Spun - 2002

Jonas Åkerlunds första försök i långfilmsformatet är en kul historia men alldeles för lång, utdragen och framför allt för upprepande för sitt eget bästa. I stället för att visa samma motorfläkt som står och gnisslar varje gång motorn stängs av eller startas kunde han ha skitit att ha med dem scenerna efter de första 5 gångerna så hade inte bara filmen varit kortare, den hade varit mindre upprepande med samt att filmen hade flytit snabbare med. Nu blir det rätt småsegt tempo, tyvärr. För den handlar ju ändå om tjackpundare och de gör aldrig något långsamt eller segt.

Stämningen är annars skön i filmen och den är full med sköna karaktärer som Mickey Rourkes kock, Eric Roberts fjolliga finansiär, tyvärr utrustad med en illa peruk som får honom att likna Lill-Babs, Rob Halfords bögporrsläsande kassör i den lokala porrbutiken och Deborah Harry som truckflata. Och givetvis Brittany Murphy, denna pudding med de fina ögonen. Inget fel på de andra i filmen förutom Peter Stormare som jag tycker är alldeles för usel på engelska för så fort han kläcker ur sig något så låter det extremt tillgjort för attt låta så amerikanskt som möjligt.

Åkerlund tar sig även vatten överhuvudet med att kasta in så många olika sidohistorier som han glömmer bort eller helt enkelt inte bryr sig om att förklara. Till exempel det med hunden hos veterinären fast det kanske bara var ett sätt att visa att han fått med Larry Drake i filmen eller varför inte hela denna historia med Amy som inte leder någonstans mer än att hon dyker upp och alla stannar till. Nej, han borde hållit det tajtare med karaktärerna och gett Roberts fler scener och dragit ner på annat trams.

Men jag kan inte låta bli att tycka om den på något vis och brukar se om den men vid varje titt så kommer man halvvägs och sedan tröttnar man den och ser sällan klart den. Allt på grund av det småsega tempot och alla upprepningar.