Phantom Raiders - 1988

Jag läste för ett tag sedan om filippinsk film och att Miles O´Keeffe en gång blivit erbjuden en roll i en en filippinsk actionfilm men han tyckte att manuset var i det tunnaste laget. Det var runt 60 sidor eller det var det dubbla, jag minns inte. Svaret Miles fick var det att det skulle läggas till mer så det behövde han inte oroa sig för men väl på plats så fann Miles sig att springa runt i djungeln och bara skjuta hej vilt medan han sakta men säkert insåg att manuset han såg var det enda som fanns. Det här måste vara den filmen för Miles gör inget annat än springer runt, skjuter och har sig samt rullar runt lite mellan varven och ser minst sagt förvirrad ut. Filmen i sig är inget direkt att njuta av på egen hand men i sällskap med likasinnade så kan den nog funka bättre.

Storyn är rippad direkt av Appocalypse Now!, Uncommon Valor, Rambo: First Blood Part II samt Ultimax Force om nu någon minns den. Det jag menar med att de rippat från dessa nämnda filmer är det att de har tagit väl valda delar av de filmerna och bakat in det i Phantom Raiders. Ett par scener från Apocalypse Now! är med precis som handlingen att en överste som försvunnit nu dykt upp och startat en egen armé och som nu ska stoppas med extreme prejudice! Uncommon Valor bidrar med en klassisk scen som fans av den filmen kommer att känna igen, samma med Rambo som har med ett par den med och Ultimax Force bidrar med den delen att det ska skickas in ninjor för att stoppa fienden. Jepp, ni läste rätt. Miles är här ninja på fritiden och nu sparkar han loss i Vietnam för att stoppa Mike Monty på hans galna upptåg.

Simpelt, actionfyllt men tråkigt. Så kan man beskriva den här filmen för andra halvan av filmen så laddas det om två gånger totalt medan den lede fi skjuts ner i klasar som når uppåt det tretaliga. En hög bodycount är alltid kul men det blir det inte här. Jag hade svårt att hålla mig vaken och även om vissa sekvenser var underhållande så är lik förbannat filmen tråkig. Visst är ninjasidan uppfriskande men det funkar bättre i Ultimax Force får jag säga för här känns det inte direkt njutbart att se Miles som ninja utan mer obekvämt även om lökighetsfaktorn är hög. Till nästa gång lusten faller på för att se den här så ska jag nog vara nitad för då lär jag säkert uppskatta den mer.

Out For Blood - 1992

Don "The Magic Dragon" Wilson spelar eller rättare sagt misshandlar sig igenom rollen som advokat som fått sin familj mördad och nu ger sig ut på hämnarstråt med mord i sinnet och en svart pyjamas på sig. Allt som kommer i hans väg sparkas, slåss eller bryts ner innan Wilson i en underhållande scen i en park plötsligt beväpnar sig och helt enkelt skjuter ner lowlifesen på löpande band. Filmen är inte utan tvist och den kommer lika säkert som amen i kyrkan i slutet.

För att vara en PM-film så är den väldigt snål med biljakter och framför allt exploderande bilar och det värsta är det att vi får ingen exploderande tankbil i den här filmen heller! Vad är detta? En PM-film utan exploderande tankbilar är som ett McDonalds besök man går mätt ifrån. Det finns inte bara i min värld. Hade inte bolaget varit nedlagt så hade jag skrivit och klagat för om det är något jag lärt mig att älska så är det exploderande tankbilar och allt detta tack vare just PM. Men istället får jag nöja mig med Wilson´s hemska agerande som är obefintligt. Jag lovar att den karlen kan inte agera om så livet hans hängde på det. Tack och lov så är han en avsevärt bättre fighter så man har överseende med Wilson´s förlorade skådespelar-gen.

Filmen i sig har annars en karaktär vid namn Rick, som spelas av Todd Curtis, vilkens utstyrsel verkar ha stulits från David Heavener´s karaktär Billy Ray Dalton, sug på det namnet, i Heavener´s egna film Outlaw Force från 1986. Varför en vuxen karl har suget att klä sig som om han är redo för det hårda livet på prärien i en storstad är för mig ett mysterium men jag sätter mina pengar på att det är av sexuell natur. Som film är det inget vidare och hade det inte varit för fightingscenerna så hade jag inte ens sett klart. Inte det bästa från PM men väl bättre än 98% av ni-vet-vems filmkatalog. Kanske inte säger så mycket om PM´s lägsta nivå men väl mer om Cannons.

Hard Time II: The Premonition - 1999

Som ni säkert känner till så är Burt en av mina gamla hjältar men sedan han tog steget över till den gula sidan och blev fullfjädrad asiat, åtminstone utseendemässigt, så har karlen verkligen tappat all sin forna glans för mig. Men efter trailern till A Bunch of Amateurs som ledde till jag köpte filmen, såg den och blev väldigt fäst vid den så har jag börjat omvärdera den käre Burt. Men för att ni ska förstå min inställning till Burt och hans utseende så får ni här en jämförelse mellan den Burt jag håller så varm och den Burt som tog steget över till den gula sidan. Häng med!

Burt då ----------->

Burt efter steget till den gula sidan --------->

Vem är karlen? Känner någon honom? Är detta The Bandit? Är detta ledaren för The Mean Machines? Tror inte det men man får göra som när man har sex med en fuling, man får tänka på någon snyggare så man tar sig igenom eländet. I Burt´s fall, hans 70-tal.

Nåväl, åter till filmen. Detta är uppföljaren till filmen Hard Time, inte Bronson-filmen nu, där Burt spelar Logan McQueen, den hårdaste och oräddaste snuten i Miami. Problemet är bara det att karlen är 70+ och rör sig som han vore 90 och ändå sänker han karlar yngre och i bättre form än mig. Bara det säger allt om min nuvarande fysik. I första filmen så blir han felaktigt anklagad för ha stulit pengar vid ett gripande eller något sådant. Oavsett vilket så är det Charles Durning som gjort och Burt blev dömd till kåken för det här sveket. Allt detta får vi veta i inledningen och filmen börjar med en långhårig Burt som ska försvara sig mot ilskna interner med annat än sällskapslekar i sinnet. Våldtäkt kan knappast vara i deras tankar hellre då Burt ser hemsk ut redan och peruken han bär gör det inte bättre heller. Så vakterna är reko och placerar honom på Death Row där han får vara i fred, läsa böcker och planera sin nästa inpackning. Men allt är inte fikon för i samma länga sitter den farlige massmördaren Ray Earl Winston som nu eggar Burt.

Samtidigt så härjar en ny mördare på stan där Winston påstår sig vara synsk och kan förutspå vem som ska dö. Snuten står maktlös som sig bör så Burt kopplas in, trots han är dömd, intern och frisläppt samt bor på en krog med en hund vid namn Bo. Nu tar Burt saken i egna händer och får automatiskt frikort på köken där han springer ut och in som han själv behagar, klippt sig har han med gjort och nu återstår bara att ragga brudar. Något han påstår sig ha glömt eller så föredrar han kanske bara manligt sällskap efter kåken? Men Burt ger sig inte och snart är han mördaren på spåren som kanske inte är den vi först trott vi vetat vem det ska vara.

