Final Destination 5 - 2011

Välkomna till årets sista dag och årets sista blogginlägg. På sistone har inte direkt lusten att skriva varit där. Både av personliga skäl som av mindre intressanta filmastiska upplevelser som den här bajskorven. För även om postern lovar mycket och filmseriens tidigare bidrag varit både höga som låga där toppen är del två och floppen del tre så kommer del fem rakt in på en smickrande skitplacering som den sämsta av dem alla. För även om jag gillar att se korkade och uttryckslösa ungdomar bita i gräset som nästa person så bjuder Final Destination på inga som helst överraskningar eller något intressant upplägg. Endast slutklämmen som leder in spåret på den första filmen var något som fick mig att bli det minsta exalterad. Och då gillar jag inte ens den första filmen.

Så varför då ens bemöda sig att skriva om den undrar säkert någon tapper själ som tagit filmen till sitt krossade hjärta. Bara därför att jag var tvungen att skriva något så ni inte trodde att Weekend Video sällat sig till de sälla jaktmarkerna. Fast efter filmer som den här så är tvångstankarna att stänga igen godisbutiken inte allt för långt borta. Inget som helst i filmen kan få mig att tänka goda tankar om den, så illa är det. Utom möjligtvis effekterna som höll sig med så lite cgi som möjligt.

En annan sak som filmen fick mig att inse var det att hur pass jäkla taskig skådespelare David Koechner egentligen är. Hans enda attribut förutom sitt sneda leende är hans förmåga att se otroligt korkad ut. Inget annat. Men det funkar för honom då han lyckats lura till sig en karriär på det "agerandet". Resten av slaktprodukterna i FD5 är precis så intetsägande och fula som man kommit att vänta sig av en modern skräckfilm idag att det räcker nu för tiden med att kolla på filmens poster för att räkna ut vad som ska ske och sedan bli minst sagt spelat förvånad över hur rätt man haft om filmen och dess utveckling.

Nej, det här kommer inte att förgylla sig vare min samling eller min ålderdom på något vis för det här var ett sant slöseri med tid, tankeverksamhet och bloggplats för det kan inte bli så mycket sämre än så här i Final Destination-serien. Speciellt när del tre slår den här med hästlängder. Ni som trots allt tog den till er, frid vare med er. Må ni en dag inse att det finns bättre filmer än så här. Final Destination 2 till exempel.

Vacancy - 2007

Luke Wilson och kate Beckinsale är i sluttampen av äktenskapet och vardagen består bara av sarkastiska kommentarer och hugg på varandras personligheter. Så när Luke kör av motorvägen bara för att köra i sönder bilen finner de sig snart nog intagna på ett väldigt sjabbigt hotell. Lyckligtvis är där en video på rummet men allt som finns är ett par skräckfilmer som vid en närmare inspektion visar sig vara inspelade i det rum de befinner sig. Kan det vara som så att det är snuff-filmer de sprungit? Och i såfall, vem är det som filmar samt håller i knivarna?

För mig är det här mer en thriller än en regelrätt skräckfilm. Välgjord på alla vis med bra agerande men den saknar en viss ingrediens. Våld och blod. Visst förekommer båda sakerna i Vacancy men det är allt för kontrollerat och tillbakahållit. Nu har både Owen, Beckinsale och regissören Nimród Antal sagt de mer satsat på psykologisk skräck än gore men hey! Lite kunde vi allt ha fått frossa i.

En intressant sak är den att hästen Sarah Jessica Parker skulle egentligen haft Beckinsale´s roll från början men drog sig tydligen ur. Lyckligtvis för oss som nu såg Vacancy för Parker är verkligen horribel med den däringa enorma hakan. Då är Beckinsale ett bättre val fast Rhona Mitra hade allt varit bättre! Aldrig får man vara nöjd...

Överlag underhållning för stunden om den springs på i brist på annat men det finns avsevärt bättre tidsfördriv där ute än Vacancy men även sämre. Vilket som så kan man egentligen inte förlora direkt i det här fallet för filmens 80 minuter springer förbi relativt lätt även om slutet är lite av var-det-allt-?-stilen.

Fright Night - 2011

Wow! ytterligare en remake på Weekend Video. Vad är det som händer? Har karln slut på förstånd eller är det ebb i filmsamlingen eller bara tankar han nu för tiden? Svaret är en blandning av alla påstående ovanför. Jag tittar på vad som känns intressantast för stunden och turen kom till Fright Night remaken. Så vad för illa kan jag säga om den kan allt tänkas? Jag kan klaga på att det är rätt futtig cgi mellan varven i filmen som till exempel scenen med motorcykeln och bilen samt att diverse blodstänk inte är alltför övertygande. Vissa scener som utspelar sig inne i bilen är rätt tydligt blue screen vilken även de är av mindre imponerande tyngd för filmen. Vad däremot är kalas med filmen är det mesta för den här var svincool!

Colin Farrell som vampyrgrannen Jerry Dandridge är kalas och det märks tydligt att Farrell verkligen har kul med sin roll.Han spurtar runt med glimten i ögat och fäller oneliners för glatta livet där höjdpunkten är när han inte får en inbjudan till Charlie´s hus. En bra karl, eller vampyr som i det här fallet, reder sig själv vilket Farrell verkligen bekräftar. Anton Yelchin som senast var med i Terminator Salvation som Kyle Reese sköter sig fint som Charlie bara det att jag tycker han ser gammal ut för rollen. Imogen Poots, pärlan från Centurion och 28 Weeks Later gör rollen som Charlie´s flamma.

Toni Collette, som ser bättre och bättre ut, gör rollen som Charlie´s mor medan Christopher Mintz-Plasse gör "Evil" Ed. Till skillnad från sin föregångare till rollen så är nog risken att han ska göra gayporr minimal. För er som saknar Chris Sarandon så dyker han upp som bilisten på vägen som krockar med familjen i deras flykt från vampyrgrannen. Peter Vincent görs denna gång av David Tennant en man jag inte känner till då jag inte insett storheten i Doctor Who. Fast här är han skitkul.

Ska man ställa den här mot originalet så är handlingen flyttad till en stad i närheten av Las Vegas där de flesta jobbar just i Vegas vilket innebär att de flesta vänt på dygnet vilket är perfekt om man är vampyr. En annan sak som sticker ut är att tempot är avsevärt högre och med mer grafiskt våld. Digitalt för det mesta men ända med mer våld. Peter Vincent är en magiker/vampyrexpert som tillbringar tiden med att sätta på sin assistent rätt illa och supa friskt. Givetvis tror han inte alls på Charlie när de väl träffas vilket ändras sen och man förstår varför han själv är så insatt i just vampyrism. Ni fattar när ni ser den för det är något som rekommenderas för det här var en riktigt skön film om än vissa digitala effekter var mindre bra.

Rekommenderas varmt!

Straw Dogs - 2011

Välkomna till avdelningen Remakes-Världen-Klarat-Sig-Utan. Peckinpah´s mästerliga terrorfilm Straw Dogs med Dustin Hoffman och Susan George får här se sig omgjord i modern tappning med Hollywoods nya älsklingar i de större rollerna. Och vilka bottennapp de fått till för att inte tala om vilka felplaceringar de gjort med! Dominic Purcell är så felcastad att det gör ont att se som den infantile Jeremy. Alexander Skarsgård som ledaren och föremålet för Kate Bosworth´s forna heta låga kör mest sin stirrande blick och beter sig om det vore ytterligare ett avsnitt ur True Blood han gör.

James Woods, detta hatar jag mig själv för att erkänna, spelar över det grövsta så man tror att han inte ens sett originalfilmen. Utan mer gör vad han själv vill. Fröken Bosworth är verkligen ingen Susan George vilket gör att man inte bryr sig det minsta om vad som sker i den berömda våldtäktsscenen som här inte ens påminner om sin originalscen alls. Den ende som kommer undan med sin medverkan är James Marsden då han är sevärd men det är också allt den här versionen har att erbjuda. Javisst ja, Walton Goggins är även han med fast utnyttjas så illa att man glömmer bort han ens är med i filmen.

Det är två dryga timmar som jag inte får tillbaka men däremot ett rejält sug att se om mästarens mästerliga originalversion som sannerligen vet hur terror ska skildras på film samt hur en mes omvandlas till en fullkomlig hämnare vilken inte tar någon skit av någon. Det är något som inte lyckas här då Marsden för det första inte ser ut som en typisk nörd som Hoffman gör och sedan blir det lite för snabb vändning i slutet när Marsden plötsligt finner styrka att svinga en björnfälla ensam över skallen på sig själv när det tidigare i filmen tog två man att flytta den. Speciellt när han inte ens märker att de lokala pojkarna nallat i hans kakburk om man säger så.

Nej, det här var precis lika illa som jag väntat mig men jag får bara skylla mig själv för jag visste om det skulle gå den här vägen. Kanske var det The Thing 2011 som fick mig att tro det här skulle funka, jag vet inte eller så var det bara nyfikenhet. Oavsett vilket så får jag ta på mig skulden själv för Peckinpah är Peckinpah och det här är verkligen inte honom oavsett hur hårt de vill framställa det som det. Skit däremot är vad det är.

