitlök och sedan fint rostade sakta över öppen eld. Filmens uppstickande stjärna är inte ensam den här gången utan de är faktiskt tre. David Spade, Tony Hawk och Sharon Stone som för övrigt är Mahony´s kärleksintresse den här gången och är fullkomligt ointresserad av honom. Tack och lov är han inte med i de resterande delarna.

Private Wars - 1993

Det var ett tag sedan vi släppte lösa PM Entertainment på Weekend Video så därför är det med största möjliga glädje jag har att presentera er för Privat Wars. En skrupelfri affärsman (Stuart Whitman) har högtflygande planer på att föra in sitt eget koncept gällande lyxboende in i framtiden. Så när ett sista kvarter bestämmer sig för att inte lägga sig för honom skickar han helt enkelt in stormtrupperna i form av ett ungdomsgäng för att kväsa upproret. Vad som inte däremot är med i beräkningen är att de boende ska ta in den före detta polisen och nuvarande fyllot (Steve Railsback) som deras förkämpe och försvarare. Snart nog så vänder det åt alla håll och snart är det gatorna rena rama krigszonerna och fastighetsmogulen får sätta in eliten. Vilket leder till en minst sagt explosiv upplösning!

PM sätter tonen direkt med en explosiv biljakt där Railsback bjuder en fin glimt i ögat samt en underbar explosion som får mig att sakna deras standardiserade exploderande tankbil som tyvärr lyser med sin frånvaro i Privat Wars. Vad som sedan följer är lite slagsmål som utmynnar i ett fint stunt där ett slag mot skallen återgäldas med en granatattack. Vem nämnde något om att vända andra kinden till när man har tillgång till en bazooka?

Detta är en film som bjuder inte bara på skön action som vi förväntar oss av PM men även en skön humor med glimten i ögat som får sin höjdpunkt i en legosoldatsuppvisning där den bäste ska anställas. Vi får allt från punkare till bodybuilders, dvärgar med automatvapen till fan vet var alla dårarna kommer i från. Allt detta gestaltas perfekt av Dan Tullis Jr. som inte bara är enorm i storlek utan även i komisk talang. Och ser ut att vara far till skådespelaren Craig Robinson. De är kusligt lika!

Railsback ser först ut att vara lika dödligt trött i filmen som hans ögon ger ett första intryck av när filmen börjar men det vänder snart nog och vi får en Steve som verkar ha kul i rollen som före detta snut, nu alkis, street cleaner och all around good guy. Att han sedan får rulla runt i halmen med Holly Floria har säkert inte förstört upplevelsen för honom direkt heller.

En jäkligt underhållande film som tyvärr förstörs för mig under slutstriden då DVD´n jag såg på flippade ut och ljudet blev helt osynkroniserat. Fast man kan alltid stänga ljudet och följa texten för vad som sägs har man sett otaliga gånger förr i andra filmer i samma stil. En solklar hit med ett PM i högform som inte får missas av någon PM-fanatiker!

Les Trottoirs de Bangkok - 1984

Sidewalks of Bangkok är ett tydligt bevis på att Jean Rollin ska hålla sig till sin genre vilken han kan bäst. Drömska landskap med vampyrism i fokus, fan inte denna smörja. Det enda som filmen har gemensamt med Bangkok är för övrigt turistfilmen i början av filmen och förekomsten av Bangkok i titeln. Inget annat. Det skulle vara de få asiater som Rollin kastat in för att få oss att tro vi verkligen är i Thailand. Handlingen är bara förvirrad och ska tydligen kretsa runt ett biologiskt vapen som en hora är lyckligt ovetandes om att hon bär på. Nu jagar två olika grupperingar henne där den ena av dem lurar i henne att de vill hennes bästa. Horan förs till Frankrike där allt och alla sätter på henne eller åtminstone försöker samtidigt som den andra gruppen jagar henne de med.

Väl framme så slåss det lite, det bjuds på nakna kroppar, det skjuts med knallpulverpistoler och horan piskas i en källare av två flator samtidigt som deras kvinnliga chef ser det på en videoskärm och smeker sig under tiden. Absolut filmens bästa scen. Sen tröttnade jag och började skriva det här för mitt tålamod tog slut och jag pallade inte se mer av eländet.

Allt som varit så bra och fascinerande av de andra Rollins filmer som jag sett är som borta här. Stelt foto, uselt agerande, fula människor, pinsam dialog och ännu mer fula människor. De kan inte ens dö ordentligt i filmen utan det ska rullas runt och sprallas för fullt innan de äntligen finner frid. Ska man jämföra Les Trottoirs de Bangkok med något så är det folkparksteater på pinsam amatörnivå som haft oturen att filmas för att bevaras åt oss som är korkade nog att betala för att se skiten.