Detta är endast för personer med en barndom förknippad med Burt för alla andra gör sig inget besvär med den här tv-filmen. Själv hade jag den som insomningsmaterial och det tog bara fyra kvällar att se den klart. Amando De Ossorio´s The Sea Serpent har jag fortfarande inte tagit mig igenom och den har jag ändå börjat se ett femtiotal gånger. Tempot är rätt ut sagt sövande och att behöva se Burt spöa hälften så gamla män i de mest otroliga scener är bara de värda filmens pengar. Karlen rör sig som en slåttermaskin på ett raveparty med syra i tanken bara det att handbromsen är tilldragen. Det blir så patetiskt att se att man kan inget annat än att skaka på skallen åt eländet och vända sig om i soffan. Charles Durning är bra som alltid men här känns han mest som utfyllnad, långt i från When A Stranger Calls och Sisters. Fast Burt och Charles passar ihop så jag biter samman och accepterar Charles närvaro även om den är smått pinsam att se. Vad jag menar är det att rollen kunde varit mycket bättre åt denne fine man. Fast scenen när han kör bil var kul.

Faster - 2010

The Rock, eller Dwayne Johnson som killen egentligen heter men för mig kommer han alltid att vara känd som The Rock, är äntligen tillbaka i de tunga actionrollerna igen efter sina utflykter i Disney och annat trams. Här spelar Rock en kille som inte hinner mer än ut från kåken förrän han mördar en kille och resten av filmen går i samma stil. The Rock är på en hämnares resa för att hämnas sin bror som blivit mördad efter ett rån där han själv blev mördad med. Nu vaknar säkert ordningsmannen i er kan jag tänka mig. Vad fan dillar han nu om? Hur fan kan han hämnas om han själv blev mördad? Är detta någon jäkla spökhistoria eller någon ny Ju-On film? Vad fan! Lugna och fina så ska jag förklara. The Rock dör för ett kort tag men återfår livet för att hamna på kåken i 10 år och nu är han ute och följer slaviskt en lista med namnen på de som dräpte de båda bröderna. Svårare är det inte utan detta är en typisk hämnar-film med ett jävla drag i sig. The Rock har aldrig varit hårdare än vad han är här och jag är fullt nöjd med resultatet.

Nu blir det inte bara hårdkokt action utan även en del muskelbilsaction som utmynnar i fina biljakter och så fort gasen trycks i bottnen så mullrar det fint i högtalarna när The Rock bränner i väg i sin Supercharger medan hans nemesis kör en Ferrari som låter som en symaskin. Bilar ska låta, döna och stinka av förbränd bränsle och definitivt inte låta som en elmoped.

Förutom The Rock så ser vi Billy Bob Thornton som knarkande polis, puddingen Moon Bloodgood och än en gång Carla Gugino, oh hot mama! Men även favoriten Tom Berenger i en liten roll. Håll utkik så ni inte missar honom bara. Själva filmen i sig är bra, oväntat bra och regisserad av George Tillman Jr. som för övrigt har Men of Honor på sitt samvete så därför blir jag förvånad över att han får till en såpass hård film som Faster för Men of Honor inte är känd för sina våldsamheter även om Cuba Gooding Jr. förlorar ett ben och De Niro röker pipa.

Så är ni sugna på hårdkokt action med kraftig doft av fossilt bränsle över sig kan faktiskt det här vara en film för dig/er. Tiden flyger i väg och man har inte tråkigt en sekund för man grips tag i det hela, blir involverad och vill inte missa vem som egentligen ligger bakom allt som är grunden till denna hämnd. Kanske inte världens djupaste film men väl värd att se så det tycker jag att ni bör göra.

Californication Season Four - 2011

Fjärde säsongen av den underbara serien Californication rasar vidare efter Hank kommit ut med att ha satt på den minderåriga Mia. Så helvetet rasar, familjen drar och som grädde på moset så hamnar Hank på den anklagades bänk när han blir anklagad för våldtäkt av minderårig. Som om inte det tillsammans med att familjen är på väg att försvinna då dottern lever ett eget liv samt hamnar i band och exet träffar en ny kärlek, är nog så är det ytterligare en ny film baserad på en bok av Hank på gång.

Nämligen Mia´s eller rättare sagt, Hank´s bok som Mia stal och döpte om till Fucking & Punching nu ska bli film med stjärnorna Eddie Nero (Rob Lowe), en kille som ger Method Acting en ny innebörd då han sög av en kille bara för att kunna spela homosexuell på film, som Hank och den unga stjärnan Sasha Bingham (Addison Timlin) i rollen som Mia. Givetvis kommer Hank att göra sitt bästa för att stjälpa den filmen samt alla dess innehavare fast Nero kommer han aldrig rå på. Runkle, nu ensam och skild, ger sig på att knulla allt som rör sig för att kunna komma upp i tresiffrigt. Runkle är som alltid lysande! Och detta är bara en liten del av det hela vansinnet.

Duchovny är i fin form precis som de andra i serien och Natascha  McElhone´s ögon bara fortsätter att försänka mig i trams och jag vill bara drunkna i dem. En annan trevlig överraskning bland många fina damer får jag säga, är den att Carla Gugino är med och visar sin fina kropp i flertalet scener samt att Addison Timlin är stolt ägare till de snyggaste bröst jag någonsin sett i hela mitt vuxna liv. Gimme, gimme, gimme! Detta är som sagt bara en bråkdel av allt som sker och händer i den fjärde säsongen och den vakna lär säker finna Tommy Lee i slutet av säsongen. Tyvärr är denna lite sämre än de två förra säsongerna men ändå långt bättre än mycket annat så varför klaga? Det är ju Californication för helvete! Gå och se! Runkle ser till att göra det värt mödan, tro mig.

Maniac Cop III: Badge of Silence - 1993

Cordell är tillbaka för tredje gången trots han fann frid i den andra filmen så är det andra krafter som kallar nu. En kvinnlig motsvarighet till Cordell anklagas för tjänstefel och missbruk av olagliga vapen i tjänst efter en våldsam uppgörelse i ett snabbköp. Maniac kate, som hon kallas av pressen hamnar själv i koma eller snarare blir mer eller mindre hjärndöd. Så när krafter inom den egna kåren vill stänga av hennes  livssupport så kommer Cordell till hennes räddning. Men även om Cordell denna gången står på rätt sida så har även han en dold agenda som involverar Kate.

Lustig regisserar även denna gången även om det sägs att han lämnade inspelningen. Larry Cohen har skrivit manus och producerat som vanligt, Robert Z´Dar gör Cordell och Robert Davi upprepar sin roll från förra filmen. De nya tilläggen är Paul Gleason och en strålande Robert Forster som alltid får göra sympatiska roller men här får ösa på för fullt med överspel och allt som ett riktigt svin till läkare. En liten roll som han verkar kungligt kul med. Vad som är intressant nu att se efter diverse framgångar för en viss skådis är det att i rollen som den extreme narkomanen som sätter i gång alltsammans, får vi se Jackie Earle Haley.

Ställd mot de andra två filmerna så är detta i mitt tycke tillsammans med del två, de bästa av de här tre filmerna med originalet på tredje plats. Minst intressant men inte dålig. De andra är bara mer underhållande och roligare att tillbringa tid med. När det kommer till actionen så är det massor av fina skottlossningar och utomordentliga squids som exploderar fint med massor av blod. Kraftiga rekyler när skotten träffar får vi också så det behöver ni inte oroa er för att missa.