Lockjaw: Rise of the Kulev Serpent - 2008

Sugna på en Pumpkinheadinspirerad historia med medelmåttiga effekter? Titta då någon annanstans för det här måste vara bland det sämsta jag betalat för att se sedan jag hyrde en film regisserad av Edward Burns för ett par år sedan. Och det skitet betalade jag inte ens för! Här är det Pumpkinhead´s grundtema som återanvänts för att ge oss en förvirrad känsla av att det ska vara underhållande. Det är det verkligen inte. Istället för den bevingade demonen med pumpaskallen som de flesta av oss är så förtjusta i, åtminstone i de två första filmerna, så är det här en gången en alligator korsad med en orm som är hämnaren som kallas fram för att rätta till en orätt som begåtts istället någon. Givetvis är det korkade ungdomar som ska ut och knulla samt supa som står bakom olyckan som leder till att monstret kallas fram. Så tillsammans med personen som manade fram det ska de nu enade stoppa det igen. Efter att de har slutit fred. Zzzzzz....

Ojojojoj, jag har redan skrivit mer om den filmen än vad som borde vara rimligt. Inte ens Iron Man 2 fick så här mycket utrymme och den var verkligen illa! Men vi fortsätter bara för nu jävlar är man på g!

Hur vet man att filmen man ska se kommer att suga? DMX står som enda namn på omslaget.
Hur får man bekräftat att filmen verkligen är så illa? Enkelt. DMX visar sig vara filmens bästa "skådespelare".
Vilka försonade drag fanns det i filmen? OM nu det var några i den? Speltiden var på 77 minuter men eftertexterna kom redan efter 70. Bara det rörde mig till tårar.
Om jag nu trots allt vill se den här, vad bör jag tänka på för att vara beredd? Se bara till att avlägsna alla skarpa och vassa föremål i hemmet och spola ner alla mediciner som kan tänkas vara farliga i stora mängder för lusten att spola tillbaka sitt liv 70 minuter kommer vara ofantligt påträngande.
Du tycker inte du är allt för elak mot skaparna av Lockjaw nu? Inte det minsta för de hade säkert räknat med att jag skulle kasta ut knappa 3.50 euro för att se den här skiten vilket motsvarar deras totala budget så de gick, tack vare mig, inte minus på filmen.

Conan The Barbarian - 2011

Conan Barbaren är en av mina favoritfilmer så beslutet att det skulle göras en remake på den kanske inte föll helt i god jord med mig eftersom det inte går att återskapa John Milius version på ett trovärdigt sätt idag. Inte enligt mig i alla fall. Men Marcus Nispel har gjort ett försök med en ny sorts barbar i Arnold´s paradroll. Jason Momoa från Game Of Thrones gör ett bra porträtt det erkänner jag och en mer modern barbar än vi är vana vid fast han har kvar en fot i det gamla tänkandet där kvinnan ska hålla tyst när hon kacklar för mycket. Och just det tycker jag är skönt för just här ska det såklart vara med en forntida kvinna med moderna ideal som inte bara är späd som nyfallen snö utan även oskuld, ska offras till de mörka makterna, knullar som om hon aldrig gjort något annat när det kommer till det, dräper erfarna fronträvar till soldater på löpande band för att i nästa sekund skrika som en galning när hon finner sig i minsta knipa. Och skriker, det gör hon utav helvete här.

Storyn i Conan är ungefär som i originalet där stammen som fadern ska hämnas och faderns svärd ska återskaffas igen. En smått elak krigsherre har fått för sig att få sin döda fru återfödd för att styra världen ensam men en viss Groo-klon kommer i dennes väg och så var det inte mer med det. Motståndare till Conan är Stephen Lang och Rose McGowan som far och dotter medan slitvargen Ron Perlman spelar Conan´s far. Vem som spelar Conan´s mor har jag ingen aning om men hans mor dör på slagfältet så farsan får utföra ett improviserat kejsarsnitt så hon hinner se och namnge sin son innan hon dör. Spektakulärt så in i vassen minsann.

Den gamla känslan som är så kännbar i originalet är med här i början av filmen men sedan känns filmen mer som en matinéfilm som passar bäst på en trött förmiddag än en fredagskväll. Blodet stänker och flyter men antalet kroppsdelar är allt för litet för min smak. Jag vill se mer kapade lemmar än vad vi får här. Fast det är gott om våld, inget snack om saken. Bara det att det är lite för familjevänligt. Lite som Nispel´s andra film Pathfinder, vilken jag återvänder till mellan varven precis som jag säkert kommer att göra här med.

En annan sak som dyker upp är ett stort monster med enorma tentakler men det slåss aldrig ihjäl och det stör mig! Conan ska dräpa allt och alla! Inte lämna hälften kvar för att kunna återbefolka jorden igen! Det ska slaktas utan pardon men jag skyller det på dålig kommunikation mellan Nispel och hans publik för här har han uppenbarligen missat helt vad de vill ha. Trots allt gnäll så en inte allt för dålig film som levererar bättre än jag väntat men originalet rör den inte på. För er som vill se en liknande fast bättre historia så rekommenderas Solomon Kane det allra varmaste till er.

Street Kings - 2008

Ah, James Ellroy, den odiskutabla kungen av kriminalförfattare och min absoluta favorit i litteratur någonsin. Är ansvarig för manuset bakom den här filmen och är man insatt i den mannens universum så vet man precis vad man kan vänta sig. Smått rasistiska, homofobiska, alkoholiserade snutar med om inte båda fötterna så i alla fall minst det ena benet på fel sida lagen men ett hjärta som till slut gör rätt. Här är det inget annorlunda i grunden.

Keanu Reeves gör här snuten Tom som kör sitt eget race och drar sig inte för att skjuta först och ändra brottsplatsen efteråt till egen fördel. Men när en före detta vän dör i tjänsten och han själv är på plats så sätter han i gång allt han har för att inte bara finna de ansvariga bakom men även passa på att rensa upp i all korruption han märker det existerar bakom brickan. Vilken även har gjort sitt för att rädda Tom´s eget skinn.

Gillar man tunga snutfilmer som inte drar sig för att skildra verkligheten med de svin där är ute vilka dess bättre får vad de sannerligen förtjänar så bör man kolla upp Street Kings. Kanske inget nyskapande eller originellt men väl fylld av tungt våld, fler svängar än man först kan tro och flera tunga personer bakom rollerna som bland annat Hugh Laurie och Forest Whitaker, Chris Evans och Jay Mohr.

Keanu Reeves kanske inte det första som slår en när man tänker tung snutfilm men han funkar fint enligt mig. Tveksamheten och det trötta som karaktären uppenbarligen bär på får Reeves fram fint samt att actionsekvenserna gör han riktigt bra. Ta bara inledningen när han rensar ut koreanerna eller varför inte scenen med kylskåpet? Det är en riktig pärla det. Nog talat, se den själva och inse hur rätt jag har. Själv ska jag se uppföljaren.

Triangle - 2009

Triangle faller i den kategori film där man man ska sitta häpen av förvåning och sakta klia sig i skägget samtidigt som man inser att man inte fattat ett dyft av vad man precis sett. Jag tillhör den kategori som inte sitter häpen eller kliar mig i skägget för jag blir förbannad när jag inser vad det är jag tittar på och kliar mig i röven istället. Den enda film som slagit mig med total häpnad är David Fincher´s excellenta The Game. Där har vi ett ett sant mästerverk som är grymt underskattat och nästintill bortglömt idag. Triangle visar sig vara snäppet bättre än jag först trodde eftersom den bjuder på ett oväntat smart slut som gör att man finner frid i sig själv för att man lade tid på den. Och ja, jag kliade mig i röven x antal gånger under filmens lopp med.

Här får vi följa en smått förvirrad Jess (Melissa George, 30 Days of Night) som följer med några vänner på en båttur. När plötsligt en storm slår till och båten kapsejsar, en av dem drunknar och de sitter på en uppochnedvänd båt när ur tomma intet en oceanångare dundrar förbi och de söker skydd och hjälp på den. Tyvärr är det en vild galning med på båten som plockar den en efter en tills bara Jess är kvar bara för att allt ska börja om igen. Och om och om och om och..... Ni fattar. Det är en satans upprepande men det är finurligt gjort av mannen bakom fina filmer som Creep och Black Death, Severance också för den delen. Givetvis är det Christopher Smith vi talar om. Den galne engelsmannen som vet att göra fina filmer som vet att stå på egna ben.

Efter som jag inte är direkt förtjust i den här genren där filmer Som Shutter Island men även den utmärkta Angel Heart ingår så måste jag erkänna att Triangle var bättre än jag vill ge den erkännande för. Fast det beror på sluttvisten som räddade upplevelsen för min del. För jag kan inte direkt se tjusningen i filmer som ska vara för smarta för sitt eget bästa och klämma till med en så invecklad story att de inte ens har koll på den själv. Typ Shutter Island. Ni som inte sett den än bör veta att Leo jagar sig själv. Där sparade ni dryga två timmar. Hör av er så får ni mina kontouppgifter om ni vill ge mig en belöning för räddat eran kväll.

