Night Of The Demons - 2009

 Eftersom skräckfilmer från 80-talet är tacksamma att göra remakes på så har turen även kommit till Kevin S. Tenney´s Night Of The Demons från 1988. Samma upplägg serveras fast kryddat med en aning mer sex och våldsamheter. Och det är inte fel! Angela (Shannon Elizabeth som för en gångs skull behåller kläderna på!) håller party i det lokala hemsökta huset med resultatet att demonerna släpps fria och natten plötsligt blir vääääldigt lång för de gäster som är kvar.

Fans av Freddy vs Jason kan se fram emot Monica Keena som dock inte kastar kläderna här heller fast lik förbannat är väldigt nice att vila ögonen på. Linnea Quigley återvänder i en liten cameo och upprepar sin grej från originalet där hon böjer sig fram bara det att det är småflickor som får ta del av den synen nu och jag tror fanimej det är samma outfit hon har på sig med! Även om vi snuvas på nakenhet så får vi slampiga tjejer och upptryckta bröst så det räcker och blir över där just Bobbi Sue Luther, från Laid To Rest, excellerar bäst. Om jag inte har helt fel för mig så är det som ansvarar för den mer avancerade scenen med läppstiftet i den här filmen. Det förs in i ett bröst och kommer ut en våning ner om vi säger så fast i en relativt blodig form.

Hi boys. Want some.. pussy?

 Nu är jag en stor fan av originalet och dess uppföljare och är per automatik negativt inställd till remakes på omtyckta filmer men Night Of The Demons bjuder på ett raskt tempo, härligt slampiga brudar, våld, gore, slafs, idiotiska handlingar och en bra stämning. Demonerna behöver inte så mycket här för att besätta folk vilket bevisas när en av tjejerna i filmen blir besatt när hennes date för kvällen som är just besatt bestämmer sig för att köra lite analt med henne på festen. Det funkar så med visst, nu vet jag det. Trevlig scen för övrigt.

Så vad mer krävs för en lyckad film? Vi får en anal penetration vilken i sin tur lede till ökad gemenskap med de andra demonerna, en småfet Edward Furlong som mest ser sliskig ut, fina brudar, våld, gore i ett raskt tempo vilken i sin tur är väl utförd och en massa demoner. Jag gillar det och eftersom jag sett den två gånger på kort tid så får man se det som ett gott betyg. Fast originalet är ändå bäst.

La Meute - 2010

Yay! Frankrike levererar ännu en gång! Nu är det snart jag som emigrerar och blir grodätare på heltid för ska de fortsätta göra så här sköna filmer så är saken skäggbiff! I´m outta here då! Handlingen är den som vi kan allt för väl. Ensam flicka på väg mot okänt mål plockar upp ensam liftare för att komma undan vilda mc-knuttar. Allt går bra tills de att de hamnar på ett mer eller mindre slafsigt café där våra nu populära knuttar kommer dit för att fortsätta sin terror på flickebarnet. Men ägarinnan tar ingen skit och kastar ut svinen speciellt när de ska till att sätta på den manlige liftaren mot ett flipper. Killen går sedan på muggen och kommer aldrig tillbaka. Efter ett tag blir våran hjältinna misstänksam och går för att leta efter honom och kommer på en mystiskt dörr i en vägg.

Efter inte ha kommit någon anmärkningsvärd väg med ägarinnan beger hon sig av bara för att möta en polis utan för vid namn Chinaski, bara det här ger pluspoäng i min bok, de byter mobilnummer och hon fortsätter runt hörnet för att invänta stängningsdags då hon ska bryta sig in för att kolla upp den hemliga väggen. In kommer hon och finner precis vad hon och vi misstänkt men det är bara början för vad komma skall.

Som Chinaski ser vi coolingen Philippe Nahon från otaliga filmer som Haute Tension, Humains osv. Till och med samma bil som han bränner runt med i Haute Tension används här fast inte av Nahon. Han får nöja sig med en knallert. Émilie Dequenne spelar våran hjältinnna medan Yolande Moreau som spelar La Spack tar hem spelet med råge. Hon är perfekt i rollen som caféägarinnan som skyr inga medel för sin familjs räkning.

Vad som gör La Meute så bra är dess olika vändningar som gör att filmen pendlar mellan flera stilar så när man väl tror man vet vad ska ske så vänder den och tar en annan vändning och genre. Fast i grunden så är det fin fransk gore som det serveras. Komplett med fin skottlossning i slutet som är som tagen ur en hederlig western. Det smäller fint med andra ord bara det att den rollen som indianerna hade förr nu är tagen av en annan sorts lede fi. En som är lite mer hårdhudad om man kan säga så.

Det blir våldsamt med ett innehåll rikt på gore då vi får avslitna lemmar, brännmärkningar, söndersågade korppsdelar och gott om det röda guldet. Fransmännen är några rackare på det här det har de bekräftat otaliga gånger och just Le Meute har legat och puttrat i skallen på mig hela kvällen på jobb och jag kan inte vänta tills jag får se den igen för den här ska införhandlas så fort jag kan lokalisera den, sanna mina ord för det här var oväntat bra! Rekommenderas varmt!

Earth vs. the Spider - 1958

Mr. BIG alias Bert I. Gordon, geniet bakom den fina godingen The Food of The Gods, slår här till med en ännu en film med muterade djur. I det här fallet en spindel vilket både titel och poster avslöjar. En film som ingick eller rättare sagt buntades ihop med ett gäng andra filmer som She Creature, How To Make A Monster, The Day The World Ended och Teenage Caveman. Vilka senare kom att göras om i en serie tv-filmer från Cinamax som en hyllning till American Internation Pictures vilka låg bakom de här filmerna när det begav sig. Vissa var regelrätta remakes medan andra hade bara titeln gemensamt. Remaken till just den här kommer jag ihåg att jag såg och inte direkt gillade för min aversion mot spindlar är relativt stor.

Mr. Big´s version är dock inte så värst obehaglig eftersom det är mest inklippta bilder på en fågelspindel och vissa modellben i rätt stort omfång och just det är vad jag velat se mer av. Men den har ett visst mått av obehag i sig om man är "svag" för de här lurviga filurerna.

Filmen i sig var okej men kanske inte den aha!-upplevelse jag väntat mig och det beror inte på att den är svartvit eller av låg budget utan mer för att även om det händer saker hela tiden så blir det segt mellan varven. Ungdomarna som spelas av medelåldersmän där just karaktären Joe som ska vara i 20 års åldern spelas av en karl i övre medelåldern sticker ut mest. Han känns mest som en ful gubbe som smugit in på skolan för att kolla på unga flickor.

När det kommer till storyn så är det inte så mycket att orda om utan det är pang på rödbetan direkt. Spindeln dyker bara upp och slår ihjäl en karl med bil vilket leder till att dottern letar efter honom bara för att finna nämnda spindel som nu attackerar dem givetvis. Stadens polis, som måste övertalas av stadens läkare eller det var professor, rycker ut, slår till och får död på besten. Den förs till skolan där den ska senare transporteras vidare för undersökning. Men unga musiker med Joe i spetsen tar sig in för att öva och tonerna de framkallar till rytmen av dansande hormonstinna likar väcker våran favoritbest till liv och nu börjar allt om igen...

Mother´s Day - 2010

Någon gång under förra århundradet släppte Troma en film med samma namn och ett snarlik innehåll. En film jag gav en chans ett tag tillbaka men stängde av relativt snabbt igen för det är ju Troma och det bolaget är inte riktigt min kopp te. Fast tur för mig så kom en nyvisualisering på temat och det ståtade med Rebecca De Mornay i den ledande rollen. Nu är De Mornay en kvinna som jag aldrig föll för när det var populärt men nu när hon börjar komma upp i åren så har jag insett vilken slående kvinna det är för hon ser onekligen porrig ut nu för tiden. Dock inte här.

Storyn den här gången cirkulerar runt en ung familj med en tragik bakom sig som firar en kväll hemma i sitt nya hus med en stor del vänner samtidigt som det är en tornado på gång i grannskapet. Men en mänsklig sådan är även på gång dit då tre beväpnade rånare, misslyckade sådana, kommer dit under tron att huset fortfarande är deras. Vad de inte vet är att mamma förlorat huset till fogden så de nu lever i en husbil. Väl på plats så tar de för sig, terroriserar och lever jävel så gott de kan med de som är där. Åtminstone tills mamsingen kommer. För då tar allt fyr i helvete. Hemligheter avslöjas, peruker slits av och all möjlig smutsig tvättas offentligt samtidigt som de nu forna vännerna hetsas mot varandra för att bland annat se vem som ska offra sin fru/fästmö åt oskulden i rånarligan som för övrigt ligger på övervåningen dödligt sårad.