Ska man klaga så är det att filmen är lite hoppig mellan varven och man får intrycket att editeraren haft en taskig dag på jobbet för det kunde ha varit ett jämnare flyt i scenerna. Vad som däremot är kul ska vara det att släppet jag sitter på från First Look Studios är oklippt till skillnad från första släppet på filmen från Platinum Disc som var den klippta versionen. Om nu detta stämmer är inget jag kan bekräfta för jag vet inte vad som fattats sedan tidigare. Och just den slarviga editeringen ställer till det lite med mellan varven men det är våldsamt, blodigt och framför allt lite komiskt när Cordell sätter i gång med sina rackartyg.

Överlag en kul och bra film med en skön Robert Davi som får spela ännu en sedvanlig kedjerökande snut som får visa sina okända talanger som pistolvirtuos i flertalet scener och vi får inte glömma bort den fina biljakten där en brinnande Cordell jagar Davi´s med sällskap i en ambulans. Killen brinner hela tiden som jakten pågår och det måste ses för det är något vi inte ser varje dag. Såvida vi inte ser på en PM-titel för de galningarna hittar på allt.

Night of the Wilding - 1990

Erik Estrada spelar här ett badass till försvarsadvokat som alltid får sina klienter frikända oavsett om de är skyldiga eller ej. Men något sker som börjar visa att han kanske trots allt har ett samvete. Eller? Vem vet? Estrada är kung i rättssalen och det är det som är det viktiga här. Samtidigt som Erik brottas så härjar tre ungdomar runt och slår sig fria på allt och alla men när ledaren av dem blir påkommen av en väktare efter ha snattat i en butik så bestämmer de sig för att hälsa på hos expediten som anmälde dem. Kvällen där slutar med gruppvåldtäkter, misshandel och allmänt missnöje samt ett gripande på plats. Lyckligtvis för dem så anlitar deras välbärgade föräldrar, ni vet vem, just det. Estrada, för att företräda dem i den kommande rättegången.

Olyckligtvis så är åklagaren i fallet Estradas ex-fru som nu lägger all kraft för att fälla dessa usla ungdomar samtidigt som Estrada, med hemsk peruk och blänkande tänder avfyrar sitt allra vackraste leende till juryn samtidigt som han slaktar de drabbade personerna i vittnesbåset. Men det kommer inte att stanna i rättssalen för någon kommer att ta lagen i egna händer till slut och skapa egen rättvisa men vem?

Som ni säkert förstått så är detta en hederlig PM-film som det förekommit allt för lite här på sistone. Regisserad av Joseph Merhi, M´t i PM, så är det kanske inte lika mycket action som man kan vänta sig från mannen i fråga då han ligger bakom flera av bolagets mer vansinniga filmer. Utan det fokuseras mer på Estrada och hans finurliga upptåg i rättssalen och det är inte utan att man själv blir inspirerad till att bli advokat för får man klä sig så fräsigt som Erik så räkna in mig!

Någon brist på action i filmen är där inte även om den är mer förpassad till de sista 5 minuter eller det var 10, jag minns inte. Inget pistolvansinne direkt men väl en underhållande jakt där Estrada jagar en skum typ till fots där den jagade springer i 200 och Estrada själv lunkar fram. Den jagade kastar sig vig som en katt över alla hinder medan Estrada kravlar över dem. jakten tar sig igenom en park där till och med en betraktare på cykel stannar upp för att bevittna denna underhållande scen. Jakter till fots kan vara kul, det får vi allt se här.

Biljakter får vi inte men väl en underhållande krock där en bil kraschar med en annan stillastående bil och en tredje bil kommer från ingenstans och voltar vilt in på en baseballmatch. Lika underhållande som oväntat! Tyvärr blir vi blåsta på den exploderande tankbilen även denna gång. Fast det kan kvitta för detta är en såpass udda blandning som rättegångsfilm/vigilantefilm om nu det finns en sådan genre om inte så uppfanns den precis av mig. Här.

Så vad väntar ni på? Det är PM med Erik Estrada och Joey Travolta i en liten roll samt en totalt omotiverad duschscen som säkert varar i två minuter så det är bara att inhandla och sälla till eran ständigt växande PM-samling.

Ironheart - 1992

Vad vi har här är en tidstypisk martial arts/actionfilm från det tidiga 90-talet komplett med synkroniserade dansscener, karlar med långt hår, öronhänge, hästsvans och Bolo Yeung. Sen är inte postern fördelaktig direkt för Bolo är inte leaden ej heller har han några repliker och är mest en statist i filmen tillsammans med Richard Norton som ändå ska vara skurken. Norton är en trevlig prick med imponerande fysik och talang i sparkandet och armviftandets ädla konst men det är inget som får visas här. Tvärtom så springer han mest runt i kostym och ska se ondskefull ut. Tillsammans med Kurt Russel i Death Proof och originalvrålaren Ray Lovelock i La Settima Donna så skriker han som ett fruntimmer i sin sista ärevördiga stund då döden inträder. Inget slut för en karl med självaktning med andra ord.

Hjälten i filmen är tillika filmens producent, Britton K. Lee som bara producerade samt agerade hjälte i en endaste film. Nämnligen den här. Tack och lov för det. Den kvinnliga och extremt påfrestande fägringen, komplett med midjeväska, står Karman Kruschke. Inget vidare men sen så var hon med i ett par avsnitt av Vänner så ni förstår kvalitén på hennes agerande. Regin står Robert Clouse för som tidigare gjort den överskattade Enter The Dragon men även den fina The Pack samt China O´Brien 1 & 2. Tyvärr blev det här dennes svanesång för när man gör en fightingfilm och dansscenerna är bättre koreograferade än just fighting ja, då är det verkligen illa.

Britton K. Lee är verkligen usel att bevittna som skådespelare då han är totalt uttryckslös i agerandet och kan lika gärna beställa porr via kabel eller pizza för mig övertygar han inte när han ska dra sina repliker. När det kommer till fightingen så är det bättre men han är ingen Bolo Yeung eller Richard Norton om man säger så. Så hur förslaget att han skulle spela leaden här är mig lika mystiskt som Loch Ness-monstret. Trots allt så är den värd en titt så endast för dansscenerna som är sköna att bevittna. Givetvis får vi inte glömma bort att det även förekommer den klassiska scen med en skurk som med bar överkropp ilsket skriker ut sin vrede med smärtsamma ansiktsuttryck samtidigt som han skakar sina händer i desperation innan han kastar sig emot sin motståndare, i det här fallet Lee, bara för att bli nedsparkad direkt. Värd att ödsla 86 minuter på om man springer på den för en tia men vänta er ingen klassiker i stil med Shoot Fighter- eller Martial Law-serien.

The Arrival - 1996

Eftersom Charlie Sheen är i ropet för stunden och är inte bara Warlock utan även Winning, vad nu han menar med det, så kan det vara dags att visa upp att han är en skön skådespelare med som inte drar sig för att göra sköna filmer. Navy Seals, The Chase, Postmortem, som för övrigt Albert Pyun själv gillade min recension på, No Man´s Land, Red Dawn och Major League är några av filmerna som mannen gjort. Sheen spelar här en radioastronom som kommer en mystisk radiosignal på spåren men inser att det läggs ner oväntat snabbt och allt arbetet som lagts ner förklaras bort med att vara fabricerats av honom personligen bara för att få uppmärksamhet. Snart nog finner Sheen sig i Mexiko för att ta reda på signalens ursprung men får mer att bita i än vad han först tänkt sig. För det som utspelas och utvidgas framför honom och oss som publik växer till något ingen hade kunnat vänta sig. Mina damer och herrar, välkomna till The Arrival.