Lévres de Sang - 1975

Min fortsatta nedstigning i Jean Rollin-träsket fortsätter i och med Lips of Blood, som den här heter på sin svenska release, och jag känner mer och mer att här finns det potential att fördjupa sig i. Inte bara är Rollin´s filmer väldigt tilltalande de är även grymt vackra på sitt eget lilla vis. Oftast gjorda med strypt budget, lokala förmågor som mer var intresserade av att klämma på de söta flickebarnens nakna kroppar än agera med ett brinnande intresse för konsten och den franska filmens frammarsch i händerna på dess propagandaminister Jean Rollin. Vilket kanske var till filmernas fördel än som i andra filmer, en nackdel.

Den berättelse som utspelar sig framför oss bestämmer sig för att dyka in i Rollin´s vampyrfebriga värld vilken spelar upp för oss en lång kärlekshistoria som dolts av tiden för de inblandade. Speciellt då en av dem tillbringat 20 år instängd i en kista. Den andra parten får sitt minne tillbaka på ett party i sann fransk anda när hans blick faller på ett speciellt fotografi som visar en plats han direkt får minnen ifrån. med sig på partyt har mannen sin mor som vägrar lyssna på hans minne och avvisar det. Men Frédéric som han heter ger sig inte. Minnet har visat honom som en ung pojke som möter ung vacker flicka helt klädd i vitt i ett slott. Frédéric tillbringar natten bredvid henne och när gryningen dagas så förklarar han sin kärlek till henne men släpper inte ur henne ur slottet.

Nu ger Frédéric sig fan på att platsen ska finnas och ger sig således ut för att leta upp fotografen som säger att hon fått bra betalt för att inte avslöja den för någon men att hon går med att möta honom vid midnatt på en kyrkogård för att avslöja det. Hungrig i sin jakt på information ger sig Frédéric ut på egna strapatser där han lyckas med att släppa loss fura vampyrer som nu förföljer honom och attackerar de som kommer i deras väg. Medveten om vad som skett tar Frédéric sin tillflykt till sin mor som ringer efter hjälp då hon fruktar han blivit galen. Väl i en tvångströja och en doktor som tror sig kunna hjälpa till med elchocker  när plötsligt de fyra vampyrerna stormar in, biter doktorn och snart är allt i full kaos igen. Ska Frédéric någonsin komma till sitt drömmars slott? Ska han få sin drömmars dam?

Det här var minst sagt en intressant film då dess drömlika atmosfär fullkomligt drog in mig och fick mig att sitta uppe hela natten bara för att se klart den då jag föll offer för insomnningsattacker med jämna mellanrum. Inte på grund av filmen utan på grund av kvällens arbete.Men det gick och här sitter vi nu. Pigga, alerta och redo för att sprida Jean Rollin´s gospel.

Jennifer, som flickan i drömmen heter, spelas av en ung och strålande Annie Belle. Här endast 19 år och i sin tredje film, beroende på var man läser om henne. Och i sin andra film och tyvärr sista med Jean Rollin innan hon drog till Italien, föll för Al Cliver och blev känd mer för sina insatser i de italienska filmerna. Själv minns jag henne mest för The House On The Edge Of The Park där hon duschar med David Hess och då är det inte hans kropp jag minns då! Bell är ung, vacker och förförisk här med en sådan glimt i ögonen att man förstår varför Frédéric (Jean-Loup Phillippe) minns henne efter mer än 20 år senare.

Annie Bell, bara 19 år.

Liksom med Brigitte Lahaie så har här Jean Rollin i Annie Bell fått tag i en perfekt skådespelerska som vet att äga filmen med sin blotta närvaro. Inget speciellt krävs för den sakens skull utan man dras helt enkelt till dem bara. Så är det. Lahaie med sin totala närvaro där hennes forna karriär givetvis ökar på lockelsen och fantastiska figur och Belle med sitt flickaktiga utseende även om hon har en trevlig kropp så är de varandras totala motsvarigheter som det skulle varit fantastiskt att se båda i en och samma film, gärna mot varandra eller varför inte med? Av Jean Rollin från den här tidseran då inte bara miljöerna och karaktärerna var intressanta utan även modet var på topp. Lévres de Sang är smällfull med fantastiska möbler, rekvisita och annat som inte direkt kommer fram i dagen utan det ska kallas för retro och sådant trams. Jag finner mig att finna den här filmen mer och mer fascinerande nu, minst sagt underligt.

