Cannonball - 1976

Med dagens besked om att David Carradine lämnat in tofflorna, vare sig nu det var via självmord eller ej, så tyckte jag det var dags att se om denna barndomsklassiker. Jepp, jag har många sådana på lager.
Här spelar han Cannonball, professionell bilförare som ställer upp i ett olagligt race för att dra in cash. Samt det är en sista chans för honom att rädda en karriär på väg ner i slasken efter ha orsakat en tjejs död i en olycka. Men detta blir ingen lätt match då alla, precis alla, till och med en galen tysk som tycker det är synd att Tyskland inte vann kriget för då hade all vacker natur han ser varit tysk, är emot honom. Fast värst är Redman, perfekt spelad av Bill McKinney från Cleopatra Jones, First Blood, Breakheart Pass(Mot Fort Humboldt) mfl. Detta blir ingen söndagstur med bilen, den saken är säker!

Förvånansvärt nog så håller denna fint fortfarande fast det är rätt uppenbara missar i den. T.ex. tyskens död som står i tidningen 15 minuter efter att han har dött och att personen läser det på ett plan! Men det är sådant som ökar kärleken till den. Carradine själv är rätt anonym här och den verkliga stjärnan är Bill McKinney som Redman. Hans utbrott på country"sångaren" som sänder live från bilen är klassiska fanimej! Ta bara scenen när han ber käringen i baksätet att pissa i en tratt. Hennes min och utbrott är det bästa i hela filmen, satan vad jag skrattade. Men han har flera duster med dem och en annan är när Redman ska prata i komradion och gaphalsen sjunger högt som fan för han sänder i radion live, givetvis flippar Redman och skäller ut honom. Med resultatet att han sjunger ännu högre och ännu värre tills Redman flippar ännu en gång och kastar ut gitarrjävlen genom fönstret hahaha

Robert Carradine är med på ett hörn och kör bil, Veronica Hamel är fin som fasiken här och James Keach är med på ett hörn med faktiskt, konstigt nog missade jag honom. Men gillar man Roger Cormans filmer och filmer med muskelbilar så är detta en given hit. Inte minst för alla fina bilar och Bill McKinneys Redman.

Klassiker, minst sagt!