Vill ni däremot se något snarlikt fast avsevärt bättre se Triangle. Där får ni lite mer lön för mödan och ett slut som kommer göra er varma inombords när ni väl tagit det till er och förstått det. Filmen är för övrigt jäkligt snyggt gjord med flertalet snygga scener som tagit sin tid att genomföra vilket visar vilket gediget hantverk det verkligen är.

The Thing - 2011

Har ni någonsin undrat vad som hände i det norska lägret innan hunden nådde fram till den amerikanska expeditionen i John Carpenter´s The Thing? Här får ni svaren. För det här är en prequel till just Carpenter´s älskade remake på Howard Hawks The Thing From Another World som skildrar de tre intensiva dagarna innan en viss hund tog sig fram över is och snö ivrigt jagad av två rabiata svensk... förlåt, norrmän med gevär, handgranater och helikopter. Och framför allt vad den förde med sig....

Ett forskningsteam ute i Antarktis faller ner i en glaciär eller det bara är en spricka i isen och finner där ett rymdskepp som legat där i minst 100000 år. En bit därifrån finner de kroppen efter en varelse som uppenbart kommer från just skeppet. Nu sätter norrmännen fart och kallar in den amerikanska och kvinnliga paleontologen Kate (Mary Elizabeth Winstead) som är ledande inom att ta fram artefakter ur is och hantera dem. De flyger in och föremålet eller rättare sagt resterna av vad som kastats/krupit ur skeppet grävs fram. Trots Kate´s inrådan tas prover direkt på kroppen och den lämnas sedan för att tina omedvetet och vad som sedan sker är välkänt om man sett The Thing ´82.

Jag var väldigt på min vakt mot den här filmen för jag kunde inte se meningen med en remake/prequel till då de två första filmerna är bra som de är. Speciellt då Carpenter´s film är makalöst bra och en av de bästa filmerna någonsin. Men jag blev överraskad för The Thing visade sig vara oväntat laddad med stämning som atmosfär och jag blev helt enkelt sittande filmen igenom. Visst, man vet vad som ske och det gör vilket leder till att man sitter och lurkar på att se om filmskaparna själva kan originalfilmen lika bra som en själv. ska yxan sitta i väggen? Får man se det spektakulära självmordet? Vilka norrmän är det i filmen som vi får se som sätter efter hunden? Hur ska de förklara det med en ensam kvinnlig överlevande när det är två män som kommer efter hunden? Vad placerade yxan i väggen? Vad hände med de två kropparna som är som en en vilken förs tillbaka till amerikanernas läger? Osv... Ni fattar vad jag menar.

Just där ligger filmens styrka för det är precis vad de ansvariga för filmen har gjort. Inga direkta missar lämnas för oss att störa oss på vilka vi väntar oss att få svar på från första filmen och dess rundtur i det ödesdigra norska lägret. De har koll på läget helt enkelt. Vad som däremot är filmens svaghet är dess effekter som är inte direkt av övertygande karaktär. Effekterna är till största delen digitala och det ser verkligen inte alltid så värst bra ut. Inte bara verkar monsterna bestå av en massa armar och ben samt en enorm mun, i ett fall ser den ut som en enorm vagina och den skapelsen får ni se i slutet av filmen, de ser även ovanligt klena och små ut. Felproportionerade kanske är ett bättre val av beskrivning. Det störde mig för har man väl lagt ner så pass mycket energi på att filmen korrekt och bra så kan man inte snåla på effekterna vilka i sin föregångare är utomordentliga samt handgjorda. Det funkar inte i min värld.

En annan sak som jag inte heller riktigt ville ta till mig var det att det skulle tillbaka till skeppet och flyktförsök skulle påbörjas. Det hade kunnat skippas för det vi att det inte sker men det kanske är det som gör att isen är som den är när jänkarna kommer dit. Nej, det förklarar inte saken för det är det ju som norrbaggarna har sprängt fram. Skit samma. The Thing 2011 är, och tro mig, detta tar emot att skriva, en oväntat bra prequel att se om man vill ha mer av skräcken ute på Antarktis under ett par extra dagar när norrmännen för en gångs skull fick chansen att bidra med något till världen förutom sina lusekofter och Immortal´s videos.

Kanske inte en perfekt film men en spännande och intressant film som jag känner att jag vill se om relativt snart igen. Trots de dåliga effekterna.

Game Of Death - 2010

Game Of Death är, tro det eller ej, Wesley Snipes näst sista film som han gjorde innan han fick krypa in bakom lås och bom för skattesmitning. Den sista ska visst vara en film vid namn Gallowmaker en skräckwestern där även den gamle fribrottaren Diamond Dallas Page är med. Filmen är klar men släppdatum återstår att ges. Så tills dess är gjort så antar jag att Game Of Death är Snipes sista film till dags datum innan han släpps 2013.

Handlingen i GoD är inget nytt. Snipes spelar en CIA agent som ska stoppa Robert Davi´s vapenhandlare men Snipes team som består bland annat av Gary Daniels (fuck yeah!) och ZoëGirgio Bell (Hubba hubba!) sviker honom och bestämmer sig för att kidnappa Davi för att plocka honom på 100 miljoner dollar som ska utbetalas av dennes arbetsgivare/kollega. Problemet är bara det att Davi får en hjärtinfarkt vilket leder till att största delen av filmen utspelar sig på ett sjukhus där det pangas och viftas med ben och andra kroppsdelar i tid och otid.

Regin skulle först ha skötts av Abel Ferrara men denne hoppade av för att satsa på ett annat eget projekt så valet föll på Giorgio Serafini. Kanske inte det rätta valet för en actionfilm av standardsorten vilket märks för vi får aldrig se någon ladda om ett vapen vilket var människa vet är en nödvändighet förutom i en PM-film. Istället får vi flashbacks titt som tätt och upprepande av scener som kommer svartvita i samma ruta som det pågår något i filmen eller någon stannar upp för att tänka efter. Kul till en början men rätt tråkigt till slut.

***Spoiler!!!***
Slutfighten mellan Snipes och Daniels däremot är vad som gör att jag stannar kvar för det bör bli något i hästväg men även den blir ett antiklimax. Den liknar mest ett sparringpass än en slutfight mellan två utmärkta fighters. Först sparkar Daniels lite på Snipes innan de byter och Snipes slår på Daniels ett litet tag innan han bryter båda armarna och ena benet på honom för att avsluta med en final där nacken bryts.
***Spoiler slut!!!***

Bra val av skådisar i ett inte helt fel upplägg som sänks av fel val av regissör. Mitt val hade varit Joseph Meri istället. Då hade vi inte bara sluppit allt trams vi hade även fått en final värdig de två kämparnas fulla kapacitet och erfarenhet. Nu blir det bara ett hafsverk. Snipes ser otroligt trött och tärd ut men gör ett oväntat närvarande spel, Daniels har fått till sitt spel som gör att han är oväntat hård här medan Bell sköter sig som alltid. Hon är alltid sevärd, precis som Daniels och Snipes. Utan de tre, ingen film jag hade betalt för.

Rio Lobo - 1970

Rio Lobo blev inte bara Howard Hawks sista film utan även hans tredje version av samma film, nämligen Rio Bravo. Om än löst baserad. Rio Lobo följer samma mall även om själva situationen i fängelset är begränsad och får avsevärt mindre tid. Annars går storyn ut på att the Duke åker till Rio Lobo för att hjälpa en vän efter kriget och finner sig indragen i en markfejd vilken i sin tur leder till finnande av förrädare inom de egna leden under inbördeskriget. Väl på plats finner han oväntad hjälp och tillsammans rensar de upp bland patrasket. Inget nytt med andra ord men lik förbannat en stabil och hederlig western med en klassisk John Wayne och en strålande Jack Elam.

Fans av Chris Mitchum lär glädjas då mannen är med här precis som hans far var med i den andra versionen av Rio Bravo, El Dorado från 1966. Andra obskyra godingar som dyker upp är Jorge Rivero och Mike Henry, känd från The Longest Yard med Burtan. Jim Davies från Dallas där han var Jock dyker upp även i den som i El Dorado och med det blir han den ende som varit med i nästan lika många versioner av Rio Bravo som the Duke.

Jag har alltid varit en stor fan av Rio Lobo sedan barnsben då det inte gick längre stunder i hemmet mellan varven det rullade en John Wayne film och just Rio Lobo var en av favoriterna då. Den håller än idag och står sig fint mot de flesta westerns men det blir lite segt mellan varven fast när Jack Elam väl kommer i bild, ja då blir det avsevärt mer fart och roligare för så pass ettrig som herr Elam är här det har jag inte sett sedan Cannonball Run.

Speciellt en scen mellan Wayne och Elam fick mig att skratta högt och det är när de ska storma huset där Ketcham, mannen bakom allt, håller till. Där skrek jag rätt ut när Elam satte den komiska sidan till och berättade om sina laster. Väldigt stor komik utlovas där. The Dukes reaktion lät inte vänta på sig heller vilket gör scenen till den pärla den blev. En klassiker om än lättviktig ställd mot The Searchers men vilken film är inte det?