Allt eftersom kvällen fortsätter så fortlöper våldet, den fysiska och psykiska terrorn eskalerar och när filmen väl är över så har vi fått spikpistoler, skållhett vatten i öron, sexuell förnedring, sönderskjutna skallar/ansikte, knivar, slagsmål, mera terror och en grym Rebecca De Mornay i fin form som totalt styr hela butiken. Med psykisk terror, fysiskt våld från sina söner och en rejäl dos intelligens vet hon hur att läsa de som är i hennes våld och styra dem samt att trycka på rätt knappar är precis vad hon gör vid varenda rätt tillfälle. Vilket leder upp till fler oväntade vändningar som jag först inte räknat med att få. Tummen upp!

Våldsamt, skitigt och hårt är vad man vill ha och det är precis vad vi får i den här remaken även om jag har svårt att se den som just en sådan. Originellt är det inte för terrorfilmer och home invasion-filmer finns det gott om där personerna hetsas mot varandra bara det att den här är bland de bättre av dem och definitivt den bästa jag sett på bra länge. Så med den här i färskt minne så kan en varning sitta fint: Nästa gång det ringer på dörren så passa er för vem det är ni öppnar dörren för!

Brotherhood Of Blood - 2007

Jag ska vara helt ärlig. Brotherhood Of Blood är ingen stor film, den är inte ens speciellt bra. Budgeten är låg vilket syns då filmen utspelar sig på två olika platser varav den ena är ett lager som ska se större ut än vad det egentligen är och den andra platsen är ett minimalt hus. Visst, det spelar egentligen ingen roll det är filmen och upplevelsen som är det centrala men inte ens den lyckas bli minnesvärd här. Vad som däremot fick mitt intresse att dra sig till den här är nämligen det att Victoria Pratt är med Brotherhood Of Blood.

Jepp, Victoria Pratt från Kraken: Tentacles Of The Deep och House of the Dead II: Dead Aim har börjat att segla upp på min radar inte minst efter de två trevliga filmerna. Samt det faktum att hon är jäkligt vass att vila ögonen på. Jag känner att en ny Weekend Babe är på väg att ta form. För att återgå så spelar Pratt här en vampyrjägare som finner sig i en minst sagt knivig situation då hon är fången hos vampyrer på jakt efter en gammal fiende som hotar dem. Vampyrjägarna gör inte deras jakt lättare så ett fullskaligt krig har brutit ut och fullkomligt exploderar när den nye spelaren kastar sig in i det hela.

Hot mama!

Lite simpelt må tyckas men det är vampyrer i form av Sid Haig och Ken Foree samt Victoria Pratt som vampyrjägare så jag accepterar det. hade bara den sabla budgeten varit högre så kunde det här blivit avsevärt bättre för filmskaparna har en relativt intressant idé som de visar oss och en uppföljare hade inte skadat efter som det slutar lite abrupt. Fast det lär nog inte bli av. Kanske lika bra med tanke på de ansvariga för dne här gjorde Alone In The Dark 2.

Vad som funkar bäst i Brotherhood Of Blood är att agerandet är snäppet över medel när det kommer till den här sortens budget fast Ken Foree bjuder på det värsta överspel jag någonsin sett från honom. Han är på gränsen till smärtsamt pinsam. Pratt sköter sig bäst och det har inget med att göra att jag tycker hon är skitläcker utan för hon levererar alltid. Haig sköter sig bra som alltid och den som överraskade mig lite var Jason Connery, jepp, det är Sean´s son. Han inför den andra delen av tyngd med sitt spel till filmen där Pratt den tillför den första.

Vänta ingen direkt gore även om det är lite slafs utefter vägen men inget att skriva hem om och väcka grannarna för. När jag tänker efter så är det här faktiskt den första vampyrfilm jag sett där ingen blir biten överhuvudtaget! En sak som däremot ser skitdumt ut här är deras gaddar. Sid Haig har begåvats med så stora löständer att karlajävlen läspar! Det ser och låter väldigt bisarrt ut så det blir ofrivilligt komiskt men vad kan man förvänta sig av en film med 500000 i budget. Ta Brotherhood Of Blood för vad den är, en lågbudgetfilm med begränsad tillgång till budget och inspelningsplats, så fungerar den men ha bara inga direkta förväntningar.

The Hike - 2011

Fem bimbosar varav en av dem en är en veteran från Afganistan, yeah right, som förlorat pojkvännen där, ger sig ut för lite bonding i skogen. Givetvis går det åt helvete för så fort lite manlig beundran kommer fram i skogen från några tillfälliga bekanta så ändras planen till att knulla istället för vänskapsbonding. För det visar sig att de nya vännerna är sadistiska svin och nekrofiler som bara vill ha kul för stunden fast inte på samma sätt som våra bimbosar vill. Ärligt talat så skiter jag hur det går för de korkade brudarna för de förtjänar precis vad de får och det som stör mig är det är så milt för när man är så korkad som de här så förtjänar man verkligen det.

The Hike är ingen bra film utan består av pinsamt skriven dialog och en skog som verkar att svämma över av människor. Bästa är i slutet en av pojkvännerna till dem kör mer eller mindre direkt in till deras läger med bil vilket tagit dem nära på en hel dags vandring och klättring! Ni ser själva logiken i filmen och vart den barkar hän. Agerandet är ungefär som man kan vänta sig, det är verkligen ingen höjdare. Affischen skryter med namn som Shauna MacDonald som skapade sig ett fint rykte i Neil Marshall´s The Descent men solkade ner det lika snabbt igen genom att vara med i den totalt usla uppföljaren The Descent 2. Här försvinner hon helt så jag fattar inte ens att det är hon. Andra namn är Tamer Hassan som är totalt bortkastad här då han är med i två sekunder precis i början och i slutet och sist en av skatorna från Hostel. Hon är omöjligt ännu uslare här bara det att hon visar inte rattarna denna gången. ärligt talat så får vi inte se några alls utan det är politiskt korrekt och våldet är ännu mer tamt.

Det sker inget direkt som gör att man vill intressera sig för filmen inte ens på våldets vägnar då vi knappt får se något. Utan det är mest någon kniv här och där men inget som kan antyda något våldsamt. Räknar man lite smällar med grenar eller stenar så får men det och en bruten arm men annars inget av värde. Tamt utav helvete och slutet är inget nyskapande alls för allt som sker i filmen har man sett förr och i avsevärt bättre och våldsammare filmer. Eden Lake, en film jag inte fann underhållande alls för övrigt, är en av flera filmer som de snott ifrån här så i brist på intresse för The Hike så kan ni alltid lägga tiden på att kolla in hur många filmer ni kan komma på de snott ifrån här. Själv tappade jag räkningen.

The Hike är verkligen ingen film att lägga tid på för den suger. Och där sparade jag 83 minuter av ert liv åt er. Kontanter för den här tjänsten mottages gärna så kontakta redaktionen för kontonummer.

An American Werewolf In London - 1981

För er som inte sett den här så kretsar den runt två amerikanska turister som är på resa över Europa när de finner sig på en hed i Norra England utkastade från en lokal pub och omringade av något som stryker kring och runt dem. Attacken sker snabbt och lämnar den ene av dem död och den andra kommer undan med lindriga skador eftersom byborna skjuter förövaren/djuret som attackerade dem. David som överlever finner sig tre veckor senare på sjukhus i London där han får kontakt med en trevlig sköterska som tar med honom hem. Allt går bra tills det blir fullmåne och David inser vad hans döde kompis som har återvänt har försökt få honom att förstå den senaste tiden. Och vad det är avslöjar filmens titel.

John Landis bidrag till varulvsgenren är imponerande på det vis att den bidrar med excellenta effekter som än idag står sig fruktansvärt bra. Man kan inget annan än bli imponerad av Rick Barker´s arbete för det är fantastiskt. Stämningen i filmen är även den bra men det som drar ner den för mig är valet av David Naughton som den ofrivillige turisten i London som sätter skräck i omgivningen. Han har en förmåga att se mer ut som att han inte tar det hela på allvar och värst visar det sig vara i den första förvandlingsscenen där han far upp från ingenstans och börjar yla och gasta som på kommando. Det känns allt för konstruerat för min del och drar ner helhetsbetyget för det stör mig en stor del.

Vad som däremot är kul är det att efter så många år ha beundrat och uppskattat Rik Mayall plötsligt finna honom som schackspelare på puben i början av filmen. Inte för att han har någon replik men lik förbannat så är det Rik som sitter där och ger oss sin stirrande blick. Något som jag däremot inte kan bli klok på är det att alla vill ha An American Werewolf In London till att vara en skräckkomedi vilket jag inte kan förstå.För där är inget direkt komiskt som i Landis andra komedier. Eller så är det bara jag som är humorbefriad för stunden. Oavsett vilket så är det en bra film med en hel del intressanta scener och just attacken i början på heden är jäkligt bra precis som grisattacken på familjen där det bjuds på en stor del blod och slafs. Precis som man vill ha det i en varulvsfilm.

