Dexter: The Third Season - 2008

Då var vi framme vid den tredje säsongen i den fina serien om allas våran favoritseriemördare, Dexter. Inte nog med att han lyckas göra käringen sin på smällen. Han lyckas även med att hamna framför altaret med samma kvinnfolk. Men det som tar alla priser här är det att han tar sig en lärling som han sedan visar hur det ska gå till. Men problemen börjar så fort praktikanten börjar ta egna små steg till självständighet. Att sedan lärlingen är den assisterande åklagaren gör det inte så värst smart i heller precis....

Vad kan man säga? Det är Dexter i fin form och alla kända ansikten är tillbaka även ett par nya smugit in i leden. Bland annat ser vi Desmond Harrington i rollen som Quinn. Men den som verkligen sticker ut och glänser är Jimmy Smits som Dexters praktikant med en helt agenda. Han är en favorit i vanliga fall men här är han i verkligen fin form. Weekend Video-hårdingen James Remar är såklart med han med men inte lika mycket som jag vill, tyvärr.

Ställd mot de andra så är denna lite svagare tycker jag för det blir inte lika många mord som i de andra säsongerna men det är förståeligt med allt annat som händer här. Till dess försvar så kan man säga att de här tar steget framåt och håller inte sig kvar och upprepar gamla avsnitt i absurdum. Väldigt bra tv som rekommenderas för alla fans av serien och även nya med.

Doomsday - 2008

Neil Marshall´s Doomsday och jag har aldrig kommit överens känns det som och även om jag älskar The Descent och Dog Soldiers, bara den är världens bästa varulvsfilm samt på min topp 10 lista, så gjorde denna mig grymt besviken. Och den fortsatte göra det både andra som tredje som fjärde gången jag såg den. Men nu, i sällskap med grabben som fortsätter sin utbildning i film, så vette fan om den inte kom till sin rätt bättre. Den funkade bättre i sällskap med någon än den gör när man sett den själv. Underligt kan tyckas men så är det.

Tempot är lika fint vid varje titt och tiden flyger fram. Influenserna kommer emot oss i en aldrig sinande ström och kan man sina filmer i denna genre så får man mycket att hålla koll på. Fast jag hade det roligare åt grabben som blev illamående vid tillagningen av Sean Pertwe. Visst är det en rätt magstark scen när de skivar upp honom även om man är härdad men den lille hade stora problem med att se det komiska i det. För man kan inte tycka illa om en scen inleds med att hungriga krigare som väntar på käk får en uppvisning till tonerna av Fine Young Cannibals. Men resten av filmen glufsade han i sig utan större problem.

Vid tidigare visningar för mig själv så har jag tyckt att filmen faller över med alla riddarna och slottet men även det funkade bättre denna gången så betyget blir att filmen har rest sig i mitt tycke men är trots allt ändå Marshalls sämsta hittills. Trots det så är detta en jäkligt underhållande film med grym action i hiskeligt tempo i underbar miljö med många fina skådisar med minst två ansikten från Dog Soldiers och puddingen Rhona Mitra i leaden. Och bara det är en garanti för denna ska stå i var mans samling värd namnet.

The Tournament - 2009

Hej och hjärtligt välkomna till bloggen där vi älskar att upprepa oss in i absurdum och upprepa oss är vad vi verkligen kommer att göra här och nu. Så det är lika bra att få det ur världen, ni har sett detta för! Inget nytt alls under solen och inget nytt koncept ens. Tänk er The Condemned mixat med Death Race, en smula Gross Point Blank och Albert Pyuns Mean Guns. Bara det att vi slipper hallicken Ice-T, tack och lov. Nu till det viktigaste! Får vi se bröst? Svaret kommer här under:

Nej.

Istället får vi rikligt med kills i bild och otrooligt kladdiga squibs. Tror aldrig jag sett kladdigare faktiskt och det slafsas på rätt bra här med i det stora hela med. Handlingen är den att det hålls en tävlingen med de 30 bästa lönnmördarna och det är följs av vadslagning och kameror som följer precis allt över allt. Och en stor del om inte hela England är deras lekplats. Givetvis förklaras allt för media och allmänheten med att det som hänt varit antingen en olycka eller en terroristattack. Vad som passar bäst. In i spelet kommer en tidigare mästare för att hämnas sin frus död och ni fattar galloppen.

Spelarna som sig är det inget fel på och vi ser Wing Rhames, Scott Adkins i en alldeles för liten roll, Robert Carlyle, Liam Cunnigham (Dog Soldiers!!!) och puddingen Kelly Hu. Vem som är vem får ni själva se om ni vill. Filmen i sig är våldsam och det är väl det som är det bästa med den för det är verkligen inget nytt vi får serverat här och slutet är väl smörigt i skarp kontrast med all tidigare våld men det passade väl tyckte regissören. Själv tröttnade jag. Det är våldsam underhållning med ett fint tempo men det är inget nytt som sagt. Har ni tid över så slå ett öga men inget att springa benen av sig för fast det slår senaste Wallander/Beck i väntan på nästa Colin Nutley film.

Dagens skörd # 6

Jag kunde inte bara låta bli så det blev lite skoj från Axel. Highs som lowes, allt ligger i betraktarens öga, vad nu det vill säga. Hur som haver, här kommer fynden.

True Blood Season 2 - 2009

Efter att ha mer eller mindre sågat säsong ett så trodde minst av allt jag själv att jag skulle se säsong två av True Blood men ack, där bedrog jag mig själv. Rejält. För nu är den sedd och jag måste erkänna samt krypa till korset för denna gången insåg jag storheten i den. Det ÄR en bra serie och det beror antingen på att jag släppte lite på mina reservationer eller så har den bara blivit bättre skriven för det är mindre trams nu och mer raffel än i första säsongen.

Den första var mer eller mindre satsa allt på vågade sexscener och lite blod medan detta gången är med utstuderat och ger mer köttt om karaktärerna. Samt vi bjuds på fler udda händelser och riktigt kul och smart dialog. Vissa karaktärer är mer i bild och andra mindre i bild. Både på gott som ont men jag fann det jag såg till det bättre.

Fan, till och med Skarsgård fann jag riktigt underhållande här och hans karaktär blir bara mer och mer intressant att finna sig i sällskap med. Anna Paquin´s karaktär är mindre korkad men fortfarande godtrogen men det är bara att acceptera antar jag fast hon har en väldigt fin kropp får jag säga. Så nu ser jag fram emot säsong tre så och det är väl lika bra att erkänna att jag blivit en sucker själv för denna serien...

The Blue Lagoon - 1980

Jag gjorde ett försök men det gick inte bara. 40 minuter in så ville jag bara kräka och skära mig djupt med rakblad för detta sög yakpung med råge. Så säg aldrig jag gör något för er, trogna läsare! Här är det fullt med djurliv och en Christopher Atkins med så grovt könshår så det kryper ut på låren på honom. Brooke Shields ser ut att ha torrmjölk i tuttarna och inte ens om jag vore den siste mannen på den ön med henne så hade jag hellre masturburerat frenetiskt och tänkt på det lokala sjölivet i stället för krupit på henne. Nej, inte ens jag sjunker hur lågt som helst för konsten så här går gränsen.

Men hade scenariot i denna tagit den väg som spelas upp i Top Secret så hade detta varit världens bästa film i stället för denna trosfuktare för damer i övre medelåldern den är nu. Där plockas Atkins upp av ett fartyg med ryska sjömän och när han upptävker de lämnar kvar Sheilds på ön så börjar han skrika och leva jävel. Men ju mer han skriker och har sig så ju mer upphetsade verkar sjömännen bli. Nu det! hade blivit en helt annan film och avsevärt mycket bättre med.

Generation Kill - 2008

Ännu en HBO-serie man sett och lever den upp till hypen ? Svar ja. Gillar man krig och den mindre glamorösa sidan av det och gillar man Jarhead så kommer man gilla denna. Den här gången får vi följa en pluton i intagandet av Bagdad. Rättare sagt de 21 dagar det tog för något vidare motstånd var det inte enligt denna version.