Nu är det inte bara prat om rymdvarelser och antenner i det oändliga vi får här utan en skön paranoid känsla som Sheen vidarebefordrar fint med sitt intensiva och svettiga spel för om han är något förutom bra här så är det just svettig. Ron Silver däremot är precis lika cool som alltid när han sätter upp motståndet och ger Sheen lite motstånd att agera mot och det är bara att beklaga att Silver lämnade oss allt för tidigt. Den kvinnliga fägringen står Teri Polo för men hon är mest känd för sin roll i Släkten är värst nu för tiden. Tyvärr så får vi inte se henne in da flesh.

När det kommer till effekterna i filmen så är vissa av lite sämre kvalité men det är mer sådana av visuell karaktär trots det så är det väsentligt vassare än många av de man ser i dagens filmer och vi får även lite modeller för oss fans av den sortens kul. Just i slutet med den enorma antennen så får vi se hur bra det kan bli om det bara är lite tanke bakom arbetet. Själva filmen är bra med en strålande Sheen som visar upp sin bästa sida och ger ett fint paranoidiskt intryck. Och räcker det inte med det så kör Sheen med den coolaste av SAAB´s alla bilar nämligen en SAAB 96´a och bara det inger respekt!

Om man ska klaga lite så är filmen åt det lite längre hållet och här hade den faktiskt inte dött av att vara en 10 minuter kortare för som det är nu så är den så gott som två timmar och det blir lite segt emellanåt. Även om tempot ökar allt efter filmen rullar på. Har man överseende med det så har man inget att frukta här. Själv gillar jag den och har sett filmen ett antal gånger tidigare och kommer att se den fler gånger med i framtiden medan dess uppföljare jag sett samt glömt så det kan inte ha varit något vidare. Så det är nog bäst att stanna vid den här.

Highlander - 1986

Highlander är en av de otaliga filmer man såg i ungdomen och som sedan dess följt med en i samlandet och nu är den köpt på Blu-ray. Filmen i sig kan jag utantill så att se den igen var mest en påminnelse om svunna tider då filmen faktiskt börjar kännas lite daterad även om den har en stark personlighet i Clancy Brown´s Kurgan. En roll som för övrigt väckte mitt intresse för denna intressanta karl. Otaliga är de filmer man sett bara för dennes skull. Christopher Lambert som the Highlander blir jag inte riktigt klok på då i de scener som utspelar sig bakåt i tiden känns helt rätt so långhårig skotte medan han i nutidens New York med kort fuktig frisyr, skäggstubb och regnrock mest ser ut som en pervers sexgalning på jakt efter nästa billiga kick. Kurgan däremot som lever ut det ser mer ut som en tidsenlig punkare och det funkar bra men i fallet med Lambert så blir det lite illa.

Sean Connery visar här upp sig från sin charmigaste sida och inte den buttre vise gamling som han tagit patent på vid det här laget. Lyckligtvis så är detta före Entrapment för de som utsatte sig för den. Russle Mulcahy´s vision av Highlander var väldigt fantasifull när den kom och man såg den de första 50 gångerna när den nu som tidigare skrivits mest känns lite daterad. Vad som däremot han gör bra är alla tillbakablickar som sköts väldigt effektivt och är snyggt gjorda. En annan sak som jag aldrig tyckt passat in i filmen är Roxanne Hart som polisteknikern som faller för Lambert när hon jagar svärdet hans. Hon känns alldeles för gammal för sin roll och inte ens de plastiga öronhängena som hon bär i filmen kan få mig att ändra den åsikten. Med andra ord så tillför hon inget av värde medan Beatie Edney i rollen som Heather får mig att bli varm inombords hon är i bild för till skillnad från sin amerikanska kollega så tillför hon en stor del till filmen. Att hon sedan är trevlig att vila ögonen på gör det inte sämre heller.

Efter ha sett om den nu så lär det dröja länge innan jag kommer att se den igen för det känns som att mitt sug efter Highlander serien är mättat nu. Trots det så stannar den i samlingen för de stunder då jag vill se den men det lär som sagt dröja men man vet aldrig. När det kommer till de andra delarna som tröttnade jag i den tredje delen och hur många som kommit efter den har jag ingen koll på. Precis som den katastrofala tv-serien så skyr jag de som pesten för de kan knappast ha varit något att intressera sig för även om jag var svag för Highlander II: The Quickening när den kom. Idag tror jag inte den håller lika högt värde för mig så jag håller mig bort och minns Michael Ironside´s insats med glädje istället. För fans av Highlander så kan ni alltid glädjas åt att en remake är på under 2011 men än så länge är det inget påbörjat.

The Good Heart - 2009

Jag älskar Brian Cox och han tillsammans med Peter Cushing är min absoluta favoritskådespelare. Vilket gör denna Isländska film till en omöjligt ännu större upplevelse att ta till sig för Cox fullkomligt glänser här och äger filmen. Dock inte utan att han får motstånd av Paul Dano som är Cox´s karaktärs raka motsats i filmen. En perfekt motpol om man säger så till geniet Brian Cox. Handlingen kretsar kring den hemlöse Lucas (Dano) som vaknar upp på sjukhuset efter ett misslyckat självmordsförsök. Där får han dela rum med den bittre och rabiate barägaren Jacques (Cox) som är inlagd för sin femte hjärtattack. En vänskap tar form och när Lucas skrivs ut så bestämmer han sig för att bli donator bara för att tacka för all hjälp han fått av sjukhuset. Men strax efter så är det tillbaka till papphemmet och samma visa än en gång.

Men Jacques som insett hans dagar är räknade söker upp Lucas för att lära upp honom att sköta dennes bara för att kunna ta över den när Jacques inte finns längre. Samt att han har tagit Lucas till sig. Nu börjar en lektion i hur man ska sköta en bra samt hur man stöter bort potentiella kunder som bara är tillfälliga. men allt tar en vändning när Lucas finner en ensam och vilsen tjej som kommer in på baren.

Det är inte svårt att dra likheterna mellan Jacques och Bukowski här för de är sannerligen lika bara det att Cox´s karaktär finner sig på andra sidan baren. Det är också han som fullkomligt styr filmen med sitt spel och fantastiska spel. Ta bara scenen när Jacques gör en Bloody Mary till en tillfällig kund. Lika briljant som den är oväntad. Eftersom detta är en film som till stor del utspelar sig i en bar så får vi även intressanta stammisar där alla har sina sidor. Intressantast är den tyske herre som uppenbarligen har ett tvivelaktigt yrke som när han tvingas försvara det utbrister mer än en gång: I´m not a whore! I´m a stimulator!

Det här är en film som jag tog till mitt hjärta och inte bara för att mäster Cox är med i den utan för den har många sköna dialogscener och en skön barstämning. Precis en sådan bar man själv skulle vilja vara stammis i men aldrig finner. Filmen är har skön balans mellan komik, tragedi och ensamhet även om man ser hur den kommer att sluta relativt snabbt. Vilket som så är det en fantastisk film som ska inhandlas och njutas av fler gånger för detta var bra. Riktigt bra till och med!