Vad som fick mig att dra lite på näsan åt filmen de första gångerna var de fyra vampyrerna som först såg rätt fjantiga ut med sina på tok för stora huggtänder som de fäller ut så fort de får syn på kameran. Just i det fallet är tvillingarna Castel de stora syndarna. De andra två vet att sköta sig bättre. Av Castel tvillingarna gör en av dem en rätt korkad sak i början av deras första scen där hon fullkomligt stirrar in i kameran och flinar men det förträngde jag efter hand som filmen fortskred och dess stämning sög mig in. De andra två vampyrerna gör sina roller med fullkomlig perfektion då rollerna egentligen bara kräver de ska springa nakna runt i genomskinliga skynken och visa lite huggtänder mellan varven. Förutom de här små fadäserna inget direkt att klaga på och när väl de stora starka tysta bistra karlarna kommer med sina pålar så blir stämningen på topp.

At dawn they sleep...

Lévres de Sang gav mig verkligen mersmak på Rollin´s 70-tal så nu är det jag som störtdyker ner då det här var förmodligen den bästa av det jag sett av mannen hittills. Så gör er själva en stortjänst och spendera lite av era surt förtjänade slantar på lite av herrns filmer. Det kommer ni inte att ångra. Rekommenderas varmt!

Rats - Night of Terror - 1984

Bruno Mattei och Claudio Fragasso strikes again! Och med det så vet de flesta av er säkert vad som väntar då. Den här gången är en gammal favoritgenre som är korsad med en annan favoritgenre nämligen Efter-Bomben genren korsbefruktad med djurskräcksgenren. Resultatet är däremot en helt annan femma för det här är verkligen inget som ska ses såvida man inte är på rätt humör för det är skrämmande uselt. Dialogen som håller vanlig Fragasso-standard är skrattretande tafflig medan effekterna är till filmens fördel.

Storyn den här gången kretsar runt ett hårt gäng knuttar som lämnat underjorden bakom sig för att åter leva i det fria som sina förfäder gjorde innan bomben small. Nu kommer de till en öde stad där de förskansar sig i ett stort hus med en massa konserverad mat, friskt vatten och en stor del råttor. Först är det inte till något besvär men snart nog då börjar de falla bort en efter en och råttorna ser ut att vara orsaken till det. Trots det så väljer de att hålla sig kvar i huset och barrikadera sig där. Vad nu det hjälper mot råttor som äter sig igenom allt.

Efter som det ska handla om råttor så har de valt att använda sig av levande sådana här som i sin tur stampas, bränns, skjuts, krossas och fan vet allt i filmen.  De bästa scenerna är de när vi får se de handgripligen kastas in på skådespelarna och man ser benen på den som gör det i bakgrunden. Försök bara att hålla er vakna så ser ni det själv för att hålla sig vaken under Rats - Night of Terror är inte det lättaste. Som tur är så är agerandet från Richard Raymond aka Ottavanio Dell ´Acqua som varit med i fler italienska filmer än jag orkar dra upp här samt är ansvarig för att vara det ruttnande huvudet på postern till Fulci´s Zombie, Geretta Geretta, Massimo Vanni och Gianni Franco med flera så överdrivet att de verkligen får jobba för sina slantar här. För råttorna är totalt ointresserade av att agera i en Mattei/Fragasso-film så någon får allt styra upp eländet.

Ska man vara ärlig så är det verkligen ingen vidare film för det märks tydligt att råttorna är totalt ointresserade av hanterandet av dem och ser mer rädda ut än de som ska föreställa vare det för dem. Jag finner mig själv kolla in hur lång tid det är kvar fler gånger än jag kommer på mig själv med att ha kul åt filmen. För kul åt den har jag inte utan snarare stör jag mig mer än skrattar åt de inblandades handlingar i filmen för det är ingen logik i dem.

När det kommer till budgeten så är den inte speciellt hög då ett trasigt däck ska föreställa att alla är det medan det är klart som korvspad att fallet inte är så. Vilket är underligt för Mattei ser till att dryga ut den lilla budget han har med stor resurs för filmen börjar bra med ombyggda fordon och en relativt stor ensemble och lokalerna de uppehåller sig i är allt utom taffliga. Jaja, jag vet inte men dumt är det vilket som. Nu är det inte första gången jag ger mig på det här "mästerverket" för allra första gången var via VIPCO`s Strong Uncut Version på DVD som jag gav alldeles för mycket för och hade ett omslag som bestod av extrem närbild av en råttas käft med tillagt fuskblod på tänderna. Så här såg det ut:

Kolla in gaddarna!

Och bara av den upplevelsen borde ha fått mig att inte upprepa det idiotiska köpet för filmen är precis lika dum som första gången jag såg den och jag framstår som den idiot jag egentligen är som inte bara en gång kastat ut pengar på den här filmen utan två gånger till och med! Så lär av mitt misstag och betala inte för den här upplevelsen mer än en gång om ni ens ska göra det.

