Rasputin, The Mad Monk - 1966

Rasputin, denna kärleksfulla munk känner säkert alla till men känner alla till denna Hammer? Jag vet i alla fall en som inte gör det och han sitter i Malmö och får stryk av Twilight-suktande hemmafruar. Nåväl, vi får hoppas han kryar på sig med tiden... Nu till sporten. Hammer har här gjort sin filmatisering av just Rasputin, inte han i Malmö nu, och vem kan egentligen vara bättre än Christopher Lee i rollen? Ingen, så han gör den så klart med stor inlevelse och närvaro. För även om Lee gestaltat allt som går att göra på film och inom skräck så är nog detta hans "största" roll för han är enorm här när det kommer till närvaro och utstrålning. Lee har själv sagt att detta är hans bästa roll men jag har andra favoriter där men man förstår när man ser honom i denna filmen varför han själv håller den högt. Den är så långt i från den rätt begränsade rollen som Dracula, den saken är säker.

Handlingen visar i snabba drag Rasputins väg till toppen i Ryssland och hur han tar för sig under vägen dit både via makt som sex för det var något han gillade rejält. Nu är detta för det mesta påhittat här även om grunderna är där och även vissa namn är utbytta av sina skäl. Rasputin himself var en färgstark lirare som man gärna kan kolla upp mest för att läsa om hans demis som var rätt färgstark. Inte bara förgiftades han utan även strypning, skottskador som kastrering utfärdades men när inte ens det hjälpte så helt enkelt dränktes han i matta. För kan man utstå allt det och inte dö så måste man ha en jäkligt stark livsgnista!

Som historielektion så är denna kanske inte den mest korrekta där är så bortse från det utan koncentrera er på Lee istället för han tar över totalt och håller sedan ett jäkla tempo filmen igenom. Nu filmades denna back-to-back med Dracula: Prince of Darkness så Lee måste varit överlycklig för att få främst repliker som chansen att få spela ut rejält. Vilket han gör här med. Se den för Lees fina spel och närvaro och inte som historielektion för det är denna allt för fel för att vara vilket ni lär märka i slutscenen om inget annat. Vad den däremot funkar fint som är underhållning när Hammer-tarmen suger och den var bättre än jag väntat mig. Inte minst för att Barbara Shelley är en vacker kvinna och vi nästan får se henne naken! Men bara nästan...