Born To Raise Hell - 2010

Nu har jag suttit igenom den här för andra gången och jag erkänner att den blir bättre andra rundan men trots det så suger det att Seagal är tillbaka i Rumänien igen och kör med dubbning på rösten i flertalet scener. Kanske inte så illa som i Submerged men ändock för illa för min del. Annars är storyn helt okej men inget som vi inte sett otaliga gånger förr så den skiter vi i att gå in på för det är ju en Seagal så vad väntar ni er? En ny The Marker? Det gör jag med. Vad som funkar fint här är actionen med massor av onödigt våld, lite tortyr-light, en Seagal vars kontor består av ett bord under en trappa, massor av skottlossningar och ännu mera action. Vad som däremot inte funkar är alla dessa skabbiga anorektiska öststatstjejer med silikonbröst, stora skallar och kroppar som tonåriga pojkar, det får det verkligen inte att rycka i den här skribentens baguette, den saken är säker.

Seagal levererar en fin final men det är det typiska slutet där skurken bara får ta emot och knappt själv få landa med några slag för vad jag förstått så är Darren Shahlavi en grym fighter som här gör bra ifrån sig som zigenaren med siktet på att bli Rumäniens egna Tony Montana men det är något som Seagal ser till att skjuta i sank rätt fort. Underhållande iofs men lite motstånd hade aldrig någon dött av om Seagal hade fått i sitt kampsportande.

Bättre än Deadly Crossing och framför allt jämnare samt med ett snabbare tempo men ändå så svider det med all dubbning som är så otroligt onödig och störande att jag inte vet vart jag ska ta vägen i soffan. Därför att jag gillar Seagal skarpt och kan inte förstå varför det är nödvändigt med all den här dubbning. Killen måste väl ändå ha tid när han gör film att lägga sina repliker så de hörs? Kanske bara är en egotripp, jag vet inte men det suger i alla fall. Oavsett vilket så är det en helt okej film som kräver ett par svängar i spelaren innan den får fram sin verkliga potential. Får ni möjlighet så spana in dekalen bak på motorcyklistens hjälm i filmen. den är verkligen kul. För säkerhets skull så skriver jag ner den så alla Seagal-bashers inser vad de missar:
If you can read this the bitch fell off!

Vigilante - 1983

Vigilante upptäckte jag via dess trailer som man såg på vhs som parvel och just trailerns tagline: We are armed. We are ready. Vigilante! Så var jag fast. Men när den väl var sedd så var jag mer eller mindre chockad över filmens hårdhet för den är inte skonsam någonstans i sin uppbyggnad eller ton. Det är bara våld som ska besvaras med kraftigare våld utan pardon. Men det som skakade mig mest var mordet på den lille grabben för det var jag inte minsta beredd på ej heller gärningsmannens totala kyla när han blåser en femåring åt skogen med ett avsågat hagelgevär. Det är fortfarande en scen som jag inte kan se med lätthet idag för Lustig, William det vill säga, vet precis hur han ska lägga upp det så man berörs. Filmen är precis lika kylig som årstiden den är inspelad i och de passande omgivningarna gör sitt med för att höja både värdet i filmen som dess realism.

Vigilante är ingen lättsam film och precis som i Lustig´s Maniac så sitter man som åskådare med andan i halsen och andas tungt för detta är ingen promenad i parken. Våldet är naket, kraftigt och realistiskt med undantag av scenen när Fred Williams blåser horan åt helvete i badrummet. Där pratar vi om rekyl fanimej! Förutom Robert Forster och Fred Williamson ser vi Woody Strode, Joe Spinell och den gamle uven från början i The New York Ripper som är ute och rastar hunden under bron. Forster är bra som alltid, samma med Strode och Spinell men Williamson gör ovanligt bra ifrån sig och är inte bara Fred Williamson som vanligt. Strode däremot är en klippa i en oväntad duschscen där han hindrar Forster för att delta i ofrivilligt gruppsex i just en dusch. Väldigt underhållande scen om jag får säga så själv.

Just hämnarfilmer eller vigilante-filmer om man nu föredrar den termen är av mig alltid uppskattade även om det finns bättre som sämre filmer i den genren men det här är den bäste av dem alla och tillsammans med Maniac, William Lustig´s bästa film. Har ni inte sett Vigilante så får ni allt skämmas för den här filmen borde ingå i grundskole utbildningen. Så bra är den samt ett måste i varje samling värd sitt namn. Rekommenderas det varmaste!

The Exorcist - 1973

Vilket annat ord än tidlös beskriver William Friedkin´s The Exorcist bäst? Jag vet inte för det ordet är perfekt för den här filmen. Den är fanimej tidlös och en sann klassiker som ett mästerverk. Samt en av de bästa filmer jag har sett och jag kan aldrig se mig trött eller mätt på den. Känslan i filmen sätts direkt då vinden tar vid, hundarna börjar slåss i dammet och sanden och fader Merrin kör sin Mexican standoff med Pazuzu i Irak. Sedan bara byggs det uppåt till den fantastiska finalen med rysningar som sitter klistrade i ryggraden på en och så fort man sett klart filmen och lämnar rummet så känner man de tydliga skillnaderna i temperaturerna i rummet man förflyttat sig till och man börjar undra om man verkligen är ensam i lägenheten. För skillnader är där även om det är tydligare i vissa rum än andra. Men det är så jag upplever det medan för andra det kanske bara är ytterligare en film i mängden.

Saken är den att det står faktiskt still när det kommer till att skriva om filmen för det är en sådan explosiv upplevelse att jag kan inte göra den någon som helst rättvisa med min simpla text jag kämpar för att skriva ner här. Stämningen Friedkin får till här är så otroligt stark att man kan inte vänta tills man kan se filmen nästa gång igen och bara få bli svept med och få de väl vid det här laget bekanta ilningarna längs ryggraden. Även om jag sällan blir rädd för film idag så är The Exorcist en av de som lyckas med att skrämma mig. Det finns även andra filmer med liknande upplägg som gör och kanske är det just den här sortens typ av filmen som lyckas med det för ingen annan genre gör det.

The Abandoned, Amityville II: The Possession och The Legend of Hell House är typer på filmer som skrämt mig och dit räknas såklart de stora filmerna [REC] och [REC] 2 samt den här och dess otroliga uppföljare The Exorcist III. Vad som är så speciellt med dessa filmer är dess stämning som fullkomligt golvar mig och inte direkt mängden av blod eller slakteriprodukter som kan förekomma i dem vilket det inte direkt gör. Utan det är något med hemsökelse och besatthet som vet att sätta sig under huden på mig och väl där bara brakar loss. Löjligt för somliga, än en gång, fast för mig sann skräck. På samma gång som det får mig att vilja se något annat efteråt så vill jag samtidigt inte vara utan det för jag vill bli skrämd mellan varven så jag vet att det fortfarande är en del av en som inte är förhärdad utan kan bli skrämd av något så simpelt som ett spöklikt ljud eller en djup demonröst. Simpelt, effektivt men kanske naivt men det skiter jag fullkomligt i för jag älskar känslan av det och kan inte tänka mig vara utan den för det är en del av mig och kommer alltid att vara det.