Outrage - 2010

Takeshi. Kitano. mannen, myten, regissören, skådespelaren, stenansiktet numero uno. Här har vi vad som är hans senaste film vilken är en tillbakagång till Yakuza genren som han var aktiv ett tag i. Kanske inte den tyngsta av Kitano´s filmer utan mer en av de rakare sådana. Rak och rak för turerna här är ofantligt många och sveken samt dubbelsveken haglar värre än pingvinskit på Arktis och för att göra saker och ting värre så är uppföljaren beräknad att släppas 2012. Dock kan jag inte förtälja något om den då inget går att få fram på nätet, inte via min kunskap i alla fall så är det någon som sitter på inside information så spotta gärna fram den.

Något som jag saknar i de senaste Kitano-filmerna är Joe Hisaishi´s underbara musik vilken Kitano inte använt sig av i sina filmer sedan de blev osams över vilken musik som skulle användas i Kitano´s Dolls från 2002 vilken för övrigt är en film som jag bara måste slå tänderna i. och när vi ändå är inne på ämnet tänder så har Outrage en fasansfullt grym sekvens som utspelar sig hos en tandläkare som bör ses. Samma med när en av karaktärerna nästintills halshuggs medels bil i en annan grym scen.

Hela filmen har flertalet råa scener men de homosexuella våldtäkterna som Kitano nyttjat sig av i andra filmer lyser med sin frånvaro. Däremot får vi se efterspelet av våldtäkt samt andra mord. Ätpinnar är annars en favorit som även de gör en repris så det får vi med samt några extremt effektiva squibs med blodigt resultat. 

Överlag en lite mer lättsmält Kitano än man är van vid fast inte på något vis klen i våld eller handling utan den saknar bara den tyngd som man är van vid. De karaktäristiska och typiska scenerna från Kitano där de bara står och flinar korkat in i kameran lyser även de med sin frånvaro så lite besviken får jag allt vara ändå. Fast som den berömda slogan lyder: man kan inte få allt här i världen. Trots det så får jag allt erkänna jag är nöjd med Outrage även om den saknar vissa ingredienser som jag förväntat mig. Långt ifrån lika skruvad som Takeshis´ och inte i närheten av lika mästerlig som Hana-Bi eller Brother men ändå bättre än de mesta som görs idag. Väl värd att kolla om upp man gillar anaki Kitano.

Les Raisins de la mort - 1978

Eller varför inte The Grapes of Death för de som vill ha den engelska titeln är den franske regissörens första försök ut i zombieland där Zombie Lake var det andra mindre lyckade försöket. En film som jag fortfarande har att ta mig igenom som som ska vara fruktansvärt usel men säkerligen har sina trogna fans. Min första egna Rollin-upplevelse var som liten knatte i videon barndom där det blev fullkomlig närkontakt med en viss film vid titeln Tvillingarnas Övererotiska Sexlekar. Jag tror till och med den sågs två gånger och var bara ren porr. Fint! Eftersom det här med video hemma och hyra film var så nytt så var det ingen som tänkte på det att en liten knatte var med och glodde men det tog snart slut fast mest för farsan medan en annan kom undan med det genom att sköta det snyggare.

Det var min första kontakt med Jean Rollin. En egensinnig porrfilm som ska vara lika delar porr som skräck men bara är ren porr. Trots det så har filmen hängt kvar i bakskallen inte på grund av erotiken utan för den speciella stämning som var i filmen och som jag inte kunde skaka av mig. Att det ryckte i baguetten gjorde säkert sitt med fast det var något speciellt med filmen som satte sina spår så nu är den uppspårad igen och tiden har äntligen kommit för att jag ska kunna gå till grunden och se vad det var som gjorde intryck så många år sedan.

Fast nu var det Les Raisins de la Morte som gäller. Den här däremot sågs för ett par år sedan och fastnade i skallen den med inte kanske direkt för dess "zombies" utan mer för dess, än en gång, fantastiska stämning och den underbara Brigitte Lahaie. Handlingen är rätt lik Jorge Grau´s The Living Dead At Manchester Morgue/ Let Sleeping Corpses Lie. I båda filmerna är det påverkan på miljön/omgivningen som får en zombieepidemi att bryta ut. Så man kan anta att Rollin sneglat på Grau´s film mer än en gång för lite inspiration.

Brigitte Lahaie kastar kläderna.

Hur som helst. En ung dam på väg till sin fästman råkar ut för en incident på ett tåg där hennes väninna dräps av en ung farlig ungdom med Gustav Vasa frisyr och tysk mustasch. Hon flyr ut på landsbygden och söker skydd i ett minst sagt underligt hus. Väl inne så märker hon att mannen där är smittad/infekterad på liknande vis som den unge mannen på tåget men finner att hon inte får lämna gården. Till sist så kommer dottern till undsättning men bara att för bli dödad av sin far som drabbats av explosiv ilska. Än en gång lyckas hon fly bara för att springa på en blind flicka som behöver hjälp med att ta sig hemåt bara för de ska finna att vansinnet drabbat hennes hem med och snart nog finns det ingen plats kvar att fly till.