Kill, Baby, Kill - 1966

Mario Bava var det ett tag sedan vi skrev om på Weekend Video så vad passar på en av årets stormigaste dagar än just en Bava. Så här kommer just en sådan. Häng med!

 En liten by i Karpaterna hemsöks av spöket av en liten flicka vars blotta åsyn får de drabbade att se till att de spetsar sig själva på något vasst. Eftersom det här är i skarven mellan 1800 och 1900-talet så blir konflikterna många och stora när en modern "ung" läkare kommer det och direkt sätter i gång med en obduktion av en ung flicka som begått självmord. Vid obduktionen framkommer det att ett silvermynt stuckits in i hennes hjärta något som den lokala folkloren förklarar med att det ska hindra henne från att gå igen... Snart nog så börjar dödsfallen öka och turerna är många när vår "unga" läkare ska gå till bottnen med vad som spökar i fagorna.

Bava visar förvånande enkelt hur han trots begränsningar av det ekonomiska slaget inte har några problem med att få till en film fylld av äkta gotisk stämning samt rysningar som borde få Tim Burton att runka sig sanslös i förtvivlan att han själv aldrig trotsa alla sina försök kommer att kunna komma i närheten av. Styrkan med Bava är inte bara hans fantastiska ljussättningar och användandet av färg i sina filmer utan för att han får sina filmer att känna så otroligt äkta att man sväljer allt han kastar åt en.

I rollerna ser vi Giacomo Rossi-Stuart som läkaren och Erika Blanc som Monica. Fast min favorit är Fabienne Dali som häxan Ruth. En stilig kvinna som besitter en otrolig närvaro som gör att man inte kan låta bli att stirra på henne fascinerat när hon kommer i bild. Man kan säga om Kill, Baby, Kill att om man tror man kan lista ut det mesta som ska ske i filmen så kommer man att göra det med för här behöver man inte vara raketfysiker för att lista ut vart det barkar. Bara det att kvittar för man sugs lik förbannat in i mysteriet och vill verkligen se vad som sker och vad som ligger bakom det hela. För det kan inte vara som så att det är något övernaturligt bakom. Eller?

Mario Bava har visat mig nu med A Bay Of Blood, The Girl Who Knew To Much och Black Sunday att han är en väldigt bra och inspirerande regissör som jag kommer att fördjupa mig i för här finns det mycket att finna njutning i. En sann mästare med andra ord och Kill, Baby, Kill är verkligen ett tydligt bevis på det. En sann rysare som inte bör missas!

Bound - 1996

Bröderna Wachowski, ni vet de två börderna som gav världen inte bara The Matrix utan även två usla uppföljare till ett redan risigt original samt något mera trams innan en av dem delgav världen han fördrog kvinnokläder eller vad nu det var, gjorde med Bound sin debut som regissörer. Inte illa alls får jag erkänna för att vara debut men den lider av ett stort problem. Filmen är allt för lång samt den fegar ut efter en fin start med en stor del lesbisk aktivitet mellan Jennifer Tilly (hot mama!) och Gina Gershon. Och det är inget som jag gillade det minsta!

I wanna sex you up!

Tilly och Gershon spelar här två flator som sammanstrålar då Gershon ska arbeta på en lägenhet som Tilly bor bredvid med sin sambo (Joe Pantoliano) som är med i maffian. Efter att Tilly raggat upp Gershon och förfört henne i en jävligt bra scen så bestämmer de sig för att råna just maffian. Vilket går alldeles utmärkt till den som blir förd bakom ljuset börjar tänka till på egen hand. Då vänder plötsligt allt!

Pretty tied up.

Bound är väldigt fint filmad med underliga samt oväntade vinklar och manuset är tätt som musen på en krabba men det blir för segt till sist. Speltiden på 108 minuter är minst 15 minuter för mycket för min smak och att det sedan drastiskt dras ner på inte bara nakenhet utan även det lesbiska tonas ner helt. Det är för jävligt! Jag vet jag klagar ofta på flator på film men här är det kalas att titta på. Varför? därför att Jennifer Tilly är en sådan babe att det inte är sant! Ta bara scenen vid diskhon när förförelsen börjar. Får inte den det att rycka i baguetten då så får ni fan allt kolla pulsen för då är ni antingen gay eller döda.

Skottlossning får vi i slutet med ett par riktigt fina squibs men det väger inte upp förlusten av det som serverades så fint i filmens början. Ja, jag är fortfarande upphängd på förlusten av sexscenerna. Här lockas man in i något som man tror ska fortsätta efter hand som filmen varar men det visar sig bara för att ha en funktion för att göra just det i början. Meningen är alltså att vi ska sitta där i ytterligare 85 minuter och sukta efter mer naket som aldrig kommer och istället genomlida bra agerande, bra skådespelare i form av de redan nämnda, John P. Ryan vars insats här blev hans sista roll samt fans av OZ kan se fram emot en ung Christopher Meloni, bra manus och intrig. Det stör mig lite för lite mer action mellan Tilly och Gershon kunde de alltid klämt in i en annars bra film. Om än lite för lång för sitt eget bästa.

Tucker & Dale vs Evil - 2010

För ett tag sedan haglade lovorden över just den här filmen på nätet för fullt och som den hora man är så föll man för grupptrycket själv. Filmen inte bara tankades ner, den köptes med och nu är det här tredje gången jag ser Tucker och Dale slåss mot ondskan i form av korkade collegeungdomar. Ska jag vara ärlig så är det här första gången som jag ser hela filmen utan att somna. Att jag somnat tidigare beror inte på att filmen varit dålig utan mer för att filmen känts lika bra som hypen på nätet lovat för en gångs skull. Samt för att jag varit trött med såklart.

Bad timing!

Handlingen är baserad på det gamla vanliga när det kommer till djup skog, ungdomar, hillbillys och en sabla massa verktyg. Tucker & Dale vs Evis styrka är den att den vänder på begreppen på ett oväntat smart sätt och bjuder inte bara på fin gore utan även flertalet underhållande samt väldigt komiska scener. Här får vi följa Tucker och Dale som köpt en stuga i skogen som de ska fixa upp lyckligt ovetandes om en grupp collegeungdomar i närheten som är rabiat livrädda för hillbillys vilka de tolkat T & D som. Vad som börjar som ett simpelt missförstånd får snart enorma proportioner där blodet fullkomligt stänker för fullt och flismaskinen går på högtryck.

Ops!

Tucker & Dale vs Evil är en skitkul film som levererar precis allt man tror den ska göra och lite till. Man skrattar, beundrar effekterna och skrattar ännu mer åt galenskaperna som sker framför en. Och det är något som man inte alltid är bortskämd med när det kommer till dagens filmutbud. Så därför bör ni ta tillfället om det faller på och se Tucker & Dale vs Evil. Inte bara för att det är våldsamt kul i den utan för att den visar och bekräftar precis vad jag alltid misstänkt. Nämligen att collegeungdomar är precis så korkade som de framstår i just den här filmen. Mycket nöje!

Escape To Nowhere - 1990

Ytterligare en typisk filippinsk krigsfilm bara det att istället för vietnameser så är det Röda Khmererna som är fienden här. De stormar en en amerikansk förläggning i Sydvietnam och tar en general med viktig information med sig samt en sköterska. Nu ska en självmordspatrull sättas ut efter dem in i Kambodja för att återfå de kidnappade. Givetvis är patrullen full med olika personligheter där ingen av dem tål varandra. För mig är det här veterligen första gången röda khmererna figurerar i en typisk vietnamfilm och anledningen till att de gör det nu har jag ingen aning om. Oavsett vilket och under vilken flagga de nu slåss under kan kvitta för det som spelar roll är såvida de laddar om eller ej.

Svaret på den frågan är ett stort rungande NEJ! Det skjuts utan helvete och body counten är tresiffrig utan vidare. Kropparna fortsätter falla i samma takt som de som står för skottlossningen vrålar i takt med att tomhylsorna rasslar mot marken. Inte för att vi får höra det än mindre se det men vi får inbilla det för det var precis vad jag fick göra.

Mike Monty från otaliga filmer av den här sorten gör ännu ett högt befäl och frågan är om han visat sig lika grafiskt som nu. Monty torteras med taggtråd samtidigt som sköterskan våldtas framför honom i en oväntat rå scen och det stannar inte bara vid det utan Teddy Page öser på med barn och kvinnor som skjuts ner i drivor eftersom filmen fortlöper. Just där kommer skillnaden in mellan Escape To Nowhere, eller Battle Geese som den går under med, mot andra filmer i samma genre. Page tvistar om det hela med lite oväntade turer och en mer svart syn än man är van vid. Kanske är det som gör att man kommer minnas den här lite längre än Cop Game? Oavsett vilket så var den inte alls illa.

Cop Game - 1988

Tänk er den fina filmen Off Limits med Willem Dafoe och Gregory Hines omgjord av Bob Hunter alias Bruno Mattei. Jepp, käre Bruno har gett sig än en gång in i Vietnamträsket och levererar en inte helt oväntat kul film. Bortser man från att den är rippat så gott som varje scen från just Off Limits så kan man smälta den här rätt lätt om man är på det humöret. För det går inte att bortse från att Bruno gjorde otroligt underhållande filmer med vissa undantag som Shocking Dark. Här blommar han ut för fullt och drar på rejält med tre maskerade soldater kompletta med kamoflaugedräkter, gasmask och M:60´s som avrättar folk på löpande band.

