Maniac - 1980

Efter att ha ödslat otaliga timmar den senaste veckan för att hitta någon bra ny skräckis så gav jag upp och slängde på denna goding i stället. Mycket av det nya moderna eller vad nu de ska kallas är inte ens värda badvattnet efter Joe Spinell. Vissa av filmerna räckte det med att jag startade dem så visste jag att detta är inget för mig så stängdes den av. En efter en blev det så och det är faktiskt tråkigt att det ska vara så svårt att hitta något sevärt i dagens moderna utbud men samtidigt så får det en att återgå till det gamla och beprövade igen som man vet levererar. Kanske bara jag som är gnällig och kräsen eller så är det bara jag som vet vad jag vill och inte vill se och skit som det jag stängt av den senaste veckan är inget jag tänker varken ödsla tid eller pengar på. Den saken är säker. Men nog om det för här ska det handla om en trevlig kille vd namn Frank Zito.

William Lustig´s Maniac är allt utom en glad film. Man blir inte lycklig av att se den och man mår defintivt inte bra efter den heller. Man känner sig tom och väldigt hopplös inför framtiden för denna krossar all glädje och lust man hade innan filmen började. Och det är inget negativt alls. För detta är en film som är menad att man ska känna att man sett något man inte räknat med och att det ska kännas i magtrakten efteråt. Så känner jag det i alla fall.

Första gången denna sågs var på vhs, klippt såklart, men mordet på Savini i bilen etsade sig fast medan resten slapp i väg. Lång tid efter införhandlades denna på det gamla ELITE-släppet och den sågs om i sällskap med brorsan. Efteråt sägs inget alls. Båda är lika tysta och strax efter drar brorsan hem. En tid senare kommer det fram att brorsan kände sig lika tom av filmen som jag gjorde och det var som om man fått sig en oväntad knytnäve i magen. Så kraftig är denna filmen.

Men den har setts om otaliga gånger och den fortsätter med sitt segertåg och är väl värd sin plats i samlingen för detta är inte bara Lustigs bästa film utan även en av de bästa skräckisar där finns. Allt från den sjuka stämningen till den perfekta musiken till jakten på sköterskan i tunnelbanan till Spinells morbida grymtningar och den skruvade scenen där han leker med sina leksaker till Caroline Munroes skönhet till medverkan av den gamla porrskådisen Sharon Mitchell till den grafiska slakten, ja, allt är perfekt här. Har man inte sett den så bör man verkligen göra det för filmer som denna görs verkligen inte längre och det spelar ingen roll hur många nya "skräckisar" som de jag har försökt se görs så för detta kommer nog aldrig att slås.

Rekommenderas för alla som vill ha sin sinnesfrid förstörd ett bra tag fram. Lysande film!