För er som känner att ni vill fördjupa er i The Exorcist på senare dagar så rekommenderas det amerikanska Blu-ray släppet på filmen det varmaste. Till skillnad från den svenska snikvarianten så får man här inte bara filmen i en fin bokform utan även båda versionerna där man i den svenska endast får Director´s Cut versionen. Själv är jag inte direkt förtjust i den då jag föredrar och alltid ser Theatrical Version då slutet på den är väsentligt mörkare och bättre även om man missar spindelscenen i trappan. Fast vill jag se den så kan jag alltid sätta på den andra versionen. För det amerikanska släppet är regionfritt, bara så att ni vet. Ett sant mästerverk och en tidlös klassiker som aldrig kommer att dö. Har ni inte sett den så gör det och har ni sett den så se om den i rappet men se bara till så att ni skruvar upp ljudet och släcker ner för den här kommer att skrämma skiten ur er igen och igen och igen och igen.....

Last Cannibal World - 1977

Ruggero Deodato gör här sin debut i bushen med Ultimo Mondo Cannibale som föregick Cannibal Holocaust och även innehar ett par scener/detaljer som sedan används i sin efterföljare. Den här gången är det en liten grupp som flyger ut till en rejält ogästvänlig djungel för att kolla upp en tidigare expedition som funnit oljefyndigheter på platsen. Men allt går som väntat åt skogen, deras plan går åt fanders, piloten samt en kvinna som är med dör relativt snabbt och de två efterlevande finner sig snart nog ensamma och jagade av kannibaler i den täta skogen. Planer på att fly och att ta sig tillbaka till planet påbörjas direkt men ett vattenfall skiljer på de två karlarna och den ena av dem försvinner i en snabb flod. Den siste i gruppen finner sig snart nog vara tillfångatagen av en stenåldersstam som tar honom till fånga för att där bli utsatt för en minst sagt noggrann uppmärksamhet...

Massimo Foschi spelar den överlevande mannen som utsätts för uråldriga riter samtidigt som han kämpar för sin överlevnad både mentalt som fysiskt och som hans kollega i lidande ser vi Ivan Rassimov som inte bara gjorde denna kannibalfilmen utan även var med i Lenzi´s Eaten Alive samt Man From Deep River. Om inte det räcker så är han den ansvarige för att föra upp en guldfärgad trädildo i Janet Ågren i Eaten Alive och det bör ni komma ihåg om ni sett den filmen. För övrigt så är även den gamle porrskådisen Robert Kerman med i den.

När det kommer till de obligatoriska djurscenerna dvs våld mot djur båda av människor samt djur mot djur så är det även med i Last Cannibal World även om Deodato hävdar att det var på producentens inrådan och att denne själv filmade scenerna. Personligen tror jag inte på det för den sortens scener är även med i Cannibal Holocaust som även Deodato gjorde vilket ni vet vid det här laget. Det är inga trevliga scener och jag kan tänka mig att vissa personer har svårt för dem men jag kan inte direkt ta dem till mig. Kanske är man avtrubbad, jag vet inte men det är svårare med scener som i Cannibal Ferox där djuren är fastbundna vilket de inte är här. Om nu det är något försvar. Viket som så är de med här och det kommer vi inte ifrån.

Själva kannibalismen är det mest i början av filmen samt i slutet och den uppmärksamme lägger märke till att vissa scener här är även med i Eaten Alive vilket Deodato här på kommentatorspåret hävdar såldes av producenten, än en gång denna producent. Ungefär samma som Sergio Martino skyller på de två mycket suspekta scenerna i Mountain of the Cannibal God där en ung tjej tillfredsställer sig framför kameran med ett stort leende och en kille sätter på en gris. Även det är det producenten som är ansvarig för.

När det kommer till själva filmen här så är det en rejäl och äkta djungel vilket ökar hårdheten i filmen och dess realism men tyvärr blir det för mycket grottliv och för lite action. Kannibalerna kunde gott varit med mer även om Me Me Lai har fina rattar så räcker det inte till i min bok. Mer kannibalism och mer naket så kunde den tävlat med Cannibal Holocaust och Eaten Alive fast Cannibal Ferox spöar den vilken dag som helst. Till skillnad från den så är det ingen serietidningskänsla över den här filmen. Även om John Morghen är lysande i just Ferox så är det här en bättre film. Väl värd en titt men vänta er inget direkt som kommer att få er att tappa galoscherna som en viss Holocaust.

Haute Tension - 2003

 Alexandre Aja´s Haute Tension är en stabil film som levererar på varenda punkt i allt från skådespeleri till de fina gore effekterna av Giannetto De Rossi och jag gillar filmen för den är som sagt fransk och fransk film är oftast grym. Men det är något som stör mig varenda gång jag ska se denna och det är det att den påminner mig om ett taskigt förhållande jag fast i när filmen kom. Så ofrivilligt så förs tankarna till det när man ska se filmen vilket förstör hela nöjet med upplevelsen. Saken är den att filmen rekommenderades högt av polaren för jag kände inte till den så den hyrdes. Det började bra men snart nog så visade det sig att det var våld mot kvinnor samt barn och det gillades inte i stugan för partnern då var inte bara rödstrumpa, feminist uatn hade även en taskig inställning till hygien och var vänster. Såpass vänster att hon inte ens ville svänga höger i rondeller och då är det illa. 

Så där satt jag och ville avnjuta en film med ordentliga effekter, bra stämning och ett helvetes tempo men fick bara höra det här satans raljerandet i öronen hela filmen igenom. Det var kvinnoförakt och hela köret och det var tydligt det var en man som hade gjort filmen för det syntes direkt och ni fattar galoppen. Men så kommer slutet och jag trodde skatan fullkomligt skulle skita ner sig när det avslöjades vem som egentligen var mördaren. Då tog det hus i helvete och sedan dess så kan jag inte se den här filmen utan tänka på det värdelösa året i mitt liv men samtidigt kan jag glädja mig åt det fina slutet för det kan verkligen väcka reaktioner hos folk. Oavsett om de är feminister eller ej.

Filmen i sig funkar fint även om man ofrivilligt försvinner i väg i tankarna med en rysning längs ryggen efter vad man utsatte sig för förr i tiden innan man fann sin plats i tillvaron. Kanske en av fördelarna med att bli äldre, man tar det lugnare och inte faller lika lätt för den falska marknadsföring som just internet står för. Samt att man lär sig att inte dejta brudar via internet för de ser verkligen inte ut som de vill göra sig till. Tack och lov för streamad porr säger jag bara.

Nu var detta inte meningen att dra ner er i mitt träsk till liv men nu kanske man kan njuta av filmen efter man fått skiten ur sig för trots allt så är filmen bra och verkligen värd ett bättre öde än att bara bli ihågkommen för ett uselt förhållande man intalade sig man ville vara i en gång för länge sedan. Ni som inte sett den, se den. Och ni som inte vill se springande, skrikande fransyskor i regn, ni kan alltid ragga på nätet och kanske finna eran Haute Tension.