Till två snutar, Morgan (Brent Huff) och Hawk (Max Laurel), sätter fart efter dem och i sin tur kommer en konspiration med rysk inblandning i spåren. Spåret tar dem från ett Saigon i upplösning då kriget är så gott som slut och Charlie bankar på dörren till den yttersta fronten där våra två hjältar får se frontgalenskap från en helikopter i sin fulla underbara glans.

Huff gjorde även Born To Fight med Mattei året efter den här så han visste säkert vad han gav sig in på där. Medan vi i andra roller får se en stor del av andra veteraner från otaliga både italienska som filippinska filmer som Romano Puppo, Werner Pochath som dök upp i Thunder 3 häromdagen, Robert Marius, Claudio Fragasso än en gång och jag missade honom igen! Don Wilson, Massimo Vanni, Ottaviano Dell'Acqua och Brett Halsey.  Kanske mer än någon dödlig klarar av men så är det bara. Här är det hårda bud som gäller när Mattei slår till med storsläggan.


Cop Game är en kul film som är bäst i sin första halva sedan blir det desto drygare och då spelar det ingen roll hur mycket Huff svettas och svär i filmen för tiden kryper och jag finner mig göra allt annat än koncentrera mig för hur det går. Iofs så kan jag originalet utan och innantill så kanske är det därför men det blir tråkigt till sist och det får stå för Mattei det. För de av er som saknar Margheriti´s leksaksbilsjakter så kan jag trösta er med att vi får en sådan här och det pågår i all evighet för den vill inte ta slut! Annars är det de gamla vanliga hyddbränningarna som vi får, lite squibs men inte tillräckligt för min smak och en underbart seglivad sång med samma namn som filmen som gör att man omöjligt kommer att glömma den väl man hört den. 

Står man ut med det sega tempot i andra halvan så kan man ha riktigt kul med Cop Game fast bäst blir det i sällskap med en likasinnad som vet att uppskatta Mattei´s alster eller filmer i den här genren i största allmänhet. Gärna tillsammans med lite pilsner och pizza.

Thunder 3 - 1988

Tredje och sista, tack och lov, filmen om Thunder. De Angelis har fortfarande inte gett upp sina planer om en franchise med filmer om Thunder med Mark Gregory så det är anledningen till vi får plåga oss igenom den här om vi nu vill utsätta oss för det. För maken till ointressant film har jag inte sett sedan Rat Man. Jag skiter fullkomligt hur pass utsatt Thunder är men söker man upp problem så får man ta skiten. Den här gången är det ett gäng weekend krigare som skjuter ett par hästar under en av deras helgmanövers och givetvis dyker ni vet vem upp och ska karla sig. Sedan fortlöper det med att de skjuter sönder ett par husvagnar som fungerar som reservat vilket i sin tur leder till att Thunder ska driva in ekonomisk ersättning. Vilket han nekas så vips åker krigsmålningen på igen och ni kan resten....

Maken till tam film har jag inte sett sedan Thunder 2 för det händer absolut ingenting här och när det väl gör det så är det så tillrättalagt att man tar sig för pannan och suckar djupt. När det kommer till mina minnen om att jag stängt av den här så hade jag fel för det var tvåan jag stängde av medan den här inte sågs alls. Vilket jag kan förstå nu när den är snart nog genomliden. Jepp, jag skriver under tiden jag avverkar den för något produktivt tyckte jag att jag kunde få ur tiden jag lagt ner på eländet.

Bo Svenson är borta och är ersatt av John Philip Law som är omöjligt än mer menlös i sitt agerande än sure Bo men jag tvivlar på det hade ändrat på något om Bo varit kvar. Precis som i föregångaren så är även den här filmad i 2.35 men versionen jag såg var 4.3 och i usel kvalité. Inte för det ändrat på filmens kvalité men rätt format är alltid att föredra. Låt bara inte omslaget lura er för det är inget av det som avspeglas där i själva filmen förutom en sketen helikopter i början. Thunder 3 var och kommer att förbli en kass film som inte var något annat än slöseri med tid. Se hellre om originalet och för allt i världen, undvik de två horribla uppföljarna!

Thunder 2 - 1987

Thunder är tillbaka i samma håla som han jämnade med marken ett par år tidigare bara det att den här gången är han på rätt sida av lagen. Men det hjälper inte ett dugg för han hinner inte mer än sätta tassarna ner förrän han är inburad av vicesheriffen Rusty som har något personligt mot Thunder. Fast Thunder´s nya karriär kommer fram relativt snabbt och snart nog är det han som patrullerar gatorna i en egen bil. Nu är Thunder inte den som ligger på latsidan utan han stoppar inte bara hemlösa transvestiter, han hindrar även bankrånare som iklädda hängselbyxor och nylonstrumpor för ansiktet rånat banken.

Olyckligtvis så är det knarklangare i fagorna som säljer knark till de yngre i reservatet och de har vicesheriffens skydd. Så när Thunder kommer de på spåren så är det han som hamnar bakom lås och bom. fast Thunder bryter sig ut för att reda ut saker och ting bara för att finna sig jagad av nämnda vicesheriff som nu skadar inte bara hans advokat men även Thunder´s fru vilken förlorar deras ofödda son. Nu är det Thunder som drar på sig krigsmålningen för andra gången och slippar tomahawken!

Mark Gregory repriserar Thunder precis som Bo Svenson upprepar sin sheriff även om han inte bränner särskilt många kalorier i den rollen. Raimund Harmstorf, känd från otaliga italienska filmer, spelar Rusty och är även med i den första Thunder-filmen. Dock under annat namn fast här ska det se ut som det är samma karaktär. Harmstorf hängde sig 1998 förmodligen efter ha fått diagnosen Parkinson. Här funkar han fint som svinet Rusty vilket ökar på filmens intresse för annars är det en riktigt slätstruken historia. Fabrizio De Angelis står för regin även den här gången vilket innebär att vi får samma film ännu en gång vilket innebär att De Angelis tyckte att First Blood var/är en på tok för bra film för att inte planka ännu en gång. Det är det som är filmens problem. Den upprepar sig bara det att det är så mycket sämre.

Gregory har pumpat upp sig och ser lite mer butchig ut fast det bästa är att det ser inte längre ut om om han har fått något uppstucket där bak och sedan glömt bort att avlägsna det. Han går helt enkelt nästintill normalt här. Nu förlorade filmen en stor del av sitt foto då versionen jag såg var en 4.3 version av en film som är filmad i 2.35. Att källan var från en blekt vhs-kopia komplett med störningar gav inte upplevelsen någon större fördel men det kan kvitta när resultatet är så tamt som här.

Förutom små glimtar av lite tuffhet i filmen så tar det till den 77:e minuten innan det brakar loss, en typisk grej från gamla actionfilmer där det stod ca: 90 minuter på deras vhs-omslag. Fast här är actionen så knaper att det känns man kollar på en Cannon-rulle med Chuck Norris. Inget händer och när det väl gör det så är det så tamt att Hem & Skola kunnat rekommendera den på sina föräldramöte under 80-tales videovåldshysteri. En annan sak som stör förutom det tama innehållet är den totalt meningslösa slutscenen. Vad fan menar De Angelis med den egentligen? Thunder 3 kom ju för helvete året efter!

Thunder 2 var en film som jag inte ens gillade när den kom och dess uppföljare vill jag minnas att jag till och med stängde av för den var så kass. Så där är inte förväntningarna direkt i topp. För att återgå till Thunder 2 så är det en verkligt actiontam film som inte kan göra någon direkt lycklig, inte ens den mest förhärdade fan av italiensk film kan finna glädje här. Jag vet att jag inte gjorde det i alla fall. Så det kanske inte alltid var bättre förr.

På begäran, omslaget till Thunder 2. dock ej det svenska men det är samma.

Zombie Apocalypse - 2011

Är vi verkligen redo för ännu en zombiefilm? Tydligen för här är en från det här året och gissa vem som ligger bakom den om inte The Asylum. Jepp, där sjönk de förväntningarna direkt misstänker jag hos de flesta. Budgeten är låg som vanligt och effekterna är av den sämsta sorten som The Asylum gjort lite till av sitt varumärke vilket satte alla rekord i deras The 7 Adventures of Sinbad. Vilken lätt kvalar in på min lista över årtiondets sämsta film. Tätt följd av flera av bolagets filmer. Oavsett vilket så har åtminstone bolaget kulor av stål som fortsätter att ge ut film i deras svindlande takt oavsett hur resultatet blir. Vilket i sin tur ger diverse skådespelare en chans att casha in lite med minimal ansträngning då de fullkomligt kan skita i hur filmen går för det är säkert ingen som kommer att se den än mindre ha den i åtanke längre än de varar.

