Slash - 1984

Efter att ha utsatt mig för tortyren kallad Julia & Julie i två timmar så kändes det skönt att rensa skallen med lite hederligt tramsig Vietnamraffel. Iofs var inte Julia-delen illa i filmen utan det var Julie-delen som gick mig på nerverna. Men nu till händelserna i centrum. Detta var inte heller något direkt att ödsla tid på faktiskt för den var inte riktigt så intressant som jag hoppats på men det small bra så den fick gå.

Slash är en amerikansk soldat i slutskedet av kriget som ger sig ut på ett självmordsuppdrag för att återfinna kvinna som hålls fången av Röda Khmererna och en viss portfölj med viktigt innehåll. Givetvis är här en tvist som ska få oss att tappa greppet om soffan och ställa oss upp och utbrista förvånat att Det trodde jag verkligen inte! vilket vi såklart inte gör för det är inte speciellt svårt att lista ut. Actionmässigt så smäller det och dönar precis som det ska göra men det har också en avigsida för när det väl sprängs så visas först en vinkel på smällen, sen kommer det en andra vinkel direkt efter, sen kommer den första igen och sedan den andra igen och ja, ni fattar hur det ser ut i filmen så fort det exploderar och så är det i 84 minuter. Det blir lite tjatigt till slut faktiskt.

Romano Kristoff spenderar 99% av tiden antingen inoljad eller genomsvettig med bar överkropp och pannband och Nick Nicholson är med men har inga repliker och han dör rätt fort. Lyckligtvis är detta en film där när huvudpersonerna som hjälten/skurken blir skjutna så bara skakar de kulhålen av sig och fortsätter som inget hänt och det ökar bara på underhållningsvärdet och gör att man inte stänger av för fort. Att sedan filmens nemesis har ett minspel som inte är av denna värld gör sitt med men det hjälper inte. Det finns ofantligt bättre och roligare filmer i denna genre att ödsla tid på men skulle intresse trots allt finnas så får man en belöning i att se Slash springa runt med en jäkla luftvärnskanon i slutet och spränga precis allt han kommer över och om inte det räcker så springer han till och med i kapp en helikopter som han givetvis spränger skiten ur i något av det bästa jag sett i effektväg. Och ja, nu var jag ironisk.