The Poughkeepsie Tapes - 2007

The Poughkeepsie Tapes är ytterligare en film i den kategori film där vi får ta del av vad som hänt via kvarlämnade videoband. Ni vet den stil som Deodato skapade med Cannibal Holocaust. Här är det en seriemördare som lämnat videoband efter sig där han härjar vilt med allt från barn till vuxna. De scenerna är inklippta här bland de inslag som skildrar jakten på honom samt de anhöriga som lämnats kvar utan sina familjemedlemmar. Det är skitigt, brutalt och fullkomligt hänsynslöst när vi får ta del av när han torterar, styckar, stympar. förnedrar, plågar, leker och smyger på sina offer. Vad som är värst är det att det här känns och är så långt i från SAW och Hostel som man kan komma för även om det stupar lite på de som förekommer i filmen med deras agerande som känns för strukturerat så är det här en film man inte riktigt kan skaka av sig.

För när det här är inte bara en skräckfilm utan även en väldigt skickligt genomförd mockumentär som hade en väldigt begränsad distribution. Endast trailern fick bra spridning medan filmen fortfarande inte går att få tag på DVD eller annat format. Ett tag var den tillgänglig på Youtube där hela gick att beskåda men drogs tillbaka efter rättighetsproblem så vill man se The Poughkeepsie Tapes så är det att göra det på det otillåtna viset dvs tanka ner den. The Poughkeepsie Tapes är en smart och genomtänkt film där man inte vet vilken inriktning den ska ta. Allt vi vet är att det som vi får se av det som mördaren filmar inte är det precis trevligaste materialet och vi vet att efter som det första offret är en liten flicka så har han inga hämningar när det kommer till grymhet.

Det är en oväntad grymhet i tortyrscenerna eller de scener där han håller på med liken vare sig han stympar, bränner eller bara helt enkelt hugger vilt. Det känns så autentiskt och kallt att man skruvar på sig av obehag samtidigt som man vet det här inte är någon direkt fantasifull adaption utan säkert full verklighet för någon just nu. Och då syftar jag inte på någon förövare utan för det offer som råkar ut för det. Där ligger styrkan i filmen, dess autentiska känsla som slår allt vad filmer som Mordum och August Underground heter för här har de verkligen inget att hämta. En totalt skoningslös film som rekommenderas det varmaste!

Rise of the Planet of the Apes - 2011

Charlton Heston kan vila i frid med bössan tätt kvar i näven. Det här är ingen remake på hans berömda och klassiska film utan en nystart på en egen serie filmer precis som Christopher Nolan´s Batman-serie. Rise of.... är menad att vara startskottet på ett nytt gäng filmer med samma utgångspunkt som de första filmerna och med tanke på hur väl den här fungerat ekonomiskt så är det ingen overklighet. Det är snarare en fråga om tid innan nästa film kommer.

Som upplevelse så hade jag det inte allt för obekvämt i soffan fast den har en bra bit kvar till den ursprungliga filmen och dess kraft. Rise... känns mer familjevänlig och inriktad på en yngre publik och kanske är det därför som det inte direkt sker några våldsamheter. Dödsfallen sträcker sig till ett par enstaka apor och någon byråkrat men det är som väntat. Man kan inte göra äggakaga utan att krossa några ägg.

Storyn här fokuserar på Alzheimerforskning som utförs på apor med resultatet att aporna/apan blir smartare. Tagit rätt från Deep Blue Sea för övrigt. Men när testobjektet omintetgörs av vapenivriga vakter så tar forskaren James Franco med sig dess baby hem och döper den till Ceasar (Andy Serkis). Hemma har Franco en alzheimersjuk far, John Lithgow som kommer att fungera som försöksdjur för medicinen. Farsgubben gör framsteg precis som Ceasar som ärvt drogens verkan av sin mor och blir grymt intelligent. Men säg den lycka som varar då gubben återinsjuknar och Ceasar hamnar på en anstalt för primater där Brian Cox styr. Men Ceasar trivs inte och efter hand som han behandlas sämre och sämre så föds planerna  på att fly och vips har vi starten till en helt ny serie filmer.

Ställd mot originalet så är den ohotad även om den här är välgjord till tusen med dramatiska effekter och rätt personer på rätt plats fast för min del är det här allt för barnvänligt. Ställer man den däremot mot Tim Burton´s usla remake så vinner den här med mils avstånd för det är en totalt hemsk film. Vad som gör att jag är ljummen mot den här är det att jag vill ha lite mer spänning och hotfulla situationer eller helt enkelt läge där man inte vet vad som ska ske.

Apornas färd i slutet av filmen över bron och genom stan är riktigt häftig och bjuder på ett par sköna scener som killen som fångar in en apa och scenen med polisbilarna. De två sticker ut mest för min del och kanske är det som gör att jag är avvaktande iom det ska komma fler delar. Så tills dess så är jag ljummet inställd till den här. Inget jag direkt ångrar jag såg men inget hellre som kommer att ses om förrän nästa del kommer.

Lighthouse - 1999

Brittisk nutida skräck. Kan det passa i dessa tortyrporrstider måntro? Själv tog jag emot Lighthouse med öppna armar då den inte är det minsta originell men åtminstone bjuder på ett rejält tempo, fina mord och en bra dos atmosfär där ute på ön där fyren står.  Handlingen går ut på att en fyr är inne på sista versen och nästkommande dag ska personalen bort och allt ska automatiseras. I sjön utanför kommer ett fartyg med fångar på varav en av dem är en psykopatisk läkare och mördare. Givetvis rymmer han först ut till fyren där han avverkar personalen direkt medan skepparen som är gravt alkoholiserad och skelögd för skutan på grund. Alla måste lämna och vad som väntar dem där i mörkret på ön blir de alla snart varse om.

Blodiga halshuggningar med en rejäl kniv sätter fart på fantasin och blodet sprutar som det vore från en slang men just en halshuggning i fyrens källare imponerade på mig med sin brutalitet. Tyvärr inget för de som vill frossa i gore men nöjer man sig med bra agerande från James Purefoy (Solomon Kane, Rome och Ironclad) leder ensemblen med stabil hand och som ögongodis får vi engelskan Rachel Shelley. Inget naket tyvärr men Lighthouse funkar fint på egna ben utan det speciellt då den ger oss en fin katt och råtta-scen på ett skithus.

Nej, inget avancerat här inte då vi sett allt förut i många andra filmer bara det att Lighthouse klarar sig fint i mängden även om den kanske inte sticker ut direkt. Har man däremot sett den och funderar på att se en film i samma stil är risken man återvänder till den igen. För det är den allt värd.

Savage Harvest - 1994

Microbudgetfilmer är inget direkt som intresserat mig för jag pallar helt enkelt inte med det. Taskig kameraföring med omöjligt ännu uslare "skådespelare" framför kameran allt filmat i ett sterilt digitalt format. Nej tack, inget för den här skåningen. Så varför föll då valet på Eric Stanze´s Savage Harvest av alla filmer då kan man tänka sig. Ja, därför att för det första så var spellängden exceptionellt fin. 71 minuter skojar man inte med då i dagens samhälle då till och med reklamen börjar närma sig två timmars sträcket. Då sitter en film på 71 minuter fint. En annan orsak var det att efter ha sett Flash Gordon rädda universum med färggranna kamrater och hög budget så kändes det rätt att tillbringa lite tid med dess raka motsats. Och eftersom Savage Harvest lät lockande och jag hade den så blev det helt enkelt den.

Här visar det sig vara mord och inga visor direkt. Ett gäng ungdomar åker ut till en släkting för att hjälpa till med något. Väl på plats slår de upp sina tält för att campa vid vattnet då släktingen kommer för att berätta lite om platsens historia som visar sig vara av den våldsammare sorten. Det involverar indianer, demoner och stenar. Stenar som släktingen råkar ha med sig. Allt går bra tills de kommer på att släktingen inte längre är så värst snäll och trevlig utan har blivit besatt av den samma demon han precis delat med sig om vid lägerplatsen. Nu är det upp till de oväntat förståndiga ungdomarna att stoppa ondskan genom att förstöra hjärtat på de som blivit besatta innan de alla är förtärda då symptomen sprider sig i de egna leden!

För att varit okunnig man gällande Eric Stanze tror jag att jag är mer förstående inför hans arbete nu för Savage Harvest var raka motsatsen till vad jag väntat. Det var relativt bra spelat där skådespelarna gjorde avsevärt bättre ifrån sig än jag trott och fick den rätt matiga dialogen att låta trovärdig. För dialogen var välskriven även om de gick lite väl på djupet ibland med vissa saker, djup som man kanske inte räknat med att få höra från en kille som såg ut som en typisk stoner med Mötley Crüe-tröja. Bara det ett plus!

