The Killer Elite - 1975

James Caan och Robert Duvall är två bolagsmän som sysslar med bevakning av avhoppare och annan ljusskygg verksamhet. Fast en dag vänder allt när Duvall invalidiserar Caan och dödar klienten. Han har såklart bytt sida endast för vinnings skull. Caan tar sig igenom det och ger sig fan på att hämnd ska utkrävas öga för öga och snart kommer erbjudande ett liknande uppdrag som det visar sig Duvall är även han insatt i fast på den motsatta sidan. Caan drar i gång ett nytt gäng och allt får sin upplösning på ett fartyg med ninjor på ena sidan och Caan med sina grabbar på den andra.

För att vara en Peckinpah är detta med hans standard en väldigt svag film hade det däremot varit en annan regissörs film så hade det varit en annan femma. För ställd mot alla av Peckinpahs filmer så är denna lättviktig och rätt slät. Våldet är nedtonat vilket klipptes själv bort av mannen själv för att få en lägre åldersgräns just för Peckinpah ville, antar jag, nå ut till en bredare publik då denna tillkom i en tid när regissören var svartlistad i Hollywood pga sitt humör och sätt. Tyvärr blev den inte det han hade tänkt sig och det sägs att varken Peckinpah eller inblandade trivdes med att göra den. Demonregissören själv sade att han fann sin inspiration till den genom att kolla på Bruce Lee-filmer och tills hans försvar så kan man säga att denna är avsevärt bättre än någon av dem filmerna.

Visst har den sina stunder med och de är i den första timmen då det är intressant, spännande och vi får komma karaktärerna under huden lite medan i den sista timmen det rasar helt. Det enda som håller där är actionscenerna som i sin tur editerades av Monte Hellman och bjuder på fin underhållning som visar Peckinpahs originella slow motion kills och gärna med flera scener infogade i varandra. Resten kan faktiskt kvitta och Caans karaktär gör en otroligt korkad sak i slutet som det inte finns fog för och jag kan inte förstå det bara. Den känns inte alls genomtänkt.

Förutom Caan och Duvall får vi Burt Young, den gamle krigaren Mako och Bo Hopkins men trots deras närvaro så blir det bara den första halvan som är intressant här. Nu tar det faktiskt emot att såga för Peckinpah är min gud och det finns ingen bättre än honom och det förvånar mig att denna blev som den blev för den är trots allt gjord mellan filmer som Pat Garrett & Billy the Kid 1973 och Bring Me The Head of Alfredo Garcia 1974 för att han sedan efter denna göra Cross of Iron 1977 och Convoy 1978.

Så jag inbillar mig själv att Peckinpah var rätt hårt hållen av studion här och det är därför den blev som den blev. Fast nu sågar jag inte den helt för det sämsta han gjorde var The Osterman Weekend men den kanske borde ses om för det är ju en Peckinpah och då blir det automatiskt bra även om det kanske inte borde vara det, åtminstone i fallet med The Killer Elite och The Osterman Weekend. Alla de andra filmerna av mannen är guld som ni säkert redan vet och tycker.

Nu kan jag inte såga den helt för den har en fin första timme och även om den tappar i andra halvan så förtjänar den sin plats i sin Peckinpah-samling. Man kan med andra ord gott ställa denna bredvid Junior Bonner utan att skämmas. Så känner ni för en 70-talare med skön stämning så duger denna fint men vill ni se något riktigt bra av världens bästa regissör, se något annat.