Fulci var en bitter gammal get med taskig smak för kepsar och en dålig inställning till kvinnor. Inget snack om saken. Hans filmer däremot är en annan femma. Detta är den bästa av dem i fint sällskap med Don´t Torture A Duckling, New York Ripper, Zombie Flest Eaters samt City Of The Living Dead. I vilken tur ordning de kommer avgör dagshumöret.
Handlingen är inte så mycket att orda om här precis som sig bör. Ett par flyttar in i ett hemsökt hus där folk dör som flugor. Mannen i förhållandet ska ta över arbetet efter sin föregångaren som begick självmord efter att ha mördats sin älskarinna. Givetvis tar han över huset han bodde i med. Paret har en son som heter Bob. Bob är väldigt dåligt dubbad.
Snart tar det inte lång tid innan man förstår att saker och ting inte står riktigt rätt till då gubben i familjen blir påmind om att han har varit där innan, vilket han nekar till samt hans maniska blick-byter-i med barnflickan. Har han egentligen varit där tidigare? Är frugan egentligen så pass skröplig psykiskt som han vill ha det till? Är det säkert att sonen inte är en tjej? Har han verkligen inte penetrerat barnflickan på fritiden? Och vem är egentligen liraren som härjar runt nere i källaren på konstiga tider?
Frågorna är många och Fulci ger inga svar. Vad han däremot ger är ren skär skräck de sista tio minuterna i filmen som är så brutala så det inte är sant. Blodet flödar i en aldrig sinande ström och aldrig har det varit så rött som det är här. Stämningen i filmen är verkligen på topp hela tiden och det är ett jävla bra jobb de har gjort.
Paolo Malco spelar pappa, Catriona MacColl mamman, Giovanni Frezza Bob, Ania Perioni barnflickan, Carlo De Majo, Daniela Doria, den vackra Dagmar Lassander som dör värst och sist men inte minst, Joe the Plumber från The Beyond spelad av Giovanni De Nava spelar Dr. Freudstein.
Annars är det full pott bakom kameran som vanligt. Producerat av Fabrizio De Angelis, fotat vackert av Sergio Salvati, fin musik av Walter Rizzati och effekter som sig bör av Giannetto De Rossi.
Omslagsbilden längst upp är tagen från en viss video som har varit på tapeten i många samtal på sistone. De berörda vet precis vilken det gäller!
En underbar film med fantastisk musik, kanon foto och brutala effekter. Se den innan du dör för sen är det för sent.
no one will ever know whether children are monsters or monsters are children.
Sug på den!
9 kommentarer:
Inget ont om Lucios kepsar! Det är som att dissa Romeros glasögon eller Argentos lugg!
Ja, Romeros glasögon är ju en blogg i sig själv annars hahahaha
Och det säger Mr Gubbkeps själv
Dr Freudstein är Paulo Malcos alter ego... eller vice versa ;-) Suck on that!
Mycket grym film, men även mångbottnad och välgjord på alla sätt och vis!
Citatet i slutet som tillskrivits författaren Henry James ska egentligen ha varit Fulcis eget påhitt... Vilken gubbtjyv :-D
Lenzi använder samma hus, exteriörerna, i Ghosthouse... fast kommer inte ens i närheten av vad Fulci gjorde med den miljön.
Annars kan ju Bob vara Dr. Freudsteins alter ego eller vice versa ;D Suck on that!
De låter ju båda likadant när de gråter ju :D
Mycket bra film! Fast favoriten, det odödliga mästerverket, är The Beyond, för mig.
Det där om gråtandet i Cemetery, jag uppfattade det aldrig som att Freudstein grät, mer som ett surrealistiskt malande gråtande som måhända ekade i skallarna hos föräldrarna, lite spökhuseffekter. Men det var ett bra tag sedan filmen matades in nu. Strax dags för en ny visning!
Det tycker jag verkligen det är dags för då :D
Skicka en kommentar