Den här gången är det Ving Rhames som drygar ut matkassan tillsammans med Taryn Manning vilken för vänner av Sons of anarchy minns som croweatern Cherry vilken drar till Irland i säsong tre. Samt, håll nu i er, Eddie Steeples. Och vem fan är nu det?! utbrister garanterat 2 personer framför datorn samtidigt som de sliter sitt tangentbord i småbitar i förtvivlan att ha missat en "kändis". Jo, ni ser det är Crab Man från My Name Is Earl! Yay! The Asylum vet att pricka in heta kändisar!

Vad nu de tre vitt skilda karaktärer ska ha gemensamt i en zombiefilm från The Asylum är höjt i dunkel men det går ut på att de tre sammanförs via olika grupper för att ta sig fram i ett postapokalyptiskt samhälle för att ta sig till en båt i en hamn som ska ta dem alla till Catalina, It´s the fucking catalina wine mixer! där det ska finnas en frihamn för alla osmittade som är just zombiefri. Inget mer avancerat än så bjuds det på här förutom att det förekommer ett ny sorts zombiedjur som ser ut som en avmagrad tiger eller det var ett lejon, Skitsamma för det var cgi-gjort hur som helt och illa med.

För att summera filmen så går den bara ut på att de går en 10 minuter, möter ett gäng zombier, slår ihjäl dem, går ytterligare 10 minuter, munhuggs och pratar med varandra, möter ytterligare zombier och dräper dem, går lite till, möter fler zombier avslutar dem, går igen, möter en ny grupp som de slår följe med, möter fler zombier osv... Så håller det på tills de till slut når hamnen och kan komma på sin jäkla båt. Vid det laget så är man beredd att hoppa in i filmen själv för att leverera en båt till dem direkt så eländet ska ta slut, så illa är det. För att ytterligare strö salt i det öppna såret så är det här en tv-film gjord för The SyFy Channel gjord av The Asylum och är klart inspirerad av The Walking Dead´s framgångar. Det borde räcka för att avskräcka er. Vilket jag hade hoppats på att någon hade gjort med mig innan jag ödslade min dyrbara tid på den här floatern.

Wolf - 1994

Mike Nichols Wolf kanske inte tilltalar alla fans av varulvsgenren ej heller kanske han är den rätta personen att regissera en film om just varulvar. Speciellt inte om man  förväntar sig en ny el Hombre Lobo för det får man verkligen inte här. Utan istället blir det en välspelad samt välregisserad thriller med drag av varulv i sig vi får till bords. Jack Nicholson spelar en herre som blir biten av en varg efter ha kört på den en mörk natt och sedan märker att hans liv tar en sväng till det bättre på det fysiska planet. Karriärmässigt och personmässigt ser det betydligt mörkare ut.

Han finner sig utmanövrerad på jobb av sin protoge (James Spader) som inte bara satsar på att stjäla hans jobb, han tar även över dennes fru. Nicholson finner sig oväntat snabbt i svängarna tack vare sin nya förmöga och både snor tillbaka jobbet, avpolleterar sin rival och samtidigt snor sin chefs (Christopher Plummer) dotter (Michelle Pfieffer). Fast det stannar inte riktigt där för de nattliga vandringarna blir fler och fler och våldsammare till den punkt han finner kroppsdelar i ena fickan på kavajen. Som om det inte vore nog så återkommer rivalen igen och tar mer plats och ställer till mer oreda samtidigt som allt spinner mer och mer ur kontroll får våra kära ulv.

jag har kommit att uppskatta Wolf mer och mer över åren då min besvikelse över det inte var en traditionell varulvsfilm lagt sig och jag börjat ta åt mig herr Nicholson och dennes agerande. Tidigare som så många gånger förr så har jag inte alltid sett storheten i honom riktigt men karlen funkar över all förväntan nu för tiden. James Spader är alltid pålitlig och fröken Pfieffer är trevlig att vila ögonen på men verkar ha funnit sig i det facket där hon alltid ska spela en bitterfitta som är totalt anti till allt och alla. Kanske är det sådan hon är för i så gott som varje film jag sett med henne så är det alltid samma sak. Hon är tjurig, gnällig och negativ till allt och ser alltid ut att kunna braka samman i ett nervsammanbrott vilken minut som helst. Plummer däremot är för mig för alltid förknippad med Starcrash och om det är på gott eller ont det får ni avgöra. Själv finner jag det underhållande att han varit far åt David Hasselhoff i en italiensk film där en julgransbelysning fått fungera som universum.

Wolf däremot är en fin thriller som fungerar de stinder man vill se något välskrivet, välagerat, stabila effekter och ändå är lite härligt trashig samtidigt. För hur ofta får man se Michelle Pfieffer visa brasan samtidigt som hon rullar runt med en varulv på marken?

Shocking Dark - 1990

Radarparet Mattei/Fragasso slår till igen med en egenproducerad uppföljare till James Cameron´s Terminator tillika året INNAN Cameron´s egen uppföljare kom. Dessvärre så är likheterna mellan filmerna endast postern samt vi får se något som ska föreställa en cyborg samt lite tidsresor i slutet av filmen. Grundstoryn i filmen visar sig vara plankad rätt av ytterligare en Cameron film nämligen Aliens. Handlingen här är den att Venedig, bara det här är ett inofficiellt rekord i italiensk film. Den utspelar sig i i Italien! Visar sig vara utdömt av myndigheterna då det är föroreningar i luft som vatten och forskare håller på med något fuffens under jord.

Något går givetvis åt helvete och ett strike team skickas in för att ordna upp vad nu det är som gått fel på plats. Har ni sett Aliens så vet ni vad som kommer att hända härefter så det skiter vi. Vad jag kan avslöja är det att istället för regelrätta aliens så är det några gummimonster som mer är slemmiga än kusliga fast vi får som väntat se allt för lite av dem för att de ska stanna i ens minne någon längre stund efteråt. Här får ni en vag uppfattning av hur de ser ut.

Nu låter Shocking Dark avsevärt roligare än vad den visar sig vara för vad som börjar lovande spirar rätt snabbt utför och man ser vad som ska ske långt innan de inblandade i filmen gör det. Dialogen är typisk Fragasso med allt vad de innebär och en sak som fick mig att skratta högt var hur de valt att stava hans typiska alias i förtexten. Clajde Anderson. Tyvärr också det bästa i filmen. Jag är annars en fan av Mattei´s finurliga filmen fast det här kan inte räknas till det bästa av dem även om den har ett visst följe. När det kommer till själva plankningen av Aliens så gjorde Mattei det avsevärt mycket bättre i sin Zombies: The Beginning. Där pratar vi om en fin plankning och en jäkligt underhållande film. Något som Shocking Dark inte är.

Tempot är det väl inte fel på men agerandet som pendlar mellan underhållande bedrövligt till endast bedrövligt gör ingen större inverkan men det som verkligen gick mig på de berömda nerverna var det infernaliska skrikande som "hjältinnan" och hennes tonåriga sidekick pysslade med. Deras dialog bestod av kopierad dialog från Aliens och egenkomponerat vrålande. Actionen består mest av att springa i korridorer, svettas, skrika lite till det, skjuta loss med rejäla knallar och sörja fallna kamrater. Monsterna har en kuslig vana att dö på precis samma vis om och om igen i filmen så förmodligen har de bara haft två dräkter som sedan har använts maximalt för att ge oss intrycket att de varit minst fem man som sprungit runt och irrat i ett gammal mejeri med en rökmaskin på max.

Nej, inget som den här skåningen kommer att självplåga sig med fler gånger för då finns det bättre Mattei-filmer att djupdyka i för om gubben var något så var det fanimej produktiv!

Vertige - 2009

Rituals och Just Before Dawn är två av de bästa slashers gjorda och därför är det kul att se att fransmännen valt att hämta inspiration därifrån till sin Vertige. För precis som i de två eminenta filmer så är det djup skog med berg som gäller bara det att i det här fallet det är Kroatien som gäller. Det ska klättras i berg, manlighet ska testas, forna förhållande ska omvärderas precis som nya för att inte nämna att vänskap- och överlevnadsförmågan får sin törn. För när de fem på nya äventyr kommer fram till sin planerade rutt i de Kroatiska bergen finner de att den är stängd men de ger sig den på att de klarar sig fint på egen hand och därmed sätter i gång med att bestiga och utforska omgivningarna.

Vad som följer är några riktigt svettiga stunder där jag som har väldigt svårt för höjder hojtade till i soffan av ren förskräckelse för det här fattar jag inte hur de fått till. Än mindre fått skådespelarna att utföra för mig hade de inte fått upp där för att göra. Den saken är säker. Efter ha tagit sig in på relativt farlig bergsbestigning så vänder filmen rätt snabbt när det börjar gå illa för de fem på deras färd då utrustning börjar haverera och en av dem fastnar i en björnsax. Då börjar det gå upp för dem att de kanske inte är ensamma på berget....

Vertige vinner inga poäng på sin originalitet för den enda originalitet den har är bergsklättringen som är jävligt bra. Scenen med hängbron är bara en av dem. Annars har vi sett allt förut som ni säkert alla kan vid det här laget för vad som jagar dem och ser till att avveckla dem en efter en är ej heller någon större överraskning. Just där kommer Just Before Dawn och Rituals för det är uppenbart de har stått förebild och rullat ofta hos filmskaparna när de spanat fram Vertige.