Gore fick jag avsevärt mer än jag räknat med och vad som imponerade där var effekterna som var över förväntat välgjorda. Blodet var rött och inte rosa samt det forsade fritt. Andra kul saker som skedde var att det sågades med motorsåg, huvuden kapades om de inte sköts av med gevär och slutade motorsågen fungera så krossades skallarna med den helt enkelt som den var. I Savage Harvest skonades ingen. Gorehundar lär inte bli besvikna här för jag blev det då rakt inte.

Nu lyckades Stanze till och med få mig att rycka till i en scen även om jag borde varit beredd på det för det är ingen originell scen men den lyckades i alla fall med det den skulle. Var jag inte på min vakt tidigare så blev jag det efter den scenen. Atmosfär är minst lika viktigt i en skräckfilm som gore om inte viktigare och det märks att våran filmskapare har koll på för Savage Harvest lyckas med att få till en skönt obehaglig stämning som kommer fram i den andra delen av filmen fast bäst blir det när indiandemonen kommer fram i sin otydliga form. Kanske inte lika lyckat när demonen är fullt synlig fast dess entré är jäkligt effektiv.

Savage Harvest bjuder på en skön stämning, grymt bra gore och en helt tillfredsställande slut som lämnade mig med ett rejält leende på läpparna och med en ändrar inställning till Eric Stanze. Det känns som att jag vill fördjupa mig mer i hans filmer eftersom Savage Harvest gav mig en rejält blodad tand. Bravo!

Flash Gordon - 1980

Prata om a blast from the past här. För egen del var det här en barndomsfavorit på vhs inte minst efter alla avsnitt man såg på dansk tv i femton minuters avsnitt i svart och vitt samt Blixt Gordon´s serie i Fantomen. Det var tider det! Som kotte älskade jag den här filmen eftersom den inte bara var grymt underhållande den var kul och bra med. Nu med vuxna, nåja, ögon så ser man mer filmens charm med på ett nytt sätt men lik förbannat är det grymt underhållande. Inte en död sekund i sikte då det alltid sker något eller är på väg att ske då Flash inte direkt är typen som sitter still.

Handlingen är den att envåldshärskaren och all around bad guyen kejsare Ming (Max Von Sydow) bestämmer sig för att hemsöka jorden innan han ska utplåna planeten på ren kiv. Men forskaren Zarkov (Topol) som bara väntat på det här anfallet och blivit sparkad från NASA på kuppen är steget före och har byggt sig en rymdraket i sitt växthus. Så när ett plan med Blixt Gordon, fotbolsstjärna och blonderad hunk (Sam Jones) tillsammans med Dale Arkin (Melody Anderson) landar i trädgården så tar han dem med sig ut i rymden för att stoppa anfallet.

Fast Ming är på sin vakt och drar deras raket till sig och griper dem. Zarkov hjärntvättas, Blixt avrättas och Dale görs till konkubin. Vem säger man har tråkigt som diktator? Problemet för Ming är det att dottern hans är pilsk och vill para sig med Blixt och drar med honom efter en skenavrättning till en av sina älskare Prins Barin´s (Timothy Dalton) planet som han styr. Där får Blixt delta i manliga aktiviteter där vuxna karlar stoppar händerna i håligheter tillsammans och ser vem av dem som blir stucken. Nu är det upp till Blixt att vinna allas förtroende, samla alla planeterna och tillsammans få med dem på ett korståg som går ut på att stoppa kejsaren Ming.

Jag ska inte ljuga. Det är minst lika lökigt som Starcrash av Luigi Cozzi bara det att effekterna är bättre samt att vi slipper Hasselhoff. Campigheten är enorm och inte ens Queen´s musik underlättar för den är på samma nivå. Dock är det inte till en nackdel för filmen för det här är en film som vinner på just dess campighet. Man vill och hoppas det ska vara så lökigt som det är vilket gör Flash Gordon till en kul upplevelse. Har man inte sett förr så kanske man inte ser charmen i den och det är ren och skär synd för det här är ett måste. Åtminstone om man har ett bra sinne och en kärlek för film som sträcker sig längre än Star Wars och Twilight tillsammans.

Sam Jones är inte direkt känd för vara en karaktärsskådis men här gör de misstaget att dubba honom hela filmen igenom med en brittisk skådespelare som än idag vägrar komma ut med sin identitet. Tydligen så är han antingen på sin vakt mot Jones eller så skäms han för sin bedrift. Jag hoppas på det första för bara tanken på Jones som far runt i England sparkandes in dörrar i jakten på den jävel som dubbade honom i Flash Gordon gör min vardag ett snäpp roligare. Jones är precis så bufflig som en elefant i en porslinsaffär och långt ifrån den helyllegrabb som i serierna man läst. Han framstår snarare som en lätt infantil typ som är van vid att andra talar om vad han ska göra så han själv slipper tänka. Det klarar Jones av fint att porträttera.

Von Sydow däremot har det riktigt kul som Ming och njuter i fulla muggar. Bara hans tolkning av en intergalaktisk diktator är mer intressant och prisvärd än Joe Spinell´s gapskrattande dito i just Starcrash. Fast ingen samling är komplett utan de här två filmerna i samlingen och själv är jag stolt över att ha dem i min. Så har ni ingen av dem, skäms på er för det här är kult!

Bear - 2010

Låt vare sig postern eller Roel Reiné´s medverkan lura er för det här sög pung det hårdaste på länge. Vad vi får är två par som ska i väg på en familjemiddag men hamnar i skogen efter en genväg där den mest korkade karaktär jag sett i en film i år lyckas med att skjuta en björn det första han gör varvid björnens partner/förälder/syskon/farmor/mormor/farfar/morfar osv kommer och ser till att göra livet surt för de som är instängda i bilen. Det är allt. Lite björnattacker får vi men mest gnat och tjat parterna emellan där de två karlarna är bröder som har en stor del att reda ut.

Det här är mer ett familjedrama kryddat med lite autentiskt björnaction vilket även kan fungera som en mer berättigad benämning på Bear än skräck. För skräck blir det endast när man inser att det kommer att käbblas i 80 minuter snarare än heta björnattacker. Reiné som är ansvarig inte bara för Death Race 2 samt en av Seagal´s bästa filmer, The Marker aka Pistol Whipped, är här ansvarig för det mesta utom regin vilket märks. För det spretar åt alla de möjliga håll och den enda som funkar fint i filmen är Blue.

Ni gissade det rätt. Det är björnen som spelas av björnen Blue. För det är en äkta björn vi får här som härjar runt förutom i vissa scener när det är en stuntkille i en maläten björndräkt som lullar runt. Det är en annan sak som är bra med Bear. Vi får en hederlig stuntkille i björndräkt som ska verka hotfull. Bäst i filmen är scenen när den korkade bruden, den ena av två, får för sig att kasta kokain i ansiktet på en björn kan vara ett smart drag. Det är det inte.

En usel film som inte har det minsta existensberättigande mer än killen i björndräkt och Blue då. Resten av filmen kan man och bör man glömma så fort som bara möjligt. Helst av allt så bör man inte ens se den alls.

Requiem pour un Vampire - 1971

 

Här kommer man hem glad i hågen efter jobb och bestämmer sig för att se en Jean Rollin film och och så blir det den här. Jag var inte glad när den var över för det här var bland det sämsta jag sett av honom sedan Sidewalks Of Bangkok. Visst tjejerna var söta, där Mireille Dargent stack ut mest som Michelle, i sin korta kjolar och vita knästrumpor men filmen var fan inget vidare. Det är förvirrat och olidligt segt även om det förekommer vissa sekvenser som får filmen att glimra till fast de är väldigt få. Den bästa av de är den scenen när Michelle piskar sin väninna för att få henne avslöja vart hon gömt mannen som tog hennes oskuld. Den var nästan värd pinan jag utsatte mig för här för den "klassikern". Det begreppet måste ha blivit påtvingad av någon kulturknutte som vill imponera på någon ovetandes stackare som inte har den minsta aning om vad personen snackar om.

För att strö ytterligare salt i mina sår är två av de mest fånigaste personer jag sett på film med igen. Jag syftar såklart på skatan från Le Frisson des Vampires och en av haschtomtarna från den som här spelar den siste vampyren! Vansinnet vet inga gränser i den här filmen. Nej, det ser inte allt för just ut för Rollin i min värld efter de här snedstegen för det blir helt enkelt för flummigt och vänstervridet för min smak. Kanske beror det på att Brigitte Lahaie inte är med och styr upp med sin kropp och närvaro för vad det stupar på det mesta för är det taffliga agerandet som man utsätts för samt alla dessa sidokaraktärer som verkar vara uppraggade i en skum hamnkrog där klientelet endast består av Östungerska män. Och när inte ens det engagerar det minsta, ja, då är det allt illa.

