Camp Slaughter - 2004

Camp Slaughter är som de flesta säkert känner till en av de mest utskällda och bespottade filmerna i svensk filmhistoria sedan Bo A. Vibenius Thriller - En Grym Film kom 1974. Jag har sett den tidigare och nu såg jag om den igen och mina intryck är detsamma. Filmen är helt okej och har en skön första timme med härlig skruvad stämning och musik, för att inte nämna låten på radion när karaktären Fluffy ska förföra en av tjejerna i filmen som verkligen är porrig, och en förvånansvärt cool mördare i Bunnyman. Tyvärr är den sista halvtimmen rätt seg och mest består av spring, skrik och allmän förvirring som i många andra filmer i samma genre fast de sista scenerna i filmen är oväntat sköna. I överlag en helt okej film som säkert sticker andra "filmskapare" i ögonen för de själva inte lyckas få till något i denna stilen och långt i från lika illa som sitt rykte.

Här är hela gänget samlat i ingen direkt ordning i namnväg: Fred Andersson, Robert Arlinder, Erica Carlson, Christina Luoma, Annika Marklund och Sofie Norman.
Så för att ge filmen lite upprättelse så har jag, för första gången i mitt liv får jag säga med, intervjuat allas våran Ninja Dixon, Fred "Fredzilla" Andersson som gör rollen som just Fluffy i filmen. Han har svarat på frågor om både filmen, dess mottagande och hans egen roll i det hela samt hans egna karriär. Resultatet kommer här och jag hoppas verkligen ni kommer att gilla hans svar lika mycket som jag gjorde och kanske till och med ge filmen en ny chans. Jag ber om ursäkt i förväg om vissa frågor är underliga eller bara rent korkade men som sagt, detta är min premiär på denna sortens grej. Häng med!

W.V:
CS är en väldigt utskälld film som får skit från alla möjliga håll och kanter, både på filmforum som på IMDB till folk i allmänhet. Jag själv tycker det är en underhållande film som är bäst i dess första timme för att sedan tappa rätt rejält den sista halvtimmen för att plötsligt få till en rätt skön slutscen. Vad tycker du i dag om filmen samt ditt eget deltagande och engagemang i den nu sex år senare?

N.D:
- Jag har väl alltid hatat mitt eget framträdande i filmen, eftersom min engelska var så jäkla dålig på den tiden och jag gillar inte att prata något annat språk än mitt eget om jag ska skådespela. I manuset stod det också att Fluffy skulle vara en "enormt fet" person, så det störde mig också och gör det även nu. Jag är tjock, men jag skulle inte påstå att jag ens då var "enormt fet"! Men men, det är bara en karaktär man spelar. Filmen som sådan fungerar väl, den är väl varken sämre eller bättre än många andra indie-slashers i samma budgetnivå. Jag håller med om att den sista halvtimmen är den svagaste, mest för att det blir för mycket springande i en mörk skog och det drar ut lite på tiden. Däremot gillar jag ett av morden då, när Erica Carlson blir dödad i minibussen. Brutalt.

W.V:
Vad var din inblandning i filmen förutom rollen som Fluffy, vilket var ett rätt hemskt namn för övrigt. Kunde de inte gett din karaktär ett bättre alternativ?

N.D:
Jag vet inte vad namnet Fluffy kom ifrån, men det var säkert en referens till alla marshmallows som jag äter hela tiden. Det är väl "fluffiga" eller nåt. Men å andra sidan är filmen gjord - och det var något vi alla var inställda på från manusstadiet - att som en pastish, som en slasher från det sena åttiotalet och då kanske ett fånigt namn passar bra på en sådan karaktär. Men för att svara på din första fråga, jag var egentligen bara skådis och inget annat. Spelade in lite bakom kulisserna-material också som finns med på dvdn. Men that's it.

W.V:
Om du som regissör i dag skulle få chansen att göra om filmen skulle du ta den då eller detta är inte en film som du skulle vilja göra?

N.D:
- Det är inte min stil av film att regissera. Jag har nog aldrig kunnat regissera den här formen av genrefilm. Men om det är något jag skulle ta bort så vore det inledningstexten och att lägga in fler mord samt drastiskt göra om hela springa-i-skogen delen. Kanske förlägga det i ett stort hus istället, så att det gick att se vad som händer ;)

W.V:
Många klagar ju på det här med den "svengelska" som pratas i filmen men varför klagas det inte när kända skådespelare dubbas i italienska filmer där så gott som alla är dubbade. Ta bara Martin Balsam i Blodsbröder, det låter hemskt där för att inte nämna om man skulle slå på en tysk tv-kanal och råka se en John Wayne film. Hur jäkla spännande är det att plötsligt se the Duke skrika Achtung! till en stackars indian! Det klagas det aldrig på i samma utsträckning som det görs när denna kommer på tal. Hur ställer du dig till deras inställning?

N.D:
- Nu låter ju Svenska fånigare rent allmänt och speciellt om en svensk ska snacka engelska, men skit samma säger jag. Det är accepterat att svenska band sjunger på pissig engelska utan att någon stör sig, så varför inte lite svengelska på film? Dessutom är inte Camp Slaughter något som skulle förändra världen, bara en b-rulle med glimten i ögat. Det är roligt med kritiken av engelskan förresten. Någon dåre på dvdforum tyckte damen som spelar sjuksköterskan på slutet snackade usel engelska och påpekade detta högt och tydligt, vilket blir väldigt roligt då den damen är Sandy Mansson - helylle-amerikan från topp till tå! Hon pratar inte ens flytande svenska! Samma sak med en annan person från det forumet som skrev en lång harang om hur usel engelskan var, tills att vi upptäckte att han hade en länk till sitt eget rockband där svengelskan var om möjligt ännu värre!