Så vad lockar då att man ska se Vertige framför The Eiger Sanction med Clintan? En anledningen är den att George Kennedy inte är den ansvarige här som han är i The Eiger Sanction dock är han med i Just Before Dawn i en motsatt roll medan han inte är med i Vertige. En annan är den att The Eiger Sanction suger getpung med minimal bergsbestigning medan Vertige bjuder på underbara miljöer, grym stämning och en riktig pingla i Fanny Valette i rollen som Chloé.

Dock tappar Vertige lite i slutet då det inte är nyskapande där utan spinner vidare precis otaliga andra filmer i liknande situation. Har man överseende med det så kan man ha en riktigt trevlig stund framför burken samtidigt som man undrar hur i helvete de har filmat klättringen. För just den första delen av Vertige är jävligt spännande och filmens starkaste del. Resten går bra den med fast första halvan är bäst.

Season Of The Witch - 2011

Efter har genomlidit den urusla Drive Angry så var det ytterst tveksamt om jag verkligen ville plåga mig igenom ytterligare en Nic Cage film. Lyckligtvis så var det ett bra tag emellan filmerna så motståndskraften att stänga av hade lugnat ner sig ett par hekto.Den här gången spelar Cage tillsammans Ron Perlman så desertörer till korsriddare som för att fria sig från alla anklagelser går med på att transportera en misstänkt häxa till ett avlägset kloster för rening och rättegång. Hon ska avrättas helt enkelt.

Vad som börjar som en relativt stark grupp så är det en avsevärt mindre och svagare grupp som väl kommer fram till sitt mål bara för att finna att pesten som härjar i landet har nått ditt med och som om det inte var nog så visar det sig att en i sällskapet inte kanske är den person som den utgett sig för att vara...

Eftersom jag är ett stort fan av Swordfish trodde jag att Dominic Sena skulle ha en strålande framtid med massor av film fast det ser inte ut att bli så. Nu är det inte direkt något större fel på Season... för den har alla attribut för att vara riktigt underhållande då vi pratar om farliga riddare, häxor, demoner, pest och dess uppsvällda offer samt demoner och lite till så vill den ändå inte sätta sig hos mig just swordfish. Cage sköter sig över förväntan och har den här gången fått en relativt hyfsad peruk vilket vi har klargjort tidigare att ju bättre frisyr/peruk ju bättre film. Perlman är sitt gamla vanliga pålitliga jag fast kanske strået vassare än i sina miljoner andra roller som görs för att dra in pengarna till hyran. Christopher Lee dyker upp som smittad prälle om ni kan känna igen honom fast ni kan inte missa den härliga rösten den mannen besitter.

Varför sätter sig inte då Season...? Jo, det kan bero på den rätt fula demonen som förekommer i slutet som mest ser feminin ut med ett rejält fult utseende. Det ser inte alls bra ut. Vad som däremot ser bra ut är de andra effekterna i filmen som visar upp uppsvällda pestoffer som inte bara kalasas på av smittade hundar utan även pestsmittade munkar som återkommer som zombier och endast kan dräpas genom halshuggning. Stämningen är det inte något större fel på då filmen lyckas få till en rejält skön stämning på sina ställe men ändå så är det något som inte riktigt vill sätta sig. Kanske bara jag som bör se om den för nu vet jag att den inte är i närheten av den usla Drive Angry. Nej, jag får nog se om den här för jag tror jag kommer att uppskatta den mer vid nästa tillfälle.

Laid To Rest - 2009

Ung kvinna vaknar upp i kista i ett begravningshem bara för att finna att inte bara har hon inget minne av hur hon kommit dit samt att hon inte vet vem hon själv är. Väl ur kistan så upptäcker hon att en svartklädd man med silvermask i form av en dödskalle inte bara filmar, han planerar även att slå ihjäl henne så fort som möjligt. Väl ute ur huset och på väg från faran plockas hon upp av en man som tar med henne hem till frugan där de tar hand om henne och försöker få henne att minnas vad som skett. Bara det att mannen i masken följt efter och nu börjar likvidera hjälparna för att komma åt henne.

Det här är inget annat än en regelrätt slasher som överraskade mig det positivaste då den inte bara har en storbystad hjältinna i form av Bobbi Sue Luther som sitter på en rejäl hylla och gör sin roll som hjälplöst offer med bravur. Fast ett hjälplöst våp gör ingen film så där kommer Kevin Cage in som den hjälpsamme mannen som tar med henne hem till frugan. Cage fortsätter att skina i filmen med sitt stabila utseende och trygghet som han verkar bestå av samtidigt som det ligger något under ytan på honom och bubblar som gör att man inte vet riktigt var man har honom. Cage känns igen från Heat samt Sage Stallone´s remake på The Last House On The Left som går under titeln Chaos. Nu regisserade inte Stallone´s grabb filmen men han var en av de ansvariga bakom den. En annan lirare som känns igen är Sean Whalen och han minns de flesta säkert från ännu en Wes Craven film nämligen The People Under The Stairs där han var Roach, killen som levde i väggarna.

Så varför ska man då se Laid To Rest om den innehåller en storbystad bimbo och två skådespelare som är mer eller mindre bundna och förknippade med småroller? Därför att filmens gore är av fin och hög klass. Det öses på med kapade ansikte, kapade lemmar, sönderskjutna skallar, uppskurna magar med tarmar vällande ut och otroligt mycket mer. Vi får bland annat se vad som sker med ett huvud när det sprutas in däck på tub i ett öra. Väldigt intressant fast väldigt grafiskt, precis som vi vill ha det. Det är blodigt, slafsigt och sadistiskt med minst två huvudsprängningar. Nu är det inte bara våld och stora bröst som gäller utan filmen visar sig bjuda på en fin stämning och en gripande scen som åtminstone jag tog till mig. Kanske inte alla som gör men den är där för de som finner det lovande.

Den gamle slitvargen Richard Lynch dyker upp i en mindre roll och gör sitt för att förgylla en skön film med härligt sadistiskt våld med sin sköna stil vilket gjorde att jag fann filmen än mer underhållande vilket jag redan gjorde. För Laid To Rest är en jäkligt kul, våldsam och rolig film som jag nu ska se till att leta rätt på i ett bra släpp och som om det inte räckte så kom uppföljaren alldeles nyligen och går under titeln Chromeskull: Laid To Rest 2 vilken ska innehålla inte bara Brian Austin Green men även Michael Biehn. För er som bara vill se Bobbi Sue Luther utan att se själva filmen så kommer hon här:

Check out the rack!

Altitude - 2010

Vad som börjar med en typisk fjortisfilm med dess ständiga karaktärer, musikern med snedlugg som tvunget ska ha sin jävla gitarr med och givetvis måste spela vare sig man vill höra eländet eller ej, brottaren som bara ska hävda sig och supa ner sig till en ytterligare i nivå i apstadiet, dennes flickvän som är tidsenlig bimbo bara det att hon är filmkunnig eftersom hon går på filmskola och då autmoatiskt vet allt samt har en videokamera med sig och filmar precis allt. Vi har piloten som ska vara filmens kvinnliga fägring men bara ser ut som en billig kopia på en ung Caroline Munro och dennes pojkvän som ska dumpas efter deras sista helg då hon ska flytta till Montreal. Något som han är ovetandes om, dumpningen då alltså. Tillsammans ska våran färgstarka skara flyga till en Coldplaykonsert, bara gruppen borde fungera som avskräckande medel, då piloten hyrt ett litet plan.

Snart bär det upp och väl uppe så hamnar de i ett underligt oväder som inte ser ut att ta slut och snart nog så börjar det ske underliga brytningar inom gruppen samtidigt som brottaren tycker sig se något stort, svart och farligt utanför fönstret på planet.... För att strö ytterligare salt i såren så har filmens leading lady med pilotlicens förlorat sin mor i en flygolycka när hon var liten eftersom även mamma var pilot med Biggleskomplex och det är något som hon aldrig kommit över.

Det som börjar slentrianmässigt och fortsätter i bra takt in i filmen ger sig inte förrän det dyker upp något utanför planet. Det räcker för att hålla mitt intresse kvar för filmen så när filmens första tentakel dyker upp så är jag fast och har ingen tanke på att stänga av längre. Då ökar spänningen och man bara vill se hur de ska ta sig ur situationen samt se vad det egentligen är som är utanför planet och hotar dem. Personerna i planet skiter jag fullkomligt i då de bara är kanonmat och fullständigt ointressanta. Däremot är stämningen fin så fort tentakelen kommer in i planet samt skapar lite oreda. Samma sak sker med aktionen där en av de trevliga ungdomarna ska ge sig ut mitt under full storm för att få rätt på bakrodret på planet.

Tyvärr tar det långt in i halva filmen innan det sker och ens intresse för filmen tar fart men det kan vara värt mödan för även om det skrivs att det här ska vara en Lovecraft-inspirerad film så slutar det mer som ett avsnitt ur tv-serien The Twilight Zone från 80-talet. Lovecraft´s ande ligger verkligen över filmen när det väl brakar loss och vi får se inte bara tentakelen samt dess tillhörande monstrositet men försvinner när de som är kvar kommer på vad som egentligen sker med dem och det är då det glider från Lovecraft över till The Twilight Zone. Lite synd för ett rejält slut i samma anda som den bästa delen av filmen hade passat bättre än det lite mer publikfriande slut som vi får.