A Lonely Place To Die - 2011

Vad som börjar bra slutar allt för ordinärt för min smak. Hade det varit inavlade kannibaler även om nu det temat tagits till sin gräns otaliga gånger redan så hade det ändå fungerat bättre för mig än vad A Lonely Place To Die gjorde nu. Bergsbestigning på film har jag alltid gillat för det blir automatiskt spännande såvida det inte är The Eiger Sanction som man plågas med. Den filmen är ett stort gissel. A Lonely yada yada yada innehåller just spännande turer i bergen bland utsökt miljöer i Skottland där man sätts på spänn när det klättras och bestigs för att sedan ändra ton och läge till mer av det som en thriller där det jagas vilket inte är fel alls för att till sist ändra form än en gång och bli en actionspäckad kidnappningsfilm där jag fullkomligt sket i hur det gick bara det tog slut.

Protagonisterna visade sig vara de två största klåpare med vapen i hand som mot alla odds ändå lyckades med sitt mål även om de inte kunde sikta än mindre träffa en lada inifrån med en hagelbössa. Det störde mig får jag erkänna. En annan sak som störde var det att filmens början som startade så bra och spännande med skönt kamerajobb som verkligen visade på förmåga och coola åkningar sin vinklar blev till sist lika spännande som de i en modern Bruce Willis film. Dvs inget kul alls. Nej, en besvikelse för det som började så fint slutade otroligt ordinärt och händelsefattigt i originalitet att jag bara vill lägga upplevelsen bakom mig.

This Is England ´88 - 2011

Två och ett halvt år efter förra delarna är vi tillbaka igen bara för att komma in i ett rätt mörkt kapitel om våra nya favoriter. Allt är bara dystert, mörkt och jävligt även om puben besöks frekvent. Lol har fått barn och lämnat Woody. Woody bor hemma igen med sin nya flickvän med en promotion på jobbet hängandes över sig. Shaun pluggar på college där han går en dramalinje och ska blir skådespelare. Dock är han inget vidare på det. Smell bor med honom hos hans mor. Alla har sina egna demoner medan vissa av dem har det avsevärt värre än andra.

Ska jag vara ärlig så handlar det mest om Lol och Woody här vilket fungerar fint för mig för redan i This Is England kände jag att jag ville veta mer om det karismatiska paret som man bara drogs till medan det var mer Shaun det koncentrerades. I This Is England ´86 så var det på hela gänget om än vissa fick mer utrymme än andra och här så är det som sagt mest om Lol och Woody.

Vicky McLure som spelar Lol gör det så intensivt bra att man kan inte sluta oroa sig för henne för hon känns så äkta och mer än bara en karaktär i en film. Samma med Joe Gilgun som spelar Woody. Denne spel är så fenomenalt att man bara sitter och väntar på att han ska komma i bild så man får ta del av hans enorma förmåga att vända all dialog till sin egen fördel. Inte en endaste scen mellan Woody´s föräldrar och honom slutar med Woody på den förlorande sidan. Ta bara scenen när de firar jul och de sitter och ska byta julklappar. Helt fenomenal!

Inte alla tycker det är lika intressant som jag med att det koncentreras på Lol och Woody och vill se mer av Shaun som här mer är placerad i bakgrunden som kommer lite då och då. De andra i gänget förekommer de med men mer sällan för sig själva och vissa i gänget är inte med alls. Som Meggy till exempel som ska ha dött när han skitit 1987. Lite passande det. Till skillnad från ´86 där det var en härlig blandning av humor och svärta så är det mest mörkt och deprimerande här. Vi får även i en rätt jobbig scen veta vad som hände när Lol fick sin dotter med fast det är nog rätt uppenbart när man ser henne. Slutet lämnar oss med hopp om lite lycka för en del av dem men långt ifrån alla. Men frukta inte för det ska komma en sista del under titeln This is  England ´90 under 2012. Såvida inte jorden går under innan.

This Is England ´86 - 2010

Historien om Shaun och hans vänner tar inte slut i och med This Is England utan den fick en fortsättning i två miniserier på TV- This Is England ´86 och This Is England ´88. Vad som sker här är det att vi får följa gänget från filmen igen bara det att Shaun inte är den givna centerpunkten utan Lol och Woody får mer utrymme i och med deras stundande bröllop. Combo är borta fast alla de andra är kvar även om Shaun hållit sig borta han med sedan attacken på Milky. Men vägarna korsas igen och nu får vi verkligen ta del av alla i gängets liv och leverne som inte i allas fall är ett lyckligt sådant för även om det är fruktansvärt roligt mellan varven så är det samtidigt fruktansvärt hemskt att man mår illa. Både fysiskt som psykiskt som tittare.

Shane Meadoes har nöjt sig med att skriva serien och endast regissera del tre och fyra för serien är bara på fyra delar. Och det är just del tre och fyra som allt sker i. Både det roliga som det jobbiga. För även om jag har sett en stor del på film och klarar av det mesta som kastas mot mig så var det två scener i del tre och fyra som kändes ordentligt. Den första scenen fick mig att röra på mig av obehag och sambon att gå och duscha efteråt för hon kände sig smutsig. Medan den andre av dem fick mig att skrika mot tv´n och hoppa fram och tillbaka i vanmakt att inte kunna göra något samt ge mig den där allt för bekanta känslan av obehag än en gång. Så kraftigt får This Is England ´86 en att reagera. Samtidigt så är där så många komiska situationer som får en att skrika av skratt som till exempel mopedgänget som är så otroligt fåniga som hela Clark Gable grejen. Ni fattar när ni ser den.

Om man fann This Is England bra så ska man genast kasta sig över den här miniserien som är en rak fortsättning till skillnad från en uppföljare som halvhjärtat ska casha in på ett bra original. För den här slår en inte bara med häpnad utan den träffar en i magen som ett oväntat slag och lämnar en kipande på golvet efter luft och fullkomligt gapande av förvåning. Fast här är det över hur pass jävla bra de fått till det. En fullkomligt lysande fortsättning som bara måste ses! Mina varmaste rekommendationer!

This Is England - 2006

Shane Meadows som imponerade på mig med Dead Man´s Shoes följer här upp med This Is England som skildrar den unge Shaun som förlorat sin far i Falklandskriget och nu är utsatt för allt av alla. Till den dagen han blir upptagen i ett skinheadsgäng. De originella skinheadsen nu, inte de som kom efter och ändrade på hela skinheadmyten. Shaun får plötsligt värme och vänskap av sina nyfunna vänner och även om han bara är 12 år så lyckas han med att fixa sig en äldre flickvän som inviger honom i hånglandets ädla konst i ett skjul.

Allt väl så långt vilket inte varar så länge när en gammal medlem i gruppen kommer ut efter 3 år i finkan och för med sig radikala idéer om vad som går och inte går. National Front har gjort sin entré och strax efter delar vännerna på sig där Shaun stannar kvar. Inte så mycket för idealen utan mer för den fadersfigur som Combo visar besitta. Men säg den lycka som består och snart eskalerar allt som det har för vana att göra.

This Is England var en film som alla talade om ett bra tag men jag kunde aldrig finna mig för att ge den  en chans för överhypning har motsatt effekt på mig. Men nu är den sedd och den var bättre än jag trott vilket är fint för det innebär att jag kan förkovra mig i de två uppföljarna som kom som tv-serie med. Och det ska jag göra direkt.

Det som fastnade för mig med This Is England var den unge Thomas Turgoose som den unge Shaun som verkligen imponerar med sitt agerande. Stephen Graham som Combo gör en minst sagt lika bra roll där man bara väntar på att han ska explodera över någon eller något. Tillsammans med den tidsenliga miljön och den perfekta musiken blir This Is England en oväntat bra upplevelse om än inte lika vass som Dead Man´s Shoes men ändå tillräckligt för jag ska uppskatta Shane Meadows ännu mer som regissör. This Is England är mer än bara en film den är en påminnelse om hur det varit för de av oss som varit i Shaun´s sits någon gång på ett eller ett annat vis. En bra film helt enkelt.

Don´t Be Afraid Of The Dark - 2011

Här kommer en nyversion på en gammal goding med samma namn som jag fortfarande inte har sett. Originalet är gjort för tv medan den här remaken är producerad av Guillermo Tel Toro. En man som dyker upp mer och mer på diverse omslag som posters till diverse filmer. Själv såg jag karlen senast i Blu-ray utgåvan på Fulci´s Zombie så man får anta det är en man med många järn i elden som passar på att dra in kulor så länge det går.