Många kända ansikten och framför allt många från deras andra produktioner syns till. Alexander Skarsgård är med occh han är ju även med i True Blood som alla säkert känner till. Vi får ett par ansikten från den utsökta The Wire och och vi får från OZ, till och med från The Shield. Så det är bara att kolla efter era favoriter här för gott om dem är det. Serien är baserad på en bok av en reporter från Rolling Stone som följde med och här spelas han av Lee Tergesen, Beecher från OZ ju! Och manuset till serien är skriven av en av genierna bakom The Wire.

Våld serveras det? Svar ja. Då skottlossningar som homofobier och homosexuella anspelningar förekommer i en oändlig sinande ström samt snack om fitta och knulla. Och det bara skrämmer en att detta är en av världens bäst utrustade arméer och den består av småbarn med grym utbildning och massförstörelsevapen som bara har två saker på hjärnan. Antingen är det att alla är bögar eller så är det prat om att knulla, aldrig göra det, bara prata snacka om det.

Men trots det enformiga snacket som dämpas efterhand så är det en intensiv satsning med rejäl budget och många fina scener. Att hela denna invasion ens lyckades förvånar mig med tanke på inkompetensen i befälsleden och de ansvariga som tillåter allt för lite cred hos staben. En intressant men samtidigt skrämmande som sagt, bild av USAs krig i Irak. Endast gjort 7 delar så serien är klar så den är väl värd en titt.

Mrs. Doubtfire - 1993

Robin Williams är ett komiskt geni med en grym timing och en ännu snabbare munsvada. Mrs. Doubtfire har jag aldrig direkt gillat förr och inte heller har jag sett den ordentligt. Men nu är det gjort och det retar mig bara vad jag missat så länge. Visst, den blir sockersöt mellan varven och slutet är det diabetsvarning på men det för man ta. Speciellt när det är så kul som det är här. Men även om det är Williams som äger filmen så är Sally Field, Pierce Brosnan, Robert Prosky och Harvey Fierstein med och även om de inte har så mycket att sätta upp mot Williams i kvinnokläder så tillför de allt något.

Jag gillar Williams för han är en sådan perfekt komisk skådis som även funkar fint i allvarliga roller. Toys gör han en blandning av seriös och komisk även om det inte är den lättaste filmen att ta till sig. I Insomnia är han mördaren och den som håller filmen uppe för Pacino är sitt vanliga jag på autopilot i den. I Death To Smoochy så får han fint motstånd av Edward Norton även om det såklart är Williams som tar hem spelet. Och roligast är han när han får fria händer och bara släpper loss i alla roller och efterapningar som han gör så bra och vill man se honom i full frihet så rekommenderas hans live-dvd Robin Williams: Live on Broadway. Jag har aldrig skrattat så mycket som jag har gjort när jag ser den. Rekommenderas varmt!

Men vill man se en behaglig och faktiskt bra komedi så är detta en riktigt bra och rolig film och det måste bara rekommenderas. Inte minst för Williams som totalt äger här.

The Hills Run Red - 2009

Tre fula, dryga och ointressanta typer ger sig ut för att finna en "försvunnen" film, Cigarette Burns någon? På vägen plockar de upp dottern till filmmakaren. Men först måste de avgifta henne från drogmissbruk och strippande på skumma barer. Två dagar senare!! är de på väg ut i skogen. De filmar allt i sin väg och snart nog får de sin önskan uppfylld. De inte bara har funnit skaparen bakom filmen utan de är nu även med i den, ofrivilligt vill säga.

Ännu en ny slasher och denna är inspelad i Bulgarien som är så vanligt nu för tiden. Här är annars inget nytt alls vi bjuds på. Det är en övermänsklig mördare med deformerat ansikte som gömmer sig bakom mask och är lite "efter" men stark. Lite otrohet, lite rednecks och rånförsök från de samma och gott om blod och tortyr. Precis som i alla andra slashers och här bjuds vi inte på något nytt alls. Så därför inte heller någon anledning att se spektaklet såvida man inte vill se precis varenda slasher som gjorts. Jag klarar mig fint utan den, den saken är biff.

Public Enemies - 2009

Michael Mann är en skitbra regissör och jag gillar hans filmer skarpt och Miami Vice är nog en av mina favoriter med honom för den är så snygg och avslappnad den filmen. Samt han har alltid med så snygga skottlossningar i sina filmer. Så även här. Upplägget här är den gamla historien om Dillinger och jakten på honom av FBI. Johnny Depp spelar Dillinger en roll som Warren Oates gjorde redan 1973. I samma film spelade Ben Johnson Purvis, samma roll som Christian Bale gör i Manns version. Båda är sevärda fast Oates/Johnson är ett skönare par i alla lägen.

Även i denna får vi skottlossningar, många sådana samma med bankrån, och lika snygga som alltid är de med. Och framför allt, de låter för jäkla bra med när det skjuts i dem. Ännu en sak som är typisk i en Mann-film, skotten låter underbart. Fotot är snyggt som vanligt, vad annars. Depp är bra och Bale är lika sammanbiten som alltid och vi ser många andra kända ansikten i rollerna med. Vad man kan klaga på lite är att det går lite fort mellan varven och plötsligt finner vi oss i ett rån och man har ingen aning om hur de hamnade där. Men det är förmodligen gjort så för att få med mer skottlossningar i filmen eller för att Mann gillade det sättet att hoppa i historien.

Hur som helst en bra film med kompetenta ansikten och ett hyfsat tempo och några riktigt sköna skottlossningar. Squibs får vi med för de som kräver det och rikligt av dem med. Inte Manns bästa tycker jag men tillräckligt bra och intressant för att soppa mattan med mycket annat skit som kommit på sistone. Som The Taking Of Pelham 123 t.ex.

Dagens inköp

Var egentligen inte meningen att handla film då kassan är tömd lång tid fram men så såg jag denna släpps i det snaraste och då kunde jag inte bara låta bli. Många år sedan den sågs nu men tvivlar på att den gör en besviken i dag. Detta ska bli ett riktigt kul återseende!

The Keeper - 2009

Den senaste av Seagals filmer är inte oväntat en DTV. Inte heller oväntat är att Seagal spelar en polis som blir uppsagd och sedan blir anlitad att vakta en bekants dotter som är kidnappningshotad med jämna mellanrum så bara där kan ni hela filmen.

Vad som däremot är uppfriskande är att gubben ser gladare ut på länge och att allt dubbning och stand-ins är borta denna gången. Tack och lov. Och till skillnad från Driven To Kill så hör man vad karlen säger/mumlar i denna. Inte för det är något nytt enligt vissa elaka tungor men lyssnar på mannen så får man sin dagliga dos vishet serverad. Själva filmen då undrar ni, hur är den? Jo, den är okej. Fightingen är bra och Seagal bryter armar som förr och han till och med har börjat med att förödmjuka folk igen innan han spöar skiten ur dem. Det har jag verkligen saknat. Sen är det gott om squibs och blodstänk men det blir ändå lite gubbvarning över vissa scener i filmen.

Biljakten/jakterna är rätt trötta och jag hade kunnat gå om bilarna när de rattar för "fullt" i full "fart" men det är en Seagal så man sväljer det. Inte hans bästa film och inte hans sämsta utan lägger sig i den fållan där man känner man måste ha den för ha samlingen komplett men samtidigt inte heller har ett brinnande behov att se om den de närmaste 10 åren. Kanske inget gott betyg för vanligt folk men för oss som gillar karlen så är det glasklart. Han har gjort avsevärt sämre filmer än dena, inget snack om saken. Och han har gjort mycket bättre med. Men efter nu The Marker, Kill Switch, Driven To Kill och till och med Urban Justice så känns denna lite tam men den spöar ändå Against The Dark med råge.

Children Of The Corn: Revelation - 2001

Sjunde och sista delen, hittills i alla fall, i serien och absolut den sämsta av dem alla. Den här gången utspelar det hela sig i ett hyreshus med lite majs runt om hörnen. Visst är det några scener i det men inget som alls påminner om de fornstora dagarna i serien. Nu är det ett barnbarn som letar efter mormor som försvunnit. Käringen har visst överlevt en eldsvåda i barndomen som var förknippad med en sekt med barn och nu är dessa tillbaka för att hämnas och för att slå ihjäl folk. Och som väntat så ska barnbarnet stoppa dem.