W.V:
CS är som jag ser det en liten hyllning samt en chans att göra en svensk slasherfilm med alla klassiska attribut som förekommer i just dem. Vi får den obligatoriska nakenscenen, en deformerad maskerad mördare med infantila drag, en knubbig kille som inte får komma till, korkade brudar, ett hus, partyscener etc.etc. Hur kom det sig att denna fick det dåliga mottagande den fick? Var det den berömda avundsjukan som tittade fram än en gång och att svensk film helt enkelt ska vara endast glesbygdsdrama med incestuösa drag, spritmissbruk och lantliv eller var det helt enkelt för filmen kunde varit bättre?

N.D:
- Lite avundsjuka var det nog, faktiskt, även om ingen vill erkänna det. Jag påstår inte att CS är ett mästerverk på nåt sätt, men om folk kan gladrunka över Beck- och Wallander-filmerna så finns det ingen anledning att skälla på CS. Sedan gjorde ju distributören Sandrews det stora, stora misstaget att börja titel-droppa filmer som Halloween, Fredagen den 13:e och Motorsågsmassakern! Hur i hela friden kunde de dra de jämförelserna? När jag läste manuset för första gången och diskuterade det med Opera Film så var det filmer som Slaughter High och Fredagen den 13:e del 5 som kom på tal. Det vill säga, slasherfilmer från slutet av åttiotalet när genre vissnat en hel del. Och det var det som vi alla utgick från hela tiden. Så den klantiga marknadsföringen gjorde nog sitt.

W.V:
I mitt tycke så har filmen en riktigt skön scen och det är det när Fluffy, som även är filmens stora behållning, kommer in i köket och är rasande och skäller ut de andra för de kastat hans fiskegrejer i sjön samt han tvingas i klippet direkt efter ställa sig mot fönstret och jämföra handavtrycken på det som mördaren lämnat efter sig. Det inte bara visar att Fluffy är en typisk dörrmatta som de andra kan köra över utan det visar upp lite komik i det hela med. Och den stora frågan. Har du kvar den blå hatten?

N.D:
- Jag gillar den scenen också, även om jag är usel i den. Men jag hade bra motspelare att arbeta mot, och det gjorde det hela betydligt mer underhållande. Tyvärr har jag inte kvar den blå hatten, men skjortan har jag på mig då och då, så även shortsen! Och mina tofflor står nu vid balkongen och används av min sambo när han ska ut och blossa!

W.V:
Fluffys demis gav mig en del vibbar av The Burning mest pga valet av verktyg. Var detta något du förde fram eller det var klart från början?

N.D:
- Nä, jag tror den genomfördes exakt som det stod i manuset. Men jag gillade mordet, det var rejält och spektakulärt. Som du kanske minns så hittar de sedan Fluffys kropp hängandes i ett träd, och från början var tanken att jag skulle ligga upp i trädet på riktigt! Dock så har jag någon form av höjdrädsla och tog mig inte upp i träden. Inspelningsledaren tog då på sig mina kläder och lade sig där uppe, dock blev det inte speciellt bra och det slutade med att det med digital effekter fick min kropp att hänga upp och ner där.

Fluffy och dennes baneman Bunnyman:
W.V:
Framtiden, hur ser den ut för dig? Är där fler roller på gång eller du håller dig endast till reklamfilmer nu för tiden? Kanske något regijobb som hägrar eller det är slut med den biten?

N.D:
- Reklam ger pengar och är inte så tidsödande. Men nu har jag tröttnat på det. I vår kan ni se mig i Välkommen Åter, en komediserie på TV4 där jag har en skön scen mot Petra Mede, Claire Wikholm och Nour El-Refai. Jag har hört att jag dyker upp i avsnitt 4 eller 5, så jag hoppas jag inte blivit bortklippt i sista sekunden. Annars så söker jag inget, men om jag ska göra nåt så ställer jag helst upp i indie-långfilmer som har ambitioner bakom sig. Behöver inte vara budget, huvudsaken man får agera på riktigt. Jag lär nog inte regissera mer, men jag är sugen på att producera igen faktiskt. Ska investera lite pengar i en kommande film av en av mina utländska favoritregissörer, väntar bara på kontraktsförslag nu - så jag hoppas det går igenom. Dessutom så hoppas jag att jag ska kunna producera en riktigt bisarr och skön rulle tillsammans med regissören Mattias Bloom. Håll tummarna.

W.V:
Och är där något som du vill säga om filmen i övrigt så dela gärna med dig här, anekdoter är alltid intressanta. Vill du klaga på dess mottagande så går det också bra för så illa som filmens rykte vill göra den till är den inte även om den sista halvtimmen kunde varit bättre och fotot kunde gärna varit mer färgfullt. Det är rätt trist som det är men detta är en film som trots dess rykte och allt annat kommit att bli en del av den svenska filmhistorian fast kanske inte som den ville. Jag nämner gärna den i samma andetag som Fäbojäntan och Thriller. Ingen av dem är några direkta mästerverk men de har sin charm och så har denna med.

N.D:
- Det enda jag vill säga till de som gråter som hysteriska småbarn över hur mycket de hatar den är ett citat från Alfred Hitchcock som han enligt legenden kläckte ur sig när Anthony Perkins ville läsa in något djupare i en scen: "Don't worry, Tony, it's only a Movie".

Fluffy:

Ett stort tack till Fred för hans medverkan och för hans bidrag med bilder till denna text och skulle någon inte vilja vara med så får ni kontakta mig så tas de bort även om någon vill ta upp något så är ni välkomna att höra av er.