Knock, knock!

 
Nu kanske inte "zombierna" är så värst övertygande som zombier då de varken äter hjärnor eller det praktiseras kannibalism utan de helt enkelt mer nöjer sig med att slå ihjäl allt och alla de kommer över. Redskap används flitigt medan det är till min stora besvikelse som jag inser att inte en endaste traktor används för att sprida våldsdåd, terror och förödelse på landsbygden. Det är ett stort minus för filmen och min upplevelse för i Lenzi´s Nightmare City får vi åtminstone ens självgående gräsklippare med siktet inställt på något vi inte får se eller veta vad för illdåd där planeras.

Ej heller är det någon stor budget som sig bör och agerandet haltar mer än det flyter och det är uppenbart att Rollin förlitat sig på lokala förmågor som inte ens pysslat med småskalig landsortsteater på söndagarna. Visst, det funkar då det gör sina roller med stor inlevelse men för min del är det fröken Lahaie som står för det vackrare inslagen speciellt när hon låter plaggen falla och visar upp sin makalösa kropp. Men så är hon, detta är verkligen ett favoritinslag på Weekend Video, en gammal porrskådis som inte drar sig för att kasta plaggen allt för underhållningen och konstens skull.

En av Rollin´s styrkor som regissör är de fantastiska atmosfärer som han lyckas skapa och i Les Raisins... är det inget undantag. Stämningen ligger lika tät som dimman när den unga kvinnan flyr över landsbygden och det karga landskapet vilket ökar på filmens suggestiva stämning. Man bara sugs in i den så att säga. Tar man då alltsammans och blandar det med de rätt kassa skådespelarna, Brigitte Lahaie´s närvaro och utstrålning, de brutala morden för de är verkligen brutala, stämningen och miljön så får man en väldigt bra skräckfilm som jag har väldigt svårt att se som en ren zombiefilm.

Just våldet är grafiskt och förvånansvärt bra gjort där höjdpunkten är den med den blinda flickan som får ta det värsta av alla i filmen. Lite synd eftersom hon är väldigt trevlig att vila ögonen på så kanske det var därför som Rollin bestämde sig för att ge just henne det värst mordet av alla. Var inte oroliga för att missa det för det kommer ni verkligen inte att göra.

Les Raisins de la Morte är en fin introduktion för de som inte är direkt insatta i Jean Rollin´s filmer medan en film som Demoniacs kanske tar lite mer tid att uppskatta och inte direkt är för en nybörjare. Fast den avhandlar vi när vi kommer det för den har jag med sprungit på tidigare och det slutade inte lyckligt direkt... Den här däremot rekommenderas till alla som vill se en bra fransk skräckis och blev besvikna på Captifs.

The Scorpion King - 2002

Vad säga om den här egentligen? Oförarglig matinéfilm med The Rock som svingar muskler, kvinnor, överdimensionerade svärd och är allmänt trevlig. Till och med kamelen behandlas med en öm blick som skulle till och med få en gammal härdad mattant från grundskolan att brista ut i tårar och bjuda på lite extra makaroner och köttfärssås och det är en totalt omöjlig uppgift annars! När det handlar om The Scorpion King så är det här en rätt spin off på karaktären som förekommer i Mumien-filmerna från Stephen Sommers där The Rock även gestaltar den genmanipulerade kungen.

Här ska det hämnas en fallen broder, en kung ska stoppas och en sierska ska befruktas/dräpas. Inte kanske i den ordningen heller utan lite mer blandat. Kungen spelas av Steven Brand som är så överdrivet kaxig att man själv vill hoppa in och kväsa fanskapet bara för det ska bli lugnt i rutan. Branscombe Richmond spelar här brodern till The Rock och Michael Clark Duncan ska vara någon annan hövding med egoproblem. Även han störde mig rätt bra. Hade de öst på med mer våld, blod och nakenhet så hade den här suttit lika fint i hyllan bredvid Conan Barbaren och Kull The Conqueror utan att skämmas men nu så får den mer ses som ett barnvänligare alternativ till sina storebröder.

Trots det så är The Scorpion King en rätt oförarglig film var största problem är dess nedtonade våld och brist på svordomar samt nakenhet. Karlarna i filmen är alla välpumpade och kvinnorna ser ut att vara underklädesmodeller med egen fri vilja vilket säkert är fascinerande men föga troligt i den tidsåldern. Precis som att alla ska raka vita tänder. Det finns liksom inte. Men jag gillar The Rock så det är anledningen till den här får stanna i samlingen. Det samt att jag har dess uppföljare med att se och att en tredje film nu är gjord.

