Rampage - 2009

Alla sura kommentarer gällande Uwe Boll undanbedes i kommentarerna så har ni planer på att starta ett jihad bara för den sakens skull så gör det någon annanstans. Här tas doktor Boll´s filmer under granskning precis som vilken annan film och någon Boll bashing förekommer det inte på denna blogg, inte från mig i alla fall. Samtidigt så är det bäst att påpeka att detta är INTE någon filmatisering av det gamla SEGA-spelet heller och alla förutfattade meningar om att detta är ännu en filmvariant av ett spel är bara just förutfattade.

Boll har här tagit ett rätt vanligt förekommande fenomen i USA som även spridits till andra länder och det fenomenet är det att en ensam person bunkar upp sig med vapen och sedan går ut och röjer loss på allt och alla. Lyckligtvis så är vi förskonade från detta i Sverige men det är nog bara en fråga om tid är jag rädd för kan skolbarn försöka sätta eld på en skola under lektionstid och bara få ett slapp slagg på vristen så är nog inte steget till detta långt borta. Fast vi får hoppas att det verkligen inte är det.

Det som är filmens styrka är det att den känns dokumentär i sin stil och beror nog på att det är en del handkamera i början fram till det brakar loss. Vissa stör sig på medan vissa andra inte gör det för här funkar det till filmens fördel och skänker en känsla av att man är en del av själva filmen eller att man sitter på gärningsmannens axel och får vara med i det hela. Brendan Fletcher som spelar huvudrollen här, har de flesta av oss sett tidigare då han inte bara varit med i flera av Uwe´s filmer, han har gjort en hel del faktiskt. Fletcher är en viktig del i att filmen funkar så bra som den gör för han har ett sådant ansikte att man inte riktigt vet vart man har honom eller vad personen kan vara kapabel till.

Matt Frewer som spelar Fletcher´s far, har varit med i Zack Snyder´s Dawn of the Dead och The Watchmen för att nämna några intressanta filmer och som Fletcher´s mor ser vi Susan Sarandon look-a-liken Lynda Boyd som visade sig vara en pudding. Michael Paré som tydligen är med i allt Boll gör nu för tiden är sheriffen i filmen och just hans närvaro när den kommer i slutet gjorde att filmen intog en mer filmkänsla än den dokumentära känsla den hade först. Inte för att Paré gör dåligt i från sig utan för man blir påmind om att "bara" är en spelfilm.

När det kommer till underhållningsvåld på film eller onödigt våld om man så vill är jag en ivrig påhejare för, inget snack om saken men här är det allt utom underhållning. Det är rått, skitigt, elakt och rent jävligt. Människor mejas ner utan pardon och den enda gången jag tyckte det blev berättigat var med idioten i kaffebaren. Bingohallen iofs var rätt absurd men den måste helt enkelt ses för att förstås. Kanske inte omotiverat våld i den scenen med tillräckligt oväntad för att man ska reagera. Blod får vi, speciellt i en grym scen i en frisörsalong som verkligen lämnar en besk eftersmak i munnen och värre blir det när man upptäcker vad det hela går ut på egentligen.

Ska man bara se en eller två filmer av doktor Boll så är det House of the Dead som gäller. Inget snack om saken för den är inte bara cool utan även jäkligt underhållande. Denna däremot är ett perfekt motverk till den som underhållning för denna är raka motsatsen. Här är inget underhållande eller glädjande, jo liraren i kaffebaren bjöd på ett leende på mina läppar, inget snack om saken. Utan det är bara hårt så tillsammans är dessa två filmer de bästa man kan se av Boll. En bra film får jag allt säga detta är och nu är det bara för er att våga er på den oavsett tidigare Bollskräck eller ej.