The Road - 2009

Hur fan ska man börja detta egentligen? The Road är filmen baserad på boken med samma namn av Cormac McCarthy. Har själv inte läst den men det ska jag råda bot på för detta var något av det mörkaste och jävligaste jag sett på länge känslomässigt. För när filmen väl är över så sitter man tom i soffan/stolen/sängen/golvet eller vad nu man nyttjar för se film. Jag gjorde det i alla fall, satt tom i soffan. Här är det så gott som bara elände och misär även om vissa få ljusglimtar dyker upp men var berättar jag inte. Men få, det är dem.

Storyn är den att vi följer en far och hans son genom ett öde landskap i USA där världen gått under. Allt är dött och inga djur finns kvar. Luften och marken är full av aska och vad som hänt får vi aldrig veta mer än att det har allt gått åt helvete. Far och son drar en ensam shoppingvagn efter sig lastad med de få ägodelar de äger och den enda mat de har är döda insekter som de hittar. Faderns största oro är att hitta mat till dem, att deras skor inte ska hålla och att ständigt påminna sin son om att ta livet av sig omedelbart om de blir tillfångatagna av de cirkulerande gängen. Gängen som består av beväpnade män är de största hoten men även ensamma gårdar kan vara en dödsfälla då så gott som alla i denna värld tillfallit till kannibalism. I en död värld där plötsligt alla är fiender och kannibaler så kan man inte vara försiktig nog.

Ni ser själva att detta är så långt i från de vanliga postapokalypsfilmer som vanligen brukar förekomma på denna blogg och det verkar vara en rådande trend med denna sortens film nu för det är visst en till på gång. The Book of Eli med Denzel men den tvivlar jag på kommer i närheten av The Road. Miljöerna här ska visst så gott som vara autentiska då filmskaparna inte ville förvirra in sig i ett cgi-landskap och vi får se både efterdyningarna efter Katrina och andra katastrofsområde i USA. Det är ett mäktigt landskap som målas upp och även om tonen på filmen är grå så är fotot underbart filmat. Ta bara scenen när hela natthimlen brinner upp, det är så fint att se.

Viggo Mortensen spelar fadern i filmen och Kodi Smit-McPhee sonen. De har inga namn utan fadern kallas bara för papa och sonen endast för boy. Vi får även Robert Duvall som jag inte kände igen förrän ett bra tag efter hans entré och Charlize Theron som mamman, även om hon bara är med i flashbacks.

Förutom den grymma stämningen är de scener när de blir jagade och måste fly plötsligt engagerande för det är så äkta att man vrider på sig i sin position för det känns som man är med dem och själv känner av deras panik. Samma när de möter en ny person på vägen för man vet inte vad eller vem det är som plötsligt är där. Vän eller fiende är lika svårt att tyda för oss som för dem. Lägger man sedan in den underbara musik som är med är så blir detta en tung upplevelse som inte lämnar en oberörd för filmen griper tag i en. Musiken, som för övrigt fick mig att på någon vänster tänka på The Proposition, inte för att den är lik utan att precis som i den filmen så passar den utmärkt in och ökar på filmmens tyngd. Och eftersom jag inte kunde slita mig från sluttexterna så förstod jag varför. Nick Cave var inblandad i den.

Vill ni se något oväntat som griper tag i er och lämner er med en stor klump i magtrakten eller halsen så är detta en utmärkt film att göra det med. Tar ni sedan och ser denna med Ink på en kväll så kommer ni att hamna i total eufori för bra film ska kännas, både på gott somm ont. Själv står denna högt på inköpslistan.

Rekommenderas det varmaste!