Police Academy 3: Back in Training - 1986

Tredje filmen av totalt sju och den här gången är det tillbaka till skolan som gäller för våra hjältar. Vilka är desamma som i förra filmen bara det att vi fått ett par nya ansikte att hålla reda på. Nya den här gången är Tackleberry´s svåger, Fackler´s fruga som ger igen för vad han gjorde mot henne i första filmen, Zed samt Sweetchuck vilka står för filmens höjdpunkter. Harris lyser med sin frånvaro den här gången med fast Mauser är med för andra filmen på rad till min stora glädje. Eftersom han förlorade håret i förra filmen och var tvungen att använda en hemsk peruk så är det den här gången ögonbrynen som ryker. Det är de små sakerna som gör det.

Handlingen den här gången är det att nu är det två skolor för mycket vilket den ena leds av Lassard och en andre av våran favorit Mauser. Staden har bestämt sig för att spara och nu ska det utvärderas vilken av dem som ska få stanna kvar. Givetvis blir det inget rent spel från Mauser´s sida då han får Copeland och Blanks från första filmen på sin sida trots det är på Lassard´s skola. För att strö mer salt i analen så är det ett team av uråldriga utvärderare som är med dem hela tiden och skriver ner precis allt som händer och sker. Allt för att få fram en värdig skola som ska få stanna kvar.

Leslie Easterbrook är tillbaka som sig bör och i slutet så får vi ett par glimtar av henne i en fuktig våtdräkt och bara det tillsammans med Zed´s midnattsserenad för Sweetchuck spelandes på bongotrummor är bara det en rejäl anledning att se den här filmen. För en våtdräkt på rätt person kan få de flesta att dreggla av vällust. The Blue Oyster är tillbaka även den fast tyvärr alldeles för kort och för lite då Proctor gör ett naket inhopp där. En annan gammal bekanting är Georgina Spellwin som repriserar sin roll från första filmen bara det att det orala förekommer inte alls här vilket är synd.

Ska man dra fram det negativa i filmen så är det det att filmen i sig är uppbyggd av korta scener som alltid avslutas någorlunda komiskt vilket följer de andra två filmerna i serien medan den här får en jakt i slutet medelst båtar, vattenskoters osv som aldrig vill ta slut. Man hinner bli uttråkad för det är segt och fruktansvärt ointressant förutom de stunder då Easterbrook dyker upp i sin våtdräkt. En annan mindre rolig grej är det att David Graf som spelar har endast en replik i hela filmen. Resten av filmen bara ser han mest förstoppad ut. Lite tråkigt eftersom han tillför lika mycket som de andra i filmen. Hooks kör sitt vanliga spel där hon mest piper för att plötsligt ryta till precis samma replik som alltid. Mahony kör sitt sliskiga spel och Hightower är Hightower. Tack och lov då för Mauser som är samma skitstövel med samma frenesi.

Filmen börjar bra och håller samma stil ända fram till den urtråkiga finalen och anledningen till det är Zed och Sweetchuck i samklang med Mauser´s extremt välspelade rövslicker i och egoistiska fuskspel. Hade det inte varit för den stela och allt för långa finalen så hade den här varit i klass med sina föregångare. Trots det så har man sett de andra två så sköljer man ner den här med utan problem.

Police Academy 2: Their First Assignment - 1984

Handlingen den här gången är den att precis som titeln anger så är det deras första uppdrag som gäller. Lassard´s bror som är kommissarie på ett intilliggande distrikt finner sig i svår knipa då det spårat ut totalt och folket gör som de vill. Ingen går säker och för att göra saker och ting omöjligt värre så härjar ett lokalt ungdomsgäng runt ledda av Zed som förstör samt hotar och misshandlar folk. De enda som står emot dem är de glada besökarna på The Blue Oyster Bar som har sin årliga tangotävling kallad El Bimbo för övrigt. Vilket för övrigt är en ständig källa till underhållning och gapskratt när den dyker upp i filmerna. Så Lassard skickar in sina finaste rekryter och nu ska de göra stan säker igen.

Det här är en film som jag inte gillade alls förr i tiden men nu efter hand som man ser om den så tycker jag bättre och bättre om den. Varför är inget jag kan klura ut på egen hand efter som Leslie Easterbrook inte är med här fast vi får den forna Playboy modellen Colleen Camp som jag är rätt svag för i en mindre roll som föremålet för Tackleberry´s heta låga. Samt hon smäller oskulden på honom. Tyvärr har hon allt för lite tid i rutan och med för mycket kläder på sig fast hon kan verkligen fylla ut en uniform, den saken är säker.
Annars är de mest populära karaktärerna kvar som Tackleberry som precis nämndes, Mahony, Jones, Hightower, Fackler (vilken jag aldrig direkt sett meningen med då han bara mest är korkad), Hooks.