I den här versionen som är snarlik sin föregångare så är det en familj som tar över ett gammalt hus för att renovera det innan det ska säljas igen. Mannens (Guy Pearce) dotter kommer för att bo med dem något som hans sambo (Katie Holmes) inte har några problem med medan dottern inte direkt jublar över situationen. Fast det ändras när en gammal förseglad källare i huset öppnas och dottern får något att tillbringa tiden med. Speciellt när ett gammalt galler för en ännu äldre ugn faller av och hon får kontakt med något som finns där i. Något som inte direkt vill dem väl....

Jag hade inga direkta förväntningar på den här filmen och anledningen till jag såg den för det första var det att jag trodde det var en ny Del Toro men tji fick jag. Jag fick nöja med honom som producent. Samt att filmen var en remake med Katie Holmes i sig. Inte många rätt där inte. Men jag såg klart filmen och kom fram till att det är mer rysare än regelrätt skräck med en stämningsfylld atmosfär och ett väldigt passande hus som grogrund för terrorn. Med terrorn menar jag inte Holmes agerande vilket är oroväckande bra här för en gångs skull då hon verkar ha lämnat agerandet från Dawson´s Creek äntligen bakom sig till min stora glädje. Guy Pearce är bra som alltid i rollen som den frånvarande fadern som har lite svårt för att ta sin dotters dilemma på allvar.

Och just dottern är vad som stör mig här. Inte nog med att hon är tjock i ansiktet och ser ut som en bäver, hon är precis lika enerverande som en viss Dakota Fanning. Låt oss bara hoppas hon inte får lika många roller som den hemska ungen även om hon är äldre nu. Vem vet, de kanske kan spela mor och dotter i en Spielberg-film någon gång. Det vore en riktig skräckfilm det! Annars så funkar den här helt okej även om det inte är något som jag kommer att återvända till i framtiden. Inte som det ser ut nu och en annan sak som störde mig var det att elakingarna i filmen såg ut som en korsning mellan tandféerna i Hellboy 2 och en fladdermus utan vingar. Tack vare den liknelsen så satt jag och hängde upp mig på det hela filmen igenom. Så se om ni kommer undan med att inte göra det när ni ser den.

Hellraiser: Bloodline - 1996

När en filmserie springer in i idétorka så är alltid beslutet att föra handlingen ut i rymden påkommen. Ett begrepp som jag aldrig kunnat se resonemanget i för det blir väldigt sällan bra. Jason X är undantaget fast det slår sig själv på knäna senare då nästa del alltid utspelar sig på jorden och i modern tid igen. Hellraiser 4 aka Hellraiser Bloodline gör just det misstaget att förflytta sig ut i det stora okända. Visst kryddar det upp det lite men det ser lite korkat ut när rymdsoldater spurtar runt med stora snipergevär i ett trång rymdskepp. Fast Pinhead´s nya vovve gör sitt bästa för att få oss tittare på bättre tankar.

Who´s your daddy?

Handlingen denna gång tar oss tillbaka till yttersta början runt 1700-talet när en magiker ber en leksaksskapare bygga en box till honom. Magikern i sin tur använder boxen i sin tur till att åkalla en demon för lite egna lekar men förlorar greppet om demonen. Boxmakaren stryker med efter lite handgemäng så vips är vi i modern tid där dennes efterlevande som är en slående kopia i sin tur av boxmakaren fortsätter med att skapa boxar i större omsträckning. Nu är magikerns lärling och demonen inte sena av sig så åtminstone demonen, nu en kvinna, ger sig på boxmakarens familj i syfte på att stoppa honom och ett visst bygge. Men Pinhead kommer och ger sig in i leken och snart står allt på ända och vips är vi i rymden och i det 21 århundradet där den sista striden kommer att stå.

Twisted into form.

Pust, det var rörigt det men det summerade filmen så gott det går. Lyckligtvis är det bättre förklarat i filmen där vi får följa med genom århundraden och alla turer. Vad som går igen genom åren är det att vi får se Bruce Ramsay i rollen som alla sina släktingar och Doug Bradley som Pinhead som sig bör, Valentina Vargas som Angelique som demonen och senare cenobiten och sist men inte minst Kim Myers i en mindre roll. Just Myers är det enda som jag mindes av den här sedan den första och enda gången jag såg den när den kom. Myers som springer i en massa korridorer, Pinhead´s hund och att det mesta utspelade sig i rymden.

Kanske inte det bästa betyget en film kan få men så var det. Lite skrämmande att det enda man minns av en Hellraiser film är Kim Myers. Fast det kanske säger mer om mig och Myers än själva filmen. Hellraiser: Bloodline är nu efter en omtitt faktiskt inte allt för illa och jag kommer på mig själv med att fundera på att införskaffa den till samlingen mest för den följer sina tre föregångare rätt bra även om beslutet att fara ut i rymden inte kanske var det bästa. Det samt faktumet den innehåller Kim Myers.

Vad som jag tycker gör att den här fungerar bättre nu är dess effekter som är coolt old school även om vissa visuella effekter förekommer samt att delen i rymden är som tagen ur Event Horizon. Pinhead får mer utrymme och en stor del passande dialog som mest går ut på hur pass stor skada han ska göra med de han kommer över. Lite nya cenobiter får han till med som tvillingparet och jycken som redan nämnts men även demonen fast de lyckas försvinna ur slutet på något underligt vis.

We come for your daughter, Chuck..

Jag får allt erkänna att det här var bättre än jag vågade hoppas på och den kommer att införskaffas till skillnad från de andra delar som kom efter och har ytterst lite om något med de ursprungliga filmerna egentligen att göra. Inte ens Clive Barker har sitt namn med på dem så bara det säger en del om deras tillhörighet med den övriga Hellraiser serien.

Nu är det några rätt underliga turer i filmen som aldrig förklaras direkt och dess uppkomst förklaras med att regissören Kevin Yeager lämnade filmen under slutet efter bråk med bolaget och resultatet blev det att filmen regisserades av Alan Smithee i stället då Yeager tog sina händer från den färdiga produktionen. Anledningen av att Yeager lade ner mer tid på att förklara boxens uppkomst och demonens inträde i i första delen av filmen och inte ville ha med Pinhead lika snabbt i filmen som han kommer nu. Vad som försvann ur den ursprungliga går att läsa om här och för de som vet vart att leta så finns det en workprint på filmen ute och snurrar där de scenerna ska finnas med. Slutet ska visst vara annorlunda med så var beredda på det när ni läser här under.

• begins in 1784. Lemarchand builds the Lament Configuration, gives it to De L'Isle, and watches as he and Angelique challenge his card player guests to open it. When they do Angelique transforms to a demon and seemingly kills them. Lemerchand goes to Auguste, to suggests building the Elysian Configuration. Angelique visits and seduces Lemarchand. inviting him to a masked ball. Auguste tries to warn him away but is killed by Angelique's demonic clowns. Lemarchand, against his wife's wishes, goes to Angelique's party where she seduces and kisses him. When left alone, De L'Isle attempts to kill Lemarchand so he won't be replaced. An angered Angelique apparently kills De L'Isle and offers Lemarchand riches to help her. He refuses. Genvieve arrives and finds her husband almost dead. Angelique goes to kill her and her unborn child when the near-death De L'Isle appears and uses his magic to banish them all back to Hell. Genvieve flees to America as De L'Isle's servant Jacque summons Angelique back to be his sex slave.
• The central part of the film is mostly the same as the theatrical version, except with a clearer plot where Angelique tries to use the prototype Elysian Configuration to kill Pinhead. Angered, Pinhead summons chains to drag Angelique into the light but it cuts out before she dies. Bobbi then banishes them all back to Hell. Despite some bizarre rumours, there is no "neighbour" character in any version of the film.
• The last part is set in the future. It's very much he same but Paul does not tell his story to Rimmer. Also, the final confrontation features all the Cenobites and Angelique wanting Paul to join her again. He refuses and stays on board the Elysian, dying alongside Pinhead and the Cenobites and ending the bloodline forever.

Cut - 2000

Under inspelningen av Australienska slasherfilmen Hot Blooded förlämpar filmens regissör (Kylie Minouge) filmens protagonist med svidande verkan. Efteråt kommer han tillbaka för att be om en ny chans men skjuts ner direkt igen så han tar saken i egna händer och kapar sitt eget finger med vapnet som används i filmen. Sedan skär han ut tungan på sin regissör. Dock stannar inte allt där för motspelerskan Vanessa (Molly Ringwold) kommer in i det hela. Allt flippar ut och resultatet blir att den vrede mördaren dör och förpassar en del av sig själv in i själva filmrullarna. Vilket leder till att framtida visningar av filmen gör att någon dör så när en grupp australienska filmstudenter tar på sig att slutföra filmen 15 år senare så är det inte direkt svårt att lista ut vem som dyker upp som gubben i den berömda lådan.