Deadly Crossing - 2011

Nej, detta är ingen ny Steven Seagal och nej, helikoptrarna är inte med i filmen. För detta är inget annat än de två första avsnitten till Seagal´s nya tv-serie Southern Justice eller True Justice som den heter nu visst. Så man kan se detta som en pilot till nämnda serie. Så 48 000 kronors frågan då: Är den bra? Svar: Inte direkt. För det är inget nytt under solen och det enda som sticker ut är det att vi får ingen dubbning eller body double i Seagal´s fightingscener. Men så slåss han inte direkt mycket heller. Och för att göra saker och ting omöjligt värre har de som editerat "filmen" glömt bort att ta bort en scen i filmen som ska tydligen visa vad som kommer i avsnittet som ska visas för samma scen förekommer två gånger i filmen bara det att den andra gången så visas hela sekvensen. Det är inte utan att man sitter som ett frågetecken i soffan och undrar: vad fan har hon på sig de kläderna nu när hon precis hade dem i en annan scen? När man väl får se den huvudsakliga scenen så förstår man att det beror på antingen slarv eller okunnighet. Ytterligare en sak som gör att mitt intresse dalar för denna serien snabbare än väntat.

Storyn är den att Seagal är chef/fadersfigur för en specialenhet inom polisen och den gruppen får en ny tjej som såklart ska sättas på plats av de andra i gruppen, speciellt av den andra tjejen i gruppen som hittills varit ensam med sina silikonbröst och överdrivna makeup och som nu får konkurrens av den nya tjejen. De två killarna är de sedvanliga stereotyperna där den ene ska vara den snygge men smått korkade polisen och den andre ska stå för lugnet och hjärnan i gruppen tillsammans med den första tjejen. Som nu får konkurrens. Tillsammans ska de röja upp i Seattle och stoppa hotet från ryssarna. För det är precis som i de sista 5 Seagal filmerna att det är antingen ryssar eller asiater som är bovarna och det börjar bli rätt tjatigt nu. Åtminstone för min del.

Eftersom detta är en familjevänlig serie så är där ingen/inga svordomar och stripporna är påklädda! Jag menar, vad fan är det! Påklädda strippor motverkar ju hela idéen med just strippor och de stackare som betalar för att se silikonstinna brudar åla runt på en stång, påklädda till råga på allt, kan inte vara kloka. Nej, ge mig nakenhet och närbilder som får mig att ångra att jag inte läste till gynekolog för detta duger inte. Våldet är tamt även om det förekommer lite scuibs samt lite blod men det är också allt. Några benbrytningar blir det inte heller så det blir vi blåsta på precis som de nakna stripporna. Efter detta så är det inte frågan om man ska se om Born To Raise Hell för detta är något som jag inte vill ha kvar i skallen allt för länge.

Hated: GG Allin And The Murder Junkies - 1994

GG Allin kan jag inte säga att jag är någon fan av direkt mer än att jag sprang på hans version av Warren Zevon´s klassiska Carmelita på Youtube häromdagen. Det samt att hjältarna i Gehennah har gjort en cover på Drink, Fight and Fuck. Givetvis är jag insatt i hans minst sagt våldsamma och smått bisarra upptåg på scen med men det är också allt. Och hör sen! Så vad vi har här är Todd Philips dokumentär om GG och bandet Murder Junkies med GG´s bror Merle på bas och den sista tiden i GG´s liv. Det är blandat med livebitar som lite intervjuer med mannen i fråga, lite tv-framträdande hos Geraldo, diverse foto och en insikt i hemstaden Merle och GG kom ifrån. John Wayne Gacy är med på ett hörn med för de som bryr sig om den clownen. När det kommer till fototdelen så är kanske det fotot med en utslagen GG och en fan(?) som har GG´s kuk i munnen och glinar glatt för kameran som står ut. Annars är det scenen i början där vi får så GG stoppa upp en korv i röven på en person vilken jag tror är en tjej/kvinna för att sedan själv suga glatt på korven själv som man minns bäst fast vinnaren är såklart scenen där GG i full fart på ett gig helt enkelt sätter sig och skita på golvet, äta det för att sedan smeta in sig i det och slutligen ställa sig och pissa på väggen allt detta samtidigt som han fortsätter att sjunga sin bit.

Nu är det skitenkelt att avfärda detta som en uppvisning i kontroversiellt filmskapande eller helt enkelt en vardag i en störd persons liv men jag tycker detta är mer än så. För efter ha smält dessa 55 minuter eller vad nu den var så får de mig att tänka på GG och vad han egentligen menade med alla sina utspel och uppförande. Jag vill gå så långt att tro att jag tror att han var en person som gick till det yttersta med allt för att visa sitt missnöje med världen. När ord inte räckte till så tog GG saken helt i egna händer och öste på för allt han kunde. När det inte räckte med att sjunga om eländet han inte var nöjd med och det kändes som att hans budskap inte gick fram så helt enkelt gav han sig på sin publik och helt enkelt slog in det i dem. När inte det längre funkade så antingen skar han sig eller sket eller pissade på allt som rörde sig framför honom. GG ville mer än provocera fram en reaktion. GG ville förstöra allt i sin väg.

Tyvärr så fick det följderna att fansen blev/var lika våldsamma som honom och vid ett tillfälle då han skulle uppträda och var för utslagen på heroin och inte gick att väcka så krossade de helt enkelt flaskor i skallen på honom och hans kropp så han vaknade och kunde genomföra giget. Jag tvivlar på att Gene Simmons hade gjort det... Det är svårt att beskriva vad man känner efter denna dokumentären men jag vet det att GG var så mycket mer än bara en dåre som käkade skit på scen och slogs vilt naken med sin publik. En annan anmärkninsgvärd scen är den när GG framför ovannämnda Warren Zevon´s Carmelita otroligt fint och akustiskt på gitarr i en fin scen i ett kök och det bästa är det att det är inte en cigarett som sitter uppe på gitarren som alla coola rockstjärnor som ska styla sig har utan hans kanyl. GG Allin, den siste sanna rebellen, dog av en överdos heroin innan denna dokumentär var klar. Väl värd att se!

Consequence - 2003

Armand Assante är alltid stabil att tillbringa tid med i soffan men i denna Anthony Hickox film så känns han bara åsidosatt och oinspirerad. Med andra ord så är det på tok för lite av den rabiata Assante jag tycker så mycket om. Till skillnad från Federal Protection som även den är ett samarbete mellan Assante och Hickox så är detta faktiskt inget vidare att ödsla tid på. Handlingen är den att Assante spelar en oralkirurg, en sorts avancerad tandläkare och inget annat nu, som kommer på en plan att blåsa sin fru, försäkringsbolag och diverse annat löst folk genom att fejka sin död och ta sin döde brors identitet. Brodern har försvunnit i en explosion då han var en man med stort hjärta som mer än gärna hjälpte den lille människan.

Totalt ovetande om sin brors mer dolda sida så blir Assante väl medveten om den sanna sidan när han väl kommer till ytan igen som sin döde/försvunne bror. Vad som sedan följer är en förvirrar massa av sidospår, flator, en underhållande biljakt, och en jävla massa tvistar fram och tillbaka. Själv tappade jag intresset rätt snabbt i och med Assante´s eget intresse i filmen dalade.

Hickox försöker få till en thriller med lite actioninslag men det blir inte så lyckat för det blir precis lika misslyckat som Assante´s peruk som här är lika illa som den han fick i Federal Protection. Hatten som Rick Schroder tvingas bära gör sitt med för att dra ner filmen. Lola Glaudini, ska stå för den kvinnliga fägringen men framstår mest som störande. Ungefär som Schroder´s hatt. Hickox val att involvera en Volkswagen i biljaktsscenen får mig att tänka på Herbie och det var säkert inte hans mening men tyvärr så väntar jag förgäves på Dean Jones som aldrig dyker upp.

