Blood Tide - 1982

Monsterfilmer i all ära och helst sådana med gummimonster är vad som går hem i denna stuga men vad gör man när man springer på en film som denna där det knappt är med ett? För en sådan film kan väl inte vara underhållande även om den innehåller en James Earl Jones som ligger på en strand, solbadar, käkar vattenmelon som han delar med knytnäven och hunsar sina unga vita flickvän? Klart den kan för det var denna även om man saknade monstret.

Storyn är egentligen onödig för med den insatsen som Jones gör här så skulle han lika gärna ha suttit på ett dass i 86 minuter och läst proletären högt för oss som hade orkat lyssna på det. För de scenerna med en solbadande och hunsande Jones väger upp allt annat i filmen. Men vi drar den för de som inte vet att uppskatta Jones. Ett par åker till en liten ö i Grekland för att leta efter makens syster som försvunnit där. De finner henne men hon är totalt frånvarande och umgås med en burdus typ och hans hunsade flickvän. Systern håller till på ett lokalt kloster där hon restaurerar en tavla, tror jag. Skit samma egentligen för i vattnet är det ett monster som släpps loss när Jones leker med lite dynamit och släpper loss en lokal legend som tuggar i sig allt och alla som är i vattnet och nu måste det stoppas såklart.

Jones är inte ensam här utan han har sällskap av Martin Kove som i karriären blandat fina filmer som Shootfighter, Crocodile 2, Steele Justice, Rambo: First Blood Part 2 med skit som Karate Kid men han är en trevlig prick så allt är förlåtet, inte Karate Kid då förstås. Den kvinnliga fägringen står Deborah Shelton och Lydia Cornell för och det är inga dåliga damer vi pratar om här, tyvärr är ingen av dem nakna i filmen. Och det enda som förekommer i skrevväg här är när James Earl Jones blir biten just där av monstret i slutet. Tråkigt men nödvändigt.

Förutom bristen på gummimonster så är det samma brist på blod och lite monsterraffel. Visst får vi lite skyldigt sådant men inte tillräckligt för det är kompetent folk bakom denna. Där finner vi Nico Masterakis som ansvarig för story som produktion samt mannen bakom mästerverket The Siege Of Firebase Gloria, Brian Trenchard-Smith som producent och kreativ konsult. Ingen aning om vad det är men det är säkert något fint för det låter så. För med det folöket bakom så borde vi få mer raffel i bild och inte så här lite för nu är denna känd som monsterfilmen utan monster och hur jäkla kul är egentligen det? Därför är det kul att stämningen i filmen är såpass bra som den är och att skådespelarna är rätt för det ökar i alla fall mitt intresse för att se klart filmen. Det och de fina damerna givetvis.

Ställd mot andra filmer i samma genre står den sig slätt och då på grund av sin brist på gummimonsteraction men den har samtidigt en bättre stämning i sig än många andra och fotot under vattnet är jäkligt fräckt. Åtminstone gillade jag det. Jag gillade den och kommer se om den trots sin stora brist på just monster men den har en härlig Jones och fina damer så jag klarar mig och det är inte illa bara det.