Inget roligt och så långt i från de andra filmerna i serien som är möjligt. Även om sexan var kass så höll den sig till den ursprungliga idén medan denna har väldigt lite med den att göra. Så för min del så stannar serien vid den femte delen då del 6 som del 7 var verkligen bottennapp som inte tillförde något vettigt eller intressant till serien. Bäst är reamaken och del tre. Originalfilmen kommer att ses men inte i dag. Nu ska jag se den senaste Seagal för att tvätta bort obehaget efter dessa två bottennapp.

Children Of The Corn 666: Isaac´s Return - 1999

Nej, detta var verkligen ingen höjdare och definitivt den sämsta i serien. Även om de fått tillbaka John Franklin som spelade Isaac i första filmen så ser han mest dum ut här. Ansikte som en 80-åring och kropp som en tolvåring så ser han verkligen rätt fånig ut. Här ska han ha legat i koma i 19 år och plötsligt vaknar upp när en ung "cool och hipp" tjej kommer till stan. Nu ska plötsligt hon paras med Isaacs son för att de tillsammans ska föda fram nya barn i sekten. Tjejen visar sig vara Isaacs dotter med på något underligt vis som jag totalt missat och sket i med för det blev bara löjligt.

Här ska allt förklaras med att det är mer en sekt än vilsna barn med smak för mord och en galen predikant. Minimalt med tid i majsfält och maximalt med tråkig dialog. Det är mest tomt tugg och en massa "coola" ungdomar som är allt utom just det. Våld förekommer och de scener där det gör det är bra gjorda men filmen suger babianröv. Stacy Keach är med som doktor och Nancy Allen från Robocop är även hon med. Visst ser hon bra ut här men verkar mest gå på autopilot i agerandet.

Ingen höjdare och faktiskt en film som serien klarar sig fint utan för denna gör verkligen ingen som helst nytta här. Så denna kan ni hoppa över med gott samvete för ni missar inget, tro mig.

Children Of The Corn V: Fields Of Terror - 1998

Inträde nummer 5 i serien om de majsdyrkande barnen visar inga tecken på stagnera i kvalité även om denna blev lite tråkig mellan varven. Lite underligt med tanke på dess annars rätt fina tempo och sköna effekter och blodiga mord. Men dess tråkighet kan förklaras med att huvudrollsinnehavaren Stacy Gallina är så fruktansvärt tråkig att titta på. Minimal utstrålning och ingen direkt inlevelse i sin roll är säkerligen en betydande faktor. Det samt att den latinska grävskopan Eva Mendez är med här och hon är verkligen usel i precis allt hon gör.

Annars ser vi Fred Williamson och David Carradine i småroller, så även trädgårdstomten Kane Hodder. Och så får vi en av Arquette-familjen här. Hollywoods nya svar på Baldwinsarna. Men denna har tydligen bytt kön och är kvinna nu. Hur som helst. Det är en Arquette vad nu än personen kallar sig. Och vi får Frank Zappas son Ahmet Zappa i en snabb roll i början med för de som gillar Zappa.

Bara synd den blev tråkig mellan varven för annars var det en kul liten film som höll sin mark och fortsätter hålla intresset kvar även denna. Med ha sett filmerna så tätt som jag gjort nu så är det bara tvåan som sögit balle. De andra har levererat även om denna faktiskt blev lite randig men det skyller vi på skatan i leaden. Så än så länge är jag fullt nöjd med filmerna och ser inget problem med att rekommendera någon att ge sig in i ett maraton med dem.

Children Of The Corn IV - The Gathering - 1996

Den fjärde delen är sedd och än så ser det bra ut för majsfältet även om de kastar om det lite här. Både på gott som ont. Inte lika bra som trean men avsevärt bättre än den trötta tvåan. Men here we go. Naomi Watts kommer hem till Karen Black och sin syster där. Samtidigt så lider Black av svåra mardrömmar om ett barn och vägar knappt lämna gräsmattan. Snart nog blir alla barn sjuka och alla är lamslagna. Snart så kommer de vuxna, läs Watts, på att det är nog skumt i görandet. Och mycket riktigt. En död pojkpredikant är på väg tillbaka och vill ha Watts systers kropp. Nej, inget sexuellt nu utan han är i behov av den fysiska gestalten. Han är ju spöke och vill tillbaka ju... Och på den vägen är det.

Stämningen är helt okej och det är fina effekter, blodiga och våldsamma. Men själva upplägget känns mer plankat av Sjätte Sinnet, trots den kom tre år senare! Huh? Jag har ingen förklaring på det resonemanget alls. Hur som helst. Men filmens brist är att den blir tråkig och inget som man inte sett förr. Visst ungarna blir våldsamma men inte som i de andra filmerna och själva predikanten är ett spöke för det mesta så han blir mest bara irriterande när han väl kommer. Då är han bättre i trean, det är verkligen en störig jävel det.

Watts går på som om karriären hänger på det och visar inte ens brösten. Lite illa det då karriären drog inte i gång på länge efter denna så lite hud kunde hon allt bjudit på. Black är en stabil skådis men har aldrig varit en favorit hos mig men gör sitt bra här. Vad som är bra är stämningen som är riktigt fin och goret lika så. Storyn är som Dressmanreklamen, inget nytt och full av fula människor i fula kläder. Men den håller ens intresse kvar för de resterande delarna men trean rår den inte på fast tvåan spöar den med råge. Men överlag en helt okej film om än lite småtråkig som funkar fint på egna ben med faktiskt.

Children Of The Corn III: Urban Harvest - 1995

Tredje delen och denna gången är det två bröder som finner sig ensamma efter att deras far/adoptivfar plötsligt satsat på en karriär som fågelskrämma lite ofrivilligt. Så snart befinner de sig i den stora staden och upptäcker att det kan vara enklare att smälta in om man bjuder till lite. Åtminstone den äldre av dem förstår det medan den yngre fortsätter som han alltid gjort. Och snart är det skördedags igen....

Denna delen regisserades av den härliga Anthony Hickox bror, James Hickox, och det märks för de har en liknande stil och samma smak för våldsamma effekter. Effekterna här sköts av Screaming Mad George från otaliga filmer som vi inte går in på nu. Men det är riktigt bra gjort och även om slutmonstret pendlar mellan taskig cgi, leksaksmodell som förtär små modellmänniskor till rörlig modell som styrs av människor så är det trots det en härlig uppenbarelse. Det är blodigt och de sista 10 minuterna är rejält fyllda med slafs, klegg, blod och monsterraffel. Inget naket iofs men det väger monstret upp med råge.

Vad som förvånar är att stämningen är så tjock här och trots det är en DTV-film så förvånar det mig för det är den bästa i serien jag sett hittills. Daniel Cerny som spelar predikanten här är verkligen störig och passar riktigt bra i rollen. Han gör verkligen mycket av sin roll och det är bara konstigt att han inte gjort mer än de få roller han gjort. Världen är bra orättvis ibland.

Så bänka er framför den bästa i serien och få er ett rejält hantverk skräck/slafs nerkört i halsen och jag lovar att ni kommer att vilja be om mer av denna varan. Mycket underhållande film får jag säga. Tummen upp här från min sida!

Children Of The Corn II: The Final Sacrifice - 1992

Uppföljare som fortsätter efter den första filmen. Originalet nu. Denna gången har media hittat dit och alla liken funnits. Men ingen fattar det är barnen som är ligger bakom utom två gamla käringar vilka dör rätt snabbt. Men en skjutjärnsreporter tillsammans med en indian kommer sanningen på spåren. Men ska de klara sig undan majsfältet?

En okej uppföljare som funkar men är rätt seg och inget som dröjer sig kvar i tankarna. Vissa underhållande mord men inget mer. Terence Knox från Pluton B I Vietnam är reportern som bråkar med sin son. De andra är inga som jag kände igen fast Rosalind Allen som Angela var fin här. Skönaste morden var käringen som krossas under huset sitt och hennes syster som kraschar bingon. Störigast var Ryan Bollman som Micah. Han överdrev spelet sitt så det blev mest jobbigt att bevittna och så skrek han med. Inget bra sätt att vinna mitt förtroende på kan jag säga.

Funkar om man vill se serien komplett men inget som funkar på egna ben. Se då hellre om originalet eller remaken i stället men vill ni se en ful typ dö i en skördetröska så leta inte längre, ni får se det här.

Children Of The Corn - 2009

Remake-dags igen och denna gången är det den gamla Stephen King-filmatiseringen Children Of The Corn som fått stå modell. Eller rättare sagt, detta är en mer trogen filmatisering av novellen som King skrev. Skit samma egentligen. Se den själva för detta var bra! Storyn går jag inte in på för det har Fred gjort här så vill ni ha mer kött på benen så rekommenderas han recension. Allt för att göra det lättare för mig samt det var den som fick mig att vilja se denna i första taget så cred till Fred!

En speltid på 90 minuter som försvinner så här fort har jag inte varit med om på länge och även om det är mycket snack och lite verkstad i början så är intresset på topp och även om det bara bråkas och gnälls så funkar det fint tycker jag och sedan de har tagit beslutet att kasta in flashbacks från Vietnam mitt i ett majsfält är fanimej genialiskt! Vi får alltså se kriget rasa mellan raderna och resultatet bjuds vi på med. Här kan man prata om att leva sig in i fantasierna. Själv satt jag med ett fånigt leende på läpparna och njöt av episoden för den var skitfräck.

Blod får vi för de som vill se, bröst får vi för de som vill det och fina är dem med, alltid ett plus. Scenen i kyrkan med befruktningen är verkligen så udda som den låter och barnen visar verkligen upp en störd sida som får mig att tänka på den mästerliga Who can kill a child? Likheterna är där och barn är otäcka, inget snack om saken och särskilt när de är fler än tre och tittar på en i samlad trupp med ett elakt flin på läpparna. Huh.

Så här är en fin skräckis som rekommenderas och precis som Fred skriver så ser jag gärna fram emot uppföljare jag med. Fast först ska jag se de andra uppföljarna till originalet först men originalet hoppar jag nog på för den är så trist. Men denna bör ni allt se och i värsta fall så funkar den säkert fint som barnbekämpningsmedel.

The Proposal - 2009

Inte så mycket att säga här egentligen då detta är bara en i mängden av ytliga romcoms men jag gillar sådana så denna sväljs undan snabbt och jag mår fint hela vägen. Storyn går ut på att Sandra Bullocks ilskna bokförläggare hotas med att deporteras till Kanada för hennes visum gått ut så hon tvingar sin assistent Ryan Reynolds att gifta sig med henne. Han ska få en karriär inom företaget och sådant i utbyte mot att han ställer upp. Så det bär i väg till hans föräldrars ställe i Alaska och där ställs allt på sin spets givetvis.

Inget nytt under solen här men det funkar för både Bullock och Reynolds gillas skarpt i detta hushållet. Att sedan Bullock blir finare ju äldre hon blir gör det inte sämre heller. Sen visar hon upp sig in da flesh här med även om inget flashas och det uppskattas för en kvinna med former var det inte i går man såg i en ny film från Hollywood. Plus för det! Och för oss som uppskattar en fin kvinna i gummistövlar får något att bita i här med, den saken är biff. Förutom Reynolds och Bullock så får vi Betty White, Graig T. Nelson och Mary Steenburg med att skratta åt.

En bra underhållande söndagsfilm som funkar fint att bara koppla av till när man vill vara med sig själv för en stund. Och det vill väl alla vara någon gång antar jag. Och framför allt inte i sällskap med Norrlands Guld då! Carlsberg Hof ska det vara.

G:I. Joe: Rise Of The Cobra - 2009

Nu kan detta låta motsägelsefullt mot Transformers: Rise Of The Fallen men dessa filmer är som natt och dag. Här har vi Stephen Sommers som har flera feta filmer bakom sig som The Mummy, Deep Rising och Van Helsing. Visst är det rena ramma effektpornografin men hey, vad tror ni detta är?

Detta är inget annat än ren skär effektpornografi med enorma massor av blue screen, cgi och vad mer nu de använder för att göra sådana effekter som de har här. Tempot är rasande och det är inga döda sekunder i denna film. Klarar man inte av tempot som här och den extrema effektmassa som är här så är det bäst att hålla sig undan. Storyn orkade jag inte sätta mig in i utan jag bara följde med i vad som skedde i bild och stängde av. Och det funkade kanon. Till skillnad från gårdagens spektakel så är detta en jäkligt underhållande film och jag gillade den skarpt.

Sommers har tagit med de flesta av sina vanliga skådisar och en del är i från Mumien. Här kommer de: Brendan Fraser, Arnold Vosloo, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Kevin J. Connor, Dennis Quaid, Sienna Miller, Ray Park, Jonathan Pryce mfl mfl... Se själva hur många ni känner igen, det är en del. Som sagt, detta är en högt underhållande special effects-film som levererar fullt ut. Så slösa ingen tid på Transformers 2 och se denna två gånger i stället. Tro mig, ni kommer inte att ångra det beslutet!

Rekommenderas!

Transformers: Revenge Of The Fallen - 2009

Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för denna skändning av mitt stilla sinne...

Deadgirl - 2008

Dem säger ju att man aldrig glömmer sin första gång och detta är ett bevis på den saken. Och jag tvivlar på att de som får sin första gång här i denna filmen inte lär glömma det heller. Men nu till vädret.

Två lokala sluskar kommer på en ledig dag från plugget bestående av blaskig folköl och förstörelse, ett lik eller en kropp av en tjej på spåren. Med andra ord, de hittar en kvinnokropp i källaren till det lokala gökboet som är nerlagt. Snart tar det inte lång tid innan en av dem vill doppa snorren för bruden visar sig leva och är det gratis så är det gratis. Den andra av dem har ett samvete och en odödlig kärlek till en barndomsflört och ger sig hem. Men dagen efter är han tillbaka och polaren har testat sig fram. Från ha misshandlat, knäckt nacken på tjejen och ändå inte har hon dött så kommer han fram till att hon inte lever så då är det helt okej att ta för sig sexuellt. Snart nog är där fler inblandade i smeten och det är som sagt bara en fråga om tid innan allt blir offentligt fast inte utan det hela tas ett par steg rejält längre.

Nu kan detta låta som en kul film eller rättare sagt som en ovanligt svart och morbid komedi, denna är inget av det. Detta är bara svart, dystert och eländigt. Här får vi en inblick i tragiska ungdomar som totalt skiter i allt bara de får som de vill. Att det sedan är på någon annans bekostnad spelar ingen roll alls. Jaget är det viktigaste och det måste går före allt annat. Men känner i magtrakten rätt tidigt att detta kommer inte sluta på något soligt vis och vissa scener tar verkligen emot att se. Inte för det är så värst grafiskt utanför det är så vidrigt i beteende och hänsynslöshet.

Agerandet är bra och så är effekterna är med. Scenen med en viss tarmtömning fick till och med mig att bli lite äcklad så tummen upp för dem! Tyvärr får jag säga att filmen kommer till ett visst ställe där det blir komiskt och med rätta eller så är det bara jag som har sjuk humör men scenen på macken är verkligen komisk. Och efter det så är det som att luften går ur filmen lite. Den förlorar sin råhet och slutet blir lite avslaget. Även om det inte är kasst utan kanske lite väntat än oväntat tycker jag. Men ändå en fullt sevärd film som definitivt inte är för alla.

Cursed - 2005

Wes Craven kände säkert att han var på väg att göra den yttersta varulvsfilmen med denna och tog in sin gamle polare Kevin Williamson. Tillsammans gjorde de ju succé med Scream och efterföljarna. Åtminstone med tvåan för trean vet vi säkert alla hur illa det resultatet blev... Så de skred säkert till verket med glödande frenesi och Hollywoods unga hopp för framtiden i rollerna. Resultatet? Det blev denna soppa.

Det enda bra i den som jag fann är Christina Ricci men sen kan hon vara med i en reklamfilm för motorolja så finner jag henne bra där. Har alltid varit svag för den kvinnan av någon absurd anledning. Resten är bara en massa avskräde från diverse serier som av någon anledning lagts ner. Filmen i sig framstår mer som ett avsnitt av Dawsons Creek bara det att de har kastat in lite cgi-våld och en varulv eller två i röran. Att de sedan fått med pajasen Joshua Jackson från nämnda serien gör det inte mer uthärdligt heller... Nej, detta är ingen angenäm upplevelse och ett fint sätt att offra 100 minuter av sitt liv som man garanterat inte får igen. Tack för det Wes!

Varulven/varulvarna när de är gestaltas av stuntmän i dräkt är helt okej men så fort den berömda datorn är med i spelet så blir det bara kasst. Fast det värsta är varulven som svär och räcker finger. Men det kanske är för att den unga och smarta genreationen som sväljer dessa serier som såg denna skulle känna sig tilltalade. Själv gör jag som Sverker på Plus och slänger skiten i soptunnan. Där hör den hemma.

Infestation - 2009

Jätteinsekter tar över Colorado och en brokig skara personer kämpar sig fram bland spillrorna. Det är storyn och det är allt. Nu är det Sofia, Bulgarien som är stand in för Colorado och det märks inte direkt men man har sina aningar. Speciellt när det jobbas hårt för att dölja nummerplåtarna på alla bilar i bild.

Storyn är simpel men fullt fungerande. Effekterna är fullt godkända de med så ni som är allergiska mot taskig cgi kan titta här utan allt för svåra attacker i soffan. Inget direkt gore utan mer lite kladd och klegg men även en hybrid som senare förekommer ofta i filmen visas rätt starkt här. Själv reagerade jag men det beror mer på min spindelfobi än rädsla. Nu är detta menat att vara en komedi/monsterfilm och visst har den sina komiska stunder men det är för långt mellan dem och även om tempot rullar på fint så lyfter aldrig filmen. Den står mer i samma läge och puttrar och fiser.

Jag blev rätt fort trött på det då jag ville det skulle tas till nya höjder i filmen men nej, det skedde aldrig. Det är inte som om teamet inte haft råd eller kunskap för att få fart på den för det är ingen klåpare som gjort denna utan det märks det är en lirare som vet vad han vill göra här. Bara det att han inte kunde få till mer kuk i filmen så den sträckte sig över likgiltigt tidsfördriv till en skön monsterfilm utan den stannade på likgiltigt tidsfördriv. Men har ni tid över och inget annat för er så ge den en chans men vänta er inget som trotsar tyngdlagen. Se då hellre om Anacondas för den är åtminstone kul hela tiden.

It´s Alive - 2008

Larry Cohen är inte världens roligaste regissör direkt och hans tre filmer om babymonsterna är inget vidare. Maken till tråkigare filmer får man allt leta efter. Men nu så har det gjorts en remake eller rättare sagt en nytolkning på den första filmen. Och gissa vad? Den är bättre men det kan inte varit så svårt att lyckas med den bedriften för den första filmen suger verkligen.

Denna gången är det ett ungt par som får barn. Fast redan i 6 månaden vill den lille gynnaren ut så det blir kejsarsnitt och när väl förlossningen är klar så är det bara mamma och barn som klarat livhanken för alla andra är slaktade men ingen fattar vad som hänt. Snart är familjen hemma och lyckliga och den lilles hunger börjar bli större och värre och snart försvinner familjens katt. Och på den vägen är det. Fåglar , katter, kaniner och bekanta samt psykologer ryker all världens väg och föräldrarna är sååå lyckliga med sin lilla illbatting. Att han ser annorlunda ut bekommer de inte det minsta heller.

Till skillnad från originalet så är inte bebisen här utrustad med vattenskalle och svarta ögon. Här är den mer normal men vi får olika vinkar om att allt inte är helt normalt. Dock får vi inte se mycket av den i bild och det tycker jag funkar fint. Cgi-gjord för det mesta och docka i vissa fall de gånger vi ser den men det funkar fint. Blod och slafsande bjuds det på och om man ska klaga på något där så är det att de tvunget ska använda sig av cgi nu när det ska vara blodstänk i en film, det ser inte bra ut alls.

Producerad av Millennium films, Nu Images andra bolag som gör mer påkostade filmer och ligger bakom Rambo 5 som är på gång, tillsammans med Matt Damon. Så budgeten är relativt påkostad och det är hyfsade aktörer här även om vissa är sämre än andra här. Dock fann jag mig gilla Bijou Phillips en bra stund in i filmen då hon blir mer och mer galen på sitt vis. Stämningen är härligt skruvad och det är en hel del gore och för er som saknar Larry Cohen så kan jag lätta er med att säga att han står bakom manuset till denna så han är inblandad i den han med. Men överlag en underhållande film med en härligt skruvad stämning och kul gore som är värd en titt och står valet mellan denna och Wrong Turn 3 så välj inte den sista bara för då kan ni lika gärna se originalet till denna i stället.

Blood And Bone - 2009

Om man som gillar jag feta figthingfilmer som Undisputed och ännu mer Undisputed 2 så bara måste man se Blood And Bone. Michael Jai White från just Undisputed 2 är tillbaka och det vette fan om han inte är värre än någonsin i denna!

Storyn är inte så mycket för omvärlden. Kille kommer ut från kåken. Går ett gäng gatumatcher för att få in pengar och snart växer ryktet om honom och snart är han i toppen. Så långt allt väl men här är det mer bakom men det får ni själva se. Men det är inget invecklat så oroa er inte det är gott om fighting här trots den "djupa" storyn. White sparkar och slår skiten ur precis allt och alla här och det är några grymma scener vi får serverade och jag satt själv och skrek i soffan upphetsad som en dåre av vad jag såg på tv´n.

Vi får även den heta Nona Gaye här som lockar fram djuret i en och Julian Sands för de som gillar honom. Själv nöjer jag mig med Nona. Hon är mer i min smak. Men vi får inte glömma Eammon Walker som svinet i filmen. Said i OZ för er som följde den serien. Walker är grym här men det är inget nytt egentligen och jag har varit ett fan av honom ända jag såg honom i just OZ. Här är han stor som ett hus och visar hela sitt register så där fick ni ett ytterligare skäl att se denna filmen. För se den måste ni. Åtminstone om ni gillar fighting.

Rekommenderas hårt!

The Taking Of Pelham One Two Three - 1974

Nu pratar vi om stabilt hantverk här! Jag har ingen aning om hur remaken är/blev så fråga inte men jag kommer att se den, inget snack om saken. Men om den kommer att slå denna på fingrarna tvivlar jag på. För det vi får här är en jäkligt bra story, fina skådisar, ett härligt New York i fint höstväder och en grym stämning som man sugs in i direkt. Inga direkta skottlossningar eller squibs utan mer vanligt pangande och i det minsta laget. Här satsar man på skådespelarna och stämningen och storyn i stället för våld för att hålla tittaren kvar vid filmen.

Walter Matthau är lika underhållande som alltid fast är mer aggressiv här än han brukar vara och han får fint motstånd av Robert Shaw som den iskalle ledaren för gisslantagarna. Hector Elizondo överraskar som hårding eftersom man är mest van vid att se honom som en lite virrig eller yr typ men här är han ett fint svin. Martin Balsam är ingen favorit hos mig men även han är viktig i denna historia och han serverar upp det fina slutet på ett delikat vis. Och vi får ju inte glömma Jerry Stiller, även om det inte är någon stor roll så är han underhållande. Kolla bara in scenen med japanerna i början av filmen annars. Komik på hög nivå.

Redan i början när kaparna introduceras så fattar man vart lirarna i Reservoir Dogs fick sina namn i från. Jepp, Tarantino har snott härifrån med. Någon som blir förvånad egentligen? Inte jag i alla fall. Men struntar man i den pajasen och fokuserar på denna så har man en fin stund framför sig med en jäkligt bra thriller/70-tals deckare vilket är svåra att finna i dagens filmutbud för nu ska allt vara så smart, våldsamt, ha snabba klipp så man blir epileptiker på köpet så de glömmer bort att ha trovärdiga karaktärer i filmerna de kränger ut. För ingen i dag kan påstå det finns någon ung eller modern motsvarighet till vare sig Shaw eller Matthau i dagens populära skådisar även om få undantag finns men de är jäkligt få.

Nej, här har ni en jäkligt bra film av odödlig karaktär och framför allt utmärkta skådisar i sig in i minsta roll och fantastisk miljö som stämning. och det räcker långt för mig det. Gammal må vara äldst men det betyder inte att det inte är bäst för det.

The Thaw - 2009

Ett forskningsteam ute någonstans där det är is kvar finner en stor mammut i en liten bit is. En lokal isbjörn glufsar i sig lite kött och vad björnen inte fattar är att mammuten är smittad av parasiter som tar kål på stackaren. Men inte förrän forskarna tagit in nallen för att undersöka den av någon anledning. Med resultatet att parasiterna tar sig in i dem med. Och för att strö extra grädde på moset så kommer ytterligare studenter upp samt en av forskarnas dotter till platsen med. Så nu vet ni hur det går.

Val Kilmer är den ledande av forskarna och det är hans dotter som kommer upp. Att hon är korkad får vi veta relativt snabbt då hon hoppar ur bilen i en bilkö för att prata i telefon och det blir inte bättre under filmens gång. För korkade är precis vad de är i denna filmen. För att ge ytterligare ett exempel så hade inte jag ställt mig bredvid en död isbjörn och kavlat upp armarna och börjat krama om den för ett dött djur och speciellt en död isbjörn är nog inte så värst fri från skit i pälsen. Men vi kan trösta oss med att det är jänkare så det förklarar nog en del.

Effekterna är cgi för det mesta och det är okej gjort får jag säga men det är även vanlig hederlig armen-under-tröjan effekter med så vi får av båda sorter här. Agerandet är varierat minst sagt. Kilmer är som alltid bra men är med för lite. Hon som spelar dottern är inget vidare och där ligger nivån på de andra med vissa undantag. Miljön är fin då det är filmat i Kanada.

Filmen i sig är sebar men inget vidare. Slutet är precis vad man förväntar sig det ska vara i en parasitfilm och andra filmer i denna genre och man väntar mest på det ska ta slut faktiskt. Men vill ni se en bra parasitfilm så se hellre Isolation. Där är får ni en bra film på samma ämne och med betydligt bättre stämning, agerande, gore och framför allt en bättre film samt för de som vill se det lite intima stunder med en ko som ska kalva.

Zorro,The Gay Blade - 1981

Zorro-filmer är något som det finns i överflöd. Zorro vid Spanska hovet, Zorro och De Tre Musketörerna, Zorro-filmerna med Banderas osv... Men de slår inte Zorro, the Gay Blade. Den saken är säker!

50 år E.Z. (efter Zorro) får Don Diego ett brev från sin far att han måste fara hem. Väl hemma upptäcker han att fadern är död. Omkommit vid en ridolycka där hästen blev skrämd av en sköldpadda. Resultatet blev att gubben dog och sköldpaddan arkebuserades på plats. Snart nog upptäcker Diego att han ska bli Zorro. Sagt och gjort. Diego är nu Zorro och en nagel i ögat på den nya guvenören som är så ond att han tvingar alla att döpa sina förstfödda gossebarn efter honom, till och med husdjuren. Men Zorro/Diego skadar sig och guvenören är honom på spåren. Men då kommer Diegos homosexuella tvillingbror Bunny Wigglesworth hem igen och tar över rollen som Zorro. Med vissa förändringar i både stil som outfit då såklart.

Detta är precis lika kul som det låter fanimej. George Hamilton som lamslog världen med sin odödliga version av Dracula i Love At First Bite är klockren här som Diego/Bunny/Zorro. men han får hårt motstånd av Ron Liebman som guvenören Esteban. Hans sätt att prata och bete sig är grymt underhållande bara det. Dialogen är skitskön och man finner något kul i varje scen så det roliga tar aldrig slut. Fotot kanske inte är det mest spännande i världen här vilket iofs kan kvitta då det mesta är filmat i studio kan jag tänka.

Så är suget efter en skön Zorro-film stort så rekommenderas denna det varmaste för gillar man Three Amigos så kommer man att gilla denna med. Den saken är säker.

Wrong Turn 3: Left For Dead - 2009

Har ni bara sett trailern till denna så nöj er med det för detta var ingen höjdare. Åtminstone tyckte jag det. Allt som gjorde den fantastiska första filmen så bra och den grymt underhållande tvåan så lyckade och bra har de totalt missat här. Tydligen har någon fått den briljanta idéen att nu kastar vi in en buss med fångar i skogen och låter våran muterade hillbilly jaga dem. Japp, ni läste rätt. Hillbilly, inte hillbillys nu. Killen är ensam och på något vis är han tillbaka i huset eller något som ska likna det från den första filmen vilket jag vill minnas revs där.

Filmen som är 90 minuter ca är runt 70 minuter för lång. Trailern räcker fint för där visas det bästa ur filmen och de scenerna ligger i början av filmen så resten kan lätt skippas. Storyn är tunn och och full av korkade karaktärer och bristen på nakna bröst är stor här men goret då ringar frågan över nejderna? Jo, det är där i hopp om att hålla kvar ens intresse. Blandat med cgi som pendlar mellan okej och skrattretande usel så får vi lite hederlig latex inkastat med. Blod förkommer men hälften av det är just det, cgi. Kanske inget att hänga upp sig på men när vi ändå är i gång och gnäller så...

Nej, inget vidare och verkligen inget som denna bloggare kommer att lägga pengar på, den saken är säker. Se hellre om de två första för i den nivån kommer denna soppa aldrig i närheten av.

Killer Instinct - 1987

Cirio H. Santiago är mannen bakom många Fillipinska actionfilmer vare sig det är efter-bomben eller Vietnamraffel och detta är såklart en av dem. Robert Patrick, denna man som växer mer och mer i mina ögon, är en hård löjtnant här som vägrar inse kriget är över. När han hamnar på sjukhus efter ha fått nästan alla sina män slaktade av charlie och deras ryska kollega så börjar planerna på hämnd. Men när ytterligare en grupp delar samma öde så rycker han ut med sina resterande mannar och rensar upp i bushen. Big time!

Det är tonvis men kulor i luften men ont om squibs vilket iofs förklaras av att det är samma lirare som dör och om igen i samma kläder. Bambuhus visar sig vara fullständigt skottsäkra men brinner fort som fan och inga av karlarna laddar om förutom en kvinna i filmen. Alla andra bara pangar hej vilt. Raketgranaterna ser väldigt sköra och böjliga ut men det sväljer man med ett leende för detta sparkar röv!

En perfekt söndagsfilm och en fin fest för alla oss som gillar vietnamfilmer av detta slaget. För hade jag sett denna i lämplig ålder så hade detta förmodligen varit världens bästa film för mig. men nu är man i den åldern man är och man har sett desto mer film men där med inte sagt att detta är naket utan det är en jäkligt skön film och den bästa jag sett av Santiago och den är överlägsen den sura Wheels Of Fire. Men den slår inte Siege Of Firebase Gloria. Om inget annat så se den för en stenhård Robert Patrick!

Steele Justice - 1987

Det är bara att ta en titt på postern så vet ni att ni kommer att älska den. Storyn är simpel. Vietnamveteran tar sig an vietnamesiska maffian på hemmaplan för hämnas sin döda partner. Martin Kove iklädd kamuflagemålning, pannband, ammunition till förbannelse, stor jävla pickadolla och två svärd på ryggen rensar upp bland patrasket samt vrålar värre än Reb Brown i alla sina filmer tillsammans är en upplevelse i sig.

Action är tidstypisk och den är såklart underhållande på ett riktigt korkat härligt vis. Tack och lov så är det inte Cannon-action nu så vi somnar inte av leda utan det är massor av explosioner och en aldrig sinande ammunition i bössorna som gäller. Martin Kove är inte ensam här utan har fint sällskap av Ronny Cox, fina damen Sela Ward, hot mama! och Bernie Casey samt vartenda asiatiskt ansikte ni sett tidigare i filmer är med här. Endo, ni vet från Dödligt Vapen, har till och med två repliker innan han skjuts tre gånger på rad!

Men den bästa scenen är när Kove blir skjuten med en förgiftad pil och ska suga ut giften ur såret samt först öppna det samt sedan stänga det igen. Stor underhållning utlovas här, tro mig. Det blir inte roligare än så. Men slutresultatet är en skön härlig lagom korkad actionfilm med sköna scener i början från Vietnam och sådant gillas alltid här. Så stäng hjärnan och njut av Kove i stridsmundering och fina Sela Ward. Det är ni värda!

Pitch Black - 2000

Vad skriver man om denna egentligen? Man kan säga detta är en nyversion av Diligensen med John Wayne om man vill det för upplägget är snarlikt. I stället för ilskna indianer så får vi hungriga aliens här och det smäller högre i dag. Åtminstone för den yngre publiken som kanske inte ens vet vad en indian på krigsstigen är för något. Vi gamlingar i gamet minns dem med glädje och värme. För att återvända till Diligensen så kan man säga att Vin Diesel axlade the Dukes roll med bravur för det var trots allt denna filmen som startade hans karriär precis som Diligensen startade the Dukes. Och jag gillar killen för han har en skön stil och funkar fint i detta hushållet.

Men för återgå till Pitch Black så är det det gamla vanliga tugget här. Människor landar på planet. En av dem är dum/opålitlig. En är polis/ordningsman. En är korkad. En super. En är ........ valfritt att fylla i. Ni vet resten. De är INTE ensamma där vilket vi redan vet. Något stort, hungrigt och elakt är redan på plats och snart är det dags att rensa i leden. Så långt inget nytt här. Men denna gången ställer det allt på sin spets med att det är solförmörkelse och det finns inget ljus. Men de har en kille med supersyn efter kåken. Så långt allt bra.

Vad som kan störa lite är en del cgi här. Den är inte bra. Men vi bjuds även på gummimonster men inga tentakler. Lite slafs och lite blod. Men vi får en mycket skön stämning, härlig atmosfär och en karismatisk Diesel och ett bra motspel av Cole Hauser som jag gärna ser mer av för han har en skön stil och en giftig glimt i ögat och är fin som svin i filmer. Tempot är högt och trots flera omtittningar på denna så är den fortfarande lika intressant och kul att se. Uppföljaren var inte alls i samma spår men den var helt okej vill jag minnas och det ska visst komma fler filmer i serien. Kul bara det.

Gillar man sci-fi filmer och filmer med sköna monsters typ Aliens och sådana hetingar så är detta en fin film att slå ihjäl två timmar med. Man blir inte besviken, den saken är säker.

The Oblong Box - 1969

Ännu en Poe-filmatisering av AIP, American International Pictures, och inte nog med att vi får Price i fin form, vi får även Christopher Lee i samma rulle. Men bäst lär det bli i Scream And Scream Again där vi inte bara får Price och Lee utan även hans höghet Peter Cushing i samma film! Prata om lycka!

Price och hans bror är plantageägare i Afrika men finner sig snart hemma på hemmaplan igen när brodern blir utsatt för de lokala förmågornas vrede och vanäras med ett avskyvärt ansikte. Hemma så får han bo ensam i ett vindsrum där han tillbringar all sin tid fastkedjad när han inte stryper sina gäster. Men till sist så rinner bägaren över på Price och brodern drogas och begravs i tron att han är död. Men säg den lycka som varar och när den lokala läkaren, Lee såklart, som sysslar med gravskändningar och använder liken i experiment, får tag i hans kista så öppnar han inte bara locket för den begravde brodern utan även en gruvlig hämnd som drabbar alla.

Av de Poe-filmatiseringar jag sett är denna den som känns mest brittisk i sin stämning som ton och det är inte att man kunnat ta den för än en Hammer. Så när väl Lee dyker upp så är förvirring total. Är det en Hammer ändå? Är jag utrustad sexuellt som en blåval? Svar nej på båda påståendena. Speciellt på det sista där. Men det är däremot som sagt en härlig Hammer-känsla över den. Och till skillnad från de andra Poe-filmerna så är denna rätt blodig och till och med rätt vågad sexuellt för sin tid. Iofs är detta den sista AIP gjorde så kanske är därför de drog på lite extra och kastade in mer blod, tuttar och lite afrikaner i smeten. All in the name of cinema.

Price är en klippa, Lee såväl. Stämningen fin och storyn väldigt klipsk även om man ser slutet komma redan i förtexterna men är man inte så insatt i dessa så fungerar det fint för det är skönt även om det inte är oväntat. Att filmen är såpass "grov" ställd mot sina föregångare kan bero på att Gordon Hessler regisserat den med. Mannen bakom "klassikers" som Pray For Death, Rage Of Honor, Shogun Mayeda med Sho "sulan" Kosugi, Den misslyckade filmversionen av Sven Hassels Döden På Larvfötter, KISS Meets The Phantom Of The Park men har även gjort ett avsnitt av Kolchak, plus bara det. Och framför allt var han Assistant director på Viper med überhunken Lamas! Och han gjorde Scream And Scream Again. Den håller vi tummarna för!

Nämnde jag att jag fyller år i dag?

Night Of The Big Heat - 1967

Den sista filmen som gjordes av dream teamet Fischer, Lee och Cushing och tyvärr är den inte i klass med deras forna storheter. Storyn är mer eller rippad av Island Of Terror och till och med samma kulisser används här. Att sedan Fischer fått med en karaktär som har en sådan extrem kvinnosyn som Patric Allens Jeff har här förvånade mig verkligen. Så långt i från de andra karaktärer Fischer använt sig av tidigare.

Cushing är inte ens på humör och verkar mest bara göra detta för vänskaps skull. Men Lee är härlig och gör en skön roll som är verkligen på hugget och otrevlig men när inte ens Cushing kan lyfta en film så är det verkligen illa. Nu är det inte så illa som det kan verka här men det är långt i från den vanliga standarden man fått av dessas herrars tidigare samarbeten.

Effekterna är verkligen inget att skriva hem om och till och med monsterna är rippade av Island Of Terror vilket spär på besvikelsen mer. Vilket är synd för förutsättningarna är här men de nås aldrig. Men fans av dessa herrar bör ändå kolla upp den för även om den inte är i toppklass så är det ändå ett sista sammanslag av Fischer, Lee och Cushing.

Fort Apache, The Bronx - 1981

Var finner man en fin snutfilm när man behöver en? Jo, på Weekend Video - ditt fönster mot verkligheten. Här kommer de fina filmerna fram och skiten motas vid dörren. Och just detta är en sådan fin film som bara måste lyftas fram och hyllas.

Paul Newman spelar en trött snut som bara super, gör sitt jobb och skiter i resten. Men livet ställs på sin spets när han träffar en ung sköterska som går på heroin och han själv blir vittne till hur två kolleger dödar en oskyldig kille bara på ren kiv. Samvetet ställer hårt mot hårt och frågan är vad som vinner. Det eller lojaliteten mot hans partner?

Det är grått, bittert och allmänt förtvivlat men ändå så går det att finna ljusglimtar i all förödelse här och ska sanningen fram så förvånar det mig inte om det faktiskt ser ut så här i The Bronx som filmen visar. Kanske inte just nu men för inte för länge sedan så var detta säkert ingen fel redovisning av läget. Paul Newman är bra som alltid och Ken Wahl passar fint som hans unge kollega. Danny Aiello är påstridig som alltid och allas våran Pam Grier är het som vanligt. Till och med när hennes hora här röjer loss med rakbladet så är hon det. Makalös kvinna det, minst sagt.

Ingen film som man hör så mycket om och av i dag så det är på tiden den lyfts fram igen och tillsammans med Slap Shot är denna Newmans bästa filmer i min mening. Karlen är i fin form här och tar inte skit från eller av någon. Precis som det ska vara. En jäkligt bra film med en otroligt snygg poster som hade suttit snyggt på min vägg så denna kan inget annat än rekommenderas varmt så gå och se!

Trick ´r Treat - 2008

Ytterligare en skräckis förlagd till halloween och denna var faktiskt inte alls så värst illa får jag säga. Storyn är förlagd till halloween och vi får följa olika personer vars öden vävs in i andras. Så det hoppar fram och tillbaks men när det väl sker så får vi se det ur den andra personens vinkel. Ni fattar bättre när ni ser den.

Kända ansikten bjuds vi på här i form av Brian Cox, Anna Paquin och Dylan Baker även om de inte har några framträdande roller. Regissören Michael Dougherty gör här sin debut och han sköter den uppgiften fint och han är absolut värd att hålla koll på i framtiden. Nu är detta inget som skrämmer mig och det är heller inget blodbad eller en gore-fest så de som förväntar sig det kommer att bli gruvligt besvikna. Men väntar man sig en bra produktion med en bra stämning och jäkligt fina effekter så har man en fin stund framför sig. Men skräck vette fan om det är, mer en rysare då och säkerligen mer skrämmande för den yngre generationen än oss gamla uvar som varit med ett tag.

För avsluta fint och snabbt så är detta en underhållande film med ett fräckt upplägg och en rätt skön stämning samt en hel del svart humor. Med andra ord, ett lyckat resultat som är värt att kolla upp. Och med tanke på det usla utbud som kallas för skräck nu för tiden så lär ni inte bli besvikna på denna.

The Three Amigos - 1986

The Three Amigos är egentligen en rätt sketen film som är så otroligt lökig att den blir bra. Att det var John Landis som gjort den har undvikit mig i alla år jag känt till den men det spelar ingen roll för filmen är kul. Riktigt kul till och med. Att den sedan innehåller några av de bästa mexikanska banditer på filmen ökar bara på suveräniteten i den med. Storyn är 7 Vågade Livet rakt av kan man säga bara det att de har ändrat upplägget till arbetslösa skådisar i stället för revolvermän. Att sedan skådespelarna är av det fjolligare slaget gör det bara mer komiskt speciellt när de ställs mot riktiga banditer.

Chevy Chase, Steve Martin och Martin Short är kalas tillsammans och gör filmen till vad den är. Utan dem så hade den inte blivit lika bra eller rolig för delen. De komiska scenerna är många här men mina favoriter är deras signaturpresentation, när de dräper den osynliga krigaren och den sjungande busken samt när el Guapo får sin present. Humor på hög nivå.

Steve Martin kan jag ha svårt för i bland men sen har han gjort några riktigt sköna filmer som Rivierans Guldgossar, Bowfinger och All Of Me. Martin Short är jag inte lika insatt i medan Chevy Chase är lite ojämn han med. Fast han är bäst i Fletch Lives och Caddyshack. Så har ni inte sett denna så kolla upp den och gillar ni westerns så lär ni få många skratt här för denna är riktigt kul.

Rampage - 1987

William Friedkin drar sig inte för att ge sig in på egna vägar vilket han visat med både Cruising som Bug och andra filmer. Med denna ger han sig in på dödsstraffet och i fall det är okej att döma folk till döden även om de är galna. Och han tycker tydligen det när han gjorde denna men ändrade sig sen och klippte om filmen och gav den ett helt annat slut. Men denna jag såg har det ursprungliga slutet. Jag blir inte riktigt klok på den ändå för det känns som om Friedkin inte är överens med sig själv om hur han vill ha det. Eller så är det bara jag som är korkad.

Michael Biehn spelar en åklagare som ska få en mördare fälld och dömd till döden trots han själv inte tror på dödstraffet. Så det är upp till honom att få mördaren fälld och bevisad att han inte är galen. För bedöms han som galen så kan han inte avrättas. och på den vägen är det här.

Michael Biehn är bra som vanligt och i rollen som mamman till mördaren ser vi Grace Zabriskie. Men den som är bäst tycker jag är Alex McArthur. De flesta känner säkert igen honom som pojkvännen i Madonnas video till Papa, don´t preach. Här är han riktigt bra som Charlie Reece. Han får verkligen till det att både se oskyldig som störd ut. Scenen när han härjar i kyrkan är rätt bisarr faktiskt och det är inte utan att man undrar vad Friedkin har emot katolicism.

Men det är en intressant film men inget som man ske se om man vill se något med fart i. Det är mycket rättegångsscener och sådant och lite familjeraffel men inte så mycket tryck om man säger så. Men är man intresserad av ämnet och Friedkins filmer så är den värd en titt faktiskt.

Pinball Summer - 1980

Pinball Summer eller som den hette på video här, Gängets Hårda Sommar, är en gammal hederlig komedi av det gamla goda slaget. Alla ungdomar spelas av personer som är minst 35 och det vimlar av gott om bröst och ärtiga och fylliga damer. Storyn är enkel. Det är sommar med allt vad det innebär. Det är en flipperturnering, inga tv-spel nu utan gamla hederliga flipperspel. Det är ett lokalt mc-gäng på fyra personer och oförstående föräldrar och klantiga poliser.

En skön blandning med andra ord som använts många gånger i olika filmer med varierande resultat. Men här funkar det fint och det enda man kan klaga på är filmen är för lång. 100 minuter här är 20 för mycket. Hade de varit borta så hade filmen fått ett snabbare flyt och lite mer fart i sig men är man som jag i dag, bakis, så funkar den fint. Man kan somna till en snabb sväng och vakna till och man har inte missat något direkt av värde utan filmen rullar på sakta mak och man vet precis var man är.

Skådisarna sköter sig fint och då detta är en kanadensisk film så är det andra miljöer men de funkar fint. Fina brudar är här gott om samt något som inte visas allt för ofta på film i dag och som är totalt undervärderat. En blottare! Varför förekommer denna sköna karaktär inte mer på film i dag? Det är ju för jävligt. Jag kräver mer blottare på film, helt enkelt! Tills dess att detta blir verklighet så får vi nöja oss med denna sköna film och det är inte illa bara det.

Cool As Ice - 1991

Vad kan man säga egentligen? Rappens motsvarighet till Easy Rider slår det mesta i filmväg fanimej. Allt från de tuffa soundtracket till Vanilla Ices vansinniga agerande som verkligen är oöverträffat komiskt. Storyn till denna filmen är så fylld av klichéer och annat overkligt underliga saker så man tror knappt sina ögon. Och jag kan inget annat än att ta den till mitt hjärta för detta är så uselt att det är bra fanimej!

Vanilla Ice agerar lika uselt som han rappar och det är nog det bästa rapp jag har hört för allt annat bleknar ställd mot hans rhymes. Mannen är en oslipad diamant. Michael Gross upprepar sin roll från Fem i familjen, bara det att han har ett mörkt förflutet här, allt för att öka på spänningen i filmen. En spänning som är allt utom närvarande. Till och med de så kallade romantiska scenerna är inget annat än lökiga i absurdum och bara ökar på filmens tyngd för vem vill se en barbröstad Vanilla Ice flänga runt på sin båge i öknen samtidigt som han hånglar lite lätt i ett svalt sommarregn. Förutom jag då?

Kläderna är hiskeliga, frsiyrerna med och motorcykelscenerna pinsamma. Kolla bara in scenen när Vanilla Ice han hoppar in i hagen med bågen, oöverträffad och härmad av Hot Shots! Bara det bör öka intresset för att se denna. Ni kommer verkligen inte tro era ögon. Och njut för guds skull för filmer som denna kommer aldrig mer att göras, den saken är säker.

Panic in The Year Zero! - 1962

En underhållande liten lågbudgetsfilm regisserad av Ray Milland som även har leaden och visar en familjs överlevnad i USA efter bomben fallit. På väg upp i bergen för lite semester så faller bomberna över Los Angeles och de är bland de överlevande och nu får vi följa dem på deras resa i ett USA som rasar samman mer och mer samt vilka ansträngningar de tar för att överleva själva.

Svartvitt filmad men det är inget jag har problem med utan det mer ökar på spänningen för spännande är det och det är en skön stämning som Milland fått till. Lite våld kastas in men bristen på blod är påtaglig. Iofs inget att hänga upp sig på men det känns lite daterat att se någon skjutas och allt man får se är hur personen håller sig för bröstet och ramlar på ett lite roligt vis. Jag vill ha squibs och linor för att öka på känslan av rekyl i skotten och hör sen!

Nu är det inga våldtäktssugna mutanter eller förvirrade typer som blandar ihop punk med s/m utan mer vanliga människor som står för rafflandet här och någon kannibalism kan ni glömma direkt. Men däremot får vi sannolika situationer som känns realistiska om man kan säga så vilka man kan identifiera sig med Millands karaktär i och vad man själv hade gjort. Sugen på en efter bomben-film men är trött på det vanliga så är detta ett fint alternativ och plockar ni MGM´s dubbelsläpp på region 1 så får ni den fina The Last Man On Earth på köpet. Eller denna på köpet, det beror på hur man vill se det.