Gjord för HBO med en uppenbart låg budget vilket inte bör betyda nederlag men detta är ingen bra eller på något sätt en underhållande film. Vill ni däremot se en underhållande Assante/Hickox-film så se Federal Protection. För de som gillar HBO i samarbete med en rabiat och lysande Assante så rekommenderas Gotti och Blind Justice det varmaste. Där är två bra filmer!

Maniac Cop - 1988

Lustig´s första film i serien om Cordell är enligt mig inte den bästa i serien då den lider av ett rätt slätt tempo även om det blänker till mellan varven. Däremot i uppföljaren öser Lustig på ordentligt med bra tempo, massor av blodiga scuibs, galna stunts och Robert Davi. Här får vi "bara" William "Falconetti" Smith, Tom Atkins och Richard Roundtree. Samt Robert Z´Dar givetvis. De som drar ner mitt intresse är Bruce Campbell och Lauren Landon. Campbell som kör med samma ansiktsuttryck som vanligt så fort han ska kastas eller slängas av någon/något och Landon skulle inte kunna säga sina repliker ordentligt om så matkassen hängde på det. Dock funkar hon fint i actionscenerna.

Vad som funkar bäst i filmen är Jay Chattaway´s musik som skänker filmen en skön stämning som får en att tänka på Maniac samt ger filmen en mer skräckstämning än själva filmen själv är. Kanske är det därför den är lite splittrad för det är mer av en actionfilm med skräckfilmsmusik och en övernaturlig mördare än en regelrätt thriller/skräckfilm. På den punkten funkar Maniac Cop 2 avsevärt bättre. Men nu är inte filmen utan underhållning då Z´Dar bjuder på det bästa scenerna i filmen bland annat när han stoppar killen vid ett rödljus samt när han spöar upp Campbell i slutet när denne hänger utanför piketbussen. Just scenen när bussen slår runt utöver vattnet i hamnen är jäkligt härlig då kameran följer med runt samtidigt som vi ser stuntmannen slå ner samtidigt i vattnet och allt detta i en stor tagning. Det är där Lustig visar sin talang som regissör. Han får till storslagna actionscener. Fast då har ju Lustig kungen Spiro Razatos vid sin sida när det kommer till stuntsen i filmen.

Överlag en kul men lite avslagen film som startade en en skön serie där faktiskt uppföljarna är mer underhållande än sitt original. Våldsammare är de med fast det får vi se som en bonus. Den här är lite nedtonad på den fronten fast väl värd att se.

Sökord

Tog en snabb koll på statistiken på bloggen och fann dessa sökord som stack ut ur mängden:

karate kid poster med bruce lee i garaget 

nakna brudar 

porrinspelning ungern

närbild på kukar

kaninskräckfilmer

Alltid kul att se det ska till det lilla extra för folk ska hitta hit men hoppas bara de inte blir besvikna när det är film som är i fokus på bloggen även om deras sökord säkerligen förekommer mer än en gång i något inlägg. Fast jag klagar inte. Weekend Video levererar vare sig det gäller stora kukar, kaninskräckfilmer, porrinspelningar i Ungern, nakna brudar eller en karate kid poster med Bruce Lee i garaget...

Elvira´s Haunted Hills - 2001

Efter gårdagens hit med den första Elvira filmen så fortsätter jag på samma bana med den andra Elvira filmen. Inte illa, eller hur? Den här gången är vi i Karpaterna år 1851 och där springer vi på Elvira och hennes franska kammarfru på väg till ännu en show någonstans, förmodligen i Frankrike. Men lyckan är framme och de får lift med en droska och snart nog är de inbjudna, nåja, till ett intilliggande slott med en mörk hemlighet och en stor pendel i källaren. Givetvis går allt åt skogen men med Elvira i toppform så är det en underhållande resa med faktiskt fler skratt än sin föregångare, oväntat får jag säga!

Här får vi kulisser i bästa Corman budgetstil, stockfootage på åskoväder, en rejäl biff till stallkarl som endast har ögon för böcker och är fantastiskt dubbad. I shit you not! Referenserna till Corman´s Poe-filmatiseringar med hårdingen Vincent Price haglar som snö i Sibirien och Hammer får även sina hyllningar. Men dubbningen på the Stable stud slår allt i filmen. Lyssna bara när Elvira hälsar på honom i stallet där han smider hästskor mitt i natten.

Elvira själv är sitt vanliga slampiga, härliga och självsäkra, smarta jag och allt som skiljer henne från förra filmen är det att hon blivit äldre och att hon sminkar sig lite bättre. Annars är det samma sak en gång till men med mindre budget fast med mer humor och vassare dialog. Själv tror jag att jag håller denna minst lika varmt som sin föregångare om inte mer men det kommer säkert att variera gång till gång. Brösten då! skriks det säkert nu i stugorna. Får vi se dem denna gången då? Nopp, och någon avslutning som i den första filmen kan ni känna glömma med men däremot är det samma fokusering och kladdande på dem som i första filmen och det kan man inte bara klaga på. Fast lite klaga bör man göra för det är ju inte jag som kladdar på dem... Annars, en väldigt trevlig och kul film som man mår fint av. För det är ju Elvira och man kan inget annat än att gilla henne och hennes bröst.

Elvira, Mistress of the Dark - 1988

Fenomenet Elvira kanske inte är så värst stort i Sverige då skräck- samt skräpfilmskulturen inte får sin sanna spridning i medierna medan i USA, hon är stor med regelbundna sändningar samt konvent och vad nu det må vara. Så detta är Elvira´s (Cassandra Peterson) filmdebut som verkligen ser till att väcka ens intresse för fenomenet Elvira. Om inget annat så lär man i egenskap av beundrare av bröst säkerligen uppskatta hennes minst sagt generösa klyfta i klänningen. Handlingen är den att Elvira desperat vill till Las Vegas för att sätta upp en show men pengar fattas men då som en blixt från klar himmel faller ett arv ner i hennes knä. Så hon drar till det lilla fridfulla stället Fallwell, bara namnet bör väcka en eller två varningsklockor tycker man, och inser inte hur pass illa hon passar in i den lilla gudfruktiga staden. Och det är något som byborna verkligen ser till att påminna henne om. Lägger man sedan till lite trollkarlar, korkade hantlangare, kåta bybor på pickninck samt annat kul så får man Elvira, Mistress of the Dark.

Nu kanske inte detta är en film som kommer att förändra världen men den bjuder på stabil underhållande underhållning där Cassandra Peterson i egenskap som Elvira totalt äger filmen med sitt härliga, slampiga och smarta spel som gör att man vågar inte släppa rutan med blicken av rädsla för att kanske missa en skymt av de enorma rattar hon besitter. Kalla mig mansgris men om det är något jag uppskattar på film så är det en stabil hylla för bröst är fanimej nice! Förutom Elvira så ser vi Daniel Greene och Jeff Conaway från Grease.

En perfekt film att vila hjärnan till och om inte det räcker så bjuder jag på en bild på Elvira så ni kanske får en insikt i hur pass intressant filmen verkligen är.