Tar man konceptet med hemsökta filmrullar för vad det är, en kul tvist, så kommer man att ha en trivsam stund framför den. Problemet för min del vara bara det att jag visste inte om det här förrän i slutet av filmen när det börjar gå vilt till och efteråt när jag fick läsa till mig vad som skett. Jag trodde det var som i Stage Fright att det var en dåre som irrat sig in eller det vanliga att det är en i crewet som visade sitt missnöje. Oavsett vilket så var/är Cut oväntat kul med fina våldsexcesser.

Ska jag klaga så är det på att vapnet som används främst ser ut som en ohelig allians mellan en häcksax och en sekeratör. En sådan som ni säkert sett morsan använda för kastrera grannkatten eller klippa ner buskar med. Hur som helst så ser hybriden rätt korkad ut. Här får ni se underverket.

Effekterna är oväntat bra gjorda med en hel del blod och faktiskt två halshuggningar där vi får bevittna ett väldigt realistiskt huvud med funktion efter kapning. En annan intressant sak är en person som läggs i en vedklyv med skallen först och lite annat smått och gott. Vi blir inte lurade på konfekten här inte även om vissa mord sker off-screen. En annan sak som intresserade mig desto mer var hur pass porrig Molly Ringwold var här. Just Ringwold har aldrig intresserat mig på det planet tidigare bara det att här tog hon igen det med råge. Former av det slaget som jag uppskattar gjorde min morgon väldigt trevlig om jag säger så.

Cut lyckades att överraska positivt speciellt då jag varit medveten om den under lång tid men aldrig direkt intresserat mig för den av just den anledning att omslaget stoltserade med både Minouge som Ringwold som stjärnorna i filmen. Minouge är bara med i två scener vilket underlättade för hennes talang att skaka på stjärten är vida överlägsen hennes dialogförmåga. Och Ringwold, den biten kan ni allt om redan. Nej, det här var en positivt överraskning minst sagt. Mer sådana, tack!

Burlesque - 2010

Här var det tvära kast minst sagt. Från The Woman till Burlesque! Hur ska det sluta? Kommer vansinnet att fortsätta? Kommer Babben Larsson någonsin komma ner i sin bikini igen? Vem vet. Inte jag i alla fall men Burlesque kommer här.

Aguilera gör en klassiker och lämnar småstadens tristess efter ett av otaliga sångnummer och riktar in kosan mot L.A. för att göra som miljarder andra drömmare. Hon ska bli stjärna, kosta vad det vill. Lägenhet införskaffas och jobb kommer på klubben med samma namn som filmen där hon helt enkelt tar saken i egna händer och ger sig själv ett jobb. På klubben finns Cher och Stanley Tucci som ser till att skänka lite klass och tyngd till filmen och samtidigt ger oss andrum mellan varven då Aguilera ser till att vara i så gott som varenda scen. Snart nog så arbetar hon i ensemblen men jobbet hotas då pengar saknas till banken och en byggherre vill ta över rasket. Inget direkt vidare överraskande manus här inte.

Fast vad väntar man sig av en film med Christina Aguilera? Jag väntade mig inget alls förutom en massa dansnummer och tillhörande skakande rumpor som bröst vilket jag fick med bara det att de var påklädda. Om än minimalt. För det är bara inte filmsorterna som svänger på Weekend Video det svänger i min personliga smak med för jag är lika svag för dansfilmer som djurskräcksfilmer. Från en topp till en annan om man säger så...

Dans fås det i överflöd i Burlesque, sång med där Aguilera inte drar sig för att lufta lungorna titt som tätt samtidigt som hon skakar på rumpan och tuttarna i tid som otid och det är där Cher kommer in och visar vart skåpet ska stå när det börjar bli för mycket Aguilera mellan varven och det ska vara så sockersött. Att Cher är ett fullblodsproffs är inget hemlighet så när hon visar upp sin sångkapacitet blir det genast till det bättre för Aguilera´s gapande blir rätt tjatigt till sist. Lyckligtvis så kan man luta sig tillbaka och njuta av bakgrundsdansarna i stället för de är verkligen intressanta att vila ögonen på samtidigt som de täcker in en del fetischer.

Nu kanske det låter som jag inte gillade Burlesque vilket är fel för jag fann den oväntat underhållande även om Aguilera gastade lite för mycket för min del och hennes evinnerliga viftande med ögonfransarna blev lite drygt det med. Visst är hon söt men alldeles för docklik för min smak då var Cher desto trevligare och mer skönt härjat sliten och i min smak. Stanley Tucci var filmens komiska behållning och det här kanske inte var han mest krävande roll men ack vad han var bra placerad i den. Han stjäl filmen helt enkelt. Nej, det här gav mersmak och Burlesque var inte alls dum får jag allt erkänna.

The Woman - 2011

En framgångsrik advokat samt familjefar lever ett minst sagt kontrollerat liv ute på landsbygden där han styr familjen med järnhand. Fysiska övergrepp och incest är inget ovanligt vilket leder till att äldsta dottern blir gravid och sonen börjar visa minst sagt exakta tendenser som sin far. Fast en dag tar allt sig till en ny höjdpunkt när den stabila familjeförsörjaren finner en förvildad kvinna i skogen med kannibalistiska tendenser. Planen är att ta hem henne och få ordning på skrället. De egentliga orsakerna grundar sig i lust. Familjen reagerar precis som vilken familj som helst hade gjort. Det blir ett ramaskri hos alla förutom sonen som plötsligt ser sig bli mer involverad i att dela DNA med farsan än de gjort tidigare. Givetvis kan inte den nyblivna familjelyckan vara och allt får sin upplösning en solig men intensiv dag.

Fans av McKee och Ketchum vet säkert vad de har att vänta sig här medan de andra som inte gör det kommer att få sig en mindre filmupplevelse som kommer att spår efter sig för det här är så långt ifrån en solskenshistoria som man kan komma. Sean Bridgers som spelar patriarken gör det bra med nedtonat spel och en karaktär som aldrig höjer sin röst. Inte ens i de mest extrema situationer. Bara det får en att tänka på hur pass elak han varit mot familjen tidigare att han inte ens behöver skrika för att de ska foga sig. Skrämmande minst sagt.

Angela Bettis, veteran från flertalet McKee filmer sviker inte ett dugg i rollen som modern i familjen och scenen när hon äntligen tar mod till sig och släpper loss är förlösande. Om än verkningslös. Pollyanna McIntosh som gör kvinnan i skogen övertygade mig fullt ut med sitt spel för det var verkligen på spiken för utan henne hade The Woman inte blivit så här kraftig som den är. För kraftig är den, jävligt kraftig. Man sitter kvar vare sig man vill eller ej för ens reptilhjärna tar över och man vill bara tvunget se hur det hela ska sluta även om det inte är någon större överraskning.

Fast det skrämde mig med filmen mest var Zach Rand som sonen i familjen. Inte en min rörs i dennes ansikte inte förrän farsan kommer hem med kvinnan från skogen och man ser hur de svarta ögonen plötsligt lyser till och illdåd planeras. Ta bara scenen när han bestämmer sig för att utforska sin utforskar lystnad med en tång på den förvildade kvinnan. Det är ingen direkt vacker scen. Nej, Zach Rand var för min del den verkliga ondskan i familjen inte bara för att han tog efter sin far utan för att han visade att det var avsevärt mer ondska i honom än det någonsin kunde bli i hans far.

The Woman är ingen direkt lätt film och under första halvan av filmen så vet man inte riktigt vad som ska ske inom familjen för det är oklart vad som kommer att visas eller ske. Där gör McKee ett smart drag som gör som han gör. Vad vill jag inte avslöja utan det kommer att bli uppenbart när den ses med egna ögon vilket är något som rekommenderas. The Woman är en stark film som verkligen känns och bara det att den fick mitt fulla intresse utan den minsta avvikelse är ett starkt betyg. För bra film känns. Gå och se!

Hostel: Part III - 2011

Eli Roth ut och in med Scott Spiegel för att gjuta friskt blod i tortyrporrsgenrens ledare Hostel. Inte för det är någon som helst garanti för det är bra filmer för det är det verkligen inte för Hostel 3 suger minst lika mycket som sina två föregångare att jag sov delar av filmen och när den väl var över så kände jag bara lycka att mitt lidande var klart. Det är tråkigt, segt, förutsägbart och allt utom våldsamt även om de försöker att förvåna oss med en liten tvist på slutet. Den hjälper inte det minsta för att få mig att omvärdera mitt beslut att såga skiten för det är precis vad jag kommer att göra.