Fast i kompensation för vissa andra inte är med får vi här stifta bekantskap med Zed, utmärkt Bobcat Goldthwait, och vi får den underbart veke Sweetchuck, föremålet för Zed´s oväntade vänskap efter en lång tids fiendeskap över en lampaffär. I och med att vi nu förlorat Harris som är kvar på polisskolan så får vi stifta bekantskap med löjtnant Mauser och hans närmaste man Proctor. Visst är Harris kul men jag föredrar Mauser då han inte bara är sliskigare utan även mer hänsynslös och blir mer utsatt för grymma jävelskap tillbaka som schampot till exempel.

Nej, jag får erkänna att jag är svagare för den här serien än jag tidigare gett sken av så nu ska det det bli kul att sätta tänderna i tredje delen som jag till skillnad från den här såg på bio. Fast Polisskolan 2 gick bra på bio i Sverige då den spelade in över 18 miljoner! Konstigt? Inte alls för den innehåller allt från bögbarer till intima kroppsvisiteringar av vuxna karlar och det är visst något vi är svaga för i gamla Sverige.

Police Academy - 1984

Ännu en film man var gammal nog att se på bio när den kom och trots att åren gått så håller den förvånansvärt bra fortfarande. Precis som alla favoritfilmer som man sett till leda så kanske man inte skrattar lika mycket som vid första gången men det är något speciellt med den här serien trots den blev jäkligt urvattnad till slutet. Här får vi stifta bekantskap med Mahoney, Hooks, Callahan, Hightower, Tackleberry osv för första gången där vissa tillkom under seriens gång och andra föll bort helt medan andra kom tillbaka mellan filmerna.

Huvudpersonerna var för det mesta alltid det samma fast till sist blev det för mycket för Steve Guttenberg som gjorde rollen som Mahony. Och han var bara med upp till del fyra i serien som kom att bestå av sju filmer totalt. Nu för tiden är det nog inte många som vet vem han är eller ens saknar honom för den delen. Själv gör jag inte det.

Andra kända ansikte i serien är Leslie Easterbrook som inspektör Callahan med den imponerande bysten och mycket trevliga kroppen. Själv gillar jag henne skarpt och de som vill se mer av hennes kropp bör kolla in Privat Resort med Johnny Depp. För övrigt så ersatte hon Karen Black i The Devil´s Rejects när Black begärde för mycket pengar och gjorde rollen som Mother Firefly avsevärt bättre med. Andra kända ansikte är Georgina Spelvin, eller Claudia Clitoris som hon även gick under i porrbranschen, som horan i podiet. Känd bland annat från fina filmer som The Devil In Miss Jones och andra 70 fina pornografiska filmer.

Styrkan i amerikanska komedier från 80-talet är dess värme och träffsäkra humör samt dessa rätt stora mängd av tits & ass. Det är verkligen något man aldrig kan få för mycket av tycker vi på Weekend Video. När det kommer till Polisskolan så brukar det alltid vara en blivande kändis med i filmen som är ung och oförstörd och denna premiärtur så är det ingen mindre än Kim Cattrall från Split Second och den hemska serien Sex and the City där hon gör rollen som Samantha. Fast här behåller hon kläderna på.

Överlag en jäkligt underhållande film som fortfarande håller och det måste ses som ett bra betyg speciellt när det spottas ut komedier nu lika fort som en annan byter kanal på tv´n. De resterande filmerna kommer också det att skrivas om och om jag känner grabben min rätt så kommer säkert del två redan under dagen/kvällen. Ni som uppskattade den här "recensionen" har kanske något att se fram emot då.

Priest - 2011

Nej, nu får det allt vara bra för min del. För vad är det för trams som det ska pysslas med så fort det ska till en ny vampyrfilm? Priest är inget undantag men det som stör mig mest är finalavsnittet i Deadliest Warrior som inte drar sig för att para ihop de mest obskyraste kämpar mot varandra och hade de bara kunnat så hade de säkert satt Evert Taube mot Eliert Pilarm.

Eilert

  vs.

Evert

Tyvärr lär det nog inte bli möjligt fast man kan alltid hoppas. Så vad är det då för matchning som fått mitt skånska blod att svalla och få mig att dra in Taube på bloggen? Jo, Deadliest Warrior´s matchning av Vampyrer mot Zombier. Det var så dumt att jag skämdes för programledarnas skull när fyra övertygande personer med sina rötter i just de subgenres brakade loss och förklarade varför just deras favorit var bäst. En av dem var en manusförfattare bakom 30 Days of Night samt en författare till någon bok om hur man bekämpar och överlever vampyrer bäst. De andra två gästerna var en författare till World War Z och dennes partner som tydligen var från ett zombieuniversitet! Vars motto på deras jackor, jepp, de hade sådana med! var att "What you don´t know can eat you".

