Don´t Panic - 1988

Det finns filmer och det fanimej finns filmer! Detta är bland det mest underhållande i slasherväg jag sett sedan jag såg Rituals senast. För detta är ytterligare ett bevis på att mexikansk skräck är grymt underskattat och fan så mycket mer än Coffin Joe, teqiula och Hugo Stiglitz. Denna gången är det A Nightmare on Elm Street som får sig en ansiktslyftning till det bättre när de galna mexarna bakom klassikers som Cementerio del terror, Ladrones del tumbas och råttfilmen Mutantes del año 2000 lägger i överväxeln och ger oss denna klassiker.

Michael fyller år så polarna kommer med en Quija-bräda och snart nog är en av dem besatt av demonen, håll i er nu, Virgil! Michael visar sig ha en psykisk länk med Virgil och får en förtur på att varna de som ska dö samt att hans ögon blir röda och att han får se allt när det sker. Givetvis tror ingen på honom och hans gravt alkoholiserade mor, som inte gör något för att dölja det snarare tvärtom, tror minst på Michaels snack. Men allt är inte illa. Michael får en flickvän med de största ögonbryn jag någonsin sett i mitt liv och tillsammans idkar de samlag, tillbringar en dag på stan i en folksamling där alla ser ut att vara kopior av Danny Trejo, män som kvinnor, där de köper ballonger, äter sockervadd, köper sombreros av en liten mexare som får tillbaka dem och en massa annat trams. Allt detta kvittar för man kan inte släppa blicken på hennes ögonbryn. De är enorma!

Hur som helst, Virgil börjar mörda igen och nu sover Michael i sin pyjamas med dinosauriemotiv, inget fel i det bara det att Michael är minst 25 år och cyklar på en BMX! Ni ser vilken vändning detta tar snabbt va? Mammma krökar för fullt så Michael, i pyjamasen och på sin trogna BMX, ger sig ut för att stoppa Virgil som nu tagit över hans kompis Tonys kropp för att utföra sitt skitiga jobb. Virgil/Tony måste stoppas och den enda som kan göra det är en 25+ kille i dinosauriepyjamas på en BMX med en flickvän med världens största ögonbryn. Hur fan ska detta sluta?

Vad kan man säga? Detta är så otroligt dumt att det blir lysande. Hela filmen lyser av skaparglädje och de inblandade tror fullt och helt på det som de gör och man dras själv in i det. Det är blodigt och det röda guldet flyter kanske inte så ofta men när det väl gör det så gör det det ordentligt. Morden är grafiska och blodiga med en del fina knivhugg och penetrerade skallar. Allt det i samband med den jäkla pyjamasen och flickvännens ögonbryn räddade min dag.

Nu är det inte bara det som är en höjdare här utan översättningen på filmen slår lika stora höjder. Till exempel så får vi en scen när en lirare som ska hjälpa till i jakten på Virgil/Tony sitter i en bil och de två clownerna plötsligt dyker upp i baksätet och väser fram om han tror på Satan på spanska. Bara det att översättningen skriver: Do you believe in Stan!?

Hur i helvete håller man sig från skratt i en sådan situation? Jag gjorde då inte det för jag skrattar än. Detta är en lysande film som kanske inte har någon direkt struktur eller handling men den är skitskön och underhållande att kolla på för det händer något vansinnigt hela tiden. Jag kan inte rekommendera den tillräckligt så se för guds skull till att komma över den för detta får ni inte bara missa! Lysande film!