Istället för någon betongrepublik i Öststaterna så utspelar sig Hostel 3 i Las Vegas där det inte bara är i kasinona det spelas hej vilt utan även i mer ljusskygga miljöer och spelarna eller rättare sagt markerna de använder är personer som kommer dit för att så sin säd och ta för sig innan vardagen kallar igen. Hit kommer ett glatt följe som ska fira en giftassugen polare och de är lyckligt ovetandes om vad som ligger framför dem. Så när ett par mer eller mindre villiga damer bjuder på fest utanför de vanliga sfärerna så är det mer eller mindre kört för dem.

Tyvärr så är det allt för blodfattigt för min smak fast det har den här serien varit ändå från början fast med den här tredje delen så är det verkligen under isen. Roth är verkligen ingen vidare regissör men han hade i alla fall vett att ta in ett par figurer från förr som piffade upp mörkret medan Spiegel inte ens gör det. Vilket är synd för Spiegel gjorde fint ifrån sig med From Dusk Till Dawn 2: Texas Blood Money. Här skjuter han sig bara i foten och gör en totalt meningslös uppföljare till en redan meningslös serie. Hostel-serien är och förblir precis vad jag alltid tyckt den är. Skit. Och det här bidraget ser bara till att cementera det intrycket. Undvik för allt smör i småland.

Green Lantern - 2011

CGI är visst det nya svarta då det här är den tredje filmen på rad som förekommer på Weekend Video där CGI är inblandad. Till skillnad från de andra två filmerna är den här en ren CGI-produktion fast med det pluset att det är fruktansvärt välgjort och fullkomligt trovärdigt i den mån man väljer att svälja de scenarios som målas upp. För få inga falska visioner nu för det är rymdvarelser, flygande tefat, magiska ringar, utomjordingar och en jäkla massa gung ho för hela slanten här och allt är kryddat med Ryan Reynolds sköna närvaro och spel. Tim Robbins är även han med på ett hörn men han slipper vi relativt snabbt för honom tål jag icke! Fans av Angela Bassett kan glädja sig för den stiliga damen är med här i en mindre roll och hon har fortfarande grymt läckra ben.

Handlingen struntar vi i för det här är en ren, skär serietidningsadaption som man bör ha en mindre koll på innan man kastar i den i spelaren. Själv lästes den här i skolåren så därför var den inte främmande för mig fast sen är jag rätt svag för superhjältefilmer precis som alla andra nördar där ute och har de sen den goda smaken att ha med Ryan Reynolds så är jag där som en asiat på ris.

Nu är det inte bara renodlad action utan det känns mer som att filmen fungerar som en introduktion till en serie filmer då vi presenteras för karaktärerna lite mer än de vi fick pinas med i shark Night till exempel. Det gör att filmen blir lite dryg runt halvlek då det blir lite för mycket karaktärsbekräftande och snarlika aktiviteter än renodlad pang-pang. Fast slutet bjuder på ett rejält handgemäng där det smäller på rejält i högtalarna. Där kommer de positiva egenskaperna av CGI in för det är ett kalasscenario som målas upp här med högklassiga effekter och det enda som kan strö salt i ölen är om man inte riktigt vill ta filmen eller dess innehåll på allvar.

Så för att vara på den säkra sidan bör man ha lite koll på vad det är man ska se så man inte riskerar att stå där med det berömda skägget i brevlådan bara för man inte fått den Woody Allen-film man räknat med att få när man hyrde, laddade ner, köpte eller till och med snattade den här filmen.

Shark Night - 2011

David R. Ellis, mannen bakom Final Destination 2 samt 4 ger här världen sin version av hur hajfilmgenren bör se ut. Dock är det tydligt att kan man sin favoritgenre så känns flertalet scener igen från andra fina hajfilmer. Deep Blue Sera och Jaws är ett par exempel och till och med Castellari´s mästerliga Jättehajen - Vindsurfarnas Skräck får sin stund i solen om än lite omgjord. Med andra ord, ytterligare en film med ytliga och ointressanta personer som jag inte kan eller orkar att bry mig det minsta om. Slakta dem alla och låt det gå undan för när det kommer till moderna hajfilmer så skiter jag totalt i deras relationer eller förhållande till varandra för jag vill bara se dem dö så blodigt och slafsigt som möjligt. Gärna dock med hajmodeller i plast och så lite cgi som möjligt.

I Shark Night får vi både modeller som cgi på gott som ont vilket inte stör mig så mycket som till exempel i The Asylums filmer med snarlikt innehåll för deras effekter är verkligen horribla. Här stupar det lite på att det är rätt tamt även om vissa attacker är kul. Blod i vattnet får vi skåda precis som avbitna lemmar fast i ärlighetens namn så är det bara en vissen arm. Dock så får vi en i alla fall. När det kommer till t&a så är det rätt ont om det där kanske den här scenen bjuder mest hud.

Hmm... vad ska man kolla på egentligen?

Handlingen i Shark Night är den gamla vanliga. Ett gäng vänner ska åka ut till en i kretsens privata ö nere i södern för att festa över helgen. Lyckligt ovetande som de är över att inte veta att vattnet de ska tillbringa helgen i är fullt av olika sorters hajar. Allt från vithajar till tjurhajar, hammarhajar till till och med en hederlig vithaj. Eller är där flera? Efter hand som de tappra vännerna börjar falla av pinnen efter diverse attacker så börjar vänskapen snart gå åt helvete i takt med att hajarna skiftar i både storlek som antal. För att spä ytterligare blod i vattnet så får vi till och med ett par lokala hjältar som ska sätta våra nya vänner i knipa genom att bara finnas till.

Hmm, vart såg jag den här scenen senast?

Ställd mot Super Shark så fann jag mer underhållning i Super Shark av den enda anledningen att den inte tar sig själv på lika blodigt allvar som just Shark Night gör. Dock är Shark Night en film som tål att ses om man är såld i den här genren för även om karaktärerna är gjorda av genomskinlig plast vilket leder till att man håller mer på hajarna så har den sitt existensberättigande. Åtminstone för mig för jag är en sådan sucker för den här sortens film att jag köper det oavsett. Var bara beredda på att någon Piranha 2010 är det rakt inte.

Super Shark - 2011

Årets första inlägg må redan vara en av aspiranterna till bästa film 2012 för det här var underhållande med en stor portion humor. Handlingen är den vanliga. Giriga bolag som ska exploatera havsbottnen släpper loss en enorm haj vilken sedan börjar terrorisera och sätta i sig de lokala delikatesserna som tvunget ska promenera på stranden. Nu är hajjäkeln stor som en ubåt och till och med ger sig på att para sig med en, åtminstone såg det ut så på min burk, bara det att den är begåvad med förmågan att gå på fenorna på land!! Hur coolt är inte det?! Sharktopus, move over!

Ahoy there matey!

Regisserad av Fred Olen Ray så kanske man har låga förväntningar men det blir avsevärt mer kul här än i The Asylums bidrag till hajfilmskulturen. Till och med de digitala effekterna funkar fint för min del vilket säger en del det. Hajscenerna är flera och bra medan det kanske inte är så värst blodigt vilket beror på att vi blir blåsta på kroppsdelar i vattnet. Vad vi däremot får i överflöd är korkade personer som får bita i den berömda kudden när de ska tvunget ge sig ut och flasha sig på stranden. Bäst är modellen som ska slå tillbaka hajen i vattnet med hjälp av ett parasoll!

Fans av Sarah Lieving får sitt lystmäte fullt här då det är hon tillsammans med John Schnieder från Lake Placid 2 som gör inte bara det bästa insatserna utan höjer upp filmen med deras närvaro. Speciellt Lieving levererar den mest korkade dialog med det allvarligaste ansikte jag sett sedan Bronson hade sin Cannon period.  Just det är en av sakerna som får Super Shark att bli den underhållande vilken den är. Det tillsammans med den arméns hemliga vapen som sätts in vilket beskrivs som en bepansrad kamel som var menad att användas i Afghanistan i kriget där. Vad det är? Jo, det ska jag mer än gärna avslöja.

Det är nämligen något så originellt som en gammal Sherman tank på ben. Precis som en blandning av tank och häst eller varför inte en kamel? Personligen kan jag inte förstå meningen med hybriden för tyskarna visade med Rommel i spetsen att tanks funkar fint i öknen under WW2.

Here he comes to save the day!

Frukta ej för det ser avsevärt bättre ut i filmen än vad det gör här på bilderna. Oavsett vilket så är Super Shark väldigt underhållande vilket även sonen fick erkänna även om det tog emot. Fast vad ska man förvänta sig av en generation som knappt vet hur gräs ser ut, än mindre känns. Jag personligen gillade Super Shark skarpt och den kommer garanterat att se som och pryda min samling av djurskräck. Nu är det eran tur att inmundiga lite hajfilm och bli nöjda ni med. God fortsättning på er!