Enligt vampyrnötterna så hade vampyren blixtsnabbt rörelseschema och utommänskliga krafter samt ett bett i klass med en alligator som de kunde bita upp ett kranium med och hela käften var full med gaddar, precis som i 30 Days of Night. Bara att de var ännu snabbare och våldsammare. Ojojoj. De andra två gökarna ville ha det till att zombiernas enda plan var att ta över världen med sin epidemi! Vilken jäkla epidemi? Zombieviruset antar jag de menar fast vad jag har förstått av otaliga zombiefilmer så vill de bara förtära allt de kommer över. Gärna människor, inte fan har de någon hemlig agenda som gäller att ta över Vita Huset och styra världsekonomin. Ni läser själva hur fånigt det låter.

Så vad har nu detta med Priest att göra kanske någon undrar. Jo, för att vampyrerna här beter sig som de tidigare nämnda. De är supersnabba, stora gaddar som fyller käften och är allmänt fula. Problemet är bara att de ser ut som slempölar som fått fart på benen och nu slänger sig runt. Eller varför inte som i Doom när killen i rullstolen äntligen blivit förvandlad till ett monster. De fick mig även att tänka på monsterna i Pitch Black av någon anledning. Kanske hade det något med solljus och att de båda bor under jorden i något som påminner om  ett myrbo. Bara det att istället för Vin Diesel får vi Paul Bettany som nu är en arbetslös Priest som pensionerats eftersom de blev för mäktiga enligt kyrkan som nu styr världen mer fascistiskt än tyskarna någonsin gjort.

Eftersom vampyrerna nu är borta så behövs inte kyrkans kämpar mer så de är utstötta. Men plötsligt så kommer vampyrerna tillbaka och slår ut en familj, stjäl dottern där och sedan sätter fart mot stora staden för att ta över allt. Bettany´s Priest rycker ut och gör allt för att stoppa dem och med sig får han en kollega (Maggie Q, som inte bara är jäkligt läcker utan även har filmens absolut bästa scener både fighting och de andra) och den försvunna tjejens pojkvän. Tillsammans ska de tre stoppa ett skenande tåg med vampyrer som är på väg mot staden.

Priest går inte att se utan att tänka på John Ford´s The Searchers och det märks de tagit inspiration från den men Paul Bettany är verkligen ingen John Wayne så det stannar vid inspiration och att det i grunden känns om en gammal hederlig western där indianerna är utbytta mot vampyrer istället. Men det är inget som gör någon skillnad här för Priest är en tråkig, ointressant och fullständigt bortglömd redan hos mig.

Det enda som fastnade hos mig var Maggie Q som styr upp filmen med sin blotta närvaro och bjuder på fin figthing när tåget ska stoppas där hon spöar upp fem hårda knuttar med bland annat hjälp av deras egna motorcyklar och hederlig stridskonst. Paul Bettany är mer sammanbiten än tidigare men jag har oväntat svårt att ta honom på allvar som actionskådis framför allt i en film som den här. Han bör hålla sig till romcom´s och filmatiserad drama.

Andra kända ansikte i filmen är Christopher Plummer vars insats får mig direkt att tänka på hans roll i Star Crash där man riktigt ser hur han lider när han levererar Luigi Cozzi´s dravel till dialog. Bara de scenerna är värda att äga Star Crash för. Det, Caroline Munroe´s outfit och idén med the Hoff som universums prins. Visst ja, Brad Dourif dyker även han upp och inkassar en lön för ännu en sliskig typ på film som han gjort så många gånger förr. Filmens skurk är för övrigt Karl Urban som är träigare än vanligt och ser ut som han kom ifrån en western i slutet när han v'l visar upp sig. Så kanske ville de göra en western trots allt men fann en brist på indianer som ville ställa upp så det fick bli vampyrer istället för att casha in på den rådande vampyrtrenden.

Nu inser jag att jag har skrivit avsevärt mer än Priest förtjänar för även om den inte direkt är tråkig så bryr man sig inte. Grabben som ville se den lade sig efter halva och jag som inte var direkt intresserad av den såg klart eländet. Varför kan man undra fast det var kanske på grund av Q eller för jag hoppades på att somna i filmen som jag gjorde i dess första 20 minuter. Fast filmen visade sig bara vara 80 minuter lång så jag hann helt enkelt inte somna om igen. Ett plus får den för att den hade turen att ha med sig puddingen Mädchen Amick och ett stort minus för att den hade med Stephen Moyer från True Blood där han spelar vampyren Bill medan han här blir överfallen av just vampyrer. Den rollen kunde ha gjorts av precis vilken statist som helst.

Nej, detta är Weekend Video, last survivor of Priest. Signing off....