5 år efter Saturday Night Fever så har Tony äntligen hamnat på Manhattan och har lämnat Brooklyn. Han jagar jobb och försöker få dansjobb. Samtidigt som han fortsätter med sin taskiga kvinnosyn och är ständigt på jakt efter nästa nyp. Men en dag så prasslar han med huvuddansösen på hans stadiga nyps jobb och får plötsligt chansen där som bakgrundsdansare. Men Tony är Tony och han nöjer sig inte med att pumpa i baksätet, han vill pumpa på första raden. Så han tar för sig på alla vis och får lära sig att det är inte bara han som kan nypa runt och att allt är inte guld som glimmar. Och ska han klara av att ta chansen när och om den kommer?
Uppföljaren till den populära Saturday Night Fever är regisserad av ingen mindre av Sylvester Stallone som inte bara gjort det utan han har även skrivit manus och producerat samt gett sin bror en roll som kompgitarrist, killen är ett sant geni! Frank Stallone som kompgitarrist med bättre scennärvaro än clownerna i Manowar och en skön stil. Det kan inte bli bättre. Eller? Då har ni inte sett slutet, tro mig. Travolta upprepar sin roll och här har han tappat babyhullet han hade i den första filmen och är i en grym fysisk form. Han agerar bättre med. Den andra som överlevt den första filmen är hans mor, resten är borta. Stallone själv är med i början som en kille som stöter emot Tony i en konstig jävla päls, pausa annars missar ni honom. Frank sjunger en stump med. Han är kul Frank.
Givetvis är det gott om sköna dansscener här och just början på filmen är bra och slutet, mellanpartiet är rätt tråkigt och upprepande då det känns som att det bara är en förlängning av Tonys sätt från den första filmen, inget nytt med andra ord. Men det tar sig de sista 20 minuterna igen då vi får sköna moves, killar med polismustasch som svettas i trikåer, en svettig/inoljad Travolta som piskas av karlar i latexoutfits och hängs upp och piskas mer. Ett härligt rafflande med andra ord! Och till skillnad från den första filmen så är denna en halvtimme kortare och blir aldrig lika dryg samt vi slipper hans tråkiga bror som rymde från prästyrket.
Över det hela en lite mer underhållande film, kanske inte bättre då den första inte är så värst bra egentligen, men den funkar. Inte minst för Travolta och de sköna dansscenerna. Och Frank som kompgitarrist givetvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar