The Comeback - 1978

Pete Walker överraskade mig med Frightmare och jag trodde inte detta skulle vara något speciellt för själva storyn om en rocksångare som ska göra comeback efter ett uppehåll på 6 år inte gav mig några större förhoppningar. Men tji fick jag där med grädde som extra pålägg. Detta var faktiskt bland det bättre om inte bästa jag sett av Walker. Inte för jag sett allt han gjort, långt i från då det rör sig om denna och Frightmare. Men i helhet så föredrar jag denna framför den senare för detta var en bättre film och mer i min smak.

Jack Jones, en sångare som gav oss temat till The Love Boat bland annat, huh, spelar här en sångare passande nog som ska göra comeback. Anledningen till den är en skilsmässa som fått honom på rätt köl igen då frugan varit mer eller mindre den drivande kraften till han drog sig tillbaka första gången. Nu är han tillbaka i England och hans förläggare är på honom att göra en ny och framför allt bättre skiva så ett stort hus hyrs och Jack flyttar in. Stället är ett mindre slott och de enda inneboende är ett gammal par som sköter om fastigheten. Snart nog börjar Jack så och höra saker och han börjar tvivla på sitt sinne. Att frugan blivit mördad i inledningen och ligger och ruttnar i hans gamla lägenhet är något han är fullkomligt omedveten om tills vidare....

Stämningen är fin och mycket jämn, inte som i Frightmare där den mer kom fram vid vissa stunder. Jack Jones sjunger som väntat här med och det låter inte helt illa får jag erkänna eller så är det bara jag som börjar nå aktningsvärd ålder och förlorat mitt så tidigare goda musiköra. Vad som mer förvånade var nivån på våldet här. När Frightmare mer eller mindre var blodfattig och mer baserad på vad man inte såg så är denna raka motsatsen. Det är rejält blodigt med en hel del grymma och fina knivattacker som både kapar det ena som det andra om jag inte minns fel. Och för er som inte kan få nog av Sheila Keith så kan jag glädja er med att hon är med i denna med som kvinnan i paret som sköter om huset tillsammans med Bill Owen.

Sheila Keith briljerar även här och fullkomligt äger filmen med sitt spel, sin vassa tunga som fyrar av den ena dräpande repliken efter den andra och det är en ren fröjd att se damen in action. Jag kan inte låta bli att bli fascinerad av henne faktiskt. En härlig dam helt enkelt. Filmen i sig är bra med fint tempo, bra agerande, oväntat blodig och hård samt en fin final vilket gör att den bör kollas upp av er som inte sett den. Själv gillade jag den rejält.