Certain Fury - 1985

Filmen Kedjan har säkert alla sett eller åtminstone olika versioner på den. Grundidéen är alltid den att det är en svart och en vit som kedjas ihop och sedan rymmer från fängelset, finkan eller vad nu det må vara och det är komplikationer för den ene tycker inte om den andra och det är rasistiska påhopp och liknande prylar. Precis samma sak här förutom att det är två brudar och de är förvånansvärt inte ihopkedjade! Annars följer den formuläret 1A till punkt och pricka.

Denna gången är det Taum O´Neal, mest känd för sin Oscar som hon sedan alltid kommer att få leva i skuggan av och sin berömt ilskna far Ryan O´Neal som inte drog sig för att spöa upp Farrah Fawcett i tid som otid, och Irene Cara, känd från Alan Parkers Fame och sin låt till filmen Flashdance vilket är det jag alltid förknippar henne med. Och här ska de två gestalta två tjejer på rymmen undan lagen och ingen av dem tåler den andra. Vad som börjar bra med en oväntat brutal rymning från en rättsal där två rabiata flator brakar loss med hagelgevär, knivar och pistoler slutar givetvis med skratt, kramar och förlåtelser. Något annat vore otänkbart.

Den första halvan av filmen är riktigt tung med den spektakulära skottlossning som följer med gigantiska squibs som till och med Walter Hill säkert svurit över att han aldrig fått till. Till sleaziga typer som filmar minst sagt tvivelaktig porr i sin lägenhet, och jag svära på jag hörde djurljud i från den vid ett tillfälle, till Peter Fondas knivviftande gentleman som inte drar sig för att skära damer i ansiktet till mer rymmande och en massa annat. Den andra halvan tappar mer farten och det blir inte lika kul där för det är precis som budgeten tog slut och regissören vågade inte blåsa på med mer våld fast vi får en rätt häftig scen där det slåss med skitiga kanyler och sådant får inte glömmas bort för det visas det alldeles för lite av nu för tiden.

Hade det inte varit för den tappade fart och minskade ner på våldet så hade denna varit en klassiker i dag, åtminstone bland oss som gillar den här typen av film, men nu är det som det är och det är lite synd för detta var visst regissören Stephen Gyllenhaals första film som inte var för tv, och ja han är far till syskonen Gyllenhaal med. Hade han bara hållit fanan lika högt hela vägen så... Men nu blev det inte det men filmen är trots det fullt sevärd dock inte lika bra som den kunde ha blivit och det kan jag inte släppa. Får ni en chans så se den, det är den trots allt verkligen värd. Och ni som vill se Cara visa sina delikatesstomater behöver inte leta längre, det får ni se här.