Trots det så överraskade Altitude mig med att bli bättre än jag först trott bara man tog sig in i filmen och har överseende med dess uppenbara inriktning och dess karaktärgalleri. Överlag så inte en helt för illa film som levererar en fin stämning och en rätt tryckt atmosfär för vart kan man ta vägen i ett plan med ett stort monster utanför som definitivt inte vill en väl? Och där kom jag på att jag skrivit avsevärt mer än jag först tänkt jag skulle om filmen fast så kan det gå om man sitter och fascinerat inbillar sig att ha sex med Shirley Clamp samtidigt. För fin är hon och leka gömma salamin där hade jag verkligen inte haft något emot. Ni andra kan alltid tvätta den synen ur ert sinne med att kanske ge Altitude en chans? Shirley, here i cum!

Stake Land - 2010

Eftersom vampyrer är på hugget för stunden så kan det passa bra med en film som vågar visa de vidriga sakerna för vad de egentligen är. Nämligen blodtörstiga rackare som inte drar sig för att tömma nyfödda på blod, slakta allt och alla de kommer över och inte tåla dagsljus så värst bra egentligen. Glöm skit som Twilight eller True Blood för Stake Land drar sig inte för att dra ut de ljusskygga sakerna i ljuset och blotta dem för omvärlden. Här är det samma tema som i otaliga andra filmer som sveper över oss för stunden vare sig det är zombier eller vampyrer nämligen den att en epidemi sveper över världen i form av vampyrer. De få överlevande gör sitt bästa för att överleva i en postapokalyptisk värld men det visar sig vara svårare än att bara hindra halsen från att slitas itu för är det inte vampyrer som hotar så är det kannibaler, kulter eller religiösa galningar med herren på sin sida som tycker deras sätt och väg är den rätta att följa.

Vi följer den unge Martin som finner sin familj slaktad av en vampyr som dödas av den säregne Mister. Han lär Martin att försvara sig samt tar den föräldralöse under sina vingar på väg mot New Eden som ska ligga i Kanada. Anledningen till det är i just Kanada ska bero på att det ska vara för kallt för vampyrerna där fast det gäller att ta sig dit med och det blir verkligen ingen dans på rosor. Stake Land visar upp vampyrer med svart blod och ett utseende som påminner om demonerna i The Evil Dead. Med andra ord så ser de rätt jävliga ut. För här springer de inte runt i fina kläder och pratar med accenter utan de inte bara beter sig som djur, de låter och ser ut som dem med.

Här är det inte bara vampyrdräparaction som gäller utan det är ett brett spektra som vi får att sätta tänderna i för Stake Land är mycket mer än så. Här får vi spänning, rysningar, lite komik men framför allt en grym stämning och mycket bra effekter. Visst förekommer det cgi på väl valda ställe men för det mesta är det hederlig latex och färgat vatten som sig bör. En annan sak som imponerar är hur Stake Land väljer att utnyttja vampyrernas egenskaper eller rättare framför allt hur vissa människor i filmen väljer att utnyttja de.

Stake Land är en jävligt bra film som tyvärr slutar lite för abrupt för min smak då jag hade gärna sett den varat 10 minuter till så att jag hade kunnat fått njutit lite till. Eller så är det för att det ska komma en fortsättning vilket jag verkligen hoppas för nu när jag kollade upp filmen så såg jag att den är regisserad av den begåvade Jim Mickle som gav oss den underbara Mulberry Street, en av senare års bästa zombiefilmer tillsammans med Zach Snyder´s Dawn of the Dead.  Och som är ännu bättre är det att det är Nick Damici som spelade Clutch i just Mulberry Street som spelar Mister här. Bara det är ännu en anledning för att kolla upp Stake Land och när ni ändå är i gång så passa på att dra Mulberry Street samtidigt. Ni kommer att få en helkväll garanterat! Rekommenderas det varmaste!

Hard Time : Hostage Hotel - 1999

Den tredje och förhoppningsvis sista filmen i serien om Logan McQueen, utspelar sig som ett gisslandrama i ett nedläggningshotat hotell eller vad nu det ska vara. För när en kampanjledare för en aspirerande guvenör beslutar sig för att krydda upp valdeltagandet genom att hyra in ett par lowlifes som ska kidnappa kandidatens familj, ja, då går allt åt skogen. Kidnapparna i form av Keith Carradine och Kevin Durand, försåtsminerar rubbet då Carradine är en gammal tunnelråtta från ´Nam och när de ansvariga för eländet kräver att Charlie ska komma då följer Logan med efter trots de inte är vänner direkt. Hus i helvete tar det helt när sedan Charlie ryker på en runda för då tar Logan över helt.

Regisserad av Hal Needham så var förhoppningarna här rätt grundade men det sket sig strax efter start. Needham verkar ha tappat stinget helt då Durning knappt är med och ligger medvetslös i över halva filmen innan vi ens får se honom igen. Reynolds är knappt med i första halvan innan han tar för sig av rampljuset och bjuder på en otroligt dum scen när han ska ta sig igenom en folkmassa i slowmotion. Det är så otroligt pinsamt att se att det blir komiskt.

Carradine sköter sig fint som alltid och jag kommer på mig själv med att ångra mitt tidigare förakt mot honom då det bara varit korkat och min egen förlust för det är synnerligen en fin och pålitlig skådespelare. Till skillnad från andra i den här filmen, jag syftar på dig då Burt! Nej, det här måste vara det sämsta jags sett från ett annars fint radarpar och då menar jag Needham/Reynolds. Oavsett om det är gjort för tv så är det här ytterst smärtsamt att bevittna för det är verkligen under isen och så dåligt att det blir mest ofrivillig komik av det hela. Skäms på dig Burt.

Hard Time - 1998

 

Burt är här för första gången snuten Logan McQueen med partnern Charlie (Charles Durning). Under ett gripande sopas Logan under mattan av en hårding med hästsvans och en enda kontaktlins. Hårdingen snor Logan´s vapen och dennes kumpan snor hans handfängsel. Efter en våldsam jakt dödar hårdingen sin partner som brutit benet med Logan´s vapen och flyr. Logan blir såklart misstänkt för mordet och hamnar i finkan. Samtidigt visar det sig att en stor summa pengar försvunnit ur en väska som de flyende haft med sig och som den berömda grädden på mosen så kommer den lokala gangsterbossen Martin (Robert Loggia, alltid lysande) och kräver igen dem. Kruxet är bara att Logan har ingen aning om vart pengarna tagit vägen och än mindre vem som tagit dem. Martin i sin tur skickar sina hejdukar på Logan där den ene av dem spelas av Roddy Piper vilket havererar i en rätt underhållande slagsmålsscen mellan Burt och Piper.

Burt levererar alltid för mig även om han mest ser dum ut med sitt hårt arbetade ansikte och fåniga peruker samt en mustasch som ser ut att endast bestå av näshår. Lägger man sedan till en gångstil som ser ut som att det sitter en galge kvar i jackan/kavajen han har på sig så blir det ett underhållande första möte om man inte sett Burt in action förr. Vi som sett honom förr bara skakar åt eländet och minns de goda tiderna med värme då Burt var Burt. Nu är det bara en tragisk relik som vägrar släppa taget. Trots det så älskar jag Burt och ser var film med honom som jag kommer över. För det är trots allt Burt Reynolds vi pratar om.

Charles Durning som är närvarande som alltid och sviker ej som Charlie vilket mest består av Durning spelar sig själv komplett med övervikt och gott humör. Robert Loggia gör sin roll i sömnen vilket innebär han spelar en hårding som inte tar skit av någon och det räcker man ser honom så inser man att det gör han säkert inte hellre privat. Billy Dee Williams som åklagaren eller vad nu han är bidrar kanske inte med så mycket utan mer att han kanske lockar dit några vilsna Star Wars-fan som tvunget ska se allt med honom i. Roddy Piper funkar fint i sina scener då han efter alla år inom wrestling vet hur att ta emot stryk som att ge vilket är hans styrka då leverera repliker kanske inte är den bästa. Fast han funkar fint oavsett vilket alltid.

Så vem/vilka riktar då sig Hard Time till? Fans av Burt framför allt men även de som vill se en standard tv-deckare med få överraskningar och lättsam inramning. Hard Time följdes av inte bara en utan två filmer och den andra, Hard Time II: Premonition står det om här. Nu kanske jag var lite hård när jag skrev det så var beredda på det och den tredje filmen, Hard Time: Hostage Hotel bör komma upp i det snaraste.

Hard Time funkar om man vet vad som väntar en och den här gången var jag bättre förberedd på det så kanske var det därför som den gick lättare ner. Det är lättsamt och lättsmält med få överraskningar även om den försöker med att ge oss ett par men de är rätt lätta att greppa snabbt. Lockar inte det så kanske det kan locka med en scen där Burt visar varför han är den ende i världen som kommer undan med att jogga i skinnjacka.